Marcus Birro

Molnen har stillat sig. Regnet har rört sig till andra länder.

Jag står vid mitt höga hotellfönster sex våningar upp i hösten och ser ner på människor med små vagnar på hjul, paraplyer, handskar och rockar, och jag tar en fullmatad hiss ner till bottenvåningen där jag äter frukost ihop med tiotusen andra och det är ett magnifikt rum i en magnfik stad och jag har aldrig på riktigt upptäckt Stockholm, trots att jag nästan bodde här för drygt tio år sedan, men jag är en annan nu, staden är en annan, människor är förändrade, eller är det kanske jag som tänt den där elden inuti, den där elden av kärlek och tacksamhet, lugn och eftertanke, som lyser när världen och dina drömmar talar samma språk.

Kanske lever jag mitt i livet och kanske är det ändå så att Gud ger tillbaka i ungefär samma valuta som han tar, och då är vi snart kvitt, jag och Gud, och vi talar med varandra som i sömnen, ord genom vatten...

Det är ett språk utan ord, eller utan läten snarare, mer som tankar som färdas blixtsnabbt, och jag ska snart ut i den kalla, sneda solen, kolla lite böcker, kanske köpa en skjorta, strosa runt, gå lite vilse, se lite vatten, köpa en tidning, dricka en kaffe, och jag ska vara en bokstav i de sorlande alfabetet som Tranströmer skriver om, och jag blev kanske inte det jag drömde, men jag blev något annat istället, och det är också en rätt bra person, och jag är stolt över att kämpa för kärleken med Jonna för det känns som krampen lättat lite, det känns som värmen och kärleken sluter sig runt muskeln och de är en mäktig känsla.