Vrida sig med mörkret

15 sep kl 08:12, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 51 Kommentarer | Permalink

Jorden snurrar medan man sover.


Man vaknar alltid med huvudet mot ett annat ljus, kroppen som nålen i en kompass, darrande mellan gott och ont, mellan hemkomst och uppbrott.


Jag hör Milo genom sovrumsdörren. Han låter glad och självklar. Som alla borde låta som får lov att ha vridit sig med mörkret genom natten mot en ny dag. En ny värld.


Igår såg jag tåget rulla in vid perrongen och Jonna med Milo sittandes i vagnen och han vred på den där kroppen och såg på mig och de sista stegen springer jag emot honom och han tittar förundrat, jag är en i mängden bara, en främling med löjlig min, en rädd, förälskad siluett som frigör sig från folkmassan...


Men sedan ler han. Försiktigt först med ett finger i munnen, sedan skrattar han med hela ansiktet och helgens hela arsenal av värdelöst mörker, alla otymliga vapen, rasar av som mjäll, faller till marken, sjunker mot jordens medelpunkt. Han kan inte värja sig och jag tänker att det är vad jag gör, som en idiot. Jag värjer mig. Måste sluta med det.


Världen byter spår, sjunger en ny sång. Välbekant och ljvulig.


Det är sagolikt att få honom i min famn igen. Jonna är trött och ledsen. Vi försöker hitta in i våra former under kvällen. Vi försöker stilla oss tillsammans. Vi försöker gå ner i takt ihop. Vi söker som blinda efter ett språk som förklarar vår omgivning för oss. Vi är rädda och sorgsna. Men det finns kärlek också.


Jag går på en promenad med Milo i den lilla sittvagnen och han är vacker när ser människor vi möter rakt i ögonen. Han ler. 


Han älskar sina medmännisor, min älskade Milo.


Hösten svajar på tröskeln. Sommaren bor ännu i det sena kvällsljuset som har färgen hos de sista dropparna konjak. Norrköping som en pärla så här års, karg men vacker, som ett härjat ansikte.


Nu rusar Milo runt i sin praktiska lilla stol på hjul och jag ska dricka lite kaffe och sortera mina brister, fördela min längtan efter hållbarhet.


Jonna sover. Hennes ansikte är fridfullt.


Jag älskar henne.


Jag älskar det där landet hon är. Jag letar efter mitt pass. Jag vill dit igen. Jag vill stanna där.

« Tillbaka i bloggvärl... | Hem | Jag är monstret. »

Kommentarer:

Så vackert du skriver. Det är klart att du kommer att hitta tillbaka till din kärlek igen. Ni är så fina ihop. Ber en liten bön för er. Kramar från Åsa

Skrivet av Åsa den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

åh vad fint! det är så där det ska va! helt underbart, du ser med kärlekens ögon låter det som. helt underbart skrivet. så jävla fint. du skriver så vackert. ni e en fin familj. tack det var en bra start på min dag att läsa av kärlekens ord.

Skrivet av malo den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

hej marcus du skriver så fint så när jag läser blir jag rörd . du är bästa på att skriva så är det bara . allt kommer att bli ska du se.ta hand om din fam .kram

Skrivet av ingvor den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

Låt tiden vara med er och ha tålaMOD med varandra.Peace.

Skrivet av CeGe den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

Barn är kärlek.

Barn river murar och har inga försvar.

Vi har alla ett barn inom oss.

Jag bär mitt. Du bär ditt. Alla bär sitt.

Ibland släpper jag fram det. Då älskar jag älskar världen och allt jag ser. Jag älskar alla människor jag möter. Det är då jag är ett barn.

Det var en fin start på min dag att läsa dina vackra tankar. Tack!

Skrivet av Maskroskvinnan den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

sitter med morgonkaffet och inväntar en dag dränkt i solljus. Din text landar skönt i min mage och jag ler. Tack!

Skrivet av Helle den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

Tack!

Skrivet av Marcella den 15 september, 2009 kl. 10:23 #

Hej Marcus!

Skrivet av Anna-K den 15 september, 2009 kl. 10:23 #

Hej Marcus! Störst av allt är kärleken!

Skrivet av Anna-K den 15 september, 2009 kl. 10:26 #

God morgon!:)))

Ibland håller jag stängt i ordförrådet och använder mig av denna slags kommunikation.....

Störst av allt ÄR kärleken Marcus!

Blessings
/M

Skrivet av Maria Moberg den 15 september, 2009 kl. 10:26 #

Mycket vackert! Att hitta till kärleken går alltid om den finns där! Jag tror på kärlek när jag läser dina ord! Har en underbar pojkvän,men kärleken svajar ibland som för alla andra. Du får mig ändå att vilja tro på att han och jag kommer att klara våran kärlek! Tack!!! Stor kram!

Skrivet av Camilla. den 15 september, 2009 kl. 11:14 #

Tja marcus

Bra att du drog i gång din blogg igen. Nice layout också. En sann poet med egen gata.

Niklas

Skrivet av Niklas den 15 september, 2009 kl. 11:29 #

Så otroligt vackert. Blir väldigt berörd av vad du skriver. Jag hoppas med hela mitt hjärta att du, ni, tillsammans hittar det där passet.

Skrivet av Åse den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Hej Marcus! Tack för att du har börjat blogga igen. Så vackert du skriver, så nära, så mänskligt.

Idag inspirerade dina tankar mig till en alldeles egen blogpost. Jag är så glad att du är tillbaka i bloggosfären
/Emelie

Skrivet av Emelie den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Åh vad glad jag är över att få läsa dina vackra ord igen! Tack!

Skrivet av Agnetha den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Vilken fin tjej du har Din Jonna! Säg det till henne vet ja´!!!!!! Bästa vägen att börja.... ingen tjej kan motstå fina komplimanger om sitt utseende.... hihi. Nästa tips - köp boken "Kärlekens 5 språk" om ni inte redan har den..... vi gav dem i present till släktingar som flyttat isär de tackade för boken och flyttade ihop igen! Kram till er alla tre och snälla lilla du - låt bli dendär flaskan.... Hurra för dig som lät bli denna gången....

Skrivet av Carro den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Marcus. Välkommen tillbaka. Läser och lyssnar med stor behållning på det du skriver och säger. Vid min morgonläsning av Bibeln och morgonbön nämner jag ibland ditt namn, jag ser din kamp och ditt krig mot det som vill bryta ner dig. Det jag skriver nu låter som ett lätt steg, men jag vet att det kan vara svårt, jag vill uppmana dig; Sök dig ännu närmare Jesus, låt Hans liv genomsyra ditt liv, ta alltid en stund tillsammans med Honom, läs dagligen några verser i Bibeln det ska vägleda dig. Önskar dig Guds välsignelse.

Skrivet av Christer Kallin den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Oj, va vackert.
Fäller en tår.
VET hur det känns...

Skrivet av Johanna den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Kriser kommer inte bara när förhållanden inte är så gamla. Hos oss
liksom hos Er letar vi nycklar till varandra. Vi vill så gärna, vill inte
att den iskalla tystnaden skall råda. Älskar varandra, kan inte leva utan varandra, är varandras andetag, men någonstans tappade vi spåret och vi letar febrilt och med kärlekens hjälp kommer vi liksom Ni att hitta tillbaka.
Tack för att Du finns Marcus.

Skrivet av Annacarla den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Tack för dina ord Marcus!

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Har själv ett förhållande som knakar och en missbrukar personlighet som hela tiden försöker ta över och dra ner mig i avgrunden igen.
Dina ord hjälper mig.

Skrivet av Daniel den 15 september, 2009 kl. 13:24 #

Ni hittar. För att ni vill. För att ni är skyldiga Milo att försöka allt ni kan. Ni klarar det.

Skrivet av FOGT den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Jag körde Hamnbron ner mot Posten på Norra Promenaden igår kväll. Det var nog samtidigt som er promenad för jag tyckte att jag såg er och jag tänkte att jag skulle hålla utkik i bloggen om du skrev något om det. Och där ser man.

Skrivet av Josefin den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Tack för dina ord Marcus, det är få bloggar som lyckas fånga mig med bara ett enda inlägg. Din är en. Dina ord berör mig.

Ska bli spännande att få följa din resa, önskar dig all lycka till på vägen!

Kram!
//Splittrad

Skrivet av Splittrad den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Här är en ny läsare som bara vill säga Hej.
Vad vackert du skiver.

Skrivet av Frogprincess den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

I dag när jag läste din bligg, kom en tår...och några till. Jag har följt Jonna länge nu och kampen om Milo. Jag var själv gravid och liggandes...
Det är så mycket tufft i världen så mycket vi alla måste gå igenom och kämpa för (och emot), och då menar jag inte bara våra barn! Jag tänker på er, och ni berör verkligen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni orkar stå emot allt jobbigt, att ert förhållande och kärlek överlever!!! Heja Marcus och Heja Jonna!!! Många är vi som tänker på er! Jag gör det, och det hjälper, det hjälper mig, och min man i vår vardag, hur konstigt det än låter!! KRAM

Skrivet av Linda den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Du skriver så vackert att jag ryser

Skrivet av Malin C den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Läste idag blogg, o tår kom. Spara sem tills han kan läsa. Du berör o Milo skall vara lycklig över en sådan fin pappa! Hoppas allt ordnar sig för er. KRAMAR
Nu till två lite större men älskade.

Skrivet av denis den 15 september, 2009 kl. 16:44 #

Så vackert och kärleksfullt skrivet.

Jag blir så rörd av dina ord.

Skrivet av Ninacian den 15 september, 2009 kl. 18:58 #

Välkommen Marcus!!
Kärlek är det finaste och vackraste men även det svåraste i livet.Men du skriver så underbara texter lite vemodigt men lätta att ta till sig.Hoppas ni hittar en väg ut ur er jobbiga period.Kämpa på och var rädda om varandra.Skickar med massa vackra tankar till er alla tre

Skrivet av Fialotta den 15 september, 2009 kl. 18:58 #

Fan va fint skrivet Marcus.

Jag önskar alla fäder kunde vara som du.

citerar ovanstående inlägg:

"Du skriver så vackert att jag ryser"
det kanske kan ses som underligt eftersom jag är en kille på 19 år men det skiter jag i, du är kunglig Marcus.

//Christoffer

Skrivet av Christoffer den 15 september, 2009 kl. 18:58 #

"Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" Matt 6:33

Skrivet av 87.227.0.215 den 15 september, 2009 kl. 18:58 #

Hej!
Du är en poet för denna tid. Dina verk är grymt bra! Go Marcus go!!

Skrivet av Marie den 15 september, 2009 kl. 18:58 #

Även fast du bara skriver en blogg blir det som poesi när jag läser det.
Återigen, tack!

Skrivet av Linn den 15 september, 2009 kl. 19:21 #

Jag kom att tänka på dig igen efter en lång tid då jag läste ditt namn i hyllande bemärkelse i denna text på SD-kvinnornas hemsida: http://www.sdkvinnor.se/index.php?action=ViewText&a=List&catId=3

Skrivet av Jennu den 15 september, 2009 kl. 21:28 #

Ny bloggläsare. Du skriver väldigt fint. Följer gärna din resa genom livet.Kram på dig från Karin med fyra små barnbarn.

Skrivet av Karin den 15 september, 2009 kl. 21:28 #

Varför är det så...
Varför är det så svårt att ta, att låta sig själv må gott. Varför är det så lätt att värja sig, stöta bort och blockera.... Livet är så otroligt skört, de svåra stunderna finns där vare sig vi vill eller inte. Varför låter vi då inte de ljusa bara ta oss upp i rymden. Njuta vi måste njuta....

Skrivet av Somligt den 15 september, 2009 kl. 21:28 #

Jag blev jätteglad när jag upptäckte att du börjat blogga igen. Du är fantastiskt duktig på att skriva och uttrycka dig, Marcus. Känns som du i ord lyckas formulera tankar som man knappt vet om att man tänker. Underbart!

Jag hoppas så att allt blir precis som du önskar!

Tack för fina inlägg, jag hoppas på många, många fler!

Skrivet av Emma den 15 september, 2009 kl. 21:28 #

Hej och tack Marcus.
Tack för att du ger oss dina ord igen.
Tack för att du gör min höst dräglig.
Jag har saknat dej..
Tack för att du finns och tack för att du är den medmänniska som just du är.
Kram på dej mannen.

Skrivet av Anita den 15 september, 2009 kl. 21:47 #

TACK för dagens text! Jättefin och berörande, tänkvärd. Ser redan fram mot morgondagens text!
Vårda kärleken till Jonna och Milo och var rädda om varandra. Varma kramar!

Skrivet av Gungar den 15 september, 2009 kl. 22:35 #

Hej Marcus.

Har du inte lagt in din nya blogg hos Bloggportalen ännu? Du borde göra det, din förra blogg blev rankad väldigt högt. Denna slår nog till och med den förra. Sen kanske länka den här bloggen på din hemsida :)

Skrivet av Anna-Maria den 15 september, 2009 kl. 22:35 #

Jag ler när jag läser dina rader... För det är inte med min röst jag hör dom skrivna orden... Utan med din!
Jag hör precis hur du skulle ha sagt dom... Vart du hade lagt betoningarna å andningspausarna....
Det är som ögongodis att läsa det du skriver! TACK!

Skrivet av Mariah den 15 september, 2009 kl. 22:35 #

Tack snälla Marcus för att du hittat tillbaks till bloggandet. Det har varit tomt sedan du försvann... men nu får vi åter njuta av dina vackra texter.

Hoppas åxå att ni hittar varann igen... ge inte upp i första taget, tvåsamhet är värd att kämpa för.

Lycka till och tack än en gång!

Kram Annci

Skrivet av Annci den 15 september, 2009 kl. 23:40 #

Kämpa Marcus!!!!
Ge inte upp!!
Kram Katarina

Skrivet av Katarina Mattsson Arnesdotter den 16 september, 2009 kl. 01:10 #

Våra liv är många gånger parallella och jag behöver dina ord för att förstå mitt inre kaos. Jag älskar hur du använder orden för att gestalta, det är skört och vackert. Fint att du orkar blogga igen, har saknat dig!
Lycka till med familjen! KRAM från en kulla!

Skrivet av Sandra den 16 september, 2009 kl. 07:30 #

Vackert & innerligt

Skrivet av Victoria den 16 september, 2009 kl. 07:30 #

Är en helt ny läsare som bara måste få tala om att jag grämer mig för att jag inte hittat dig tidigare. Vilka texter! Vilka känslor!
Lycka till med allt.

Skrivet av Bitte den 16 september, 2009 kl. 08:02 #

Välkommen! Jag är glad och tacksam att du börjat blogga igen!

Men din hudlöshet skrämmer nästan. Var rädd om dig och er.

Kramar

Skrivet av My den 16 september, 2009 kl. 09:54 #

På något konstigt vis missade jag din förra blogg & är så glad över att nu få en chans att läsa dina ord & ta del av dina tankar. Älskar dina texter!

Skrivet av Åse den 16 september, 2009 kl. 09:54 #

Vackert och kärleksfullt! Jag önskar er all lycka!

Skrivet av Johanna den 16 september, 2009 kl. 09:54 #

Började ju läsa dina texter för först ca ½ år sen...innan dess hade jag bara hört ditt namn nämnas i många olika sammanhang, än hit än dit. Numera läser jag allt mer av det du skriver.

Sluta aldrig skriva! (Hoppas och tror att risken är liten :) Det är REN NJUTNING att läsa dina texter! Viljan till det goda, till kärleken kommer bära dig. Längst ner i de djupaste ravinerna, vid luriga stup och branter, och över de mörkaste och mest skrämmande vattnen. Till allt som grönskar och blommar. På alla underbara toppar och höjder. Var du än är kommer du att se skönheten. Allt finns inom dig. Allt finns inom Jonna, och Milo. Allt finns redan inom er. Där är livet och kärleken.

Skrivet av Karin den 16 september, 2009 kl. 09:54 #

Nydelig!

Så godt at du blogger igjen, du har vært savnet!

Skrivet av Helena den 16 september, 2009 kl. 14:15 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg