marcustisks blogg

Hej folk,

Som ni kanske har märkt, eller märker nu när ni tittar in, har jag inte skrivit här på ett bra tag. Det är så länge sedan så jag nästan glömt hur det fungerade, men nu verkar jag ha fått tillbaka minnet. Att jag har varit frånvarande beror till viss del på att jag har ägnat mig åt min andra blogg samt har skrivit en bok som jag försöker förmå något förlag att ge ut. Detta verkar ta tid då jag sände manuset i september och fortfarande inte fått svar. Sedan har jag lönearbetat väldigt mycket. Har känt mig utarbetad och stressad från och till men har nu vilat upp mig över jul och nyårshelgerna.

Nytt år, tänk vad tiden går. Som alltid vid årsskiften får jag någon slags städmani och rensar ut i lådor och skåp. Ut med det gamla och in med det nya liksom. Bland annat slängde jag under mellandagarna en del gamla brev och vykort som jag fann i lådorna. Det konstiga var att jag dagen efter när jag hämtade posten fann ett av de slängda breven i min brevlåda. Tomt trasigt och tillknycklat. Visst är det roligt att få brev men inte sådana som man vill göra sig av med. Då blir man mer förvirrad än glad.

Annars känns mitt förhållande till främmande makter för närvarande vara ganska gott och jag skall försöka hinna få igång den här bloggen kontinuerligt igen.

Förr samlade jag på allt möjligt och hade svårt att göra mig av med saker men med åren har jag blivit förändrad och slänger det mesta som jag anser mig inte behöva. Jag vet inte om det är en positiv utveckling. Det var ganska trevligt att samla på vissa saker. När jag bodde i Stockholm sprang jag runt i små obskyra butiker och letade efter Bowieskivor när jag fick tid över. Det var en trevlig och spännande sysselsättning. Men om den var så givande är en annan sak. När jag var barn/ungdom samlade jag på frimärken. Det var också väldigt rogivande. För något år sedan så köpte jag på mig en massa gamla fantomentidningar och album som såldes för en billig penning. Jag upptäckte dem nu när jag öppnade ett skåp. Jag köpte dem mest av nostalgiska skäl. Jag älskade dessa svartvita serier när jag växte upp. Men vad jag skall göra med dem nu när jag är närmare femtio än fyrtio är ju en fråga man kan fundera över.

Nej, det stämmer nog inte förresten det där jag skrev. Jag har inte förändrats speciellt mycket. Jag samlar fortfarande på mig saker kom jag på nu när jag ser mig omkring och ser alla böcker som ligger uppstaplade längs väggarna. Men det är andra saker än förr, och inget som är speciellt praktiskt. Det är de praktiska sakerna jag slänger och inte bryr mig om, det är andra opraktiska saker jag samlar på mig och håller hårt i. Snacka om att vara bakvänd. Men det är ganska trevligt av någon anledning.

Snart är den här den där våren man väntat så länge på. Tyvärr så hinner jag sällan uppleva vårarna fullt ut nu för tiden då det är som hektigast på jobbet just då. Mycket övertid och dammig torr luft inomhus blir det för mig i stället. Det var några veckor sedan jag uppdaterade min blogg men jag kan lova er att ni som läser detta inte har missat något av större vikt som har hänt i mitt liv under denna tid. Jag har lyckats läsa 15 böcker, en sådan stark start på ett år har jag aldrig haft tidigare tror jag. Dessutom har jag hunnit skriva en del också. På den fronten flyter allt på bra. Därutöver har jag sysslat med ett ambitiöst lönearbete också. Mycket mer hinner jag inte med och ibland känns det som om jag arbetar all min lediga och olediga tid och hjärnan går på högvarv för jämnan.

Mönsteråsboken som jag beställde fick jag aldrig. Men det gör inte så mycket. Jag kan låna den av någon och plöja igenom den senare. Jag har ju så mycket annat att läsa. Läste förresten "Tidsstudiemannen" av Pär Thörn förra veckan och det var en mycket underhållande bok. Jag satt med ett leende på läpparna från första till sista sidan. En kort bok på 106 sidor fylld med knastertorr humor. Den tar 1 timma 12 minuter och 37 sekunder att läsa ut. plus minus 16 minuter beroende på läsvana, belysning och tidsspillan vid eventuella läsavbrott. Jag har själv råkat ut för tidsstudiemän då jag i min ungdom arbetade på fabriksgolvet så man kände ju igen en del. Dessa tysta stela män som står i bakgrunden med sina tidtagarur.

I helgen åkte jag fram och tillbaka till Stockholm för att hjälpa en kvinna i nöd. Visst försvann helgen ovanligt fort och när jag kom hem på söndagskvällen saknade jag att inte ha haft en lugn helg då jag gör de saker jag alltid brukar göra på helgerna. Jag behöver mina lediga dagar för att hinna med livet. Men det var en härlig känsla att återse Stockholm också. Det är en underlig frihetskänsla som infinner sig när man kommer till Stockholm. En helt annan känsla än den man får på den lilla orten där jag bor nu. Men Stockholm är ingen stad att åldras i. Den är till för de yngre.

Har annars mest ägnat mig åt jobbet som börjar bli hektiskt nu igen. Men det betyder att det kommer att gå fort fram till semestern. Det tråkiga är att hjärnan inte kommer att hinna tänka på så mycket annat. Trist då jag egentligen har en del annat att tänka på också, men jag får försöka klämma in en timma på kvällen innan jag går till sängs.

Har beställt Mönsteråsboken som Jonny på Mönsteråsbloggen har gjort. Den ser jag mycket fram emot att få bläddra i. Fram till dess får jag bläddra i bokhögarna här hemma i stället. Nej, min hjärna är utarbetad och jag har tappat flytet i skrivandet och så lär det väl vara ett tag framöver tyvärr. Men vi får se. Nu skall jag betala lite räkningar.

Att famla sig fram i mörker kan göra lite ont. Ofta slår man i tår och näsa. Men efter ett tag lär man sig att ta sig fram ganska så helskinnad.

Skoskav gör också väldigt ont. Det får man om man går mycket. Jag går inte särdeles mycket men trots det har jag under senare år börjat få skoskav även av välanvända ingångna skor. Detta tycker jag är underligt. Jag tror inte att det är skorna som plötsligt har förändrats utan det är nog fötterna. Men de ser ut som de alltid har gjort. Fast synen kan förvilla en ibland och de kanske har förändrats så sakta att man inte riktigt märker skillnaden. Egentligen skulle man ta ett kort på en fot och sedan jämföra med hur den ser ut om ett år och se om det syns någon skillnad. Men det känns ju lite sjukt, kan även vara pinsamt om någon skulle råka se kortet också. De skulle ju undra varför man har tagit ett kort på sin fot och sedan sparat det så länge. Mina fötter är ju inte ens speciellt vackra. Det är ju skillnad om man har vackra fötter. Då finns det ju en anledning till att spara kortet. Nu kom jag på att jag även kan få ont på ovansidan av foten när jag sitter och jobbar. Som om skorna krymper när jag kommer till jobbet. Jag tror att det beror på temperaturväxlingen efter att man har varit ute i minusgrader och sedan kommer in i värmen. Det är klart att de påverkas av sådana skillnader. Även mina jeans påverkas nu när det är kallt har jag märkt. De krymper. Det märktes tydligt efter jul. Det är inte klokt att de inte kan göra kläder som tål temperaturväxlingar när de klarar att åka till månen.

När jag var ute och promenerade idag såg jag ett cykelställ som låg i en stor snöhög. Troligtvis hade det åkt med av bara farten när de plogade. Det såg lite lustigt ut där det låg halvt begravt bland snömassorna. Det kan inte ha varit lätt att dra iväg det så långt. Det såg ganska tungt ut. Annars är det ganska dåligt plogat i år tycker jag. Det var bättre förr. Det kommer mig att tänka på den kända poeten Kjell-Olof Feldt. Jag tror att jag avslutar dagen med att travestera en av hans dikter:

Snökaos är ett jävla skit

Och inte har de plogat ända hit

Idag var det den första riktiga arbetsdagen för året. Det kändes så i alla fall. Det gick tungt. Vid fikarasten på förmiddagen satt de och räknade hur många veckor det var kvar till påsk. Det var visst 14 eller 15 stycken. Det kändes inte så upplyftande och jag började frysa, inte ens kaffet klarade av att värma mig. Men det var varmt på toan av någon anledning. Men där kan jag ju inte sitta och häcka hela dagen. Eller kan jag det? Det kändes skönt där. Sov dåligt i natt. Vaknade flera gånger med oro i kroppen och fick gå upp och gå några varv i huset för att skingra tankarna. Jag vet inte riktigt vad som oroade mig. Drömde nog jobbiga drömmar. Tänkte på hur livet kanske är om tio år innan jag somnade. Det var nog det som gjorde mig ledsen. Jag brukar nästan aldrig tänka framåt, inte bakåt heller. Men jag har börjat göra det nu och det känns jobbigt. För något år sedan kändes det skönt att bli äldre. Nu vet jag inte längre hur det känns. Är det någon av alla de där ålderskriserna som man pratar om som börjar göra sig påmind. Man har börjat inse att varken man själv eller de i ens omgivning är odödliga. Om tio år kommer världen i mina ögon att vara helt annorlunda. Tio år är inte längre någon lång tid. När man var yngre var det en evighet. Nu är det mer som en nubbe vid julbordet. Kort och intensivt. Det är nog bättre att hålla sig till julmusten.

I kväll började jag titta lite på "Fångarna på fortet". Ett av lagen bestod av en kille och tre tjejer och i inledningen kastade killen en boll och de tre tjejerna sprang omkring honom och sopade med kvastar. Trots att jag är man så reagerade jag på och märkte av denna kvinnodiskriminering och kvinnoförnedring. Vad är TV4 för machokanal egentligen? Jag tycker för övrigt att TV4 har förfallit och förflackats de senaste åren. De flesta program känns som barnprogram för vuxna på något sätt. Jag har börjat se allt mer på SVT under senare tid har jag upptäckt. Om jag över huvud taget ser på teve alls. Själv har jag känt mig som en prydnad för det manliga släktet idag då jag har dammsugit, diskat och lagat mat. Men jag har förstås även suttit och slappat i en fåtölj med en bok och kollat på skidor på teve. Nja, den övervägande tiden har jag väl gjort det nu när jag tänker efter lite noggrannare. Om inte den mesta av tiden. Men jag har inte hållit så noga koll på hur stor del jag har ägnat mig åt olika saker. Det känns onödigt. Då kan man ju komma på att man gör fel saker.

Ninna-ninna-ninna-na-ninna-ninna-na (eller nåt sånt). Dagens boktips... Nej nu blev det fel. Det är något helt annat:

Du är åttio-

sex och, medan vi pratar,

somnar du plötsligt.

Skulle du varit

stolt över mig,

om jag levat

som du?

I detta sjukhusrum

frågade du:

"Är du lycklig?"

Jag var tjugoåtta.

"Lycka är inget av

de mål jag satt upp

i mitt liv"

Du blev uppskärrad.

Jag bluffade bara, lika

ensam som du.

Nu har du nästan nått

slutstationen.

Ska jag säga att du levt ditt liv fel?

Du stod skakande

på en skördetröska

med drivremmar, knivar, såll

under dig.

Du höll balansen

för det mesta. 

Jag har köpt en del möbler på IKEA. Jag har märkt att det helt plötsligt har börjat falla skruvar från dessa möbler. När jag satt i fåtöljen och läste idag så rasslade det till på golvet och när jag tittade ner så låg det en skruv där. Men den var enkel att få dit igen. Men det konstiga var att när jag förflyttade mig till datorn så rasslade det återigen till under min stol och när jag tittade ner så låg det en skruv även under den. Fast där hittade jag aldrig någon lämplig plats att skruva tillbaka den på. Men stolen funkar ju bra så det var nog en meningslös skruv som inte var till någon nytta. Men denna stol är nog inte från IKEA förresten nu när jag tänker efter så de skall inte ha all skit. Det kanske är jag som skall ta skiten förresten eftersom det är jag som har skruvat ihop grejerna.

Jag har börjat plocka ner julgrejerna idag. Det känns lite konstigt då jag tyckte att det var alldeles nyss som jag plockade upp dem. Även halltapeterna är beställda nu så min pisskvart börjar lida mot sitt slut. Skall måla lite lister i morgon och därefter slipa och spackla väggarna. Längtar efter sol och värme nu. Skall skaffa mig en hammock till sommaren tänkte jag. Den skall jag placera i min trädgård och sedan skall jag ligga under en gammal filt och sakta gunga i den tills mina ben skrumpnar ihop och stormarna får den att snurra runt. Hann även med att besöka systembolaget, sortera skräp och göra en del onödiga inköp på Algots. Vad många vackra kvinnor det var ute idag förresten. Det berodde nog på att det var plusgrader. De kanske tinade upp och såg gladare ut. Jag också kanske. Jag skippade mössan idag och visslade trevliga melodier hela vägen till kassan.

Jag fick en badrumsvåg i julklapp. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det. Men troligtvis tyckte personen i fråga att min gamla våg var en aning gammal. Andra kanske hade tolkat det som en pik. En person som vägde sig på den sade att den vägde fel. Att den visade för lite. Jag har också misstänkt det då jag plötsligt fann mig ha gått ner i vikt över julen. Byt den och skaffa något som inte är defekt var personens råd. Aldrig tänkte jag. Det var den bästa julklapp jag fick ju. Jag lever gärna i en livslögn. Varför byta något som man är nöjd med? Kanske att jag i stället köper ännu en som jag kan ge bort i present för att göra någon annan glad. Men en badrumsvåg är ingen bra present att ge bort förstås. Det kan vara lite känsligt.

Den tiden är nu förbi.

När jag råkade se mig i spegeln i morse såg jag att jag helt plötsligt har blivit gammal och snygg i stället.

Eftersom det återigen är snöoväder var jag ute och fyllde på fågelbordet. Men det är något mystiskt. Det är väldigt dåligt med fåglar och äter där. Jag förstår inte riktigt vad det beror på. Vid mina föräldrars fågelbord är det fullt kalas varje dag. Annars har jag inte planerat att gå utanför dörren idag. I stället skall jag sitta i min favoritfåtölj och filosofera över livet. Läsa lite om 30-åriga kriget, skriva och pyssla här hemma.

När jag var i tidiga tonåren, kanske någonstans mellan 13-17 år sent 70-tal, kanske tidigt 80-tal, minns jag att jag läste en serie i Fantomentidningen om en gammal handske som fick eget liv då någon tog på sig den. Den hjälpte de goda och stjälpte de onda. Jag minns att jag tyckte om denna serie. Den kan endast ha varit med i ett fåtal nummer. Är det någon som minns vilka nummer av tidningen denna fanns med i och vilket år skulle det vara roligt. Av någon anledning har jag blivit intresserad av att börja utforska min tidiga ungdom. Men det kanske är något som naturligt kommer med åren. Man börjar fundera över hur man blev som man blev. Även ämnet historia blir intressantare ju äldre man blir av någon anledning.

Var jag än har befunnit mig har jag känt ett utanförskap. När jag var yngre försökte jag smälta in, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin lyckades speciellt bra. Nu för tiden bryr jag mig inte längre om det. Jag lyssnar på min musik, jag har mina böcker, mina projekt, mina pengar och ett jobb där jag praktiskt taget sköter mig själv. En kvinna sade till mig för ett tag sedan "men du bryr dig ju inte om andra människor" "nej, det har du rätt i svarade jag". Men det var en oerhörd lögn. Problemet är att jag ofta tycker väldigt synd om andra människor. Det är den övervägande känslan. Jag kan ligga vaken på nätterna och grubbla över helt okända människor som jag mött och tycker synd om. Även de jag känner förstås. Det är lite jobbigt, världen är inte perfekt även om jag försöker bygga upp en värld av perfekthet omkring mig så tränger så mycket annat in hela tiden.

Det blev en tung bloggtext idag. Nästan lite för personlig faktiskt. Men jag censurerar inte utan lättar upp den med lite lättsam lyrik i stället :-)

de desperata ansiktena ser på mig

från tidningssidor

TV-skärmar

från sätet mitt emot mig

på bussen

En tunn sträng är spänd

mellan dem och mig

Det finns ingen skillnad.

Jag skrev för några dagar sedan om att jag rev ner tapeterna i hallen. Detta har fått en kvinna att dra sig till minnes ett urklipp hon har på sitt kylskåp ur DN:s Namn och Nytt:

"Hur lång är en pisskvart frågade vi häromdagen.

Susanne Carlén i Spånga vet. Så här skriver hon:

- Jag bad min man byta kakel i köket, varpå han rev ned de gamla och sa: "det gör jag på en pisskvart."

Det tog sex år innan det nya kom upp"

Detta måste vara typisk kvinnohumor. Vad är det roliga i detta? Det som jag finner underligt är att man klipper ur det och hänger det på kylskåpsdörren. Så himla roligt är det ju inte!! Är det roligt förresten?

Jag kan för övrigt meddela att min pisskvart pågår  fortfarande.

"Den som dör utan vänner, dör utan vittne." Är ett ordspråk jag råkade stöta på idag. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka detta. Själv tycker jag att det skulle vara skönt att inte ha några som kan vittna till alla de dumheter man har hittat på under livet. Men det känns som om det skall tolkas som om det är dåligt att inte ha några vänner. Men jag vill inte ha några vittnen när jag dör. Jo, om jag utsätts för ett mord. Då vill jag ha en väldig massa vittnen. Men inte annars. Jag vill dö i lugn och ro utan en massa folk som kan vittna om mitt förfall, håravfall och andra näradödengrejer. 

Nej, idag verkar vara en dag då jag inte förstår så mycket känns det som. Allt bara snurrar.

Denna händelse med den 65-åriga kvinnan som frös ihjäl på borggården har förföljt mig idag och har dämpat mitt humör. Jag blir så påverkad av sådana där hemska saker. De gör mig så ledsen. Det finns hemska meningslösa olyckor som jag läst om långt tillbaka i tonåren som ännu idag kan dyka upp och lägga sig som en tyngd över bröstet. Jag har en tendens att minnas saker som påverkat mig negativt mycket tydligare än det som påverkat mig positivt.

Positiv är annars ett slags instrument som man vevade på för att få det att spela. Det kan vara en positiv tanke, musik är ju trevligt. Jag kan inte påminna mig att jag har sett något positiv i verkligheten. Men jag har sett människor som har spelat på förprogrammerade synthar ute på stan. Det kan man nog kalla en modernare variant av positiv. Utvecklingen har även gått så pass mycket framåt att man har rationaliserat bort vevarmen. Nu räcker det med att man bara står där bredvid och samlar in pengar i en sliten toppluva. Även aporna har försvunnit. Men det beror nog mer på att de har förbjudits. Annars är apor trevliga djur. Men nu finns de bara i bur. I alla fall här i Sverige.

Ett nytt år och världen vänder som ett stort hjul omkring mig. Har livnärt mig på läskeblask, ett glas whiskey, några texter av B.K Öijer och Mozarts Requiem idag. En dödsmässa är kanske inte det ultimata sättet att påbörja ett nytt år. Men vad sjutton, man måste ju följa sin känsla:

"Requiem aeternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis." Hög volym som skakar om själen. Det kanske hade gått lika bra med Iggy Pop "What do we have in common? Play it safe". Jag vet inte. Hade inte ens lust att testa.

Som vanligt har jag känt mig som en staffagefigur i jul och nyår. Inget nytt under solen.

jag saknar inte

dom vänner jag haft

det stör mig inte ens

att de sitter kvar i sina egna skuggor

där de aldrig kan blomma

aldrig slå ut

och jag hör att det är nyårsnatt

himlen svider av fyrverkerier

och vissa tror på gud

andra tror på en sten

gömd bland brännässlorna i ett dike

det enda jag vet

är att vi ingenting vet

 och vad är värst

missljudet av lögner

det tomma skramlet av sanningar

eller själva rundgången

att allt bara fortsätter och fortsätter...

Avslutade året med att riva ner tapeterna i hallen. Det känns inte bra, så här kan jag ju inte ha det. Nu måste jag beställa nya. Kanske ska jag passa på att måla lite först.

I slutet av 1500-talet i Frankrike satt det en man vid namn Montaigne i ett slottstorn och skrev följande tänkvärda ord.

"...det kanske är kyskare och mer fruktbart att tidigt låta kvinnorna lära känna verkligheten än att låta dem gissa sig till den efter sin mer eller mindre fria och upphettade fantasi. Drivna av begär och förhoppningar ersätter de de riktiga könsorganen med andra, som är tre gånger större... Vilken skada gör inte dessa onaturliga bilder av dem som pojkarna ritar överallt i kungaslottens korridorer och trappor. Det är de som är upphovet till kvinnornas grymma förakt för det som vi verkligen kan prestera av naturen."

Dessa tankar finner jag giltiga även idag. Alla dessa extremt stora organ som klottras på skolans väggar ger kvinnorna en falsk världsbild som bara slår tillbaka på det manliga släktet genom kvinnors besvikelse över att verkligheten inte är som de tror. Jag tycker därför att alla hormonstinna pojkar skall dra ner på storleken på det de klottrar. Gärna göra organen mindre än i verkligheten så att vi i stället kan överraska kvinnorna på ett positivt sätt.