Det finns ett nytt ställe. Eller ett ställe till. Kolla här så hamnar du rätt.

Vad som händer med det här stället är ännu en öppen fråga...

Nu har jag varit ute i rabatten med papper och penna för att röja Grevens identitet. Hans namn är Comte de Chambord. Men han ha eventuellt ett alias också. After Dark kallar han sig nämligen Madame Boll. En mycket speciell herre, alltså.

Han är inte klippt än. Vi saknar bubbel hemma och jag vågar faktiskt inte utan...

Eftersom jag skolkade från EFIT i fredags kommer här lite skryt om vad jag gjort idag.

Först var vi i kyrkan, jag och barnen. Och jag hade långt framskridna planer på att följa min vän Hosannas exempel och fira gudstjänst i kort kjol och spetsiga högklackade stövlar. Det sprack. Eller rättare sagt... Dragkedjan i kjolen sprack... Så nå´n kjol blev det inte. Och det där med klackar och stövlar och så... Det visade sig att jag fick välja mellan höga klackar eller spetsiga stövlar. Jag valde stövlar. Och dolde det mesta av dem bakom långa byxor. Så vi kan lugnt konstatera att jag har en bit kvar till den avslappnade attityd som råder på sydligare breddgrader. Hur som helst var det en trevlig tillställning med vacker sång. Det var ju dotterns kör som stod för den.

Se´n var det dags att svida om rejält. Solen sken, snön var borta och spaden ropade på mig. Jag gräver upp nya rabatter och låter dem växa igen med samma glada humör. Idag var det en ny på gång. Jag har en klar bild av dess framtida skönhet. Än så länge. Men jag borde faktiskt kunna hålla den här i någorlunda skick. Den ligger ju precis mitt emellan lata-sig-och-dricka-kaffe-sitsarna.

Växten som än så länge bor själv i denna luxuösa våning är en buskros som flyttade dit redan förra våren. Han heter Comte nå´nting. Campagne eller chardonay eller nå´t annat på ch som jag glömmer lika fort som jag läser det på lappen som fortfarande sitter kvar runt fotknölarna på´n. Jag kallar honom rätt och slätt Greven. Och nu är frågan om inte Greven behöver ett besök av rosbuskfrisören. Några musöron syns inte till på björkarna än, men Greven står väldigt skyddad på sin plats och har redan börjat visa tecken på att vakna ur sin dvala.

Så om någon trädgårdskunnig ville vara så vänlig och ge mig ett tips eller två här. Ska jag sätta sekatören i Greven? Ska jag göra det nu eller ska jag vänta? Och vad ska jag ta bort? Hur mycket?

Jag är alldeles totalt övertygad om att jag kan saker. Det mesta, faktiskt. Ska man vara riktigt noga så tror jag att jag nog egentligen kan allt. Och skulle det nu råka vara så illa att det finns saker jag inte kan... Som t ex att skära klinkers så att det blir användbara bitar av det... Ja, då finns det väl annat jag kan! Kan man inte det ena så kan man det andra. Kan man inte skära klinker kan man odla Pelargoner!

Idag fick jag fyra små Pellisbebisar. Åh, vad glad man blir av så´nt. Ett litet brunt och intetsägande paket med mitt namn på i brevlådan och hjärtat hoppar nästan över ett slag. Förväntan! Nu gäller det att komma in fort så att paketet får öppnas.

Första etappen avklarad. Men vänta nu. Vad är det egentligen i den här hopmekade lådan? Det ser otäckt ut.

Skönt! Bara små gröna grejer. Inget som exploderar eller luktar illa. Och det är välutbildad spenat, det här. De har skrivit ett litet brev där de talar om att jag måste plantera dem i krukor. Men inte "för stora" krukor. Och så ska jag vara rädd om bladen. (Fast de måste ha varit osams under resan eller nå´t för ett blad ligger löst alldeles för sig själv och ser ledset ut.)

Maten snurrar runt i micron och om 25 minuter ska jag gapa stort hos tandläkaren... Bråttom, alltså. Rusar ner i källaren och letar efter de minsta krukorna jag kan hitta. De ser vansinnigt stora ut, men de måste väl kunna duga en stund i alla fall? Jag tar med dem upp och greppar en påse såjord i farten. Maten är varm och jag står som en åsna mellan hö och morötter en stund innan jag bestämmer mig för mat enligt devisen "hjälp dig själv först för att kunna hjälpa andra se´n".

Och när de väl står där i sina nya krukor med ny jord och jag sitter i väntrummet hos tandläkaren där tandvårdsreklamen blandas med lugnande musik och naturbilder far tankarna iväg hemåt. Hem till bänken med de nya blommorna. Blommorna som jag ska vårda så ömt som någon bara kan. Blommorna som kommer leda till att jag har stans vackraste trädgård. Blommorna som kommer göra att "Ooooh" och "Aaaah" blir de mest frekventa uttalandena från besökare. Besökare som kommer långväga ifrån för att beundra skönheterna och stå ut med mitt hejdlösa skryt och "förståmigpåande"... Och när jag är typ 60 nå´t och pelargonerna växt över alla breddar och lokala blaskan gör sitt förtifjortonde reportage om mig och mina gröna fingrar...

Se´n är det tandstensskrapning. Sjåpa dig inte!

Fast jag undrar lite... Funkar det med såjord, eller ska jag byta? Till vad då? Och är krukorna mycket för stora? Vad händer om de växer i för stora krukor? Hur mycket mindre ska de va? Jättemycket? Blir bebisarna tjuriga om jag flyttar på dem igen typ imorgon? Kommer jag klara det här?

Det finns bra saker med våren och det finns mindre bra saker med våren. Det finns saker som hör ihop med våren som känns direkt dåliga för den som råkar ut för dem. Skrapade knän till exempel.

Och när man skrapar knät så tidigt som 5 april ingår ett par sabbade brallor också. Bergsäkert! Det är inte bra. Särskilt inte om det är världens finaste leggings.

En av de bästa sakerna med våren är nog blommande vitsippor...

... och att man äntligen får användning för snapsglasen.

83% lagom, för att vara exakt. I alla fall enligt testet här. Hur lagom är du?

I övrigt har det varit en fantastiskt härlig vårdag. Visst har det! Och jag hade förmånen att få vara hemma denna fantastiskt härliga dag. Fika med dottern på balkongen. Småprata i solskenet. Skicka ut plantlådorna på altankollo. Promenad i solskenet. Putsa några fönster och cykla en tur. I solskenet. Jag brukar inte tycka om våren. Våren känns som... som "inte riktigt". Nästan sommar, men inte riktigt. Fast när våren är som idag tycker jag om den. Mycket!

Jag har drabbats av akut odlingsglädje! Efter bara två dagar på fönsterbrädan dyker det upp små skott i jorden. Fantastiskt! Att det kan gå så fort. Jag är hänförd. Och otroligt mallig, förstås. De är inte stora, men skam den nybörjare som inte plåtar sina första gröningar, eller?

I pluggboxen har det kommit upp två pyttesmå grejor av något som så måningom är tänkt att bli Rosenskära. I alla fall enligt anteckningarna jag gjorde.

Och i den blå glassbyttan sticker tre små plantor upp. Synd bara att jag glömde vad det var i samma stund jag strödde jord över. Jag tror att det borde kunna vara Solros... eller Akleja... för jag sådde väl aldrig Fingerborgsblommfröna... ???

Nu spelar det i ärlighetens namn mindre roll just för tillfället. Det växer! Och det gör mig glad. Exakt vad det är som växer lär jag märka tids nog.

Så här alldeles i Sportlovets skrikande sista dagar fick kameran följa med en dag.

Kvart i åtta är jag uppe och suckar över min egen oförmåga att plocka undan efter mig. Igår sattes det nämligen frön här i huset. Något som inte hänt tidigare. Inte inomhus i alla fall. Vi får se om det blir något av dem. Jag brukar nämligen inte bara glömma att plocka undan fröpåsar. Jag glömmer konstant att vattna det som behöver vatten också.

Kvart i nio inser jag att det finns problem med sommartiden som jag aldrig tänkt på.

Kvart i tio tittar jag till mina små lådor. Inte ett liv i dem. Typiskt. Det var ju flera timmar se´n jag petade ner frön i jorden. Vad vi stoppade ner i pluggboxen skrev jag upp, så det ska jag nog kunna lista ut vad det lider, men... resten av lådorna... det har jag redan glömt.

Kvart i elva sitter vi i bilen på väg mot galenskapen. Men musiken är bra!

Kvart i tolv befinner jag mig ungefär här. Svetten lackar och barnen vill gå till McDonalds. Det enda som får tyst på dem är löftet om något rosa. Men till sist blir det röda lådor att ha pryttlarna i på rummet.

Kvart i ett är vi ute igen. Vi var inte ensamma idag heller. Det regnar och jag undrar varför det inte är vackert väder. Det skulle ju vara det. Eller?

Kvart i två funderar vi på om det var i närheten av den här stolpen vi ställde bilen...

Lugn och fin nu. Vi har inte (INTE!) irrat omkring på en parkering i en timme. Vi har fyllt magarna med härlig snabbmat. Mätta och nöjda styr vi kosan hemåt igen.

Kvart i tre ser det ut så här utanför mitt fönster. Urtrist, med andra ord. Men musiken är fortfarande bra.

Kvart i fyra är det äntligen dags för lite kaffe. Det var på tiden!

Kvart i fem är jag beordrad pärlplattestrykning.

Kvart i sex. Suck! Men kylen är förhoppningsvis en aning mindre tom när jag tagit hand om det här. Att handla är för övrigt jättetråkigt. Oftast. Nästan jämt...

Kvart i sju ska det bli grillmackor. Smörgåsgrillen är från nå´n gång i mitten av 80-talet. Jag fick den i min ägo efter att ha sålt jultidningar, minns jag. Men den funkar än.

Kvart i åtta är det dags för lite avancerat möbelsnickeri på vardagsrumsgolvet. Tänkte hinna innan Körslaget börjar... Det går väl sådär med det. Ännu en gång stärker jag Den Äktes självförtroende genom att inte riktigt reda ut det. Men innan vi är klara har det jämnat ut sig ändå och allt är som vanligt igen. Med "som vanligt" menas att jag har rätt hela tiden och alltid är bäst, om nu nå´n undrade. ;)

Kvart i nio har en ny medlem av familjen Leksvik flyttat in hos oss. Den hyser redan en mängd sällskapsspel. Jösses vad den byrån sväljer *nöjd* Så nu kan man sitta i vardagsrummet och fika utan att vara orolig att den vinglande stapeln med lådor ovanpå datorskåpet ska ge vika och träffa en i bakhuvet. Härligt!

Kvart i tio förvånas jag över att Körslaget fortfarande håller på. Jag har inte sett nå´t, men domen från de omåttligt musikaliska men i bedömningssammanhang skoningslösa barnen lyder som följer: "Lindas kör är bäst! En som heter Siw hade också en kör, men den var väl inte sådär jättebra... kanske... Hon sa själv att hon inte kunde det där, så det gjorde nog inget. Linda var bäst, men hon sjöng inte. Och jag vet en som kommer rösta på Markoolio..."

Kvart i elva ställer jag fram klockan en timme. Det gäller att inte glömma det.

Kart i tolv... ett? Har det blivit en blandning av Aff och Matt Damon en stund. Men nu orkar jag inte med nå´t av det längre. Därmed är det godnatt och slut på denna EFIT.

Först lär hon sig cykla...

... se´n städar hon ut leksakerna från sitt rum...

Jag hänger inte med här riktigt. Det var väl bara härom året ungen lärde sig gå? Eller? Blir nästa grej att hon flyttar hemifrån?

Här kommer ett boktips till.

Jag har fått en bok uppläst för mig. Katarina Ewerlöf har läst Brännmärkt av Catharina Ingelman-Sundberg. Jag är ingen bra boklyssnare, har det visat sig. Jag retar mig nämligen på småsaker när jag lyssnar. Som att boken tydligen heter BRRRRRännmärkt... eller att uppläsaren har för (o)vana att läsa fram till "och" i varje mening och se´n göra paus... eller att författaren låter två personer "förenas i ett vågsvall av sällhet"... Då kan jag inte hålla mig för skratt. Läser jag själv kan jag ju låtsas att det inte stod så där, men nu har jag faktiskt hört det i högtalarna. Dessutom har jag svårt att behålla koncentrationen och väntar hela tiden på att Sara (Ewerlöf, alltså) ska berätta att hon väntar vårt kärleksbarn (för ni har väl sett "Tomten är far till alla barnen"?).

Boken då. Den handlar om Anne. En ung borgarhustru som ska flytta från Lübeck till Stockholm i nådens år 1391. Det går inget vidare med den där flytten. Skeppet förliser och borgarmaken försvinner i havets djup. Tillsammans med alla ägodelar. Anne är plötsligt ensam, utfattig och skadad. Dessutom blir hon snart hotad, jagad och bestulen på sitt barn. Men så träffar hon först en man, se´n en man till. Anne är nog inte så hemskt gammal, för hennes kärlek är flyktig. Minst sagt. Och hon är ganska naiv på sitt eget slipade vis.

Men jag tyckte ändå om den. Jag älskar historiska romaner och den här står sig bra i konkurrensen inom sin genre. Inte för att jag är någon expert, eller så. Men man får väl tycka, va?

Det skulle läggas klinkers i hallen idag. Stora fina plattor har vi skaffat. Klet att ha både under och emellan. (Jo, det borde heta klet. Fix och fog låter så... viktigt...) Och idag skulle det ske.

Vi börjar med att lägga ut lite plattor sådär löst och torrt. Bara för att se så att det blir jättebra. Och det blir det. Men vissa plattor måste ju kapas. Tur man har en kapgrej då. Den av oss som inte är jag kapar snyggt och prydligt två plattor. Bra det, för vi har inga marginaler här. Vi har plattor så det räcker, men inte så att det blir över.

När tredje plattan ska behandlas har den av oss som är jag tröttnat på att bara hålla, mäta och bli imponerad.

"Nu kaaan väl jag få kapa en! Kaaan jag få försöka? Snääälla! Jag kan också. Det är jag säker på. För jag har nämligen sett min pappa göra det där en halv miljard gånger och det ser jättelätt ut. Och dessutom är det ju bara 4 centimeter som ska bort och det är ju jättelite och då måste det ju vara jättelätt, eller hur? Och dessutom kan jag nästan allt ändå. Och jag har faktiskt läst på universitet i nästan fem år och... Men mest har jag sett andra göra det... och Martin Timell också... och... Hur svårt kan det va?" (Här sjunger jag precis som Linda Bengtzing, för det kan jag nämligen också eftersom jag hört henne sjunga en halv miljard gånger...)

Oooops!

Hybris fick ett ansikte.

Nej, jag trodde faktiskt inte det. Nog för att jag tycker om att läsa och nog för att jag gör det för nöjes skull minst 80 minuter om dagen, men någon nörd trodde jag inte att jag var.

Men nu blev jag artbestämd till hela 63% boknörd av testet här. Och vad bör en boknörd göra? Jo rekommendera böcker, förstås.

Jag är lite sen i steget och har därför alldeles nyligen läst Svinalängorna av Susanna Alakoski. Varför jag rekommenderar den vet jag ärligt talat inte. Det är en ruggig berättelse om barn som far illa och deras strategier för att klara sig igenom sin vardag. Av någon anledning dras jag till den typen av berättelser. Jag förfasas och häpnar om vartannat. Gör ett försök du också. Om du inte redan läst den. Den är inte tjock alls. Och den är lättläst mitt i all bedrövelse. Och skulle det bli för mycket är det ju bara en bok. Böcker kan man lägga ihop och ifrån sig.

Och nu tror jag bestämt att jag blev en aning mer boknörd bara genom att blogga om en bok.

Det blev en efit i alla fall.

Halv sju åt jag frukost. Yoghurt med havreringar, krossade linfrön och torkade aprikoser.

Halv åtta satt jag på tåget på väg till jobbet.

Strax innan halv nio konstaterar jag att skrivbordet ser förvånansvärt välstädat ut och rusar iväg till dagens första lektion.

Halv tio var jag fullt upptagen med dagens andra lektion, men mellan den och tredje hann jag knäppa en bild på några gitarrer halv elva. Bara för Jennies skull ;-)

Halv tolv var det dags att dels käka i lådan och dels få arbetskamraterna att undra vad det var frågan om. Ta kort på maten???

Halv ett var det lektion igen, men halv två var det dags för en mysig stund vid kopieringsapparaten.

Halv tre var det mitt i lektion igen, värst vad jag jobbar... Men en halvtimme senare kunde jag bjuda på ett annat av mina arbetsredskap.

Halv fyra hade jag utvecklingssamtal och bestämde mig för att inte blanda in eleven och hennes familj i det här äventyret. Halv fem hann jag med lite rättning av inlämningsuppgifter.

Halv sex väntar jag på tåget hem igen. Jag är inte ett dugg ensam. Det bara ser ut så för att jag gick en bit bort och försökte vara diskret. Man vill ju inte att medresenärerna ska tro att man är en galning som hivar upp kameran lite när som helst och tar kort på konstiga saker. Man vill ju att de ska tro man är normalstörd, åtminstone...

Halv sju är jag hemma igen och kan visa att jag försöker ha det lite fint på trappen.

Halv åtta gör vi läxor, Fia och jag.

Och halv nio var jag redan så här trött.

Det var en dag, det.

Idag har jag gjort en insats. Eller två, kanske?

Först höll jag i slangen...

Se´n rörde jag ihop bruket med en jättestor elvisp. Funderar på att låna samma mojäng nästa gång det vankas stortårtbak...

Vem som gjorde det riktiga arbetet? Satte fast slangen och smetade ut bruket och mätte och skruvade och sågade och så´nt? Jo, det var ju El Mako, dårå. Han är duktig han. Och nu är han trött också.

Jag kan också göra riktigt arbete. Då blir resultatet nå´t i stil med det här:Chokladmuffins med vaniljkesella i är inte alls äckligt. Tvärtom! Receptet kommer från Arla för ganska länge se´n. Kanske finns det kvar på hemsidan, kanske inte. Finns det kvar rekommenderar jag att du bakar dem.

Imorgon är det efit, har jag hört. Det var länge se´n jag var med nu och jag är sugen på det, men... Efit på jobbet känns inte jättelämpligt. Det är ju levande, riktiga människor där mest hela tiden.