Det skulle läggas klinkers i hallen idag. Stora fina plattor har vi skaffat. Klet att ha både under och emellan. (Jo, det borde heta klet. Fix och fog låter så... viktigt...) Och idag skulle det ske.

Vi börjar med att lägga ut lite plattor sådär löst och torrt. Bara för att se så att det blir jättebra. Och det blir det. Men vissa plattor måste ju kapas. Tur man har en kapgrej då. Den av oss som inte är jag kapar snyggt och prydligt två plattor. Bra det, för vi har inga marginaler här. Vi har plattor så det räcker, men inte så att det blir över.

När tredje plattan ska behandlas har den av oss som är jag tröttnat på att bara hålla, mäta och bli imponerad.

"Nu kaaan väl jag få kapa en! Kaaan jag få försöka? Snääälla! Jag kan också. Det är jag säker på. För jag har nämligen sett min pappa göra det där en halv miljard gånger och det ser jättelätt ut. Och dessutom är det ju bara 4 centimeter som ska bort och det är ju jättelite och då måste det ju vara jättelätt, eller hur? Och dessutom kan jag nästan allt ändå. Och jag har faktiskt läst på universitet i nästan fem år och... Men mest har jag sett andra göra det... och Martin Timell också... och... Hur svårt kan det va?" (Här sjunger jag precis som Linda Bengtzing, för det kan jag nämligen också eftersom jag hört henne sjunga en halv miljard gånger...)

Oooops!

Hybris fick ett ansikte.