Jag är alldeles totalt övertygad om att jag kan saker. Det mesta, faktiskt. Ska man vara riktigt noga så tror jag att jag nog egentligen kan allt. Och skulle det nu råka vara så illa att det finns saker jag inte kan... Som t ex att skära klinkers så att det blir användbara bitar av det... Ja, då finns det väl annat jag kan! Kan man inte det ena så kan man det andra. Kan man inte skära klinker kan man odla Pelargoner!

Idag fick jag fyra små Pellisbebisar. Åh, vad glad man blir av så´nt. Ett litet brunt och intetsägande paket med mitt namn på i brevlådan och hjärtat hoppar nästan över ett slag. Förväntan! Nu gäller det att komma in fort så att paketet får öppnas.

Första etappen avklarad. Men vänta nu. Vad är det egentligen i den här hopmekade lådan? Det ser otäckt ut.

Skönt! Bara små gröna grejer. Inget som exploderar eller luktar illa. Och det är välutbildad spenat, det här. De har skrivit ett litet brev där de talar om att jag måste plantera dem i krukor. Men inte "för stora" krukor. Och så ska jag vara rädd om bladen. (Fast de måste ha varit osams under resan eller nå´t för ett blad ligger löst alldeles för sig själv och ser ledset ut.)

Maten snurrar runt i micron och om 25 minuter ska jag gapa stort hos tandläkaren... Bråttom, alltså. Rusar ner i källaren och letar efter de minsta krukorna jag kan hitta. De ser vansinnigt stora ut, men de måste väl kunna duga en stund i alla fall? Jag tar med dem upp och greppar en påse såjord i farten. Maten är varm och jag står som en åsna mellan hö och morötter en stund innan jag bestämmer mig för mat enligt devisen "hjälp dig själv först för att kunna hjälpa andra se´n".

Och när de väl står där i sina nya krukor med ny jord och jag sitter i väntrummet hos tandläkaren där tandvårdsreklamen blandas med lugnande musik och naturbilder far tankarna iväg hemåt. Hem till bänken med de nya blommorna. Blommorna som jag ska vårda så ömt som någon bara kan. Blommorna som kommer leda till att jag har stans vackraste trädgård. Blommorna som kommer göra att "Ooooh" och "Aaaah" blir de mest frekventa uttalandena från besökare. Besökare som kommer långväga ifrån för att beundra skönheterna och stå ut med mitt hejdlösa skryt och "förståmigpåande"... Och när jag är typ 60 nå´t och pelargonerna växt över alla breddar och lokala blaskan gör sitt förtifjortonde reportage om mig och mina gröna fingrar...

Se´n är det tandstensskrapning. Sjåpa dig inte!

Fast jag undrar lite... Funkar det med såjord, eller ska jag byta? Till vad då? Och är krukorna mycket för stora? Vad händer om de växer i för stora krukor? Hur mycket mindre ska de va? Jättemycket? Blir bebisarna tjuriga om jag flyttar på dem igen typ imorgon? Kommer jag klara det här?