Maria Äxters VM-blogg

Det tog 33 timmar för mig att komma hem till Piteå. Och det skulle ha tagit ännu längre om jag inte med hjälp av en god vän kunde boka om flyget och komma hem 3 timmar tidigare. Guld värt Åsa!

Ändå är jag överraskad att resandet gick så pass bra. Jag slocknade - mot alla odds - på planet Vancouver-London och vaknade med bara 3 flygtimmar kvar. Det var great. Säkerhetskontrollen på Heathrow är dock inte en lek. Av med allt löst, även skorna. Kontrollen gillade inte Jörgens kapsylöppnare i form av en totempåle men den fick till slut följa med till Sverige. Komiskt var att det pep som fasen när jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen in på Inrikes Arlanda och jag blev genomsökt av flinka händer. (Dock en tjej så tro inget annat). Här har man passerat Kelowna, Vancouver och den säkraste av alla Heathrow och så piper det på Arlanda. Och varför den pep vet jag än inte. Inte dom heller - jag tror att min kropp var less helt enkelt. Statisk elektricitet tror jag det kallas.

Det har tagit sina balanseringar och trix för att komma tillrätta med min Jetlag, eller som Sabina sa när hon tog kort på killarna i flygstödstrumpor - Jetlegs. Jag har vaknat varje natt klockan 3 - det vill säga  6 kanadatid och mitt i någon balansering på eftermiddagen kring 4 har jag haft svårt att hålla upp ögonen. En mycket märklig känsla. Först nu två veckor senare - känns det bra.

 //Maria Äxter