marijungstedts blogg

Vilken härlig dag! Hela familjen slöade i solstolar på gräsmattan (förutom 

Cenneth förstås som idogt fortsatte med sitt verandabygge), lyssnade på Björn Ulvaeus intressanta och underhållande sommarprogram på radio, fikade och spelade Back Gammon. Min fina förkvällskollega Carina Berg ringde och var lyrisk över Den mörka ängeln som hon precis läst ut. Jättekul. I min senaste bok har jag skrivit mer psykologiskt och djuplodande än tidigare och det märks på alla reaktioner jag redan fått. Det har blivit precis så som jag hoppas. Att människor blir berörda. Det är ju det man vill som författare. Om ett par dagar kommer Carina och hennes pojkvän Kristian Luuk och bor över i vår gamla sommarstuga. Berg flyttar in alltså, men utan TV-kameror, gudskelov.

På kvällen åkte jag iväg på warm-up-party med filmbolaget. Trots enträgna försök ville varken man eller barn följa med. Spännande film på TV lockade mer än att mingla med filmstjärnor. Ja,ja.  

I morgon börjar filminspelningarna av böckerna Den döende dandyn och Den mörka ängeln och ska pågå i dryga två månader. Det visar sig att det är en hel drös med nya fantastiska svenska skådisar med i år; Marie Richardsson, Marika Lagercrantz, Jonas Malmsjö, Peter Andersson, Regina Lund, Magnus Krepper, Christer Fant, Josefine Bornebusch mfl. Några var på partyt, bland andra Johan H:son Kjellgren. Dessutom verkar det klart att filmerna kommer att visas i svensk TV framöver. Så roligt.

Den tyska storstjärnan Walter Sittler som spelar kommissarie Knutas kommer alltså liksom de andra tyskarna att dubbas till svenska. Här är han med Christer Fant. 

Jag måste berätta om första dagen som jag var med på filminspelningarna för två år sedan, när I denna stilla natt skulle spelas in. Då hade jag ingen större koll på vilka svenska skådespelare som skulle vara med. Jag kände till att Frida Hallgren och danska Paprika Steen skulle spela två av huvudrollerna, men mer visste jag inte. Jag hade blivit tillsagd att komma till Södertorg inne i Visby på morgonen för att möta upp filmteamet. Det var en solig morgon i juli, stan var tom på folk. Jag kom dit med mina två barn och möttes av ett par gigantiska långtradare. Utanför stod några män, jag förklarade på knagglig tyska vem jag var. De glodde på mig och pekade sedan på marken där det låg en tjock filmkabel och sa bara:"Följ kabeln". Vi gjorde så. Den slingrade sig utefter kullerstensgatorna, in bland trånga gränder. Kabeln fortsatte in bakom ett plank och vi hamnade på en liten undanskymd gård. Där fanns en scripta som hälsade viskande på oss och uppmanade oss att vara tysta. Just nu befann sig teamet inne i huset. Kroppen efter Henry "Blixten" Dahlström hade precis hittats i källaren (den alkoholiserade fd fotografen som mördas i början av boken). "Snart kommer de ut", sa hon."Vänta bara". Spända och förväntansfulla stod vi där. 

Efter en stund öppnades porten och när jag såg vem som uppenbarade sig stannade världen. På en sekund blev jag tio år igen och jag blev stående med gapande mun och betraktade kvinnan i dörröppningen. Samma ljusa ögon, samma fräknar, samma skrattgropar och samma röda hår. Jag fick bara ur mig ett enda ord.  "Pippi!" utstötte jag andäktigt och pekade med ett darrande finger på Inger Nilsson. Hon är alltså tillbaka efter trettio år och filmar på Gotland. Nu spelar hon rättsläkare i filmatiseringarna av mina böcker. Det var magiskt. Precis som på film. 

Med detta tackar jag för mig och för min bloggarvecka här på Passagen och hoppas att ni har en jättehärlig sommar. Gör som Björn Ulvaeus uppmanade till i sitt underbara sommarprogram. Ta vara på nuet!

Morgonpigg som jag är vaknade jag före sju. Efter det obligatoriska starka kaffet och nyheterna med fredagens nyhetspaneler som jag följer med stort intresse både på Fyran och i SVT ( sitter I ryggmärgen efter alla år jag jobbade med morgonnyheter i TV) så började jag de första trevande stegen på min sjunde kriminalroman!

En stor del av författandet av mina böcker sker här på Gotland och just på verandan till vår gamla stuga. Här sitter man perfekt; den funkar både i regn och sena kvällar - lugnt och insynsskyddat men med god överblick över tomten och all sommargrönska. Det är suveränt att skriva när alla fortfarande sover, så man sitter fullkomligt ostört. 



Jag är väldigt disciplinerad när jag skriver - annars hade det nog inte blivit sex kriminalromaner på sex år. Vanliga arbetsdagar går jag upp halv sju, äter frukost med familjen, tar en promenad och sätter mig sedan vid datorn. Jobbar till fem, sextiden med en knapp timmes avbrott för lunch. Precis som vilket vanligt jobb som helst. Någon inspiration väntar jag inte på - det där med inspiration är överskattat. Det är som Blossom Tainton sa till mig en gång: inspiration till att träna kan man inte gå och vänta på - det är bara att börja och så kommer den med tiden. Det är precis likadant med skrivandet, tycker jag. Och vet jag inte vad jag ska skriva så finns det alltid ett researchsamtal att ringa eller formuleringar i något kapitel att fila på.  För mig ser ett skrivarår ut ungefär så här : tänka och samla inspiration under sommaren, splittrat skrivande under hösten bland bokmässa, utlandsresor och författarframträdanden, efter nyår tre månader intensivt skrivande då jag går in i min författargrotta och är helt osocial förutom med min familj såklart. Efter det följer två månader med bollande med förläggare och redaktör, redigering och omskrivning av texten och sedan åker boken in till tryckeriet någon gång i mitten av maj för att komma ut en månad senare. Då blir det en explosion av releaseparty,  intervjuer och signeringar innan allt börjar om igen. Ungefär så.

Något av det roligaste jag vet är att rida. På eftermiddagen stack vi iväg och red på islandshästar på Hallvide gård i Silte på södra Gotland. 



Tre timmar på skogsstigar, grusvägar bland böljande havrefält och den långa klapperstenstranden. Helt fantastiskt. Vi töltade som tokiga och det allra roligaste var galoppen när det går riktigt fort. Det finns nog inget härligare. När vi trötta, men nöjda skrittade tillbaka  mot gården och de mörka molnen jagade över oss på himlafästet fick jag en idé till en roman. En riktigt otäck en. Hu. Måste nog sätta mig på verandan igen?

I dag inledde jag min internationella skådespelarkarriär - tro det eller ej! Vad det ska bli av dagens insats vete fåglarna, men kul var det. Det är så att mina böcker filmas av ett tyskt filmbolag och de två första har redan visats i Tysklands största TV-kanal ZDF. I sommar är det dags att filma Den döende dandyn och Den mörka ängeln och inspelningarna sätter igång på allvar på måndag. Tidigare under inspelningarna har jag gjort ett par "Hitchcock" och flimrat förbi i en bar eller bredvid min hjälte kommissarie Knutas på väg till en mordplats. Nu ville filmbolaget att jag skulle spela en riktig roll, som nyhetsankare som läser upp nyheten om hur målningen Den döende dandyn stulits under en uppseendeväckande kupp på museet Waldemarsudde i Stockholm. Visserligen en blygsam roll - jag skulle typ titta in i kameran och läsa sex meningar - men ändå! Jag har ju en viss vana från programledarjobbet på SVT:s Rapport och ABC i tio år så själva agerandet innebar ingen större påfrestning. Men tanken på att detta ska ses av miljontals tyskar - ojoj! Innan jag for iväg i morse skojade jag med barnen och sa att detta kanske är början på min Hollywoodkarriär - då påpekade min snart femtonårige son att jag i så fall passar bättre för Bollywood - undrar varför?

 

En sak som är fantastiskt roligt med dessa filminspelningar är att, trots att det är en helt tysk produktion så använder de sig av många svenska skådespelare. Och det är inte vilka skådisar som helst. Till exempel så spelar Frida Hallgren (från ex Såsom i himmelen) en av huvudrollerna som Emma Winarve, den danska superstjärnan och dogmaskådespelerskan Paprika Steen spelar kommissarie Knutas fru Line och dessutom medverkar Peter Haber, Sissela Kyle, Peter Jöback, Ola Rapace, Tuva Novotny, Anders Ekborg, Lia Boysen, Per Morberg, Thomas Hanzon och många andra. I dag fick jag veta att Marie Richardsson, Peter Andersson och Regina Lund är några av årets skådisar. Så fantastiskt kul!!!Och overkligt. Tänk att jag är en av dem nu, en i gänget?

 

Dessutom berättade producenten att det finns långtgående planer på att filmerna ska visas i Sverige. Man tänker dubba de tyska skådespelarna till svenska och se hur det blir. Faller det väl ut så kanske det blir verklighet. Det vore sannerligen en dröm.

Dagen började med ett spontant besök av en mycket speciell tjej som heter Nicole Möller och som är dotter till Monica Werkelin, gift med den rikskände Pigge Werkelin - entreprenören på Gotland som miste sin fru Ulrika och sina två små söner under tsunamin i Thailand. Han är numera omgift och har fått en ljuvlig liten dotter, Wilda. Sextonåriga Nicole är en av Monicas två barn från ett tidigare äktenskap och hon kom och hälsade på med lilla Wilda, nio månader som roade sig med att leka med plastlock, dra i min man Cenneths hårsvall och riva i gräset. Underbart att livet kan få en sådan fantastisk vändning efter en sådan tragedi som Pigge råkade ut för. Det inger hopp och är stärkande tycker jag. Så länge livet pågår kan det förändras på det mest överraskande sätt.




Jag blev sedan intervjuad av Erik Blix i riksradions P4 som sänder direkt hela veckan från ett litet tält i Almedalen. Jag älskar direktsändningar!! Och radio!! När jag var ny som journalist jobbade jag som programledare på Radio Stockholm och Ekot och ända sedan den tiden så blir jag alldeles lycklig när jag kommer in i en radiostudio och får hörlurarna på mig. Jag vet inte riktigt vad det är. Något med intimiteten, direktheten, kontakten med lyssnaren där ute någonstans. Det finns inget medium som är så enkelt och så nära - bara jag och micken, liksom. Det känns trösterikt att veta att om folk slutar läsa mina böcker så har jag journalistiken att falla tillbaka på. Förutom författandet finns inget roligare jobb!





Sedan fick jag skynda hem till en intervju med Gotlands tidningar som ville göra författarporträtt. Fotografen var ihärdig och jag fick både balansera på våta stenar ute i havet, och ligga raklång i gräset bland koblajor och rabbispluttar  - men vad gör man inte för lokaltidningen???

Dagen avslutades med en härlig grillkväll med några vänner och nu ska vi leka en klassisk lek som min man Cenneth lekte när han var liten ?Tittut bakom knut!?

Så långt ifrån författarvärlden man kan komma!

En sak som följer med en bokpublicering är medierna och en massa intervjuer.

Hela dagen har gått åt till det. Klockan ringde sju, dusch och frukost innan det var dags att ta bilen in till Visby och S:t Hans ruin där TV4 spelar in sitt sommarprogram under Almedalsveckan. Jag var dagens morgongäst och blev intervjuad av Steffo Thörnqvist och Jenny Östergren. Vilket radarpar. De är så olika att de matchar varandra perfekt. Före sändning lufsade Steffo omkring i sin myskofta och med pipan i mun, Jenny var som vanligt snygg, sval och stenskärpt. Efter intervjun ville de ha mig kvar för att äta helgrillat lamm och dricka gotlandsdricke. Det är alltid så konstigt att äta mat framför kameran. I och för sig har jag en viss vana från Förkväll när vi gjorde det varje dag. Roligast i morse var när Steffo råkade stänka ner hela Jennys klänning med brun sås. Trots ihärdiga försök fick hon inte bort fläckarna utan fick sitta där i direktsändning med brunprickig kjol - charmen med direktsändning?

 
Till maten fick vi pröva tre typer av Gotlandsdricke. Lite konstigt att dricka alkohol före tio på morgonen - dricke är lika starkt som starköl. Speciellt med den här typiskt gotländska drycken är att den smakar så olika beroende på vem som har gjort den och vilken lagringstid den har. Och här talar vi inte år, utan dagar. Det är en enorm skillnad mellan dricke som lagrats i åtta, tio eller fjorton dagar. Ju äldre dryck desto rökigare smak.

 
Sedan var det direkt hem till vårt hus som ligger tre mil söder om Visby och Expressen som skulle komma för att göra en stor intervju till sin söndagsbilaga.  Jag blev glatt överraskad när reportern och fotografen kom vid lunch, fullastade med pastasallader till hela familjen, jordgubbar, choklad och en gigantisk blomsterkvast. ”För att du låter oss komma och störa” förklarar reportern Karin Sörbring som nog är den absolut trevligaste och mest omtänksamma journalist jag har träffat. Vilken pärla.

Intervjun gick bra, även om den var väldigt omfattande och vi pratade mycket om min senaste bok ”Den mörka ängeln” och hur jag fått inspiration till den.

Många undrar hur man börjar när man skriver en bok och för mig börjar varje bok med att jag får en bild i huvudet och så utgår jag ifrån den och börjar spinna min historia. Med den senaste boken såg jag en bild av en pojke som ska överraska sin mamma med frukost på sängen. Han är bara sju år, hans mamma har varit så ledsen kvällen före och gråtit, rökt och pratat i telefon hela kvällen och han vill så gärna göra henne glad igen. Han vaknar tidigt, smyger sig ner i köket och förbereder frukosten så gott han kan. Allt ska vara perfekt så mamma blir glad. Så ska allt bli bra igen. Noggrant lägger han exakt det antal ostskivor hon gillar på smörgåsen, han vinnlägger sig om att servetten ska vara fint vikt och att det ska vara lagom med flingor i tallriken. Men när han ska koka kaffe bränner han sönder termosen, köket fylls av rök och allt slutar i kaos och katastrof. Bilden är ett minne från min egen barndom. Sedan spann jag deckarintrigen kring den här händelsen.

Så kan alltså en bok börja. 

 

Just nu är jag inne i svampfasen. Det betyder inte att jag går ut i de gotländska skogarna och letar tidiga kantareller utan det handlar om författandets svampfas. Min sjätte kriminalroman Den mörka ängeln kom ut för några veckor sedan och då tickar genast maskineriet igång inför nästa. Suger i mig inspiration som en svamp. Detta blandas med lösryckta fragment av tankar och idéer. Samtidigt brukar jag få en bild i huvudet som jag börjar spinna en historia omkring. Har inte alls hela storyn klar när jag börjar skriva utan bara skelettet till en intrig. Vem är mördaren och varför begås morden? Vem är offer? Det är ungefär vad jag vet när jag sätter igång. Jag vill hålla alla dörrar öppna, mycket händer under skrivandets gång, historien tar nya överraskande vändningar, människor knackar på och vill in i historien. Det är också en del av tjusningen med skrivandet tycker jag. Det blir spännande även för mig!

Jag tillbringar flera månader om året på Gotland för att skriva och göra research. Just nu har jag precis kommit hem från Stora Karlsö där jag var med och fångade sillgrissleungar som skulle ringmärkas. Det är ett fenomen som inträffar varje år vid den här tiden. På Stora Karlsö häckar nästan sjutusen par sillgrisslor på de branta kalkstensklipporna och de håller till på smala klippavsatser där äggen läggs och ungarna kläcks någon gång i början av juni.

När ungarna blivit omkring tjugo dagar är det dags för det stora hoppet. Honan puttar ner ungen till klippavsatsen trettio meter över havet och så hoppar ungen rätt ut. Problemet är att den är långt ifrån flygfärdig så den tjongar rätt ner i backen och när man ser detta tror man att ungen är stendöd. Men efter några sekunder reser den sig, skakar lite vimmelkantigt på huvudet och skyndar sig springande ner till havet där hannarna ligger en bit ut och ropar på sina ungar. När ungen har hittat sin pappa så simmar de tillsammans ner till sydöstra Östersjön, den polska kusten. Det tar dem en månad att komma dit och där stannar de över vintern innan de återvänder till Stora Karlsö året därpå. Honan stannar på klippavsatsen några veckor till innan hon följer efter. Det gör hon för att bevaka platsen. Samma sillgrisslepar hänger ihop livet ut och de kommer tillbaka till exakt samma plats på klippan de hade året före.

Varje år ska tvåtusen ungar ringmärkas, vägas och prover ska tas och då behöver forskarna hjälp med att fånga ungarna när de har hoppat och innan de försvinner ut i havet. Därför var jag med och hjälpte till. En fascinerande upplevelse. Ungarna hoppar inte förrän det börjar mörkna, efter tio på kvällen, eftersom trutarna som gärna slukar en unge ser dåligt i mörker.
Vi var trettio personer som hade placerat ut oss utefter klipporna, på stenstranden, bland klippor och skrevor. Så började det. Första ungen kommer som skjuten ur en kanon farandes över himlen. En rund liten boll med två flaxande embryon till vingar som möjligen dämpar fallet en aning. Så dimper den ner i marken och ligger livlös. Jag rusar fram och tar den mellan mina händer och då ruskar den på huvudet och börjar pipa förtvivlat, medan jag springer fram till forskarbordet för märkningen. Ute i havet hörs en öronbedövande kakafoni av tusentals hannar som ligger en bit ut och ropar på sina ungar. Sedan börjar ungarna dimpa ner omkring oss. Man fattar inte hur de överlever fallet. Men de har ätit sig feta och magen är rund och fungerar som rena krockkudden. De har inget skelett utan det är bara brosk än så länge, men ändå.  Man tycker att de borde slå i huvudet oftare när de brutalt dunsar i marken.

Efter knappa två timmar är vi genomsvettiga och har fångat fyrahundrafemtio ungar. Fyra har dött i fallet. Trötta men helt uppfyllda promenerar vi hem i mörkret. Havet ligger stilla, hannarna där ute har tystnat. Hoppningen är över för den här kvällen. Nästa kväll upprepas samma sak tills alla ungar har hoppat. Blir det kanske en fågelforskare som mördas i nästa bok? Eller är han den där spenslige med mörka ögonen som ringmärkte ungar på löpande band i själva verket gärningsmannen? Eller så använder jag ingenting från den här fantastiska upplevelsen, men en sak är säker: den blir ett minne för livet.