marijungstedts blogg

Just nu är jag inne i svampfasen. Det betyder inte att jag går ut i de gotländska skogarna och letar tidiga kantareller utan det handlar om författandets svampfas. Min sjätte kriminalroman Den mörka ängeln kom ut för några veckor sedan och då tickar genast maskineriet igång inför nästa. Suger i mig inspiration som en svamp. Detta blandas med lösryckta fragment av tankar och idéer. Samtidigt brukar jag få en bild i huvudet som jag börjar spinna en historia omkring. Har inte alls hela storyn klar när jag börjar skriva utan bara skelettet till en intrig. Vem är mördaren och varför begås morden? Vem är offer? Det är ungefär vad jag vet när jag sätter igång. Jag vill hålla alla dörrar öppna, mycket händer under skrivandets gång, historien tar nya överraskande vändningar, människor knackar på och vill in i historien. Det är också en del av tjusningen med skrivandet tycker jag. Det blir spännande även för mig!

Jag tillbringar flera månader om året på Gotland för att skriva och göra research. Just nu har jag precis kommit hem från Stora Karlsö där jag var med och fångade sillgrissleungar som skulle ringmärkas. Det är ett fenomen som inträffar varje år vid den här tiden. På Stora Karlsö häckar nästan sjutusen par sillgrisslor på de branta kalkstensklipporna och de håller till på smala klippavsatser där äggen läggs och ungarna kläcks någon gång i början av juni.

När ungarna blivit omkring tjugo dagar är det dags för det stora hoppet. Honan puttar ner ungen till klippavsatsen trettio meter över havet och så hoppar ungen rätt ut. Problemet är att den är långt ifrån flygfärdig så den tjongar rätt ner i backen och när man ser detta tror man att ungen är stendöd. Men efter några sekunder reser den sig, skakar lite vimmelkantigt på huvudet och skyndar sig springande ner till havet där hannarna ligger en bit ut och ropar på sina ungar. När ungen har hittat sin pappa så simmar de tillsammans ner till sydöstra Östersjön, den polska kusten. Det tar dem en månad att komma dit och där stannar de över vintern innan de återvänder till Stora Karlsö året därpå. Honan stannar på klippavsatsen några veckor till innan hon följer efter. Det gör hon för att bevaka platsen. Samma sillgrisslepar hänger ihop livet ut och de kommer tillbaka till exakt samma plats på klippan de hade året före.

Varje år ska tvåtusen ungar ringmärkas, vägas och prover ska tas och då behöver forskarna hjälp med att fånga ungarna när de har hoppat och innan de försvinner ut i havet. Därför var jag med och hjälpte till. En fascinerande upplevelse. Ungarna hoppar inte förrän det börjar mörkna, efter tio på kvällen, eftersom trutarna som gärna slukar en unge ser dåligt i mörker.
Vi var trettio personer som hade placerat ut oss utefter klipporna, på stenstranden, bland klippor och skrevor. Så började det. Första ungen kommer som skjuten ur en kanon farandes över himlen. En rund liten boll med två flaxande embryon till vingar som möjligen dämpar fallet en aning. Så dimper den ner i marken och ligger livlös. Jag rusar fram och tar den mellan mina händer och då ruskar den på huvudet och börjar pipa förtvivlat, medan jag springer fram till forskarbordet för märkningen. Ute i havet hörs en öronbedövande kakafoni av tusentals hannar som ligger en bit ut och ropar på sina ungar. Sedan börjar ungarna dimpa ner omkring oss. Man fattar inte hur de överlever fallet. Men de har ätit sig feta och magen är rund och fungerar som rena krockkudden. De har inget skelett utan det är bara brosk än så länge, men ändå.  Man tycker att de borde slå i huvudet oftare när de brutalt dunsar i marken.

Efter knappa två timmar är vi genomsvettiga och har fångat fyrahundrafemtio ungar. Fyra har dött i fallet. Trötta men helt uppfyllda promenerar vi hem i mörkret. Havet ligger stilla, hannarna där ute har tystnat. Hoppningen är över för den här kvällen. Nästa kväll upprepas samma sak tills alla ungar har hoppat. Blir det kanske en fågelforskare som mördas i nästa bok? Eller är han den där spenslige med mörka ögonen som ringmärkte ungar på löpande band i själva verket gärningsmannen? Eller så använder jag ingenting från den här fantastiska upplevelsen, men en sak är säker: den blir ett minne för livet.