Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig: 'Folk dör av sprutan!' Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år... 

                                                                                                                               Jag bär på en livslång skuld

som aldrig kan återbetalas. Nu aktualiseras denna min skuld i samband med den nya svininfluensan. Jag har två älskade män och den ene är definitivt i högriskzonen:  Hans hälsa är försvagad av flera fall av stroke, men redan innan hade han en livslång astma efter en utläkt tbc samt grav kol.  Hans ålder, 85+, gör mig ännu oroligare för hur en influensa som övergår till lunginflammation skulle sluta.  Min yngre man är väl på gränsen. Han har en mild form av diabetes men är rökare, vad det än kan ha gjort med hans lungor.  Jag själv är återigen en sådan där högriskgrupp vars igenkalkade huvudpulskärl redan gör det svårt att andras utan förkylning och kärlkrampen kan vara svår. Jag beslöt sålunda om vaccination här hemma.

 Gubbarna skulle aldrig kommit till något beslut i den här frågan. Men så kommer invändningarna: vet vi på sikt vilka biverkningar vaccinet har? Jag är gammal nog att minnas neurosedynet. Den Käre miste en ungdomsbekant till följd av en vaccination mot tbc. Dessutom är han med i en religiös förening som förbjuder vaccinationer men den biten kan han med sitt förnuft ibland lägga åt sidan. Men den tron förstärker hans invändningar.
Make nummer två tar aldrig onödiga sprutor eftersom han levt i en föreställning om att farliga sjukdomar inte biter på honom. En riktig man springer inte och tar sprutor i tid och otid.

Nå i det här fallet fick jag sista ordet därför att jag tar mina gubbars överlevnad på mycket stort allvar och vägrade ta ett nej. Vi skulle alla tre bli vaccinerade i måndags då den första omgången vaccin kommit till vår vårdcentral.

Så fick vi influensa,

make två och jag, och blev ordentligt sjuka. Maken fick lunginflammation. Och då strandade vaccinationsprospektet, för honom vaccinerar de inte så länge han är så sjuk och äter antibiotika och inte mig heller så länge jag har så hög feber. Och feber hos mig är ofta en långvarig process, på grund av mitt nedsatta immunförsvar.
Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig:  Folk dör av sprutan!”  Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år och de två äldsta är nog de som gett oss den här influensan.  Daghem och skolor är rena drivhusen för baciller och en mormor måste vara lite knasig om hon avböjer snoriga kyssar och nysande kramar från de små. Vi kan inte leva separerat i huset utan får räkna med att de snuvor ungarna bär hem får vi ta.

Men svininfluensavaccinet är inte utprovat på så små barn ännu.

.Den yngste, som är ett drygt halvår, uppmanas man ju att inte vaccinera. Om jag såldes låter mina gubbar slippa undan och vi skulle smitta de tre små:  Hur kan man återställa det?  Tänk ifall någon av dem skulle dö?  Tydligen är den här influensan av en art som dödar många unga och till synes friska personer. Tänk om dottern skulle få det och dö ifrån sina barn?
Det är många skräckscenarier som flyger runt i huvudet när man sitter ensam vaken om nätterna.  Ska vi införa besöksförbud för de andra barnbarnen som går i olika skolor och säkerligen bär på smitta också?  Detta kan ju bli långvarigt. Hur blir det med den gemensamma julen? Futtiga tankar. Men tänk ifall Den Käre är så klen att han inte tål vaccinet?  Då är det mitt fel: Det är jag som har tagit beslutet för honom.  Vågar jag riskera det när han själv egentligen är emot?  Kan man ta på sig ett sådant ansvar för någon annan? Men om jag säger att ”jadå, du kan säkert strunta i den där sprutan” och så blir han smittad av viruset via barnen och dör? Hur kan jag kunna leva med ett sådant beslut?

Nu är det så att vaccinet kanske är slut, så vi får vänta igen. Den Käre ler diskret när Make två hostar så han kräks och rosslar med andningen och när jag går runt med min feberfrossa. Han, den klenaste av oss, är ensam fri från influensa.

Jag vet hur det är att leva med en skuld som aldrig kan återbetalas.

 Min dotter drunknade och skulden var vår:  Hennes pappas och min. Jag var så rädd att bo vid havet att jag hade svårt att släppa ut barnet på tomten. Jag försökte inhägna med fisknät men de lite äldre barnen på gatan klippte så gärna ut henne. Så jag tänkte ut ett säkert sätt:  Vi köpte en flytväst som var garanterat godkänd och så fick hon hoppa ifrån bryggan gång efter gång medan vi kollade att den fungerade som den skulle: Huvudet i kragen låg alltid över vattnet. En brygga var spännande, där åkte olika båtar ut och in.

Men jag hade glömt bort

att det finns små barn som drunknar i fågelbad. Så när jag gick in den där söndagen för att sätta på potatis lekte hon på gården där hennes pappa mekade med bilen. Tills jag såg genom fönstret att det samlats en folksamling vid bryggan och att någon lyfte upp en liten kropp! En flytväst blir ett mordredskap ifall den sitter på ett litet barn som traskar runt nere vid stranden med någa centimeters vattendjup och plötsligt faller framåt. Den otympliga västen gjorde henne chanslös.

Hade jag fått ändra ett enda beslut i livet hade jag velat gå tillbaka till den där soliga dagen och sagt:  ”Kom med in nu och sätt på potatisen.”  Jag och De Käre har visserligen fått ett livstidsstraff men det var ändå hon som fick betala för mitt felaktiga beslut med ett dödsstraff.  Hon betalade med det enda liv hon hade och någonsin kommer att få.

Jag är mycket förtjust i Stig Dagermans fina novell Att döda ett barn. Så jag vill avsluta med att citera Dagerman:

Den här artikeln är den svåraste jag någonsin skrivit. Inte för att den är särskilt viktig eller handlar om saker som är betydelsefullla, men för att det nog blir svårt för mig att göra mig förstådd. Jag har aldrig försökt förut, jag har hållit masken.
Ser ni: Jag är ingen människa.

Rasmässigt måste man nog klassa mig som en Homo erectus men socialt är jag någonting helt annat. Jag ser ut som en människa men jag är inte och har aldrig varit en av er. Varför vet jag inte. Det finns säkert många skäl. Man kan spekulera i min psykologiska defekt. Kanske är det så att ifall ett barn föds och ingen tar det till sig kan den skadan inte repareras senare i livet?   Man kan tala om defekta gener och om psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar. Vad betyder ord som borderline, kronisk depression eller panikångest? Några krumelurer på ett papper.

Nå, de saknar betydelse för mig och jag bryr mig ärligt talat inte om dem. Jag vet bara att jag tidigt tänkte att det fanns de där, människorna, och så jag . De tyckte och tänkte saker,de förde samtal men ingenting jag kunde känna igen. Jag kan tänka mig att ett kinesiskt barn som inte kan ett ord svenska och hamnar hos främmande människor här i Sverige skulle känna det så. I början. Sedan skulle det barnet växa upp och bli en i flocken. Det gjorde aldrig jag.

Under mina tidiga barnaår föreställde jag mig att jag var en häst. Jag behövde inte kommunicera med omvärlden eftersom hästar inte kan tala. I 5-6-årsåldern sände fostermamman mig till butiken för att handla. Jag galopperade hela vägen, tills några äldre pojkar ropade:  -”Titta på horungen. Hon leker häst!” Jag kände mig avslöjad och började gå i skritt men förstod inte riktigt det där med leka. För mig var det ingen lek.

Skolan var det första riktiga helvetet jag upplevt.

Jag stammade så svårt att jag nästan inte kunde tala och blev genast ett tacksamt mobbningsoffer. Jag stod ensam i ett hörn på rasterna och teg mig envist igenom lektionerna. Hellre tiga än behöva stamma och få stryk på hemvägen.

Nu var jag  sju år

och mötte den varelse som kom att bli helt avgörande för hela mitt liv. Jag mötte taxen Kicki. Hon var gammal och fet men pensionärsparet som bodde på vår gata såg hur vi hälsade på varandra, hunden och jag, och frågade om jag ville gå ut med henne efter skolan. De var inte så pigga längre.  Om jag ville?! Jag hade aldrig vågat ha så fantastiska drömmar ens.  Och nu upplevde jag att jag äntligen hade fått en kompis som jag kunde tala med. När bara hon hörde mig stammade jag nämligen inte! Jag kände mig helt som henne och insåg att det nog var en hund jag egentligen var.
Kickis husse skaffade mig flera hundar att rasta och snart var vi ett gäng på fyra stycken. Taxarna Kicki och Max, schäfern Pyrol och så jag.  Pyrol var en jätteschäfer, helt svart, och ingen vågade ens försöka bråka med mig när han var med. I dag undrar jag hur de vågade släppa ut denna jättestarka hund med en liten flicka som inte ens höll honom kopplad, men han gjorde alltid vad jag bad honom om. Vi gick vår runda längst med ån och om jag fått en färjeslant av någon av hundägarna tog vi den primitiva färjan, som drogs av en gubbe med hjälp av rep, över ån och ut i naturen. Jag berättade för mina nya vänner att jag tänkte skaffa en S:t Bernhardshund så snart jag blev stor och lovade dem att återkomma till den här staden, gå våran runda och tänka på dem.

Åren gick och jag såg mig själv hela tiden liksom uppifrån.

Jag tänkte i termer som:  ”Där nere går någonting folk tror är en flicka på väg till biblioteket.”  Väldigt länge allierade jag mig med barnbegreppet.  Jag tänkte: ”De vuxna – Vi barn” även när jag var mamma själv.  Mitt utanförskap förstärktes givetvis under de hemlösa åren, de mellan 13 och 18,  men då kändes det inte konstigt.  Jag bodde ju på landet och hade fri tillgång till ladugårdarna nattetid, så jag tillbringade många kalla nätter med ryggen emot någon snäll kossa som lagt sig ner.  Ibland låg jag i foderrännan och kunde både prata med och pussa på kossorna.  De var ju inga människor: de var som jag.

I böckernas värld ,där jag nog tillbringade mer än halva min vakna tid ,träffade jag ju på andra udda människor. Kafka som skalbagge i Förvandlingen och Schopenhauers dystra betraktelser, för att inte tala om den danske filosofen Sören Kierkegaard.  De tröstade mig eftersom de alla ansetts vara knasiga av sin omgivning, men jag personligen ansåg dem vara förnuftiga på gränsen till snillen.

I porrbranschen blir man ju väldigt stigmatiserad

och hamnar utanför alla samhällets former för gemenskap, men för mig var det ju ett normalt tillstånd. De enda gångerna jag kände mig nära en annan människa utanför min egen familj var när vi fick olyckliga, udda kunder som jagade tillfällen att få leva ut sina olika udda böjelser som annars stängde dem ute från samhället, och fick dem att söka efter förståelse hos oss på porrklubbarna. Där fick jag för första gången tala med människor som upplevde sig vara helt fel, bara för att de hade en väldigt udda sexualitet. Jag tror att både de och jag hade stort utbyte av vår samvaro. Jag var i alla fall alltid uppbokad mellan danserna av de här udda människobarnen som för första gången i sina liv vågade berätta för någon.

Åren gick och jag gick tidigt i pension på grund av sjukdom.

Jag gick med mina hundar min dagliga runda och såg mig själv uppifrån:  ”Här tror de att jag är en människa som går ut med sina hundar.” Tänk om de kunde se att jag inte är en människa.  Samma sak med biblioteket i Högdalen som var en viktig plats. Jag försökte titta efter hur de andra betedde sig där och sedan imitera tills jag kunde passera som vilken boktokig människa som helst.  Att folk läste många och udda böcker var de vana vid på biblioteket.

Jag försöker att inte kalla andra människor ”de vuxna” när jag pratade med barnbarnen,  men barn är svåra att lura.  En av sondöttrarna sade när hon var helt liten: -"Vet pappa om att du inte är stor? ”  Och jag sade till henne att det kunde bli vår hemlighet.  Alla ljuvliga höstar med Den Käre i svampskogen med hundarna på dagsturer. Jag funderade på hur jag skulle förklara för honom. Vad skulle jag säga? Att den han har levt med i så många år inte finns? Att jag känner större närhet till mina hundar, katter, fåglar, ja till och med mina ormar än till er människor?  Även om jag inser att jag fått ovanligt kärleksfulla män, som jag älskar så att det gör ont i mig, så är min kärlek nog lite av en trogen hunds?  Jag skulle gärna dö för båda mina älskade män men jag tror inte att jag ens kan försöka att förklara för dem att jag ännu inte blivit människa.

Nattetid umgås jag gärna med månen och stjärnorna och spekulerar. Finns det sådana som jag på andra planeter?

Jag samsas med råttfamiljen Ibsens som sedan generationer har bon på vår tomt och tillåter bara att de vräks när de flyttar inomhus. Igelkottarna Strindbergs är det lättare med: Många fler än jag gillar igelkottar.

 Jag satt ute och skalade äpplen i förrgår och blev stucken av en av sommarens sista getingar. Jag grät så att dottern frågade: ”-Gör det så ont?”  Hur kan jag förklara för henne att jag grät därför att det fanns så ynka lite gift kvar i gadden, att getingarnas tid att dö är här?

( En arikel jag skrev för Sourze)

Fototext:Mr Pyton och bakdelen på månadens måltid: ett fett marsvin

Skrivet  för Sourze 

Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet.
Slovenien är ett litet land och har bara två miljoner invånare. Men där finns några intressanta saker att se. En av dem är i en klass för sig. Postojnagrottan är en av 7 000 grottor i landet och den största i hela Europa. Och jag skulle vilja lägga till att den är en av de mest magiska platserna jag besökt. Det var inte planerat, men när vi tog vägen från Ljublanka råkade vi passera grottans entré och sannade till. Vi drog oss till minnes några ord som vår medboende Simo från före detta Jugoslavien sagt när han hörde att vi tänkte bila ner till Ljublanka: ”- Missa inte Postojnagrottan.”

Efter det besöket har jag fått omvärdera hela min livsuppfattning. För att bese grottan får man åka med ett litet tåg rätt in i berget. Det påminner om spöktåget på Gröna Lund men här finns inga spöken. Flera kilometer rakt in i grottan går tåget. Vi åkte genom tunnlar och stora salar och förundrades över naturens fantastiska skönhet och variationsrikedom. Gigantiska stalaktiter hängde från grottans tak och stalagmiter stack pelarlika upp överallt. Allt lyses upp av strålkastare och dolda lampor. I några av de större salarna hänger kristallkronor och i konsertsalen Koncertna Dvorana med plats för 10 000 åskådare håller man konserter ibland. Fast publiken måste nog klä sig varmt:

Grottan håller en konstant temperatur på +8º C.

Det finns spår av människoverk.

Ryska bron till exempel,: den heter så för att den byggdes av ryska krigsfångar år 1916. Men man har funnit väggmålningar som visar att man jagade björn i grottan för flera tusen år sedan.

Man får inte filma eller fotografera inne i grottan. Detta beror dels på att blixtrarna kan skada grottväggarna men en annan trolig orsak är att det säljs dyra vykort och broschyrer med fotografier ifrån grottan vid utgången. Med min usla kamera var det lätt att avstå. Jag köpte några vykort istället, bland annat det som ni kan se här ovan.

Trots att jag nog aldrig förr sett ett så vackert skapelseverk av naturen så var det inte detta som kom mig att börja fundera över min världsbild. Nej, det var när vi kom ner till en sal med en upplyst liten bassäng. Där kravlade och plaskade några varelser vars like jag inte sett vare sig i böcker eller i verkligheten. Djuret – eller varelsen – heter Olm (Proteus anguinus) men är känd bland vetenskapsmän som ”den mänskliga fisken” eller, som den också kallas, ”människofisk”. Detta lilla djur andas med både gälar och lungor men är helt blint. Vad skulle den ha ögon till, som för alltid lever där nere i mörkret och kylan? Olmen är endemisk, det vill säga att den lever endast i denna region. Så vitt man vet, det finns säkerligen många oupptäckta grottor på vår jord. Olmarna i bassängen byts regelbundet ut mot andra exemplar för att klara ljuset och allt annat den aldrig upplevt.

Vi vet i dag att livet på jorden uppstod ur havet.

Kanske denna lilla varelse, med ett ansikte som en nyfödd minimus, ett par framben som en ödla och en kropp där både lungor och gälar förenats, är den saknade länken som binder oss till fiskarna? Kanske var det en liknande art som började lämna sina dammar och pölar och vågade använda sina lungor för första gången? Såg jag mina förfäder i ansiktet?


Den andra funderingen besöket satte i gång är denna: De här små djuren har vistats i sin mörka värld, begränsad av klipporna i många millioner år. För dem är den här grottan bokstavligt talat hela universum. De vet ingenting annat. De kan troligen inte ens kommunicera med varandra, så hur skulle de kunna börja tänka på ifall det kanske fanns andra som dom? I en grotta i Sydamerika eller kanske i Sibirien: de verkade ju tåla kyla.
Så insåg jag att vi alla är människofiskar. Vi tror att vi med våra blygsamma hjärnor under vår korta livstid ska kunna begripa saker utanför vår lilla mörklagda grotta som råkar heta jorden och är en fluglort i universum. Hur kan vi ens inbilla oss att vi kan lösa tillvarons gåta med en hjärna som inte ens klarar av att tänka ut hur vi bäst ska leva på denna lilla planet? Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet, i vår grotta. När man möter ett sådant naturens mysterium blir man nog alltid lite ödmjuk?

Efter den Stora Sommarfesten när vi kom tillbaka från vår semester kunde mycket ha hänt...
Före Den Käres stora stroke hade vi en fem veckor lång bilsemester varje sommar, mina gubbar och jag. Tågluffandet skötte vi på vår och höst då alla andra, inklusive make nummer två arbetade. Då höll han ett vakande öga på huset.

Men kollektivet och hela fastigheten måste således överlämnas i de ungas händer sommartid. Växter och husdjur ska ju ha sin tillsyn och man kan få ta itu med allt ifrån elavbrott och vattenläckage. Men de klarade sig som regel mycket bra utan oss. Sent varje sommar, när alla var tillbaka i stan, avslutade de unga dessutom med den Stora Sommarfesten som vi vuxna var portförbjudna ifrån i vilket fall som helst.  Dottern och svärsonen känner en enorm mängd människor ifrån alla sina resor, fosterdottern och fostersönerna likaså. Sonen hade alltid ett bartält de här dagarna och fungerade som bartender. Alla befintliga kylskåp i huset bars ut, plus ett par till som sonen hämtat på soptippen bara för de här dagarna. Alla sängar i huset,  även våra, blev ju förstås upptagna och golven fylldes med madrasser. På bakgården växte en tältstad upp.

Efter festen ringde vi alltid så fort vi rullade in på svensk mark igen, och det var lika spännande varje gång. Detta var under 90-talet och vi hade ännu inte internet. För att bespara oss alltför stora chocker när vi kommit ända hem så fick vi en lägesrapport per telefonen.

Efter festen låg all post sorterad i prydliga högar.

Efter festen ett år lät de bli att berätta att den stora silvergranen, som för varje år lutade sig allt farligare in mot huset, men var på tok för stor för oss att ge oss på, hade försvunnit. Jag fick en bindel för ögonen och så ledde de mig runt huset och där…

Ett helt gäng av unga, starka killar hade fixat detta som en överraskning åt oss!

Efter festen ett år berättade sonen om den kupp mot socialkontoret som han genomfört. Han hade tagit med sig flyktingen Adnans alla fem barn, placerat dem utanför socialkontoret och hotat med att ringa Expressen. De fick matpengar då så det visade sig vara ett smart drag av sonen. Men jag kanske inte hade vågat…

Efter festen hade vi ibland fått en ny hyresgäst. Någon av ungarna kände någon som just behövde en bostad.

Efter festen hände det då och då att vi fick vårt bestånd av katter utökat under lite oklara omständigheter.

Efter festen hände det ibland att några av mina växter gått under, då någon eller några helt enkelt hade använt dem som liggunderlag. Men rötterna fanns ju som regel kvar så...

Efter Festen en lång varm sommar  minns jag extra tydligt. När vi som vanligt ringde hem i Trelleborg hamn sade sonen att huset var omringat av beväpnade poliser. Efter festen. Jag tog det för ett skämt och vi började köra, men så tänkte vi till:  Det kunde ju vara sant?  Vi stannade vid en bensinmack och ringde igen. Den här gången fick jag en förklaring. Polisen hade mycket riktigt ockuperat huset och spärrat av ett rum och hela tvättstugan i väntan på att en av våra hyresgäster skulle återkomma, de hade via tv-programmet Efterlyst spårat honom till vårt hus. Den lite blyge killen var efterlyst för tio väpnade rån! Då är det nog klokt att visa sig blyg och leva tillbakadraget. Han ville ju inte bli igenkänd...

Efter festen den gången fick vi ha ett rum avspärrat med polisens blåa band tills de hade tid att husundersöka hans rum och likaså vår tvättstuga. Men det skulle ju hänt även om vi varit hemma.  (Han fick förresten fyra år och vi blev hans övervakare vid permissionerna då han bodde i gästrummet.)

Efter festen hade ungarna ibland glömt kvar någon här uppe. Oftast låg någon och sov i en säng men jag blev en aning förvånad den gången jag klev in i hallen och hittade en sovande kille jag aldrig sett förr i hundkorgen med två mycket förbryllade S:t Bernhardshundar bredvid sig på golvet.

Efter festen fann jag en gång min säng genomblöt av kattkiss. Någon ovan hade stängt vägen ut till kattluckan.

Efter festen fanns det roliga små saker i varje sovrum uppe hos oss där någon bott. Barnen valde ju ut vilka som fick de rummen Det kunde vara en före detta hyresgäst/fosterunge. Det kunde stå en ask choklad, en flaska vin eller ligga en bok med några rader med hälsningar i om hur festen varit.

Numera klagar de unga på att de är medelålders, för nu har de flesta av vännerna barn och familj och sommarfesterna är uppdelade i flera småfester som inte behöver föräldrabojkott. För som svärsonen sade: ”Man inser att man är gammal när kompisarna kommenterar min svärmors rosor och frågar efter växternas namn i stället för vad vi ska grilla och vad vi ska dricka.”

 

Under nästan 15 år var festerna här legendariska. Busschaufförerna som körde linjen Gullmarsplan-Huddinge kommenterade: - "Jasså, nu var det dags igen" när högar av konstigt klädda ungdomar allihop frågade efter vår hållplats. Två gånger när jag beställt färdtjänst åt Min Käre har chauffören sagt: ”-Å här har jag varit på fest… Tidernas party!”

Jag tycker nog att det känns lite vemodigt att inte ha så där unga glada festsugna  ungar här längre så min dotter gjorde en almenacka åt mig i julklapp ett år, med bilder ifrån festen.

 Det är en av dem ni ser här ovan.

I år har svärsonen spikat upp det permanenta taket och hyllorna och så har jag ett bord som jag drar fram i bra väder. En skylt förkunnar: 'Ta en bok och lägg 5 kr i stupröret. Har du inga pengar så ta en bok ändå.
Jag tillhör en generation som inte kan förmå sig till att kasta böcker. De har varit så viktiga för mig och som liten fick jag kämpa så hårt för att skaffa mig någonting att läsa. Biblioteken var mina första fristäder och senare i livet trålade jag både antikvariaten och loppmarknaderna överallt. En väninna som jag fick i en lyrikklubb på nätet sade när hon besökte mig in real life: 

 - ”Jag som trodde att det bara var maken och jag som tilläggsisolerade med böcker.”

Böcker har ett mycket lågt andrahandvärde och det är ju underbart för en hamster som jag när man ska köpa, men de kan inte säljas. Visst finns det en mängd böcker på nätet, till exempel på Tradera. Man kan få en bra bok för fem eller tio kronor. Men så är det frakten. Är boken tung kan det kosta 45-60 kr i frakt. Har samma säljare mer än en bok för en femma som jag vill ha köper jag - då blir det samfrakt.

Jag förstår inte hur dessa hängivna själar kan sitta och sälja böckerna för 5 kronor styck med allt det arbete som fodras för att bevaka auktionerna, paketera och emballera väl

(man får som säljare en egen omdömeslista och det gäller att få full poäng hela vägen!)

Jag skulle inte ha tid med det heller. Om det inte gällde en mycket dyr bok naturligtvis. Den dyraste jag köpt på nätet gav jag faktiskt 1 000 kr för, det var Åklagarens vittne av Agatha Christie. Den har jag letat efter i över 25 år, eftersom de var den enda av Christies böcker på svenska jag inte hade. Men å andra sidan kan jag inte kasta böcker heller. Jag har väggarna fulla av bokhyllor i mina två små rum och har fått disponera väggarna i vårt gemensamma vardagsrum till böcker.

Som en liten kompensation har jag placerat böcker av allmänintresse där ute. Historia (vi har en egen avdelning om andra världskriget eftersom det berörde Den Käre så mycket), biografier, lyrik, filosofi, debatt och annat som alla kan tänkas gilla.

Min passion för de blodigaste seriemördarna delar jag inte med någon så den hyllan står inne hos mig. Även i gästrummet på  "mitt"  våningsplan har jag låtit böckerna disponerat en hel vägg. Tills förra hösten.  Den Käre flyttade ju hit ner permanent eftersom han inte kan ta sig upp till övervåningen längre och med honom flyttade en enorm boksamling. Inte minst en samling med biblar som nästan tar upp en egen vägg. Därinne brukade jag förvara jag allt som kan klassas som "kvinnolitteratur"  (som rör allt från rösträtt till kvinnomisshandel och till fri abort). En hel hylla upptogs av prostitutionsdebatten genom tiderna.

Nu damp hela hans samling av religiös litteratur ner här.

 Och Luthers bordsamtal får samsas med Den lyckliga horan. Jag måste alltså inskränka mig.

Jag minns när make nummer två flyttade in. Vi hade då en egen del av huset, han och jag, den delen som Dottern med familj har renoverat upp och bor i nu. Maken sade lite försiktigt:

- ”Du det känns som att sova på stadsbiblioteket. Kan du inte ta bort någon liten hylla så vi får lite ljus?”