I förrgår fick jag njuta av min sista badtimma på ett tag.

 Har fått ge upp poolen!

Inte för att de 22 graderna inte var tillräckligt varma men för att vi i  går tömde allt vatten ur de rör som sköter hydraliken till poolskyddet.De ligger överst och fryser lätt och då blir det en dyyyyr historia.Dessutom tror jag inte att poolfirmorna har någon högsäsong på poolservice just nu heller. Nu måste det dras av o på manuellt och även i bra väder är det för tungt för de flesta . Men nu vet Roland ,make 2. hur det är att amma. Han har varit ute var 3.e timma dygnet runt och öppnat/stängt för jag hoppades i det längsta kunna ta mina dagliga bad.

Fram med värktabletterna för första gången på flera år. Men det blir väl vår igen!

Bilden ovan: Mr Pyton ,min arbetskamrat då,äter frukost.

Jag tycker vi behöver skratta lite nu på efter helgerna så jag tänkte berätta några roliga minnen från min tid med egen strippateljé. Även om de tangerar sorgen lika mycket som glädjen: de båda följs ju åt. Jag berättar precis hur det var.
Vi upplevde bisarra och roliga incidenter rätt ofta och jag har till och med sparat en låda skriftliga beställningar (!) och foton (!) för att kanske en gång publicera dem.
Men hänga ut någon gör jag aldrig, även om många skrev beställningar och väldigt udda önskemål på sina arbetsplatsers brevpapper. Då bedrar snålheten visheten.

Jag tänkte berätta om tre udda händelser med tre udda,helt olika  män.

De kom till min ateljé som kunder.

 En förblev kund, en blev en kär vän de år han hade kvar att leva och en blev en livskamrat. Men vi möttes alla under väldigt speciella förhållanden och med de två män vars sista år jag fick lyckan att dela upplevde jag en del väldigt udda och ofta dråpliga situationer tillsammans med.

Jag hade en flicka anställd, också hon strippa och så en kombinerad telefontant/dörrvakt. Min väninna var lesbisk och hade ett förhållande med en känd kvinnlig artist. Artisten var i sin tur gift med en annan känd artist som råkade vara min väninnas privatkund. Självklart visste ingen av makarna om att de umgicks med samma kvinna: Den ene som sexkund och den andra som älskarinna.

En dag när väninnan fått besök av sin kära

och de hade dragit sig tillbaka i sovrummet bakom stripprummet för en kärleksstund knackade den äkta maken på framdörren. Han ville ha en privatstrippshow med sin fasta miss X. Telefontanten fattade galoppen och svarade att hon var redan upptagen. Då tittade han på mig.  ”Du kan säkert strippa för mig i stället?”  Jag stod handfallen, för dörren till sovrummet lång i stripprummets bortre vägg: ingen kunde gå ut eller in där obemärkt ifall jag stod på scenen. Vi började bli rädda att frun skulle dyka upp när som helst på sin väg till badrummet som hon brukade besöka innan hon gick ut genom bakdörren och åkte hem.

”Hmm... jag är nog lite förkyld” började jag.  - ”Men du behöver ju inte sjunga” tyckte artisten.

 Då kom telefontanten springande: ”Jag såg en civilbil från Krim – de tänker visst göra en razzia igen!” Artisten bleknade och lät slig villigt hjälpas ut genom bakdörren. Några minuter senare kom de två turturduvorna ut ur sovrummet. ”Var det någon här?” undrade de. Vi hörde en man prata. - ”Nej då, sade telefontanten raskt, det var på radion.”  Det var ju uteslutet att berätta för damen att hennes make var stamkund hos hennes älskarinna. När frun så småningom kommit i väg genom samma bakdörr som mannen berättade vi för väninnan vem som frågat efter henne. Vi tittade på varandra och sedan började vi skratta så att vi rullade runt på den tjocka heltäckningsmattan på golvet.

-”Hon är så iskall” härmade väninnan mannen. -”Och han är ju impotent” härmade jag frun. Nej, vi var inte snälla men vi hade omåttligt kul.

Episoden nummer två var också rolig. Men den började sorgligt.

 Det var en kväll när jag höll på att stänga min ateljé som jag såg en gammal man med käpp som stod i trappuppgången. ”-Det är stängt nu”, sade jag vänligt. Mannen stod kvar och jag såg till min bestörtning att han grät. Jag låste upp igen och bad honom vara så snäll att stiga in så vi fick prata. Eftersom han såg dåligt fick jag ta hans arm. När vi satt där i mitt lilla kontor började han berätta. Han berättade att han varit gift med samma kvinna i nästan 60 år. De hade mötts som 17-åringar och det hade aldrig varit någon annan. Han hade inte ens tänkt på andra kvinnor, han älskade sin fru tills den dagen ett halvår innan då hon kom hem ifrån sjukhuset med diagnosen och somnade in hemma i deras säng med hans hand i sin. Hon dog på kvällen men han låg kvar hela natten och höll hennes hand, rädd för att störa hennes insomnande.

Han hade vuxna barn och vuxna barnbarn men kände sig totalt ensam.

 Han saknade så hustruns varma smekningar och så var det en liten hemlighet de haft varandra emellan i alla år, men som han inte kunde få tillträde till nu. Jag frågade förstås vad det var och hur jag kunde hjälpa honom. Jag förstod att han inte var särskilt intresserad av att se mig strippa.

Jo varje morgon hade hans fru kissat i en liten flaska och han hade i alla år använt det som rakvatten. Ingen utom de två hade vetat om det och han tyckte att det gjorde hans fru extra sexig.  Jag funderade. Så kom vi fram till följande: Han skulle komma en gång i veckan men inte till ateljén utan till min bostad på söder och jag skulle vika två timmar till kramar och smekningar av alla de slag om han betalade vad en privat strip tease kostade. Jag skulle desutom samla urin i en vitvinsflaska i kylen som han kunde ta med sig hem.

Så började vårt affärskontakt som fortsatte till hans död men den gick dessutom över i varm vänskap. Han var ju redan en bit över 80 när vi möttes men i fyra år fick jag ha honom. När han visade sig vara svampexpert vek jag på höstarna hela måndagskvällen åt honom. Efter våra kramstunder tog jag fram veckans knepiga svampar och lade ut över köksbordet och så examinerade han dem åt mig. Jag lärde mig mycket av honom och inte bara om svampar. Han hade varit läroverkslärare i matematik, vilket jag alltid avskytt,  så nu kunde jag inte hjälpa mina barn på högstadiet. Så de började gå hem till honom en gång i veckan och båda klarade sin högsatdiematte galant tack vare min vän.

Jag hade en regel gentemot mina kunder.

 Inga presenter utöver mitt arvode. Det var svårt, för många ville ge och ganska dyra saker också. Jag blev erbjuden en blomsterbutik och en tobaksbutik bland annat. Jag ville ha hela kontrollen över vad jag tillät mig med en kund så jag avböjde konsekvent alla gåvor utöver en blomma och en bok. Men när min vän gav mig sin fina svampbok kände jag verkligen att detta var en gåva från hjärtat
..
Men den roliga episoden

inträffade alltså när den av hans vuxna döttrar, som hade nyckel till hans lägenhet, kommit dit och satt sig att vänta på honom. Medan hon väntade blev hon törstig och såg en öppnad flaska vitt vin i kylskåpet som hon började dricka. När hennes pappa kom hem sade hon: - ”Usch vilket gammalt vin du har stående. Det både luktar och smakar kattpiss. Jag hällde ut skiten, det var inte drickbart.” Nästa gång vi träffades låg vi i min säng och höll om varandra och skrattade så att jag grät. Kattpiss kantänka…Vi såg på varandra och kunde inte sluta skratta.

Den tredje episoden

jag tänkte berätta om var när en äldre herre började komma till min ateljé regelbundet för att se mig dansa. Till sist beställde han privat strip tease med posering vilket alltså skedde i enskilt rum. Han undrade ifall jag inte kunde låta honom komma hem till mig i stället för privat strip tease för att han skulle slippa bli igenkänd. Själv är jag dålig på rikets maktelit och hade inte känt  igen honom men eftersom han lovade vara mycket diskret med min adress så fick det bli så. Den mannen blev mera än en kund: han blev en livskamrat de tio år han hade kvar. Vi bytte böcker och vi diskuterade politik och vi kunde alltid ringa varandra fast jag fick vara försiktig då han hade såväl fru som tjänstefolk.

En helg var hans fru bortrest och tjänstefolket ledigt och han ville visa mig sitt bibliotek och samtidigt visa att han kunde både laga och bjuda mig och min då femåriga dotter på en god lunch. Hans släkts boksamling var omtalad (han testamenterade det mesta till offentliga bibliotek och till något museum) så jag ville givetvis se den. Efter en lång sightseeing runt i den enorma våningen och många stopp med intressant litteratur blev det äntligen dags för lunchen och vi drog oss mot köket. Men då var dottern som bortblåst!  Vi ropade, men fick inget svar. Vi letade i alla tänkbara rum och på toaletter och i badrum och förråd men ingen dotter. Till sist kom han på det. Tjänstefolkets rum kunde nås genom en jättelång serveringsgång och därinne var hon mycket riktigt: helt vild. Hon var arg som ett bi.

  Aldrig mer ska jag hälsa på någon så rik som du”, skrek hon åt min vän.  ”Du som bor i så många rum när det finns dem som inga har alls. Kom nu mamma så går vi. ” Och min vän fick förklara sig: alla som var födda i en familj som hans behövde inte kämpa för att behålla sina privilegier. Själv hade han och hans pappa före honom arbetat åt andra hållet: för ett jämlikare samhälle. Då stannade den lilla hövligt över lunch men sedan åkte vi.  ”Henne har du lyckats bra med”, sade min vän. ”Inte ett dugg ängslig fast hon träffat mig så sällan.”

Vi log åt detta ofta,  min vän och jag. Men så kom den dagen han varnat mig för. Han kunde inte längre se att läsa och i tillägg till de andra sjukdomarna fick det honom att besluta sig för att avsluta sitt liv. Vi hade ju talat om detta så ofta men det blir alltid annorlunda när tiden är inne. Jag glömmer aldrig hans sista besök här hos oss:  Han kom i taxi och det var några dagar före Jul. Och han gick så dåligt att Den Käre fick stödja honom upp för trappan. Han lämnade julklapparna till barnen och kramande om dem och sedan kramade han mig mycket länge.

Tre dagar senare var han borta. Men jag har hur många underbara minnen av honom som helst.

Ja, detta var bara ett litet axplock av hur det kunde vara att driva sin egen strippklubb.Tufft, utsatt från myndigheter, ett fantastiskt kamratskap mellan oss som arbetade och en möjlighet att träffa absolut alla sorters människor av vilka några gav en glädje som finns kvar långt efter deras död.

Publicerad på Sourze 

Man kan lätt tro att vår familj tillbringar all fritid på teatern med så är inte fallet. Men när det gäller  barnteater så är den ju ofta komprimerad runt jul och nyårslov och det är då man kan samla även de barnbarn som vi inte bor tillsammans med.

En av min pålitliga panel som varit med från början är nu så gammal att hon utgått.

Jag tänkte hitta några bra vuxenpjäser till henne i vår. 

För egen del avstod jag hela hösten från teatern tills jag blev vaccinerad emot svininfluensan för tanken på att komma hem och smitta ner min Käre skrämde mig.Men såsom riskgrupp fick jag det  avklarat ganska enkelt men då kom alla de vanliga snuvorna.

Men på tisdag blir det i alla fall Pelle Svanslös .Min dotterdotter Maja skulle gått med sin farmor men hon fick dessvärre förhinder.

Så  dottern frågade om jag ville gå i stället. Jag svarade:  - Är påven katolik?

Lite teater har det ändå blivit tropts svininfluensor och snöoväder

Artikel av Sunny Börjesson publicerad 16 dec kl. 06.00:

Marie Göranzon och Maria Bonnevie
Fotograf: Sören Vilks

"Pjäsen/filmen lämpar sig alldeles särskilt för mödrar med vuxna döttrar. Vi som är mödrar till döttrar har ju som regel varit döttrar till en mamma själva, även om just jag missat den biten."

 
Så kom vi i väg till Dramaten, dottern och jag. Under alla mina år i Stockholm missar jag aldrig en chans att bara stå därute och titta på detta fantastiska hus som enligt min mening är det absolut vackraste i hela stan. Någon har ibland dristat sig till att påstå att jag bara känner detta därför att jag aldrig varit olycklig en enda minut i detta hus, men jag köper bara den förklaringen till en viss del.

Höstsonaten är ju en av Ingmar Bergmans många filmer, enligt min mening en av hans bästa. Med duon Ingrid Bergman – Liv Ullman som mor och dotter och Lena Nyman som den sjuka systern måste det ju vara en bra film. Jag ser om den ibland.

Nu har det alltså varit premiär på pjäsen. Det första man konstaterar är att film såsom media har en fördel framför teatern: I filmen kan man till exempel spela in scener med tillbakablickar av olika slag, med barnskådespelare. På scenen måste den nödvändiga bakgrunden berättas i uppläsningar av brev.

Pjäsen/filmen lämpar sig alldeles särskilt för mödrar med vuxna döttrar. Vi som är mödrar till döttrar har ju som regel varit döttrar till en mamma själva, även om just jag missat den biten. Både modern och dottern känner säkert igen sig hos de båda. Så var det för oss också.

Och det slår gnistor om den självcentrerade modern i Marie Göranssons gestalt.

 Hennes rädsla och uppenbara motvilja att närma sig någonting för henne obehagligt kan ingen ta miste på. Hennes uppdämda ilska och obehag när hon inser att hon inte bara ska konfronteras med sin friska dotter efter sju år utan att denna dotter och hennes make tagit till sig den sjuka systern Helena och vårdar henne hemma. Hon som modern gömde undan på ett hem.

Marie Göranzon är kallt motbjudande i sina aversion emot det som inte är perfekt. För henne själv har livet varit ett helt annat, ett helt perfekt liv. Den berömda pianisten som firat triumfer världen över och därtill blivit mycket rik. Men ändå gnager det, mödrasamvetet. För hon var inte hos sina flickor när de ropade efter en mamma och när hon äntligen landade med sina resväskor i hallen mellan de långa turnéerna tittade hon på den kärlekstörstande flickan (den friska) som om hon varit osmaklig och föreslog en tandställning, en klippning, en kur för hyn. Flickan insåg hur ful hon var och att hon aldrig skulle kunna vinna sin mammans kärlek.

Nu är hon gift med en präst på landsbygden och lever ett stilla liv sedan hennes enda barn, en pojke på fyra år, drunknat. Mamman hade för mycket att göra både när han levde och när han dog och har aldrig träffat sitt barnbarn. Eva i Maria Bonnevies gestalt visar en försiktig glädje med ett hopp om att nu äntligen nå fram till sin mamma som just blivit änka för andra gången. Hon vill så gärna älska och bli älskad men alla år av förnekelse har närt ett växande hat som känns rent fysiskt i hela kroppen hos Eva. De försöker båda två men de talar förbi varandra och trots några försök av Evas make Viktor vågar inte mamman ge efter för sina skuldkänslor. Hon flyr igen. Och den stackars oälskade Eva skriver ett sista brev:

”Mamma jag älskar dig så mycket och är så ledsen att jag drev i väg dig. Förlåt mig.”

Hon är den lilla flickan igen som spillde på sin klänning: ”Förlåt mig”. Pjäsen är mycket sevärd men som jag redan sagt: Filmen är trots allt bättre även om man ska akta sig för att jämföra film och teater.

När vi flyttade in i Eggbert första gången

var barnen runt 7-8 år och ingen kunde ana att de skulle tillbringa så mycket tid i honom, ända tills sina senare tonår. Vi jobbade hårt under de där åren, nästan dygnet runt ibland för att sedan kunna åka länge. Det var sommarloven som gällde och kanske en extra tur höst eller vår. Det fanns få bekvämligheter. En oljekamin revs till förmån för en bokhylla. Ett gasolkök och en dunk till friskt vatten, extra däck och ficklampa med extra batterier för läsning.

En gång, när det extra däcket redan var använt, rök det andra.  Vi var i Schweiz på väg söderut. Eftersom bara Sverige tillverkar Eggbertar så fick vi till slut vända oss till en flygplansfabrik, där de hade ett någorlunda passande däck åt oss. Det höll till norra Spanien, sedan körde vi på fälgarna och stannade till i Malaga där vi sände efter ett däck ifrån Sverige.

Oftast sov vi bara i Eggbert.
Vi åkte som sagt runt en månad i Scottland, Irland och England och utanför London fanns en fin campingplats nära tunnelbana. Samma sak i Paris. Där låg campingen i Boulogneskogen. Värre var det i Rom. Det var så lång väg att vi helt enkelt parkerade Eggbert vid Colosseum en vecka medan vi besåg staden.

Under åren lärde vi oss att tänka på Eggbert som en i familjen. När den stod hemma i trädgården mellan resorna var den barnens lekstuga eller någon hemlös persons tillfälliga hem.

Runt medelhavet finns det fina campingar överallt. Lite värre är det när man ger sig av i mera öde trakter. Vi brukade alltid försöka parkera där det stod långtradare nattetid eftersom det kändes tryggare så.

Barnkojerna var placerade på tvärs i vagnen och en dag var ungarna för långa. Då inköptes ett tält där de kunde ligga om natten eller vi själva, beroende på var vi var.

Med tonårsbarnen åkte vi till norska kusten med Eggbert. Där kände Den Käre en bonde som lät oss bo helt nere vid stranden och vår lilla båt, som vi hade på biltaket, tog oss ut till de platser där Den Käre fiskat som ung. Att resa i pappas spår roade barnen när de var i 14-15 årsåldern. 

Vid 16 köpte de tågluffarkort och Eggbert började bli hotad.

Vi hade slitit ut flera bilar med honom .

Den sista resan drogs han av en gammal Opel som hette Adam. Vi skulle vara borta i tre månader och på Den Käres arbetsplats slog de vad om att den bilen inte skulle orka hem igen.

Och på hemvägen i italienska Alperna fick jag syn på de vackraste statyer jag någonsin sett. De var blytunga och stora så de fick ligga i våra sängar. Själva sov vi ute på madrasser.

Adam stånkade sig över Alperna, pustade ut ett par dagar vid S:T Bernhardshundarnas klosterkennel och pressade sig sedan vidare hemåt. När vi körde in honom i trädgården gav han upp andan! Det blev bogsering till skroten. Men Den Käre vann vadet:  Bilen tog sig hem.

Vi insåg att vi måste skiljas från vår gamle vän, Eggbert. Troligen skulle han skrotas. Men på vår annons svarade ett ivrigt ungt par som höll på med veteranbilar och behövde just eggberts årsmodell till sin matchande bil!

Året efter kom ett stiligt ekipage i himmelsblått rullande och stannade utanför vår port. Aldrig kunde vi ana att vår gamla vagn kunde bli så vacker. Han är numera visningsobjekt på veteranutställningar.

Han kallades "Eggbert" av hela familjen och var en vanlig, numera antik, husvagn av märket SMW. Namnet tillkom under den månad vi premiärbodde i honom på de brittiska öarna, där alla barn som såg oss rullandes in i någon by skrek "Look! An egg on wheels".

Den käre hade efter mina önskningar lackerat honom knallgul och modellen är ju äggformad. Vi kunde nog inte ana då hur mycket tid av våra liv vi skulle komma att bo i Eggbert och att han skulle släpas genom hela Europa och inte ens slippa lastbåtar som lyfte honom med kranar för ännu sydligare transporter.

Vi mötte förstås en mängd olika människor längs vägarna. En gång när vi trötta och med kinkande barn åkte mil efter mil på den engelska landsbygden, såg vi till vår lättnad vad som verkade vara en campingplats mitt ute på en åker. Lite märkligt och ödsligt beläget men välkommet för oss. Det var först när vi rullade in ibland husvagnarna vi insåg att vi hamnat i ett zigenarläger.

I England löste man ,liksom på så många andra håll, sociala problem genom att isolera oönskade i campingbyar på landsbygden. Nå vi var varmt välkomna och det dröjde inte länge förrän våra barn hittat lekkamrater. Vi blev kvar i flera dagar.

Jag skulle känna mig lite mera lik en människa ifall jag liksom dom kunde använda nätterna till sömn. Själv sover jag bäst ifall det är ljust ute men det gör ju inte resten av världen.

Inte Den Käre heller. Han behöver mig vaken om dagarna även om både mina män och mina hundar brukar få en lite ovaligt tidsupfattning när de levt med mig ett tag. Bellman Bassett får numera släpas ur sängen vid 12 tiden. Skönt!!

När jag som barn läste om den dödssjuke Lasarus i bibelns Johannesevangelium fäste jag mig mest vid systrarna Marta och Maria. En ifrån döden uppväckt man trodde jag inte på ens som liten. Men syskonen var goda vänner till Jesus och när Lasarus blev sjuk sände de bud efter honom. Men när Jesus kom fram var Lasarus redan begravd. Troligen var mannen  "skendöd",  vilket händer än i dag trots vår moderna teknik. Men det är inte det jag vill skriva om här.
Den debatten lämnar jag till de kristna som en ateist bör göra.

Angående min artikel om minan häxstatus har någon humorist i familjen inhandlat en kvast, knytet en svart rosett om den och lurat ner mig i källaren med orden: Här har någon parkerat ditt fordon!

Jag misstänker alla i huset utom barnen och Den Käre.