

17 nov kl 02:11, 2009
Vi har firat Halloween, några av oss. Andra har firat alla helgons dag. En helg av övernaturliga inslag således och jag inbillar mig att det är högsäsong för häxor och medier och tarotkortuttydare? Eller har de alltid högsäsong? Folk verkart tro på det de kallar "övernaturliga fenomen". Själv tror jag inte en sekund på att någonting sådant existerar. Eller tvärtom: allt vi ser omkring vår lilla planet, när vi skådar ut i universum, är övernaturligt för våra små hjärnor.
Det finns ormar som förvånar oss. Det är nog ingen slump att de står för ondskan i vår bibel? På våren vaknar de unga hannarna först och solar upp sig till rätt temperatur och när honorna ringlar upp, fortfarande lite i dvala, blir de våldtagna av ett helt gäng unga ormar. Uttrycket "ormgrop" gör verkligen skäl för sitt namn. När en hane så lyckats para sig med henne släpper de andra taget. Då ringlar hon själv på jakt efter den störste och vackraste hane hon hittar och parar sig med honom. Och nu kommer det övernaturliga för oss: Hon föder bara den senares ungar!
Trolleri? Inte alls. Helt naturligt om man vet att den förste ormen som parade sig med henne lade in en slempropp i henne så att inga av de andra kom till. Men efter något dygn lossnar proppen och den hon själv väljer parar sig med henne. Hon har nu ett aktivt val, hon kan stöta ut vilken spermaklump hon vill och behåller sålunda som regel den utvaldes. Inget magiskt trick, bara naturligt. Nästan allt i naturen är övernaturligt innan vi vet fakta.
Jag uppträdde på Kiviks marknad några säsonger med mina ormar och vi hade en trollkarl där som sågade itu en flicka. Det såg ju övernaturligt ut men inte när man visste att lådan innehöll två flickor från början. När barnen var väldigt små tog jag med dem till de s.k. "dödsryttarna", de där som brukar åka motorcyklar runt, runt på väggarna i en tunnliknande byggnad. För min fyraåring var det övernaturligt. Men när han blev större och lärde sig om hur centrifugalkraften fungerar så var det inget magiskt längre.
Jag minns hur jag stod och faxade med en av de första faxmaskinerna. Dottern, tre år, stod bredvid. Jag muttrade att äntligen hade jag fått i väg eländet då den lilla pekade på papperet:
- Det har du inte alls mamma. Det ligger här.
Att jag idag kan tala med mina barn när de befinner sig på andra sidan klotet är övernaturligt för mig. Jag vet inte hur varken telefonen eller internet fungerar. Om någon stenåldersgubbe vaknade upp ur graven skulle han tycka att detta är övernaturligt. Men vi som lever nu har ju vant oss. Vi tycker inte längre att det är självklart att det är åskguden Tor som är igång med sin hammare när åskan går för vi har fått lära oss någonting annat.
Själv har jag ibland haft sanndrömmar:
Jag var gift med den Käre och bodde i radhus i förorten. Jag drömde att hans bil skulle malas till en skrothög när han åkte till sin arbetsplats och bad honom stanna hemma den dagen. Problemet är ju att jag drömmer vanliga mardrömmar också, så han vägrade. Jag gick upp, klädde mig och väckte barnflickan. I drömmen såg jag inte hur det gick, så jag satte mig bredvid telefonen och väntade, men samtalet dröjde nästan en timme och då var det hans röst, fast gråtande. Han hade svängt upp på huvudvägen bredvid en stor lastbil, som skymt sikten. En annan lastbil, som kom i full fart, hade smulat sönder vår gamla bil och här ringde han och grät över bilen. Puh! Själv hade han undkommit med några skråmor.
En annan gång:
Säkert 15 år senare, för jag hade min lya på söder nära Skanstull och jag hade gått ut på gatan och stod och väntade på den Käre, men så var jag plötsligt hos honom i bilen som sladdade i snömodden på Gullmarsplan och hörde honom säga "Nu går det åt helvete, Sunny". Jag såg hur vår gula hyrbil gled in i en långtradare. Därefter blev det tyst. Jag gick upp i min lägenhet igen och en halvtimme senare ringde han på dörren och började berätta men jag avbröt.
- Jag har redan sett den där lastbilen du åkte in i från sidan. Gick det bra med dig?
Detta har hänt flera gånger i livet men bara med någon som stått mig mycket nära. Jag tror inte ett dugg på att det var /är övernaturlig. När Michelangelo siade om att människan en dag skulle kunna flyga var tanken helt onaturlig och stred emot all känd vetenskap. I dag är hans "övernaturligheter" sanna fakta.
Jag tror att man ibland kan läsa någons tankar
om man antingen står nära varandra (bilolyckan) eller när det uppstår en kris. Alla sorters vågor far genom luften, varför inte tankevågor?
Min starkaste sanndröm eller överföring av tankar kom ifrån min gamle fosterpappa. Vi bodde i Spanien det året och visst höll vi tät kontakt, för han bodde ensam och var 86 år fyllda. Jag fick samma dröm natt efter natt: min gamle fosterfar satt i sitt kök o hade ont i sin axel som han gned fram och tillbaka medan han tänkte att "hade hon inte varit så långt borta hade jag bett henne komma". Jag ringde honom. Jodå han "mådde bara bra, tack".
- Och axeln?
- Nej, bara lite ömt efter omkullkörningen i somras med mopeden.
Men drömmen fortsatte varje natt.
Då ringde jag den man som var en av mina livskamrater då och han fick iväg fosterpappan till doktorn för provtagning. Han läste upp svaren i telefonen (detta var före internet) Alla prov var lysande. Gubben hade blodvärden som en ungdom och nu kunde jag koppla av. Jag blev nu själv liggande sjuk med hög feber och influensa, så jag ville gärna släppa det hela, men drömmen fortsatte. Till slut fick Den Käre sätta mig på tåget i Malaga. Jag kom till Stockholm en vecka senare med 40 graders feber, sommarkläder och med sandaler på fötterna och det var 15 minus ute. Jag ringde direkt från centralen till fosterpappan. Han rosslade i luren att han inte kunde ta sig ur sängen. Jag hade tänkt hinna hem och hämta mina vinterkläder, men det var 40 mil till gubben så jag fick vänta och ta nästa tåg. Efter diverse tågbyten kom jag fram nästa förmiddag och fann att han var insnöad. Jag pulsade fram i midjehög snö och tog mig till stugan. Dörren stod olåst och inne i sängen fann jag honom med lika hög feber som min. Jag ringde genast provinsialläkaren, som motvilligt kom hem till den "kärnfriske". Jag kände på den axel han gnidit i drömmen och där fanns en stor knöl. Jag kastade fram hypotesen att det kunde vara en metastas och doktorn undrade surt ifall jag var läkarutbildad. - Nej, men läskunnig svarade jag.
När doktorn skrivit ut en remiss och några recept ringde jag den pensionär som brukade skotta snön och fick höra hur pappan gång på gång sagt samma sak: "Hade inte Sunny varit så långt borta hade jag bett henne komma." samt gnidit sin axel vars onda han trodde berodde på den där kullkörningen på mopeden.
Tyvärr hade jag rätt. Primärtumören hade sannolikt börjat i lungorna men när han dog fick jag läsa i obduktionsprotokollet att han haft cancertumörer på åtta ställen till i kroppen. Så mycket för blodprov och sänka som kan hålla sig ok in i det längsta. En tröst var att han redan var bortom all räddning när jag börjat drömma. Jag hade inte kunnat göra någonting om jag så hade kommit en månad eller två tidigare. Nu stannade jag hos honom, första tiden i stugan. Mot slutet på sjukhuset. Vi hann med att prata en hel del för första gången. Som barn hade denne man svikit mig hela tiden. Han stack ut och söp sig redlös i stället för att försvara mig när tanten gick lös på oss. Han godtog att hon försökte lämna bort mig hos barnavårdsnämnden som fyraåring och att hon låste in mig i sin mörka garderob hela nätter där jag skrek tills jag inte hade syre kvar. Han var med om att kasta ut mig vid 13. Men han ville aldrig ha barn. Han var gammal och trött och borde stått på sig. Han var ingen ond man, bara svag. Hur full han än blev så blev han aldrig våldsam och de få positiva minnen ifrån barndomen som jag har stod han ensam för. Han byggde en gång ett fint dockskåp av sockerlådor och drog in ljus via ett batteri. Och en annan gång tog han mig till cirkus. När han nu kände att någonting var fel var det bara mig han hade och jag var ju dessutom gift med hans systerson så det var naturligt att han tänkt på mig hela tiden. Det finns ingenting övernaturligt i det. Hans tankar och tysta rop på hjälp gick fram helt enkelt. När jullovet kom kunde den käre och barnen flyga hem så de hann få några veckor med honom de med.
Så sent som förra veckan
låg jag i halvslummer. Jag hade feber, som gjorde mig lite seg. Vi har huset fullt av hantverkare, för vi lägger in bergvärme. Den av oss som orkar brukar ta sig ut till dem. Nu hörde jag make två säga till mig att det hade regnat väl mycket i natt för den där gropen, men att vi haft tur i oturen som inte hade varken frost eller snö. Jag vände mig upp emot honom och frågade - "Vad menar du egentligen med tur i det här vädret?" Han stirrade lite konstigt på mig.
- Vad hörde du mig säga? Och jag upprepade det. Då stirrade han på mig och sade att visst, han hade sagt exakt de orden men för tio minuter sedan till en av gubbarna långt nere på gatan. Jag hade hört honom så tydligt att jag utgått ifrån att han stått bredvid sängen.
- Häxa, muttrade han för sig själv, men jag log. Detta är för mig beviset på att 30 år räcker till telepatisk kontakt och att den nu inte gäller bara den käre eller vid kris utan även för make två.
Jag har ingen aning om hur det här går till,
men jag är helt säker på att det är lika naturligt som allt annat på vår jord. Vulkaner och tsunamis, översvämning och torka, konstiga växter och djur, som vi inte förstår oss på. För oss kan de se onaturliga ut, men vi är ju bara små människodjur utan överblick när allt kommer omkring?
Jag kan tänka mig en framtid där man läser och skrattar . - "Kan ni tänka er barn, de visste inte ens hur tankeöverföring fungerar!" och skrattande småbarn har lika roligt åt det som barnbarnen har när jag berättar att på medeltiden (inte alls så länge sedan) trodde man att jorden var platt och att man skulle akta sig för att åka över kanten.
09 nov kl 01:00, 2009
|
Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig: 'Folk dör av sprutan!' Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år... Jag bär på en livslång skuld som aldrig kan återbetalas. Nu aktualiseras denna min skuld i samband med den nya svininfluensan. Jag har två älskade män och den ene är definitivt i högriskzonen: Hans hälsa är försvagad av flera fall av stroke, men redan innan hade han en livslång astma efter en utläkt tbc samt grav kol. Hans ålder, 85+, gör mig ännu oroligare för hur en influensa som övergår till lunginflammation skulle sluta. Min yngre man är väl på gränsen. Han har en mild form av diabetes men är rökare, vad det än kan ha gjort med hans lungor. Jag själv är återigen en sådan där högriskgrupp vars igenkalkade huvudpulskärl redan gör det svårt att andras utan förkylning och kärlkrampen kan vara svår. Jag beslöt sålunda om vaccination här hemma. Gubbarna skulle aldrig kommit till något beslut i den här frågan. Men så kommer invändningarna: vet vi på sikt vilka biverkningar vaccinet har? Jag är gammal nog att minnas neurosedynet. Den Käre miste en ungdomsbekant till följd av en vaccination mot tbc. Dessutom är han med i en religiös förening som förbjuder vaccinationer men den biten kan han med sitt förnuft ibland lägga åt sidan. Men den tron förstärker hans invändningar. Nå i det här fallet fick jag sista ordet därför att jag tar mina gubbars överlevnad på mycket stort allvar och vägrade ta ett nej. Vi skulle alla tre bli vaccinerade i måndags då den första omgången vaccin kommit till vår vårdcentral. make två och jag, och blev ordentligt sjuka. Maken fick lunginflammation. Och då strandade vaccinationsprospektet, för honom vaccinerar de inte så länge han är så sjuk och äter antibiotika och inte mig heller så länge jag har så hög feber. Och feber hos mig är ofta en långvarig process, på grund av mitt nedsatta immunförsvar. .Den yngste, som är ett drygt halvår, uppmanas man ju att inte vaccinera. Om jag såldes låter mina gubbar slippa undan och vi skulle smitta de tre små: Hur kan man återställa det? Tänk ifall någon av dem skulle dö? Tydligen är den här influensan av en art som dödar många unga och till synes friska personer. Tänk om dottern skulle få det och dö ifrån sina barn? Min dotter drunknade och skulden var vår: Hennes pappas och min. Jag var så rädd att bo vid havet att jag hade svårt att släppa ut barnet på tomten. Jag försökte inhägna med fisknät men de lite äldre barnen på gatan klippte så gärna ut henne. Så jag tänkte ut ett säkert sätt: Vi köpte en flytväst som var garanterat godkänd och så fick hon hoppa ifrån bryggan gång efter gång medan vi kollade att den fungerade som den skulle: Huvudet i kragen låg alltid över vattnet. En brygga var spännande, där åkte olika båtar ut och in. att det finns små barn som drunknar i fågelbad. Så när jag gick in den där söndagen för att sätta på potatis lekte hon på gården där hennes pappa mekade med bilen. Tills jag såg genom fönstret att det samlats en folksamling vid bryggan och att någon lyfte upp en liten kropp! En flytväst blir ett mordredskap ifall den sitter på ett litet barn som traskar runt nere vid stranden med någa centimeters vattendjup och plötsligt faller framåt. Den otympliga västen gjorde henne chanslös. ”Mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. |
26 okt kl 23:17, 2009
20 okt kl 00:30, 2009
|
Fototext:Mr Pyton och bakdelen på månadens måltid: ett fett marsvin
|
Man lever ihop med någon man planerar att tillbringa resten av sitt liv med och då gäller det att vara tydliga med vad man förväntar sig och vad man förväntas stå ut med. Att jag älskar allt som kryper, hoppar och flaxar med vingarna samt gärna kelar i min säng om natten är ett faktum, men man kan ju inte fylla hemmet med flera husdjur än partnern är med om.
I vårt fall startade vi med att skaffa barn och husdjur lite parallellt. När jag flyttade till Stockholm för att starta en strippklubb fick jag välja bort mina getter, kalkoner och värphöns. Även hund till att börja med. Med några andra djur måste prioriteras: jag visste hur uppskattat mitt nummer med min förste Mr Pyton varit i främst Tyskland.
De ormar jag köpte blev mina arbetskamrater.
Herr Pyton och kungsboorna Adam och Eva fick fina terrarier och vande sig snabbt vid min kropp.Nu är ormar lättskötta eftersom de som regel bara äter en gång i månaden och sällan river ens hem, men de måste trots detta skötas om ibland. Det är klart att de får krämpor som kvalstersjukdomar och de är känsliga under den tid då de ömsar skinn.
Problemet för mig är att jag är för blöthjärtad och inte äger någonting av naturens nödvändiga grymhet. Ser jag på en film om till exempel jagande lejon blir jag förtvivlad när flocken lyckas ta en nyfödd liten gnu ifrån sin mamma, men lika ledsen blir jag om den missar och man visar bilder på de uthungrade lejonungarna. Ni hör: inte ett spår av logik! Hela ekosystemet bygger ju på att om man inte äter blir man själv mat.
Den Käre funderade länge ifall han skulle trivas i Stockholm men han kom med mig till sist när jag lovade honom att vi inte skulle skaffa varken katter eller hundar i detta skede i livet. Vi hade ju barnflicka till de små redan som skulle få fullt upp utan extrabelastning. Vi byggde om grovköket till terrarierum men så fick jag syn på Teguödlan i en zooaffär när jag skulle köpa ormmat och kunde inte låta bli. De var redan då sällsynta och får nog inte innehas som husdjur i dag? De ser exakt ut som en krokodil tills de öppnar munnen och avslöjar sin tandlöshet och sin enormt långa tunga. Barnen som var tre respektive fyra år döpte honom till Krokodemus och fick han bara ett rått ägg om dagen var han väldigt lättskött. Dottern lyfte ut honom (tufft jobbat: han var redan över en meter lång) och drog i väg med honom i dockvagnen i vårt radhusområde. En och annan tant fick skrämselhicka när de såg den fjälliga svansen släpa efter dockvagnen så hon fick leka med honom inne på gräsmattan i stället.
Staketen mellan husen var låga
och när grannfrun skrek rusade jag till undsättning. Krokodemus hade kravlat sig över och in till henne och hon trodde att han var en krokodil och försökte desperat ringa efter hjälp. Först i efterhand fick jag reda på att grannen var sjukskriven för alkoholproblem: därför hade ingen hon ringt ryckt ut för att fånga reptilen som de trodde var ett hjärnspöke.
Det var värre när jag föll för apan!
Helt bedårande, mycket smart och totalt egensinnig. I dag vet jag bättre och skulle aldrig medverka till att hålla apor som husdjur, men den här lille krabaten var övergiven i zoobutiken! Den var konstant på rymmen och ställde till det rejält för oss några gånger. Som när vi var på bilresa och lämnade henne i sin bur i bilen för att gå in på en vägkrog för att äta.. Hon fann snart hur låset fungerade, öppnade bildörren och skuttade fram till dörren där vi gått in. Så kom där en ny gäst och sedan tog det bara två minuter innan hela lokalen var i panik. Apan hoppade från bort till bord och tog sig en köttbit här och en grönsak där, samt började tömma ölglasen!
Hemma i radhuslängan smet hon iväg ibland men eftersom de närmaste grannarna kände henne hände inte så mycket. Men en kväll när jag var ute och letade hörde jag vilda skrik ifrån ett radhus längre nere på gatan. Jag tittade in genom fönstret. Där stod uppklädda gäster runt ett festdukat bord men sina vinglas i händerna och en skärrad blick på den lilla apan som satt mitt på den vita duken och åt/kladdade med chips samt kissade långa strålar på den vita duken ”-Vems är det där odjuret!?” skrek de till värdinnan och jag tog ett djupt andetag och klev in genom dem öppna altandörren. Det var ungefär nu som vi började tänka på ett eget stort kollektiv hus med avskilt läge.
Men arbetet med ormarna gick bra och Herr Pyton växte väldigt fort. Han började med en diet av dagsgamla kycklingar, sedan möss, sedan laboratorieråttor och så marsvin. Jag började föda upp råttorna själv men det blev svårare då. Dessutom fick dottern åka till akuten med råttbett två år i rad. Nu kunde jag inte längre strippa med Herrn; Han var för tung att balansera. Boaormarna tog över. En natt vaknade vi av ett vrål ifrån terrarierummet och när vi rusade ner hade Herr Pyton slagit in hela sin glasruta och lång nu hopringlad med ögonen fästa på den stackars apan som skrek som en stucken gris.
Eftersom barnen inte förstod bättre än att dra i var sin ända i den stackars Pytonen så riskerade de ju att bli bitna även om han givetvis inte var någon giftorm.
Han blev för stark även för Rolf. Ringlade han ut i rummet satte han kurs på närmaste element vintertid, rullade in sin sista meter runt ett elementrör och kunde sitta så i en vecka eller längre. Folk som kom in såg honom inte som oftast då ormar är väldigt slöa. De gillar dock varmbad och brukade faktisk få bada i badkaret med barnen men innan det kom badskum och sådant i vattnet.Det fick apan med till trots att de inte brukar gilla vatten men den här apan trodde att hon var en människa.
Slutet kom genom Roffes matstrejk.
Han strejkade inte för egen del, men eftersom jag är så feg så brukade jag välja en av de två kvällar jag var på komvux till att köpa hem ett marsvin eller några råttor och skriva en lapp: ”Var snäll och mata ormarna, jag hinner inte i kväll.” Och Den Käre avskydde det han också men samtidigt hade vi dilemmat klockrent. Inte kunde vi svälta våra husdjur?
Rolf hade alla de korrekta invändningar: ”-Jag köper gärna djurfoder till vad du än skaffar utom levande mat. Så med sorg i hjärtat såg jag Herr Pyton, som numera fyllde en hel säck, packas ner och föras iväg av unga entusiastiska killar som bildat ett förbund och reste runt och föreläste på skolorna.
För ett par år sedan hyrde någon Dotterns del i kollektivet. När de kom hem hittade de djupfrysta råttor i sin frys och den killen hade också en boaorm. Hade jag ens anat att det var möjligt hade jag nog behållit dem ändå…
skrivit för Sourze
16 okt kl 22:46, 2009
|
Skrivet för Sourze
Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet. Efter det besöket har jag fått omvärdera hela min livsuppfattning. För att bese grottan får man åka med ett litet tåg rätt in i berget. Det påminner om spöktåget på Gröna Lund men här finns inga spöken. Flera kilometer rakt in i grottan går tåget. Vi åkte genom tunnlar och stora salar och förundrades över naturens fantastiska skönhet och variationsrikedom. Gigantiska stalaktiter hängde från grottans tak och stalagmiter stack pelarlika upp överallt. Allt lyses upp av strålkastare och dolda lampor. I några av de större salarna hänger kristallkronor och i konsertsalen Koncertna Dvorana med plats för 10 000 åskådare håller man konserter ibland. Fast publiken måste nog klä sig varmt: Grottan håller en konstant temperatur på +8º C. Ryska bron till exempel,: den heter så för att den byggdes av ryska krigsfångar år 1916. Men man har funnit väggmålningar som visar att man jagade björn i grottan för flera tusen år sedan. Man får inte filma eller fotografera inne i grottan. Detta beror dels på att blixtrarna kan skada grottväggarna men en annan trolig orsak är att det säljs dyra vykort och broschyrer med fotografier ifrån grottan vid utgången. Med min usla kamera var det lätt att avstå. Jag köpte några vykort istället, bland annat det som ni kan se här ovan. Kanske denna lilla varelse, med ett ansikte som en nyfödd minimus, ett par framben som en ödla och en kropp där både lungor och gälar förenats, är den saknade länken som binder oss till fiskarna? Kanske var det en liknande art som började lämna sina dammar och pölar och vågade använda sina lungor för första gången? Såg jag mina förfäder i ansiktet? |
||
16 okt kl 00:01, 2009
Jag har börjat göra små rymningar ur paradiset för vissa saker måste man bara göra.
I går var jag hos tandläkaren och i dag inhandlade jag en del nödvändigheter till dotterns 40 års fest (ja det känns helt rubbat)
Tog en snabbis till vårt nya bibliotek: det första som kallas tunnelbane bibliotek för att man kan komma upp direkt från plattformen. Vilka datoravdelningar: vilka läsgrupper och vilka bekväma fåtöljer överallt. Där skulle jag kunna flytta in!
12 okt kl 21:46, 2009
06 okt kl 21:38, 2009
| Två saknade St Bernhards: Bamse och Barry. |
Om nätterna när jag svävar mellan vakenhet och sömn hör jag de där tassarna komma närmare och närmare min säng och jag sträcker ut handen för att känna på pälsen och väntar på en buffande nos som vill ge mig en slick i ansiktet. Men den kommer inte... ![]()
Livet handlar om saknad, bland så mycket annat. Ju äldre man blir desto fler saker får man att sakna. Det behöver inte alltid vara en älskad människa man saknar utan en funktion man en gång hade som nu är förlorad. Det kan vara ett kärt husdjur.
En stor hund rör sig på ett speciellt sätt. Om den väger runt 80 kilo som en St Bernhardshane gör, så fördelas detta på alla fyra benen så att gången blir annorlunda än när en människa på 80 kilo rör sig. Dessa hundar har en väldigt tjock päls också, de kan sova ute i alla väder, och mjuk ull sitter mellan trampdynorna så att stegen blir nästan ljudlösa.
Jag bestämde redan vid nio års ålder att jag skulle skaffa en St Bernhardshund som vuxen, vad som än hände i övrigt i livet. Boken Barry: den sanna historien om en St Bernhardshund finns ännu kvar i en gammal hundtuggad version i min hylla.
De här hundarna tycker att vi människor bor för varmt och så länge det var möjligt höll vi alltid balkongdörren öppen om natten så att de kunde ligga där. Senare på året lämnade de gärna hundkorgen i hallen och lufsade förbi min säng och ut i datarummet som egentligen är en ombyggd balkong med ett stengolv under. De stannade till invid min säng, puffade in nosen under täcket och gav mig en slick, och halvsovande sträckte jag ut handen och kliade. Sedan sov vi vidare. Detta har ju medfört att jag under alla år haft min sovrumsdörr öppen nattetid, men det är ingenting som stört mig.
Jag hade aldrig ens kunnat tänkt mig ett liv utan en St Bernhardshund, men man inser inte hur svårt vissa saker blir när man blir äldre. Att inte kunna hålla emot deras starka krafter i kopplet och bli hänvisad till att umgås med dem i en inhägnad trädgård eller få hyra draghjälp. Att inte orka hårvården. Och att inse att man inte kan ta färdtjänst till veterinären med en sådan hund. För rasen har många defekter på grund av en helt sjuk avel.
Barry och Bamse var mina sista två och det var dem jag fäste mig vid mest. Det var fruktansvärt när Barry dog men jag hade ju kvar Bamse. Som levde längre än någon av de andra, men till slut kom det jag fasat för. Aldrig aldrig mer! Aldrig är ett så fasansfullt ord.
Jag ligger fortfarande med dörren öppen om ingen säger till mig att ”-nu kan du ju stänga om du vill”. Om nätterna när jag svävar mellan vakenhet och sömn hör jag de där tassarna komma närmare och närmare min säng och jag sträcker ut handen för att känna på pälsen och väntar på en buffande nos som vill ge mig en slick i ansiktet. Men den kommer inte och jag vaknar till: En 30-årig rutin är svår att bryta. Så kommer de där hemska tankarna: Aldrig aldrig mer.
Och jag tänker på urnorna i källaren. Där väntar de nu: de och den äldsta dottern i sina urnor.
Att jag känner en liten nos i mitt öra av min lille sängkamrat Bellman är till viss tröst men detta "aldrig mer " är ett begrepp jag förgäves försöker ruska av mig skräcken inför. Livet är ju sådant, Jag kommer till exempel aldrig mer att föda ett barn och jag kommer aldrig mera att göra mina långresor.
Kanske det är den skenbara möjligheten att köpa en ny St Bernhard som gör det så svårt att få tyst på den där rösten?
28 sep kl 00:53, 2009
Jag har sparat kvällarna nu för att etablera mig på face book.
Jag hade ingen lust först för jag hinner inte ens med mina bloggar men dottern berättade att mina äldsta barnbarn var medlemmar och det extra nöjet att kunna följa dem lite i vardagen vann.
Men fortsatt prioriterar jag vackert väder utomhus. Även i dag har det varit badväder i Stockholm och jag sitter inte inne vid datorn om jag kan vara utomhus.
Även med tanken på Min Käre som också kan vistas ute när jag är med. Priset för allt badande och trädgårdspyssel blir att man somnar som ett barn redan vid 6 –tiden o när familjen äntligen lyckas väcka så blir det en sömn lös natt.
Men då har jag ju min läs och skrivtid
21 sep kl 23:59, 2009
För på natten är det ganska lungt till och med hos oss.
Helgkvällar när ungarna grillar undantagna.
21 sep kl 22:54, 2009
omfattade Finland, Ryssland, och även våra andra grannländer Danmark o Norge.
I år firar vi 200 ås jubileet ifall inte det ordet känns malplacerat. I Finland har man redan rekonstruerat det stora slaget även med våra svenska soldater inblandade och Carl Bildt deltog i en kransnedläggning.
I helgen hände det att man på Kungliga Ladugårdsgärde, i dag kallat bara Gärdet, fick återuppleva några av krigets olika vändpunkter.
Jag lämnade sålunda mitt reservat i trädgården och tog mig 200 år tillbaka i tiden. Soldaternas läger var autentiska. Inget nyare används och de familjer som rest med sina krigare var alla klädda i tidsenliga kläder. Maten kokades på samma sätt över de öppna eldarna i de svarta grytorna och liggunderlaget var halm.
Slagen spelades upp med alla de olika regementena och en mycket bra högtal anläggning gjorde att alla kunde följa med i vad som sades.
Ifrån Sverige deltog regemente ifrån bland annat Föreningen beredskapshistoria som fått förstärkning från Uppland och Södermanland. En arme kom ifrån Västerbotten och Smålands husarer ,hemmahörande i Eksjö, deltog.
Det taldes mycket ryska ibland förläggningarna då både Moskva och S.t Petersburg sänt sina styrkor och vilka kan väl rida som en äkta kosack ?
Både finska och finlandssvenska hördes därutöver.
Stridsröken stod tät över slagfältet och kanonerna bullrade rejält. Jag såg flera som tagit med öronproppar till sina småbarn och var arg på mig själv för att jag inte tänkt på det åt Bellman vars långa bassetöron är långt känsligare än mina. Men han tog det bra.
Efter slaget började teatern i ena tältet om händelserna 1809:
”Mina Herrar: det ryktas om stadskupp”.
Då jag var trött valde jag bort den. I går (söndag) var nog den stora händelsen Herman Lindqvists föreläsning - ”Ryssen kommer!!”
Mera finns att läsa ur programmet http://www.royalcourt.se/dekungligaslotten/aktuellt/aktuelltdjurgarden/stridenfreden1809festivalpadjurgarden1920september.5.4d76dc2912397f3eb8380001146.html
Där jag satt under en björk och iakttog de marscherande tänkte jag på en annan kvinna som suttit rätt ofta just där för ungefär 200 år sedan och tittat på soldaternas exercis.
Årstafrun kallas hon: Märta Helena Renstierna som lever evigt tack vare sina fängslande och enormt detaljerade dagböcker som beskriver nästan 50 år dag för dag. Hennes ende överlevande son låg i det militära just här uppe på Gärdet i flera år runt sekelskiftet. På helgerna tog kära mor fram det finaste ur skafferiet och ur sitt eget bränneri, lät köra fram lilla vagnen och gjorde resan ditupp. Maten och spriten var nog även till sonen men mest var det mutor åt befälen.
Hans Abraham som sonen hette var en suput och allmänt hopplös och fick sparken till sist trots moderns ansträngningar. Han var således inte kvar i armen 1809.
Det är kul när ungarna har någon hobby man helhjärtat kan intressera sig för.
Men ibland undrar jag över i vilket århundrade min svärson befinner sig för närvarande. Det varierar ju en hel del. Barnbarnen har oxå börjat vara med men ännu i små doser. Fast jag såg många barn i tidsenliga kläder vid uppvisningen.
18 sep kl 18:32, 2009
03 sep kl 00:37, 2009
Efter den Stora Sommarfesten när vi kom tillbaka från vår semester kunde mycket ha hänt... Ett helt gäng av unga, starka killar hade fixat detta som en överraskning åt oss!
Jag tycker nog att det känns lite vemodigt att inte ha så där unga glada festsugna ungar här längre så min dotter gjorde en almenacka åt mig i julklapp ett år, med bilder ifrån festen.
Det är en av dem ni ser här ovan. |
|||||||
26 aug kl 01:13, 2009
Jag har fått min beskärda del av pappersexercis. Det började för många år sedan när jag blev sjukpensionär. Jag tycker mig ha arbetat halvtid bara med dettade senaste sju åren sedan min Käre fick sin första stroke ! Det var en seg och tröttsam kamp att få ut den käres sjukjournaler. Mina egna har jag som tur är samlat ihop eftersom.
Information om stroke ville ingen ge oss. SÖS (Södersjukhuset) tyckte att Dalens sjukhus skulle ge oss informationen, Dalens sjukhus hänvisade oss tillbaka till SÖS. Lösningen blev att anlita en privat specialist som till sist gav oss den första upplysningen om att min käre led av en långt gången KOL och skulle ha behövt medicinerat sedan länge.
Ingen på sjukhusen han vårdades på talade om detta för honom eller oss. Vi förstod det inte eftersom han är astmatiker, dessutom klagar han aldrig. Lika illa var det med hans hjärta. Det var lite förstorat men det hade de inte heller berättat så först ett år senare fick vi av den private specialisten en remiss till en hjärtklinik som numera sköter den medicineringen. Jag bytte ut min egen hjärtläkare så att vi numera följs åt till samma läkare – det ger kontinuitet.
Vi ansökte om logoped. Sjukgymnastik. Efter att ha konfronterats med vår arge son ett par gånger så gav sjukhuset upp och gav oss det. Här hjälper inga skriftliga ansökningar i världen. Logopeden på Dalens sjukhus visade sig vare en pärla. Hon kom hem och installerade deras program i vår dator så att vi kunde träna hemma, för de två timmar i veckan han åkte dit under ett år var en sporre för Rolf men på tok fört litet. Timmarna där är korta och köerna långa.
Jag fick söka färdtjänst för honom en gång om året.Sen kom högen med ansökningar som måste göras för handikappsrenoveringen. Vi behövde i första hand ett handikappsanpassat badrum. Samt en yttre hiss ner till trädgården ifrån trappavsatsen. Jag växlade brev med olika myndigheter som kom och sprang om varandra här, men det var alltid någonting som gjorde att jag måste börja skriva om ansökan från början igen. En gång var det ett handfat som var cirka 10 cm för litet (för att rullatorn skulle gå in), en annan gång kom de på att mina ansökningar inte var giltiga då jag inte var formellt anhörig. Trots att den som skrev detta och tog beslutet hade varit här hemma och visste exakt hur det låg till. En grav afasi gör ju att den Käre varken kan läsa, skriva,eller tala själv. Han behöver alltså skrivhjälp. Vi har haft tre barn ihop och sju barnbarn. Hur mycket mer anhörig kan man bli?
Vi fick börja om från början. Jag skev ansökningarna men vår dotter undertecknade dem. De hoppas på att patienter med så dålig prognos och så hög ålder avlider i väntan på handikappsutrustningen och det sparar mycket pengar. Mannen som väntat flera år på vår begagnade hiss hann dö innan han fick den och nu har vi då äntligen allting klart. Sju år efter starten . Hissen besiktigades så sent som för en månad sedan. Ett banklån på 200 000 har finansierat det hela för vem kan vänta i sju år på att kunna gå på toaletten eller duscha?
Så började jag själv råka ut för flera sjukdomar och karusellen började om med ansökan om färdtjänst, fast den här gången för egen räkning. Ett omgifte i våras löste problemet med anhörigstatusen.
Så här om dagen fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan som fick mig att skratta i flera dagar. Ett sådant härligt skratt var det väldigt länge seden jag fått! Och det fick Försäkringskassan bjuda på.
Jag ska ju bli pensionär "på riktigt" snart nu och hade kryssat för ett ”ja” på något av alla dessa ansökningspapper om folkpension. Att man måste söka folkpension när man redan är sjukpensionär fick jag veta helt nyligen, men med den handläggningstiden hade jag kunnat bli helt utan pension i höst. Om det inte varit för PPM. Brevet jag fick var ett meddelande om ett beslut. Så här stod det:
PPM beviljar din ansökan om uttag av premiepension i form av försäkring från och med Augusti 2009. Du har valt att ta ut helt månadsbelopp (100%).
Din premiepension blir tills vidare 1 kr per månad.
Det var då jag började skratta så länge att gubbarna undrade vad som var så roligt. Jag kunde bara inte sluta. Hade mina barn varit här hade vi skrattat ännu, men de är på semester.
21 aug kl 22:13, 2009
I år har svärsonen spikat upp det permanenta taket och hyllorna och så har jag ett bord som jag drar fram i bra väder. En skylt förkunnar: 'Ta en bok och lägg 5 kr i stupröret. Har du inga pengar så ta en bok ändå. - ”Jag som trodde att det bara var maken och jag som tilläggsisolerade med böcker.” (man får som säljare en egen omdömeslista och det gäller att få full poäng hela vägen!)
Som en liten kompensation har jag placerat böcker av allmänintresse där ute. Historia (vi har en egen avdelning om andra världskriget eftersom det berörde Den Käre så mycket), biografier, lyrik, filosofi, debatt och annat som alla kan tänkas gilla. Och Luthers bordsamtal får samsas med Den lyckliga horan. Jag måste alltså inskränka mig. Jag minns när make nummer två flyttade in. Vi hade då en egen del av huset, han och jag, den delen som Dottern med familj har renoverat upp och bor i nu. Maken sade lite försiktigt: - ”Du det känns som att sova på stadsbiblioteket. Kan du inte ta bort någon liten hylla så vi får lite ljus?”
"Ta en bok och lägg 5 kr i stupröret." Detta stuprör landar i en korg innanför staketet. Men det står också så här: "Har du inga pengar så ta en bok ändå." Det viktiga är ju att de blir lästa.
Badningen, skrivandet och mitt bibliotek för att nu inte tala om min älskade trädgård finns ju redan här hemma. Barnen kallar min boklåda för mormors lekstuga: Mycket för att svärsonen har byggt på liknande sätt när han byggde lekstugan utan frontvägg åt dem. Detta för att vi ska se ifrån fönstret ifall barnen leker därinne. |
|