En melodi från igår

02 mar kl 00:10, 2012

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 1 Kommentarer | Permalink

 
 

Allt är borta nu. Men vi dansar och vi dansar och lånar varandras värme.

Vi dansar sakta tätt intill varandra på det trånga golvet i den nattöppna klubben, som ligger två hus ifrån strippklubben där affischer på mig i helfigur pryder entrén. Men klockan är tre på natten nu, och jag är ledig.

Ledig att göra vad? Sova är inte att tänka på förrän många timmar senare. Den Käre är så stor och så lång; jag når honom bara till bröstkorgen. Han påstod sig inte kunna dansa, men jag insisterade med orden: "Du dansar ju med miss Monja. Kom nu."

Melodin jag fastnat för spelas igen och igen:

You don't have to say you love me
Just be close at hand
You don't have to stay forever
I will understand


Nej, du behöver inte lova att stanna för evigt. Bara du finns till hands just nu. "Imorgon" finns inte. Jag är den första att förstå hur du menar om du går, för jag känner likadant. Vart ska vi ta vägen? Hur ska vi kunna fortsätta efter detta? Ska vi gå skilda vägar nu? För vi är ju så väldigt olika.

Left alone with just a memory
Life seems dead and so unreal


Ja, minnet gör så fasansfullt ont att vi inte orkar bära det ensamma. Inte ännu. Det hela känns verkligen helt dött och overkligt, jag kunde ha skrivit den där texten själv.

Kan vi leva vidare sida vid sida med våra självanklagelser och våra ömsesidiga anklagelser mot varandra? "Du ville bo där - jag ville inte. Varför fick hon vara ensam därute? - Ja men du var ju där ute? - Men jag trodde att hon gått in med dig."

Och så det hela om igen, och om igen. Den där flytvästen som jag insisterat på och som givit mig den falska känslan av säkerhet som indirekt blev hennes död. Mitt fel. Bara mitt fel.

All that's left is loneliness
There's nothing left to feel


För sent. Allt som finns kvar är verkligen den förlamande ensamheten och den totala avsaknaden av känslor. Allt är borta nu. Men vi dansar och vi dansar och lånar varandras värme. Bussen vi bor i finns inte långt borta, men de sömnlösa gryningstimmarna kan vänta ännu en stund. Musiken känns som en snuttefilt; den lägger sig värmande över våra djupfrysta själar.

Believe me, believe me
I can't help but love you
But believe me, I'll never tie you down


Visst tror vi ännu på varandra. Vi ville bara så olika saker med livet, och nu vet ingen av oss vad vi vill längre. Jag vet bara en sak - aldrig mera ska jag låta mig försättas i en livssituation av beroende. Härifrån och framåt ska jag ta mina egna beslut. Försörja mig själv. Ändra på spelreglerna. För jag har inte velat leva det liv jag levt, trots all kärlek ni gav mig.

Är det därför jag känner skulden så tung? För att jag innerst inne inte vill tillbaka till det livet så länge jag andas?

Men jag ville ju att barnet skulle varit med oss när vi ändrade våra liv. Jag ville aldrig detta.

Don't you know that now you're gone
And I'm left here all alone
Now I have to follow you
And beg you to come home


Är det så du känner? Följer du efter mig bara för att be mig komma tillbaka hem igen? I så fall måste jag göra dig väldigt illa. För ditt "hemma" var aldrig hemma för mig.

Jag är miss Monja nu och hon har en del att kämpa sig igenom. Man gör inte automatiskt karriär som strippa på kontinenten, när ens enda meriter är att ha varit en ung mamma. Konkurrensen är hård, branchen är stentuff och det finns en hel värld av saker jag måste ta reda på och lära mig, och det genast.

Även om bussen ger tak över huvudet måste livet så småningom flytta fokus från kaos till struktur. Miss Monja måste göra sig själv ekonomiskt oberoende, först av allting. Och nu när sorgen och chocken djupfryst alla känslor är logiken det enda som fungerar. Monja kommer att använda sig av den.

Min Käre och jag själv, kommer vi att kunna fortsätta att leva tillsammans? Kommer vi någonsin att få uppleva detta fantastiska med ett barn igen? Ingen av oss vet, men vi kan fortsätta att dansa och låta den mjuka rösten trösta oss i ett försök att lindra varandras sorg.

Believe me, believe me


Ett långt liv senare sitter jag vid det stora bordet och njuter av de stojande barnen som firar en 9-årsdag. Den Käre sitter bredvid mig, och jag slogs av förfäran då han hjälptes in av de två stora killarna förut; så liten och skör han verkar nu. Sjukdom och hög ålder har förvandlat min urstarke Käre till en helt annan människa. Utanpå. Men de blå ögonen fångar mig fortfarande i andlös kärlek när jag möter dem.

Av de sju stojande barnen är jag farmor till tre och mormor till tre - det sjunde är en ren bonus.

Jag lägger min hand över Den Käres när jag plötsligt hör en bekant melodi strömma ut ur sonens högteknologiska spelmaskin. En melodi från ett annat liv, och en gång vår egen tröstesång. En sång från en tid för mycket, mycket längesedan, då vi inte kunnat drömma om så många år tillsammans, dessa barn och ännu mindre om alla dessa barnbarn, ett fulländat underverk var och en av dem. Och de är våra.

Jag ser in i hans älskade ögon och inser att även han hört och att han minns. Jag blir varm av glädje; han har glömt så mycket numera. Men inte den här sången.

Elvis är enligt min mening den som sjunger den bäst.

You don't have to say you love me
Just be close at hand
You don't have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I cant help but love you
But believe me, I'll never tie you down



Länge sedan sist

25 jan kl 22:20, 2012

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 0 Kommentarer | Permalink

Jag har inte kunnat eller orkat skriva här i höst.Orsaken kan delvis förstås i mina artikel på Nättidningen Sourze  http://www.sourze.se/N%c3%a4r_psykv%c3%a5rden_sviker_10773833.asp

Jag hoppas att vara tillbaka snart:jag har sakntat många av er.

Anna och Amina.( några virriga tankar bara)

25 aug kl 23:11, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 1 Kommentarer | Permalink

Anna:

Hon vaknade av
en bultande huvudvärk och känslan av att behöva kräkas. Plötsligt vaken kände hon en malande ångest som började ta över hennes tankar helt: vad hade hon satt i sig i går kväll? Starkölen som hon till sist hade druckit ur hade sopat bort hennes hämningar tillfälligt och hon hade börjat äta av de äckligt flottiga korvarna och resten av den feta, äckliga maten som var framsatt. Hon mindes inte ifall hon lyckats få upp eländet innan hon somnade. Om inte hade hon säkert tuggat upp sig flera kilo i natt.

Det var hopplöst att gå ner i vikt utan att isolera sig. Folk omkring henne bara åt och åt. Hämningslöst satte de in sig fett och socker, det äcklade henne bara hon såg på. För att inte tala om lukterna.

Hon hasade sig ur sängen när hon tänkte på dofterna av fet bratwurst och klarade sig ända ut till toaletten innan hon kräktes. Hon undvek att se sig i spegeln medan hon blaskade lite kallat vatten i ansiktet och tvättade händerna med sprittvålen som skulle hålla hennes händer rena nog att stoppa ner fingrarna med tills hon äntligen kände lättnaden när maten hon just ätit var på väg upp. Hon gjorde detta efter de flesta måltider som hon inte kunnat avstå ifrån av social hänsyn men tyckte att hon aldrig blev tillräckligt smal. Hon kände sig plufsig, äcklig och fet hur mycket hon än gick ner.

Men hon visste hur oroliga föräldrarna var för henne och hon måste smyga med sin hårdbantning. Hon visste att föräldrarna kallade det självsvält och skolsköterskan kallade det anorexia men hon visste ju hur fet hon såg ut - till och med håret och huden var glansiga av fett. Bara hon kunde övervinna sitt begär att äta skulle hon te sig som hon ville te sig. Hon skulle duga helt enkelt. Vara cool och se ut så att alla andra avundades henne, hennes koll på läget.

*



Amina vaknade gradvis av värken i kroppen. Hur utmattad hon än kände sig så kunde hon aldrig sova länge. Värken i kroppens leder, främst i höfterna och i knäna, fick henne att byta sovställning hela tiden. Den tunna bastmattan var ingen tröst för det ömma skelettet och några fettreserver på kroppen hade hon inte haft på åratal. Inte sedan hon gift sig med Maamuus. Hon hade glömt känslan av att somna mätt och kände sällan någon hunger. Det var törsten som plågade henne dag och natt. Den sved i hennes lungor när hon tvingade kroppen att fortsätta gå, den torkade ut hennes slemhinnor så att de blödde och sved men hon lät inte smärtan hindra henne ifrån att ta nästa steg. Hon kämpade i minuter som blev timmar och slutligen dagar.

 Hon orkade inte går så fort och fyraårige Ilias fick klara sig själv i hennes takt. tvååringen i hennes famn och den lilla i ryggsjalen var tunga, så tunga, trots att de borde vara fjäderlätta så små och uttorkade som de blivit. De såg ut som små fågelungar och tvååringen hade för länge sedan slutat gråta. Hon antog att hans tårar helt enkelt tagit slut. Den minste levde i alla fall ännu och hon unnade sig själv lite av det dyrbara vattnet hon hade fått tag på, så att mjölken inte skulle sina i de magra skinnslamsor som för sex år sedan utgjort hennes fasta ungflicksbröst. Hon hade varit nästan 15 år när hon gift sig året innan den stora torkan kom och de hade haft ett fint år, Maamuus och hon. En egen ko ock egna odlingar. Nu var hon en trött 19-årig fyrabarnsmamma som redan begravt ett barn.

Det var omöjligt att försöka ligga ner längre och hon kunde lika gärna börja gå igen medan det ännu var natt, för med gryningen kom den obarmhärtiga solen som fick hennes andning att kännas outhärdligt tung. Hon flåsade som en sjuk hund när hon andades in och måste stanna var gång hon försökte ta ett nytt andetag, men hon fortsatte att gå som en robot i värmediset. Innan hon hasade upp knytet med den lille på ryggen satte hon sig ner och ristade ännu ett streck i de utslitna sandalerna som hon gjort varje dag sedan hon börjat att gå. Det var ganska många streck där nu men hon orkade inte räkna. Bara förvissa sig om att alla dagar i detta helvete skulle bli räknade. Av vem tänkte hon inte över. Det gällde att bara gå, gå rakt fram på den illa upptrampade stigen i det torra ökenlandskapet. Om hon gick tillräckligt länge måste hon väl till sista komma fram till något ställe där det fanns vatten och kanske någonting som växte? Så många hade vandrat före henne och inte lämnat någonting ätbart kvar. Hon måste avvika ifrån stigen för att leta efter någonting ätbart. Riskern att virra bort sig i värmediset var stor. Hon passerade dagligen de skrämmande bevisen på det när hon måste kliva över uttorkade rester av människor i den brännande sanden. Eftersom smärtan och törsten utplånat alla andra känslor klev hon över dem. Hon fokuserade helt på ett enda - att fortsätta gå.

*


Anna:

Förmiddagen var seg
och hon slötittade på repriserna av de matlagningsprogram som trängdes i tv-bolagens tablåer. Matprogram som underhållning, matprogram som en slags lysten pornografi för sådana som hon. Hon följde slaviskt alla fantastiska recept från alla arga kockar och bakande Leilor hon såg. Tv tog inte hänsyn till att det fanns så många som hon. Som blev äckligt feta av nästan allting och därför måste avstå ifrån frosseriet.

Hon nöp sig förstulet i skinnet där hon satt i tv-soffans värme med en pläd över sig. Hon var så frusen nu. Det fanns lite löst skinn på låren. Men den stora katastrofen var brösten. De hade börjat anta formen av urgröpta meloner och börjat hänga neråt. Hon rös medan hon tänkte på de av hennes väninnor som förstörde sina bröst med amning. Aldrig att hon skulle förstöra sina på det sättet när man kunde använda ersättning. Det fanns visserligen inplantat med de var dyra. För dyra för henne. Nå det var knappast aktuellt i hennes fall. Hon hade ingen längtan efter sex längre. Den kick hon känt förr var bara där när hon lyckats få upp maginnehållet. När hon lyckats lura sin glupska äckliga kropp! Då kon den där kicken: Hög och ren. Så vem behöver sex?

Vad hon längtade efter en egen bostad. En fristad ifrån föräldrarnas ständiga försök att övervaka hennes matintag. Men den egna bostaden var en avlägsen dröm. Hon hade lyckats gå ut gymnasiet i våras men ännu inte varit tillräckligt frisk för att söka efter ett arbete. Eller tillräckligt smal, som hon själv tänkte, men var för klokt för att tänka högt. Hon kände på sig att ingen skulle vilja anställa någon som såg så fet och äcklig ut till något slags arbete alls. Hennes betyg var inte heller mycket att konkurrera med för hennes äckliga fetma och kampen emot den hade tagit all tid och kraft ifrån tanken på ett bra slutbetyg i skolan.

*



Amina:

Dagen blev bara hetare och hetare och hon insåg att nu måste hon snart stanna och vila under dagens hetare timmar. Hon tänkte inte på det. Bara gjorde det. När hon lagt ner schalen med den lille tvååringen krängde hon försiktigt av sig ryggschalen med den lille. Han såg ut som om han sov. Hon kände ängsligt med handen över hans hals. Jo, blodet pulserade fortfarande. Hennes tankar återvände till den sista kvällen hemma. Det var treåringens puls som slutade att kännas och när han gled in i koma vaknade han inte mera utan dog helt stilla i hennes armar. Hon såg den lilla jordhögen framför sig: hon hade inte orkat gå iväg med honom till någon begravningsplats utan grävt ner honom där hemma. Det växte ändå ingenting i den brända jorden längre. Hon hade inte gråtit sedan han dog. Sorg var en lyx hon inte kunde kosta på sig. Hennes kroppsvätskor var alltför viktiga för att slösas bort på det viset.

Tankarna om sorg var inga bra tankar nu. Hon måste fokusera på det viktiga. Som att finna lite skugga, en plats att slå ut den medfarna bambumattan på och försöka få lite vila innan den värkande kroppen eller den fruktansvärda törsten åter väcker henne till sans. Hennes bröst kände som sega skinnlappar och hon hoppades desperat på att det åtminstone skulle kunna komma några få droppar ur dem innan det var för sent men någonstans inom sig visste hon att det redan var så. Hon skulle snart få besluta sig för vilket barn hon skulle försöka rädda. Alla tre skulle aldrig överleva, insåg hon utan att reagera känslomässigt längre. Den biten av henne som vrålade ut sin sorg var helt avstängd. Hon tänkte bara helt lugnt att utan tvånget att amma skulle hon inte behöva den vätska hon unnat sig utan kunde försöka dela ännu mera till fyraåringen. I första hand honom för han hade lättare att gå själv än tvååringen. Men babyn gnydde svagt och hon försökte ändå lägga honom till det uttorkade brösten.

Hennes bröstvårta kunde i alla fall vara lite tröst för den lille. Och hon sträckte ut sig på bastmattan med barnen tätt tryckt emot sig. De hade slutat gråta efter vatten nu båda två. En barmhärtig dimma sänkte sig över dem i den värsta middagshettan. Hon somnade.

*



Anna:

Lördagskvällen låg framför henne och det var under helgerna, då hon fortfarande träffade folk, som hon hade svårast att svälta sig för vart hon än kom vräkte folk i sig de vidrigaste saker: hamburgare fulla av slaskig sås, drinkar och chips som bara drypte av fett och man drack öl och vin, vilket var en fälla för henne för då tappade hon lätt kontrollen och började vräka i sig varefter hon måste hålla sig bredvid en toalett för att försöka få upp eländet igen. Hon ville trots det inte sitta hela helgen med bara föräldrarna.

 Så hon klädde upp sig och skulle börja med sin make up då hon såg att hon hade två ordentliga kvisslor i ansiktet. Den ena på hakan och den andra på näsan. Kunde man verkligen dölja eländet med smink? Annars kunde hon inte visa sig ute. Hon kände sig yr när hon försökte ta på sig jackan och måste förvånad sätta sig ner igen. Hon kände sig som hon antog att mycket gamla människor brukade känna sig. Yr och darrigt svag i benen. Var hon sjuk? Hon kände sig ibland nästan som en icke levande robot. Så trött fast hon bara var en flicka på 19 år.



En tempelriddare?

25 jul kl 14:43, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 2 Kommentarer | Permalink

 Breivik har alltså använt nio (!) år till att förbereda sitt attentat och det utan att någon enda människa har märkt att denne sympatiske, välutbildade yngling verkat konstig på något sätt.

Så fick vi alltså mördarens förklaring på 1 500 sidor och en mycket skickligt gjord video. Med skicklig menar jag i detta fallet att den är väldigt skrämmande. Breivik har alltså använt nio (!) år till att förbereda sitt attentat och det utan att någon enda människa har märkt att denne sympatiske, välutbildade yngling verkat konstig på något sätt. Han är extremt verbal och skriver med en hel del humor. Som när en kamrat blir brandman: han skrattar åt det och kommenterar att han (Breivik ) snart kommer att se till att ge brandmännen fullt upp. Angreppen i hans manifest gäller det mångkulturella samhället, men han angriper inte bara islamister utan även kommunister och feminister.

Nå, hans manifest lär cirkulera i många år och det talar för sig självt. Man denne mannen har också varit aktiv på internet liksom han tills för några år sedan även varit politiskt aktiv i Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Jag har gått tillbaka till de artiklar han skrev på Dokument.no, där han avbröt sina inlägg förra hösten. Kan man verkligen inte inse faran med denne man? Så här säger han om forumet:

"Det hadde vært synd om dere ignorerte gode forslag og valgte å skusle bort alle pengene på en potensielt 'politisk korrekt' person med bakgrunn fra den Marxistiske boot-campen: Høgskolen i Volda eller andre journalist (marxist) camper etc.
Det dere derimot bør fokusere økonomisk på er å videreutvikle 'konseptet Document' sosialt og organisatorisk, primært gjennom å utvikle denne bloggen til en løsning mer lik et nettsamfunn f eksempel som er knyttet opp til tilsvarende organisasjoner i andre land (tilsvarende en begynelse på en kulturell euro-version av en Tea Party bevegelse"


Liknelsen med den kristna högern i US är redan där. Om sig själv skriver han så här:

"Jeg har jobbet med prosjektutvikling i 14 år med flere prosjekter relatert til nettløsninger, har økonomisk utdannelse + to andre bachelor grader, tjente min første mill som grunder i en alder av 24 og har mange kamerater som i dag er suksessfulle grundere innenfor de fleste bransjer. Flere av kameratene mine er eksperter på utvikling av nettsamfunn (en av dem driver Deiligst.no, Norges trolig mest profitable nettsamfunn til tross for et moralsk frynsete konsept)."

Ingenting anas här om den parallella planen han är i full gång med att genomföra. Om mångkulturer skriver han så här:

"Japan og Sør-Korea er mye klarere eksempler på i-land som konsekvent og svært direkte avfeide multikulturalismen. Dette stadfested de på 70-, 80-, 90-tallet og dette stadfester de den dag i dag.
FN har gjennom en årrekke forsøkt å presse dem til å motta hundretusenvis av flyktninger men tallet har endt på en promille av det opprinnelige kravet. Europe har aldri valgt å kjøre psykologisk eller økonomisk krigføring mot dem av denne grunn (slik de gjør mot Europeiske nasjoner/individer som forfekter samme argumenter og prinsipper)
Multikulturalister blir svært brydd når du nevner Japan og Sør-Korea da disse nasjonene beviser helt åpenlyst at masse-innvandring kun er et resultat av spesifikke Marxistiske doktriner og svært sjelden økonomisk eller kulturelt gunstig. Japan/Sør-Korea har en grense og grensevakter. Om man mangler visum blir man nektet passering... (Europa hadde visst denne ordningen før 1950-1960)
Det interessante spørsmålet blir jo; hvorfor blir ikke Japanere og Sør-Koreanere demonisert som nazister og fascister? Svaret vet vi..."

Och svaret är de "marxistiska" ledarna i Europa! Både höger och vänsterregimer är i Breiviks ögon marxister men med ett strakt feministiskt inslag. I Norge är det således den sittande regeringen och de unga som förväntas fortsätta på den vägen som är framtidsfaran enligt Breivik. Några rader fångar min särskilda uppmärksamhet:

"Problemet er at det ofte ikke hjelper om 80% av Muslimer er såkalte 'moderate', dvs at de ignorerer Koranen...//... Det kreves veldig få personer for å styrte et fly".

Det räcker med några få promille i en population för att skapa terrordåd. Vilket Breivik själv nu har bevisat. Men han är starkt kritisk även till nazismen. Så här skriver han:

"Islam(isme) har historisk ført til 300 millioner dødsfall
Kommunisme har historisk ført til 100 millioner dødsfall
Nazisme har historisk ført til 6-20 millioner dødsfall
ALLE hat-ideologier bør behandles likt."


Man kan skriva mycket om denne man och det hemska som hänt så nära. I lugna lilla Oslo där jag själv har bott i flera år. På sommarlägret med så många unga människor. Jag avrundar med Breiviks egna ord om Norges före detta statsminister. Vi behöver nog lite tid på oss att smälta vad som skett, men tanken på att denne mans vänner är lika kompetenta våldsmän som Breivik själv och går fria där ute och att de är många som instämmer helt eller delvis i hans korstågspolitik gör mig väldigt rädd inför framtiden. Inte min egen (den har jag bakom mig), men mina barnbarns.

Breivik: "Dere påstår at alle nordmenn som ikke følger landsmo(r)deren Gro Harlem Brundtlands definisjon, er rasister: 'Alle som til enhver tid innehar Norsk pass er fullverdige Nordmenn'... Som betyr at selv Somalieren (med norsk pass) som tygger khat hele dagen, banker kona og sender halve trygden til al-Shabaab skal sees på som en fullverdig Nordmann.
Hvis noen i dette landet VÅGER å se på denne Somalieren som noe annet enn en fullverdig Nordmann er de rasister og må brennmerkes offentlig. Og dere sier at alle som er uenig med deres ekstreme kulturmarxistiske verdensoppfatning - den utopiske, verdensborger-definisjonen er rasister?
I så fall tror jeg dere har stemplet 95% av verdens befolkning som nettopp dette men det spiller vel en mindre rolle for dere?"


Artikel av Sunny Börjesson publicerad 24 jul. kl. 17.50 på Sourze

Så stannar inte tiden - den bara börjar om

14 jul kl 15:19, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 3 Kommentarer | Permalink

 
 

Det sista året har varit skrämmande, svårt och fyllt av ångest och sorg för mig. Men genom att prioritera det som ger lycka, glädje och kärlek kan man hjälpa sig själv mycket bättre än vad den nedmonterade, näst intill obefintliga psykvården kan. Vardagen har så många stunder det bara gnistrar till om - en varm lyckokänsla fyller hela mitt sinne och jag känner mig redo för livet igen. Detta handlar om en sådan stilla stund.

Jag och min dotters dotter sitter och njuter av den ljumma kvällen på svärsonens egenhändigt byggda brygga. Vi ser inga hus eller människor, stället ligger på en udde och avskilt. Det är svårt att tro att man kan nå centrala Stockholm på under en timme. Här växer näckrosor och vass och till skillnad mot poolen därhemma är detta vatten mycket levande. Fiskar hoppar, insekter surrar och jag tror mig höra grodor. Det kan vara paddor, jag är inte så bra på skillnaden. På andra sidan sjön häckar ett svanpar - de seglar så majestätiskt förbi med uppsträckta halsar. Vi talar om att svanar lever ihop hela livet. Den lilla frågar mig vad de gör när en av dem dör. Jag kan inte svara på det eftersom jag faktiskt inte vet, men lovar att ta reda på detta.

Det är 60 år mellan oss. Jag kommer att vara hennes gårdag, ett minne ifrån barndomen. Hon blir min morgondag. Men vem hon blir till slut kommer tiden inte tillåta mig att få veta. Flickan, som jag kan kalla för Lina, ska fylla sex år nu snart och ser fram emot att få börja skolans förberedande klass. Hon bubblar över av glädje och iver men glömmer aldrig bort att vara generöst snäll mot mig och alla andra. På landet har hon ritat en sol och hängt upp på staketet till poolen därhemma så att solen alltid ska skina på mig när jag gör min simgymnastik.

Livets obönhörliga snabbhet har alltid givit mig svår ångest. Jag har börjat attackera min dödsångest med trösten som hon och alla de andra barnbarnen ger mig - de finns till och kommer att leva kvar och i sin tur få barn.

Men som vi behandlat vår stackars planet är det egentligen oansvarigt att sätta en ny generation till världen. Dottern var i många år helt säker på att det enda jag skulle bli mormor till var hennes motorcykel med sidovagn. Jag var nöjd med det eftersom jag blev farmor med jämna mellanrum. Men en biologisk klocka tycks ha slagit för dottern, som nu har tre små underverk, producerade i rask takt.

Jag brukar tänka på Khalil Gibran, som skrivit "Profeten", när jag tänker på mina barn och barnbarn. Han har skrivit något av det vackraste jag vet om barn:

"Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt."



Det lättar lite på skuldkänslorna över att inte kunna vara med denna lilla flicka in i framtiden. Jag har stora skuldkänslor när jag tänker på hur mycket jag arbetade när flickans mamma var i samma ålder, men som livet gestaltade sig då hade jag inget val. Lina har frågat mig var min mamma är, om hon är död. När jag berättar att hon lämnade in mig på ett barnhem funderar den lilla en lång stund för att sedan utbrista: "Jag tycker det var dumt gjort." Hon är lite för ung för att jag ska kunna förklara hur ofta det föds oönskade barn på vår jord.

När jag ska läsa sagor för henne vill hon gärna höra dem jag tar ur historien. Länge var drottning Kristina en storfavorit. Hon lät mig uppfinna den ene friaren finare än den andre - en kunde vara klok som en bok, dansa som en gud och en vara mycket duktig på latin men ingen passade, för Kristina ville rå sig själv.

I vintras satt hon och sjöng på psalmen "Blott en dag" av Lina Sandell. Jag blev nyfiken, den här flickan är inte medlem i någon kyrka och har inga religiösa föräldrar. När jag frågade sade hon allvarligt: "Jag ska ju sjunga den på din begravning!" Jag blev lite förvånad för vi har ju inte direkt talat med barnen om diagnosen jag fick förra sommaren, men barn vet alltid mer om oss än vi tror. Och jag hade faktiskt valt denna psalm till min borgerliga begravning därför att budskapet är lika viktigt vad man än tror på. Man måste leva i dag. I nuet. Gårdagen kan ingen ändra och morgondagen kanske aldrig kommer och det hade den lilla snappat upp.

Hon får mig också att tänka på den vackra sången av Mikael Wiehe som jag brukar sjunga ibland för hennes morfar numera och som börjar så här:

"En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter,
att allting börjar om.
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas,
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga."


Bäst gillar jag stroferna i sista versen:

"Så segrar inte döden,
fast åren har sin gång.
Så stannar inte tiden.
Den börjar bara om."




Måste jag sluta med sex den dag jag fyller 70?

28 maj kl 01:12, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 0 Kommentarer | Permalink

"Hur kan vi veta ifall den alzheimersjuka kvinnan i Uppdrag Gransknings program inte sökte kroppskontakt alldeles av sig själv? Hela resonemanget i programmet andas förakt för ålderdom, sjukdomar och funktionshinder."


Jag är medveten om att jag med denna artikel sticker huvudet i ett getingbo men jag kan inte låta bli.

Jag såg Uppdrag Granskning med fallet om sexövergrepp, alternativt våldtäkt, vid äldreboendet i Luleå. En 80-årig man hade ertappats med byxorna bokstavligt talat nere och en kvinnlig granne i sin säng. Hon lider av Alzheimers sjukdom och vårdas därför på boendet trots att hon bara är 70 år.

Stor panik utbryter - här är en mycket farlig man lös, som ger sig på hjälplösa åldringar. Polisanmälning är ett måste. Och eftersom vi vanligen regerar starkt när någon svag part (ett barn, någon drogad) blir utnyttjad sexuellt så är det lätt att bara ryckas med av indignationen. Så simpelt - att utnyttja en alzheimersjuk kvinna.

Men sedan börjar jag fundera. Kan en man på 80 år verkligen släpa in en kvinna mot sin vilja i sitt rum utan att någon upptäcker det? Gång på gång dessutom? "Ja, men hon följde ju med frivilligt för att hon hade Alzheimers och således inte kunde säga ifrån." Ja, så kan det ju vara. Men hela resonemanget andas förakt för ålderdom, sjukdomar och funktionshinder. Vid vilken ålder måste man sluta ha sex? Och vilka sjukdomar utesluter rätten till sexlust? Får jag som är 60 + fortfarande njuta av sex och av närheten till en varm kropp?

När jag masserar min Käraste, min förste man som är svårt sjuk och snart fyller 87 år, förgriper jag mig på honom då? När jag sköter hans intimhygien (oljetvätt för skör hud på privata ställen), när jag avslutar dagen med att krypa ner naken i hans säng och smeka hela hans kropp emot min? Han vill det helt uppenbart - men vet han sitt eget bästa? Han lider ju av afasi, tänk ifall han bara inte kan säga ifrån?

Och när jag, som har en tung psykisk diagnos att bära runt på och ändå dejtar någon för en sexträff - är jag utnyttjad då? I min ålder dessutom? Borde jag inte nöja mig med barnbarnens goa kramar och en Bassetthund i sängen? Om min sexpartner är yngre, är jag ett offer då? Vilka sjukdomar och vilka funktionshinder ska jag ha för att min sexpartner ska bli betraktad som en våldtäktsman? Måste jag sluta med sex den dag jag fyller 70, eller var går gränsen? Jag är allmänt vimsig och glömmer bort namn - är det ett så starkt indicium på senilitet att jag för min egen skull bör leva i celibat resten av livet?

Hur kan vi veta ifall den här kvinnan inte sökte kroppskontakt alldeles av sig själv? Hon var visserligen gift sedan många år men livslånga förhållanden (som mitt med två män) har en tendens att övergå till innerlig vänskap med åren. Det är inte så ovanligt att äldre män söker sig lite sex utanför äktenskapet. Själv har jag haft sex med en man på 90 + utan problem.

Naturligtvis kan kvinnan i Uppdrag Granskning vara våldtagen eller utnyttjad. Det vet jag ingenting om. Troligen ingen annan heller. Men att ta för givet att det är så bara för att partnerna är gamla och sjuka visar bara hur föraktfullt man kör över gamla och sjuka och talar om för dem vad de ska tänka och tycka.

(Artiklen skevs för Sourze)

Dålig humor

05 mar kl 22:40, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 1 Kommentarer | Permalink

har några  skämtare på dotterns jobb.Men alla glada skratt lär ju förlänga livet och vem vill inte bli äldre?

Felice - en vän för livet

05 mar kl 22:10, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 0 Kommentarer | Permalink

Visst har mitt liv varit kantat av barn och husdjur av alla de slag (mina och andras) men med åren inser man sin begränsning. Någon behåller bara katten när hunden går bort, andra byter till en mindre ras och inskränker sig till hund eller katt en i taget. En väninna gjorde sig av med sina sköldpaddor på ett mycket praktiskt men högst olaglig sätt (de har det bra).

Så jag har nöjt mig med bassetten Bellman, fast det egentligen kanske är dags för honom att få en liten valp att ta hand om innan han börjar bli ålderdomssvag, men hans aggressivitet gentemot andra hundar får mig att tveka. Jag ser för mig vilda slagsmål i min säng om nätterna medan jag försöker få luft.

Jag har kunnat genomföra flera ganska långa tågluffar med hjälp av min rullator som förstås är döpt till Runner. Jag ser honom som en kompis - ungefär som den kanariegula husvagnen Eggbert eller den gamla folkabussen Vagabond som tidvis varit mina hem.

När jag skulle operera mig för grå starr här om dagen så hade jag talat med min psykiater sedan många år som gjort samma operation. Hon gjorde den på sommaren då det ju finns en del flugor. Hon jagade en ovanligt envis fluga länge innan hon insåg att den satt i linsen och egentligen inte fanns.

Så jag satt och  väntade och väntade och på tredje dagen efter operationen skymtade jag ett väsen som flög förbi mitt öga i sirliga piruetter. Rakt upp och så en loop ner till boksidan. Men det var ingen fluga - den här varelsen är mycket sprödare och gracil och väldigt vacker. Helt grå med dubbla vingar som en liten, liten trollslända men ben tunna som en myggas.


Den lilla kroppen är genomskinnlig. Jag önskar jag kunde teckna henne - hon är så vacker. Men hon rör sig oerhört snabbt så man får vara tålig om man ska se henne liksom i helbild.

Jag har döpt henne till Felice (lycka) för att det är en så stor lycka att kunna se igen. Och den här gången blir det inget smärtfyllt avsked. Felice kommer att följa mig livet ut. I alla fall så länge som jag får behålla synen.

Att gubbarna muttrar om småbarn och deras osynliga lekkamrater bryr vi oss inte om, hon och jag. De kan ju inte se hur vacker hon är.

Anteckningar från en sjukbädd

03 mar kl 21:15, 2011

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 0 Kommentarer | Permalink

I veckan fann jag ett block med en nästan oläslig handstil: blocket jag skrev i för att inte bli galen när jag vakade över Rolf.

 
Att vi äntligen skaffat en veckostädare har fått mig att ge mig i kast med en stor grovsortering av vårt hem. Vi har mindre plats nu när Rolf flyttat ner ifrån ett stort sovrum med skrivbord och väggar fulla av bokhyllor. Hans innehöll mest bibelsamlingar och de stora filosoferna. Så jag rensar obönhörligen ut mina gamla böcker nu när jag köper nya. Mitt lilla antikvariat (Mormors lekstuga) utanför staketet går ganska bra sommartid trots att jag bara tar 5 kr/bok.

Vi  har alla samlat på oss en massa skräp som ligger blandat med gamla dödsbopapper, så jag får gå igenom det hela. Inte alla dödsbon på vinden - dem kan ungarna få röja bland om jag inte skulle hinna. Jag håller mig till våra personliga saker: Rolfs, mitt och Rolands. Säck efter säck går till soporna. Barnen får titta innan vi slänger.

I veckan fann jag ett block med en nästan oläslig handstil: blocket jag skrev i för att inte bli galen när jag vakade över Rolf. Så rädd som jag var när han låg i koma då 2002 har jag aldrig varit förut i hela mitt liv. Även när han vaknade till men inte var kontaktbar var skräcken där. Inget skrämmer mig så som hans framtida död. Han är ju 21 år äldre än jag så i efterhand inser jag varför han nobbade mig en gång, som 17 åring - jag sökte föräldrar/familj.

Det enda säkra är att ungdom försvinner med tiden och när jag blev nästan 19 lät han sig övertalas. Jag var fast bestämd att han skulle bli pappa till mina barn, för en sådan man till pappa borde alla barn få ha. Redan då tänkte jag på hans död och bestämde mig för att ta mitt liv i god tid så att jag inte skulle behöva leva vidare efteråt. Främst gällde förstås att eventuella barn blev vuxna. Att han själv kunde bli sjuk och beroende av mig föll mig aldrig in då jag ständigt var den sjuka i vårt förhållande och han hade fysik som en ungdom tills han blev 78 år

Så kom stroken vid ratten år 2002 och den massiva stroken dagen efter på sjukhuset när han gled in i koma.

 

Nu tänkte jag citera lite ur mina dels förvirrade, dels glasklara tankar som jag slängde ner på ett pappersblock bredvid hans säng. De flesta av oss upplever liknande saker under livets gång.Det ironiska och sorgliga är att flera av dem som stöttade mig då själva är borta nu, medan Rolf lever. Jag har inte daterat anteckningarna då jag hela den hösten och vintern inte visste vilket datum eller vilken veckodag det var eller om det var natt eller dag. Vi försökte vara två stycken hos honom på natten men bara en på dagen. Världen utanför pågick ju som vanligt, overkligt nog. Både sonen, Kim, och dottern Kia slutade arbeta respektive tog tjänstledigt. Roland ,make nr 2, fick ta hand om kollektivet och Johan, svärsonen, fick ta en del nattpass trots att han arbetade hela tiden.

Så här gick tankarna. Jag skriver rent, men ändrar ingenting, bara utelämnar obegripligheter:

Jag måste bottna i mig själv. Hur gärna jag än vill så kan jag inte bygga mitt liv på Rolf eller andra människor. Vi möts men förr eller senare måste vi skiljas. Döden kommer sällan till alla vi älskar på en gång.
Vi står i ett vägskäl och våra vägar skiljs obönhörligen. Kanske.

 

I natt: Jag blev så trött i natt att jag smet ut i korridoren och fick en kopp kaffe. Då hörde jag Kim vråla. Jag sprang tillbaka: Rolf hade slitit av sig droppet igen men gjort sig illa på något vis. Det var så mycket blod. - "Men mamma jag sov, det var din tur."  Ja jag vet. jag gjorde fel men jag trodde ju inte... De sov båda så hårt när jag sprang ut.

Från ingenstans kommer vi och till ingenstans försvinner vi. Så kort tid på den scenen som är livet och så fort ridån går ner. Vad är det för mening med det - vi ska ju vara döda i evigheters evighet snart. Hur kan jag hantera den vetskapen?  Hur kan någon? Kan den ens hanteras? Just nu tror jag inte det.

I natt: Kim skulle åka
hem och sova men är tillbaka på avdelningen med en gubbe från vår korridor. Han stod halvnaken vid busshållplatsen när Kim skulle hämta bilen. Ingen hade märkt att han gått ut kl 4:00 på natten. Stackaren var iskall. Här skulle behövas mera personal.

Ingenting i världen kan förbereda oss på den fruktansvärda, katastrofala sorg och rädsla vi känner när vi dabbas.  "Jag förstår precis hur det känns" hörde jag ibland efter Dessies, vår äldsta dotters död. Skitprat. Det gör vi inte alls förrän det är vår tur. Kanske denna vår oförmåga skyddar oss från vetskapen att allt leder till intet? För alla som älskar måste förlora sin kärlek. Bara den som dör först slipper den olidliga sorgen. Utplåningen slipper ju ingen så lite sorg kanske man inte ska vara så rädd för eftersom även sorgetiden blir kort?

 

I Dag:  Kia och jag börjar få i Rolf några ml vätska genom munnen, det är bra för han har svårt att låta droppet sitta kvar. Jag kryper upp i hans säng och läser våra dikter  - de jag kan utantill. Jag inbillar mig att han hör dem. I bland sjunger jag våra älsklingssånger. I natt när jag sjöng Lina Sandells "Blott en dag" frågade tanten i rummet bredvid nu på morgonen om jag hade hört frälsningsarmen som varit här i natt. Jag rodnade säkert djupt för jag har ingen sångröst men erkände och hon sade att när man, som hon, väntar på döden vilken dag som helst kan jag störa henne hur mycket jag vill. Bussigt.

Den har tur som dör mycket ung. Ska man helt slippa sorger bör man kanske dö som barn som Dessie -  hon fick tre år utan att ana att de skulle ta slut. Men bäst är väl att inte sätta några barn till världen?

Det är så egoistiskt när man vet att man genom att föda någon samtidigt utdelar en dödsdom. I bibeln står ju ett ”Ve över alla som föder och ger di "i dessa tider ". Vad då dessa? Det är väl lika villkor i alla tider?

I filmen "Rose" sjunger Bette Midler att den själ som är rädd för döden aldrig lever - fullt ut. Jag känner igen  en dyrköpt sanning i detta. Varför förstår inte folk detta innan de förlorar allt de sätter värde på och håller på med oväsentliga saker sin korta stund på jorden?

I dag log Rolf när Kim kom med lilla Nico. Vi kastade oss upp i sängen och hans famn när en sköterska hördes från dörren: Finns det en patient underst i den där sängen?

 

I dag: Fick i honom 75 ml kaffe och 100 ml mjölk i dag.
e
I natt läste jag Lagerqvist: "Det är vackrast när det skymmer"  som Rolf läste på Dessies begravning. Då tittade han på mig men såg väldigt frågande ut. Jag tror inte han kände igen mig men däremot kände han helt klart igen dikten.  Någon får ta hit diktböckerna så jag kan variera. Ferlin kunde han ju utantill förut. De läser jag nu och sjunger de som är tonsatta. Han tittar på mig hela tiden när jag sjunger.

 

Hur acceptera att gårdagen är historia och att morgondagen kanske aldrig kommer? Jag skriver och skriver block efter block men kommer hela tiden fram till de här meningarna. Längre orkar visst inte min surriga hjärna komma?

 

Vi bor precis över helikopterplattan så i bland hörs det en del dramatik men det angår liksom inte oss. Vi fokuserar helt på att få Rolf att titta på oss och att låta oss hälla i honom vätska genom sugröret och skriva upp varje milliliter. Jag ser att vi lyckats bäst med mjölk. Ljummet kaffe går inte alls längre.

I dag: Han ser på mig. - "Känner du igen mig?"  Han bara tittar helt lugnt på mig. - " Vet du vem jag är?"  Han skakar lite frågande på huvudet - kan det tyda på att han förstod frågan? Barnen försöker de med men får inget respons.

 

Dagar och nätter flyter ihop. Vem matar hundarna? Måste fråga Roland om husdjuren när vi ses. Det måste ha samlats räkningar nu? Betalar någon?

Är hemma för att sova och sitter i Roffes fåtölj och gråter en stund.

 

Sedan återvänder jag hit. Att vara någon annanstans nu känns omöjligt. De vill mig väl men jag behöver inte sova nu. Jag behöver känna doften av Rolf genom att lägga mitt ansikte mot hans axel och balansera försiktigt i sängen.

Vi får äntligen i honom mer och mer drycker. Genom att höja sängen kan vi få honom att halvsitta upp och då går det bättre. Att man kan bli så glad över att någon får i sig en liten skiva av en mandarin. Det var Kia som lyckades.

Kommer han att överleva?  Och kommer han i så fall bli liggande så här resten av livet?  Utan språk, utan att kunna röra sig. Aktive Rolf, alltid fullt upp. Utan språk kan han aldrig mera läsa. Hur ska han kunna leva så?   Stopp nu: Blott en dag i sänder , som Lina skrev. Jag får väl läsa för honom i så fall.  Dygnen flyter i varandra. Damen som inväntar döden sover inte mycket hon heller så det händer att hon och jag pratar lite på natten. När någon är inne hos Rolf tar jag mig numera till dagrummet där de har nyheter hela natten.

En ganska ung man brukar sitta där och gråta. Han är mitt uppe i livet, de har köpt hus och han har små barn och så en massiv stroke. Vi blir bekanta genom att även han kommer till nattnyheterna. I hans ålder kommer de att erbjuda honom maximal rehab. Rolf är i alla fall färdig med sitt aktiva liv. Men mitt hjärta gråter för den unge mannens skull. Vi har nyligen haft ett liknande fall hemma i kollektivet. X fick stroke när han skulle fylla 34 år och blev gravt handikappad. Det gick inte i längden för hans unga fru. Hon måste fortsätta med sitt liv.

Rolf har börjat äta lite kräm och bitar av mjukt bröd. Hans sväljreflexer är bra säger doktorn. Kan vi få i honom en minimidos med näring genom munnen slipper han droppet som han bara rycker loss.
Och framför allt: Vi kan ta hem honom. Vi kämpar allihopa med detta.

I natt: kramper och stön av smärta. Kia larmar. Läkarna befarar en ny stroke och de håller på länge vid hans säng. Så får vi det lugnande beskedet - han tål inte Waran! Nu måste man byta blodförtunnande. Waran är den absolut bästa medicinen för Rolfs tillstånd men går det inte så går det inte. Medlet har en rad biverkningar.

I dag: Så märklig är känslan av att sitta bredvid någon man känt intimt sedan över 40 år - där varje rynka och varje lillen skavank är en välkänd historia, där de mörkblå ögonen bara behövde se in i mina för att jag skulle känna mig som ett med honom och se vad han tänkte - och mötas av blicken från en främling.

Läkarna vet i nuläget absolut ingenting om hans framtid. Kommer han över huvud taget att börja prata igen?  Och om han lär sig det - är hans hjärna intakt?  Någon på avdelningen berättar om en man som vaknat ur sin koma och numera står på en tvåårings nivå. "- Det vill du väl inte?" frågar hon. Jag tänker mig Rolf som tvååring. När jag mötte honom var han ju en vuxen man på 38. Men så tänker jag på hur gärna jag velat ha flera barn. Om Rolf blir två år i sinnet så får jag ju ett extra barn med honom i alla fall i utbyte mot en livskamrat. Det känns inte fel.  Så väldigt gärna jag vill det i stället för att förlora honom!

Han sitter upp i sängen längre och längre stunder. Vi försöker hela tiden tala till honom men det går trögt. Däremot börjar vi få i honom mer och mer mat av karaktären moser och annat. Det är ju en förutsättning för hemresan så vi håller på dygnet runt.

Så kommer det plötsligt: "Bamse".  Bamse?  Så ser vi min tröja som har en stor bild av Bamse framtill. Jag vet inte alls vad jag har på mig den här tiden. Rösten låter hes och skrovlig men han sade namnet tydligt. " - Minns du Bamse?" Nu står både barnen och jag framför honom. Han nickar. - Minns du mig då?  Han tittar vänligt på mig och skakar sakta på huvudet. Jag springer ut på toaletten och bryter i hop där. Så hejdar jag mig. Inte gråta nu: Detta är ju hoppfullt. Han minns sin hund. Nu börjar vi får några ord ur honom då och då.

I dag när jag varit borta nästan ett dygn och kommer in i rummet ler han emot mig! Båda ungarna flyger upp ifrån hans sängkant. "- Ser ni vad glad han blir över att se morsan!" Ja, han ler helt klar med glädje i ansiktet emot mig! Jag kysser honom över hela huvudet. Vilken lycka. Svärdottern kommer med lilla Nico. "- Ska du dö nu farfar? I så fall får du en blomma av mig."  Rolf ler emot henne med hela ansiktet och hon kryper upp till oss två i sängen.

Dagarna förblir grå och monotona men varje dag görs ett litet framsteg av något slag. Nu kan han säga enklare ord som "ja" och "nej" eller "vet inte".  Så vi håller på dygnet runt. Han ska börja äta lite mat men hans apraxi gör att han inte får tag i någonting med vare sig gaffel eller sked så vi matar honom. Detta tillstånd brukar gå tillbaka har vi läst. Främst dottern och jag har nu läst allt vi kommit över om stroke samt anlitat en privat stroke -specialist på stan för en frågetimma, för på sjukhuset får man dålig eller ingen information. De få som har kunskapen ser man inte ute på avdelningen.

I dag sitter vi här i dagrummet - Rolf har tagit sig hit med en rollator och sonens och min hjälp. Nu ser jag vilken vacker höstdag det är ute och snuddar vid tanken på vilken underbar svampdag i skogen med hundarna detta hade varit för inte länge sedan.  Så blir jag arg på mig själv. Idioti, man kan köpa svamp på burk. Sånt larv orkar jag inte sörja över nu.

Nu ler Rolf alltid igenkännande emot mig och svarar ja om jag frågar om han känner igen mig. Men mitt namn minns han inte. Jag smeker hans ansikte och kysser hans kinder, så vänder jag upp hans handflator och kysser dem.  Aldrig har jag sett hans händer i detta vita skick.  De har alltid varit fulla av valkar, sår, färgklickar och motorolja. Och jag vet att han ska följa med hem nu snart. Den här gången ser det ut att gå vägen.  Med oron för nästa gång ska jag göra som Lina Sandell sjunger i sin psalm: "Morgondagens oro kan du spara". 

 Vi lever här och nu och vi älskar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tom Jones:Ett kul minne

28 dec kl 23:05, 2010

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 6 Kommentarer | Permalink

Fast numera sjunger han på ett lite stillsammare sätt och jag såg bara en enda trosa kastas upp på scenen.Kanske de borde kast upp viagra i stället: Han är ju faktiskt 72 år nu: denne veteran! Men rösten har han kvar.Och som en skolflicka fick jag hans autograf. Bilden tog dottern: hos de runt 35 är han kult.

Jag och mina glasögon

28 dec kl 22:11, 2010

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 2 Kommentarer | Permalink

Jag har lämnat glasögon efter mig på tre kontinenter. En gång höll de på att bli min död."
Jag och mina glasögon har i många år varit en stor källa till stor munterhet inom familjen! De har hittats på de mest märkliga ställen, till och med i toalettstolen. För att inte tala om i badkaret - jag låg och läste där förr i världen. Folk har satt sig på dem där de legat kamouflerade i en fåtölj och råkat trampa på dem i den oklippta gräsmattan. Har man runt 14 000 böcker vill man läsa nästan jämt och i synnerhet när resten av huset sover för det är då mina Dämoner (för att travestera Bergman) är som mest vakna.

Jag fick alltså läsglasögon när jag var hos min optiker för sisådär 25 år sedan. Åkomman då var Fel Födelsenummer, sade han. Jag köpte lassvis med de där billiga läsglasögonen som man köper på loppis och på marknader och finns tillgängliga åtminstone hela Europa och med åren var jag uppe i 3+. Det är utomordentligt svårt att få tag i 4:orna - förmodligen anses det vara dags för ett optikerbesök när man hunnit dit? Men jag har varit lite ängslig för då blir det mycket dyrt.

Jag har lämnat glasögon efter mig på tre kontinenter.

En gång höll de på att bli min död. Vi kom med ett lokaltåg ifrån en liten italiensk stad där båtarna till och från Elba går till en större stad där vi skulle ta ett snabbtåg norrut. Jag glömde i vanlig ordning glasögonen på toaletten men insåg att jag inte skulle hinna runt alla plattformar igen då vårt tåg var på inrullande. Men jag såg toaletten mitt framför mig. Så jag kastade mig ner på spåret och skrek till maken: "Håll tåget!" På toan var glasögonen redan stulna så det gick fort, men när jag hoppade ner på spåret igen började folk skrika "No, No!" runt mig och först då såg jag det snabbtåg som kom på mitt spår. Jag snubblade men några tuffingar fick tag i mig och hjälpte Rolf att hala upp mig - bara skorna blev överkörda den gången.

När jag varit hos mina systrar eller vänner går de alltid en glasögonrunda för att hitta alla paren. Jag reser aldrig med färre än fem par.

För två år sedan dog en av rosenbuskarna här hemma så jag och lilla Maja, då tre, skulle plantera en ny. När jag grävt en djup grop så blinkade det till. Ett par glasögon i botten på gropen. De måste ha trillat av näsan när jag planterade. Undra på att den stackars rosen inte ville ta sig. På somrarna springer Maja runt ute och inne och letar efter dagens skörd. Hon får 5 kr för dem, antingen hon hittar ett par eller flera.

Ända sedan Rolf blev sjuk 2002

har jag insett att jag måste skaffa ett par riktiga glasögon hos en optiker. Jag har varit på väg säkert tio gånger men det händer alltid någonting så att jag får avboka min tid. En gång var det Roffes sista stroke och nästa gång hans lårbensbrott. Så har det inte gått med avbytaren (vanligtvis dottern) några gånger, småbarn blir ofta sjuka över en natt och då får jag ställa in. Mina jämnåriga har betalat mellan 5 000 och 7 000 kr för sina "riktiga" glasögon så jag har bestämt mig för att ett par ska sitta fast i en kedja där jag har min läshörna. Jag har inte råd att plantera rosor med dem utan får lägga någonting annat i planteringsgroparna - gammal hederlig kogödsel kanske?

Förra vintern kom svininfluensan när jag hade optikertid. I vinter och i vår har Rolf varit så dålig. Vi har snurrat runt rejält i vårdkarusellen men turen har fått ett lyckligt slut - en mycket inflammerad tand opererades bort och cancerlarmet drogs tillbaka. Istället började jag själv svimma och ramla lite väl ofta så resten av sommaren/hösten är det jag som valsat runt mellan husläkaren, min kardiolog och neurologkliniken och det visade sig, inte helt otippat, att min ena halspulsåder är 100 % tät och den andra 50 %. Jag har ju sakta blivit sämre efter 25 år av svår kärlkramp. Jag svimmar av syrebristen sålunda.  Det känns som att andas genom ett sugrör ungefär.

Den goda nyheten var att hjärtat var utmärkt trots alla usla kranskärl! Om det halvöppna kranskärlet tätar till sig upp till ett 60-70-procentigt stopp måste man riskera en operation och då är ju ett bra hjärta en väldig fördel.
För oddsen  för  en lyckad operation är inte så bra som jag skulle önskat

.
Lycklig över detta skolkade jag från patientrollen i höst och ärvde de enda tre läsglasögon som har en 4:a av Rolf som inte kan läsa alls sedan den sista stroken. Men de var alltid smutsiga, särskilt ena sidan. Jag bad Roland , gubbe 2 ,att göra rent dem lite effektivare. Jag tänkte ju att jag måste göra något slags fel för jag fick dem inte rena. Han kom tillbaka med dem och sade att nu var de som nya. Men inte då. Ena sidan var konstant lika skitig. Jag gick igenom samma procedur med alla tre paren och började tala om att boka en optikertid igen eftersom Roffes gamla måste vara defekta i glaset på ena sidan.

Så tittade dottern närmare på mig i dagsljus.

 "Men mamma, ditt ena öga är ju grått!"  Och jag kom för första gången på att sätta en hand för ögat på den sidan där glasen alltid verkade rena och fann att jag är helt blind på den andra sidan. Jag ser lite ljus om jag tittar rätt in i en lampa! Jag kunde inte hålla mig för skratt trots chocken. Vad vi putsat och putsat på detta ögonglas och så är jag total blind där! Dottern föll till slut in i skrattet. Roland, som kallat mig Blindstyre i många år för att jag alltid slarvar bort mina glasögon, kan nu säga detta med fog!

Efter att nekats tid på de tre sjukhus i Stockholm som har ögonläkare (de har för lång kö) besökte jag i före helgen en privat klinik som samarbetar med SÖS. Jag har grå starr - det öga som är blint har säkert varit det i flera år. En praktikant fick komma och titta hur en fullt utvecklad starr ser ut! Det var mitt lilla bidrag till utbildning av morgondagens ögonkirurger som ska behandla mina barnbarn! Så fick jag veta att jag har starr även på det andra ögat, bara inte så utvecklad ännu.

Jag blev iskall inuti ett ögonblick. Mina älskade böcker.

Men så sade den vänlige läkaren att det blinda ögat skulle ha opererats för flera år sedan, men nu blir det direkt efter helgerna. Och senare det andra ögat. Jag ska prova in både läsglasögon (viktigast) och sådana man ser med på distans.

Det blev alltså en dunkel julhelg, men bara till det yttre. Inombords känns det ljust och jag är så lättad över att åter ha dragit en vinstlott - jag kan opereras. Det kunde ju varit vad som helst. Och Maja kan vi säkert hitta ett annat extraknäck åt. Hon är fem på det sjätte året nu och hade säkert blivit prismedveten och höjt taxan snart ändå.

Döden och jag

17 aug kl 21:23, 2010

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 4 Kommentarer | Permalink

Jag får besök av Döden i bland. Ofast på nätterna. Han kan sitta på min sängkant när jag vaknar mitt i natten.
När jag var barn såg Döden inte ut som nu; då hade han svart huva och en lie i handen. Genom livet har han bytt skepnad, därför att den jag ser finns bara genom just mina filter, i min egen hjärna. Varje människas död är personlig och därför ser Döden ut på det sätt den som ser honom tänker sig honom.

Jag frågade honom en gång om detta med liemannen och han svarade så självklart att det var en vanlig bild av honom som andra människor lärt mig, eftersom jag som fyraåring inte hade redskapen att göra mig en egen bild.

Det enda vi vet absolut säkert är att vi ska dö.

 Det finns ingen undanflykt. Och ingen betvivlar att döden finns. Den sista dörren måste vi passera genom helt ensamma. Ingen kan följa oss, för även om många människor dör på samma gång är deras död ändå helt personlig. Vad som händer därefter och ifall det finns en Gud har vi människor däremot diskuterat sedan vi kom hit till vår planet.

Vi människor försöker tänka bort döden ur våra liv när vi är unga och friska men ändå går han där vid vår sida hela tiden. Du kan bli överkörd, du kan drunkna. Rädslan vi alla bär inom oss måste ignoreras för att vi ska kunna fungera. Sedan det funnits människor på jorden har de försökt lindra rädslan för utslocknandet men olika religioner och förställningar om ett liv efter detta.

Jag känner till en dikt av Oscar Stjerne, född 1873, som hävdar att kärlek är dödsskräck:

Min älskade, kolen glimma
på hällen i falnande glöd
och slukas i nästa timma,
av natt och mörker och död

Min kära, kom till mig, jag fryser,
jag rädes att slockna och dö.

 Till liv som vi aldrig begärde,
likt gnistor slungas vi ut,
och rysa dock,
ångestförtärde,
att slockna i nästa minut

Och ångesten driver oss samman,
och pressar oss famn i famn,
den ångestskapande flamman,
den giva vi kärlekens namn

Ack, mer än en munter brasa,
en lusteld som flammar så glatt,
är kärleken innerst vår fasa
för slocknandets eviga natt

Vid vilja ej stoppas i kistor
och varda till jord och stoft,
vi vilja ej slockna som gnistor,
vi drucko dock livets doft.



Men mycket tidigt insåg vi vad insikten om döden gör med oss människor. Redan Predikaren i Bibeln inser problemet när man bara finns här så kort stund:

Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. Inträffar något varom man ville säga: 'Se, detta är nytt', så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.


En litterär strömning som växte fram efter andra världskriget skapade skribenter som Samuel Becket, för att bara nämna någon som de flesta av oss känner till:

"Kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen."

/Pozzo, I väntan på Godot



Becket är inte olik Predikaren. Svenska poeter tog sig också an döden i poesin under förra seklet. Per Lagerkwist hade ett komplicerat förhållande till döden – han visste inte säkert vad han skulle tro. Helt logiskt kallar han därför en diktsamling för

 " I stället för tro". Jag tycker hans vackraste dikt om döden är denna:

 

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Den använde min käre när han och jag höll begravningen för vår dotter:den första borgeliga i det fylket i Norge där vi bodde.  



Men Johan Olof Wallin, som föddes redan 1779, skrev på samma tema i till exempel den långa mästerliga dikten

"Dödens ängel". Jag ger bara ett kort exempel:

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar ...
Men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.



Härom natten vaknade jag igen av hans lätta puff emot sänggaveln. Jag satte mig upp. Det är mest hans mörka lugna men frågande ögon jag kan se; i övrigt är han konturlös och helt utan ålder.
– Vad vill du, undrade jag.
Han svarade i den stilla, nästan viskande ton som han alltid har:
– Det var du som önskade hit mig. Du har levt så nära mig de senaste åren.
– Du menar alla de som dött runt mig?
– Nej, de har haft sin egen död, replikerade han, den kan du aldrig uppleva. Du förbereder dig nog för din egen.
– Men Rolf?
– Han har sin egen död han med. Den kan du heller inte dela. Det är bara du och jag till slut. Det är jag som sitter på din sängkant när du går över gränsen och de dina anser dig borta. Mitt lugn ska du somna i.
– Och sedan?
– Jag är en naturkraft likt vattnet och elden och inget orakel för människorna och vet ingenting om resten. Man försöker fråga ut mig, kasta ut mig, leva som om jag inte fanns men ändå är jag så enkel att förstå. Jag är ju inte någonting ont eller farligt utan ska ge den trötte ro tillbaka i alltet .
Han fortsatte: – Du hör ju till dem som ibland har sökt mig frivilligt. Det händer när någon är gammal och mätt av dagar att de välkomnar mig. Jag vågar kommentera:
– Du svarar som ett eko.
Han är lika oföränderlig.
– Jag har inga egna tankar utan kastar tillbaka dina egna, viskar den lugna rösten.
– Gå nu är du snäll, jag är så trött.
Jag märkte inte ens när han reste sig men hörde hans sista viskning:
– Kom ihåg mig. Vi möts igen.

Hjärnsläpp

22 jul kl 23:52, 2010

Skrivet av martineb under kategorin Dagboken | 0 Kommentarer | Permalink

 


Illustration: Helena Lindblom på Sourze

Hjärnsläpp

"När jag berättade om beskedet sade sonen rått 'Herregud, har du en halv hjärna kvar? Det skulle jag aldrig trott!' och dottern var inte mindre munter: 'Du har varit senil så länge jag kan minnas, så jag märker ingen skillnad.'"
Hur fungerar våra hjärnor egentligen? Min är bara halv nu, eftersom ena halspulsådern är igentäppt. Fast jag har ännu inte riktigt klart för mig hur det hela fungerar. Skrämmande nog märker jag ingen skillnad – jag kanske alltid har haft delar av hjärnan bortkopplad? När jag försvinner in i en bok eller film slutar hjärna uppenbarligen att fungera. Jag glömmer att andas.

När jag berättade om beskedet sade sonen rått "Herregud, har du en halv hjärna kvar? Det skulle jag aldrig trott!" och dottern var inte mindre munter: "Du har varit senil så länge jag kan minnas, så jag märker ingen skillnad." Hmm.

Mina nära och kära har plötsligt fått någonting konkret att hänga upp min vimsighet på. När jag frågar alla i huset ifall de sett några glasögon som är mina eller river runt överallt efter boken jag läser suckar de djupt: "Kan du inte sätta fast dem i ett senilsnöre?" Nu avväpnar jag dem: "Tänk på min halva hjärna. Det är absolut den delen som minns var jag lägger saker och ting som är utslagen. Eller också var den död vid födseln."

Tja vad vet man? Jag kanske har lullat runt här i gröngräset och bara varit lycklig med en näst intill obefintlig hjärna?

Förmodligen kan blodomloppet i den sida som bara är igentäppt till hälften spränga fram lite nya fåror, har jag fått förklarat för mig. Det är det där lösa skräpet som lossnar och ställer till stroke.

Mina systrar hade lika roligt i telefonen. "Är du säker på att den där kärringen som födde dig  skickade med en hjärna i bagaget?" sade de. "Själv verkar ju den tanten har vandrat genom livet hjärndöd, så vem vet?" (Ingen av de här systrarna har samma mamma som jag.)

För att inte belasta den lilla cellklump där uppe som finns kvar får jag väl börja använda mig av min magkänsla? Den brukar vara väldigt stark och den brukar barnen faktiskt lyssna på.

Det enda obehag jag själv märker av är att balanssinnet är uselt. Inte för att jag någonsin varit någon lindansös, bara ormtjuserska. Men nu faller jag flera gånger om dagen och kan slå mig ordentligt. Har man artros som jag bör man absolut skydda knäna. Gubbarna muttrar om knäskydd. Jag säger nej. Tänk er till vintern, vilken syn för de förbipasserande! Inte bara en naken tant i toppluva i snön, utan dessutom iförd knäskydd! Så länge våra häckar blommar är det ju nästan insynsskyddat.

Nej, lösningen är enklare. Jag måste komma ihåg att hålla mig i trappräcken till exempel. Och komma ihåg att inte klättra på stegar eller pallar.

Jag kan inte låta bli att ha roligt åt läkarnas tydliga obehag av mina frågor om mitt tillstånd. Först röntgenläkaren: "Du får veta allting hos kardiologen." Denne bollade vidare, "Nej, du får veta allting av din husläkare på vårdcentralen, vi har sänt över alla provsvar dit." Och på vårdcentralen: "Nej, jag är ingen expert. Det får du tala med neurologen om." Som är på semester.

Men det är ingen panik. För att täta till sina kärl så mycket som jag tycks ha gjort måste man ha några år på sig. Så jag njuter av det underbara vädret och av det underbara att få sitta hand i hand med Rolf på balkongen efter ännu en underbar sommardag i trädgården. Något som inte är självklart, med tanke på hans tillstånd.

Förresten, jag kanske slutar grubbla så mycket ifall de celler som skapar grubbel hör till de döda?

Artiklen skriven för Sourze och bilden är fixad av Helena Lindblom på Sourze

Getsemane

17 jul kl 23:30, 2010

Skrivet av martineb under kategorin Livet | 0 Kommentarer | Permalink

"Livet innehåller så mycket av olika saker att där måste finnas ett slags viloläge där vi uppsöker vårt privata Getsemane och känner efter i stillhet hur vi nu ska fortsätta."
Vi är människor som är en produkt av förra århundradets välfärdspolitik och vi förväntar oss att må bra och ha ett meningsfullt, spännande liv och massor av vänner runt om oss om sorgen gör besök i våra liv. Vi sliter för det vi tror är rikedom. Vi tror att ifall vi får köpa bara just den prylen blir vi lyckliga. Vi försöker se likadana ut. Lever våra kroppar inte upp till skönhetsmodet för dagen lägger vi oss under plastikkirurgens kniv.

Vi bor i ett land som inte varit med om krig på 200 år. Vi tror att vården kan bota alla sjukdomar och vi blir helt ställda när vi förlorar ett barn. Visst vet vi rent intellektuellt att massor av barn dör varje dag men det rör inte vid oss för det är barn långt bort i andra länder. Barn vi aldrig träffat.

Men sånt kan ju inte hända mig, här?

Döden har flyttat in bakom fördragna gardiner i dubbelrummet på långvården där främmande människor gör den sista tjänsten. Och känner vi någonting som liknar existentiell oro kan vi ju alltid boka tid hos en psykolog.

Men jag tror att vi kanske har missförstått livet. Livet är inte och har aldrig varit en tillvaro utan smärta, sjukdom, död eller sorg. Det låter mer som de kristnas förväntningar på himmelriket.

Jag försöker leva helt och fullt och inte gömma mig bakom min rädsla. För det är få av oss som inte känner rädsla. Hur är det nu man brukar säga – Ingen vill bli gammal men ingen vill dö? Det inser alla genast är en omöjlighet.

Livet innehåller så mycket av olika saker att där måste finnas ett slags viloläge där vi uppsöker vårt privata Getsemane och känner efter i stillhet hur vi nu ska fortsätta. Jag insåg det när jag som barn fick tag i Nils Ferlins fina dikt med just det namnet. Innan dess hade det för mig bara varit platsen där Jesus tillbringade sin sista natt. Nu blev det ett sinnestillstånd man själv kan öva sig i att besöka. För vi har alla en möjlighet att besöka den trädgården. Vi bär den inom oss.

Nu tänkte jag dela den med er.


GETSEMANE (ur "Goggles" 1938)

Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd – för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,
men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.

Slaget vid Waterloo

07 jul kl 23:51, 2010

Skrivet av martineb under kategorin Blandat | 0 Kommentarer | Permalink

Samma historiska förening som förra året återupprepade Sveriges sista fältslag 1809 återskapade i år slaget vid Waterloo den 16-18 juni år 1815. Månad o datum stämmer men det är ju 2010 nu .

Det var föreningar ifrån alla de berörda länderna och kanske upp till 3 000 deltagare

 
Vår soldat återvände från Waterloo

efter det flera dagar långa slaget, frisk och oskadd. Vi frågade förstås ut honom, för vi visste ju att nu var de 100 dagarna slut och despoten Napoleon oskadliggjord för gott.

– Jag trodde inte att det skulle vara så stort, sade soldaten lite trött. Så väldigt stort!

Napoleon  hade förstås mött Blucher först, berättade han eftertänksamt, redan den 16:e vid Ligny och Blucher var inte att leka med. Preussarna var 117 000 man starka men Napoleon hade ganska många mannar med sig redan, så det såg dramatiskt ut. Hade inte både Österrike och Ryssland stött oss kunde det ha gått hur som helst. Men det var nog engelsmännens landstigning i Belgien som blev dödsstöten för honom. Vi hade hela England bakom oss, eller så kändes det i alla fall. Vi anföll honom vid Quatre men då delade den lille jäkeln på sina trupper. Han ville till varje pris hålla isär Blucher och hans preussare ifrån oss som stred under Wellington. Men vädret kunde han ju inte göra någonting åt. Himlen var öppen och vattnet förvandlade hela slagfältet till en enda lerhög.  Hästarna gick omkull och kanonerna sjönk ner i leran. Båda sidor fick avvakta och Wellington samlade oss runt kullen Mont Saint Jean, bara en halvmil ifrån Napoleons högkvarter nere i Waterloo.

Han hade gett sin bror Jerome kommandot över den grupp som var tänkt att falla oss i flanken men denne var ingen bra strateg. Han tröttade ut för stor del av sina styrkor för tidigt. Under villervallan slank Blucher förbi med cirka 60 000 man. På eftermiddagen den 18:e var slaget över, sade vår soldat och torkade sig i pannan.

Även i vår tid tar det ett tag att köra en buss full av soldater från lilla Waterloo i Belgien och upp till Stockholm. Samma historiska förening som förra året återupprepade Sveriges sista fältslag 1809 återskapade slaget vid Waterloo den 16-18 juni år 1815. Det var föreningar ifrån alla de berörda länderna och kanske upp till 3 000 deltagare.

OBS! Texten fortsätter under klippet -->



Alla känner till Waterloo där Napoleon mötte sitt öde. Abba har ju till och med skrivit en hit om det.
Bakgrunden är mera komplicerad men så mycket har skrivits om Napoleon att de flesta känner till huvuddragen i hans liv.

Napoleons militära begåvning, som man måste erkänna, och många segrar på slagfältet gjorde honom till sin tids störste fältherre. Det skulle ta 20 år för Napoleons motståndare att slutligen besegra kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815, delvis genom att kopiera hans egen taktik men också med hjälp av den ryska vintern året innan, som i alla tider slagit ner arméer.

Under andra världskriget blev Stalingrad Hitlers Waterloo.

 Jag anser att det var tre nödvändigheter som möjliggjorde den lille korsikanarens enorma framgångar. Det första var att Korsika blev franskt (via försäljning) samma år han föddes (1769) och att han blev fransk medborgare. Det andra var den franska revolutionen. Men man ska nog inte underskatta den tredje faktorn: Mamma Letitia som var fanatiskt hängiven sin förstfödde och inte skydde några medel för att bringa sonen framgång. Som tioåring skickades han till fastlandet för militärutbildning liksom senare bröderna. 1784 kom Napoleon till krigsskolan i Paris och blev underlöjtnant vid artilleriet.

Den franska revolutionen kom att bana väg till makten för Napoleon. Han blev först general, sedan chef för inrikesarmén och efter det chef för den franska armén i Italien. Det följande fälttåget var framgångsrikt och etablerade honom som Frankrikes "starke man".

År 1799 genomförde han en militärkupp som gjorde honom till förste konsul (av tre). Efter ytterligare segrar mot Österrike blev han förste konsul på livstid 1802 och lät efter en folkomröstning utropa sig till fransk kejsare 1804.

Nu dominerade Napoleon hela sin samtid.

Vi har sett män med liknande ambitioner och den kapacitet det trots allt krävs för att komma ända till toppen. Likt senare tiders självutnämnde despoter Hitler och Stalin måste han ha haft en karisma utöver det vanliga. Han arbetade hårt, sov lite och var i bland uppe flera dygn i sträck. Han hade stor nytta av sitt enormt bra minne och sin förmåga att koncentrera sig på flera saker samtidigt.

Han sades utöva en närmast hypnotisk makt över människor. Samma sak sades om Hitler. Napoleon var medveten om sin förmåga och utnyttjade den systematiskt. En genomträngande blick från hans gråa ögon räckte för att han skulle bli åtlydd. Detta gällde militära förhållanden där Napoleon hade kännedom om minsta detalj.

I sina förhållanden till kvinnor verkar han ganska osäker. (Även Hitler hade ju problem med just detta med kvinnor och Stalins fru begick självmord.) Sin förlovning med Desirée, då bara 16 år, bröt han när han träffade sin stora kärlek Josephine. Desirées syster gifte sig med Napoleons bror och eftersom hon själv senare gifte sig med Karl Johan Bernadotte och blev drottning Desederia av Sverige så är vårt kungahus släkt med Napoleon genom ingifte.

Den äldre och mycket mer erfarna Josephine, vars adlige make blivit avrättad under revolutionen, tog först inte den unge soldaten på allvar. Hon brukade skrattande läsa upp hans tafatta kärleksbrev från sina afrikanska fälttåg för sina muntra väninnor. Han var så mycket yngre än hon och väldigt oerfaren i kärlek. Hon bedrog honom öppet men han var enormt förälskad i henne och när han steg i graderna började hon fundera på äktenskap. Hon var ju inte ung längre. Ändå kunde ingen väl då ens tänka tanken att hon skulle kunna bli Frankrikes kejsarinna?

Efter alla sina segrar på slagfälten: Friedland där han slog ryssarna 1789 växte hans självkänsla och 1796  när den franska armen tågat över alperna in i norra Italien utropade han sig själv till kung av Italien och gjorde styvsonen Eugene de Beauharnais (Josephines son) till vicekung av Italien. Österrike protesterade men tystnade efter nederlaget vid Marengo.

 Han utropade sig till Kejsare av Frankrike år 1804. Senare lät han kröna Josphine till kejsarinna.

Napoleon var enormt släktkär och sina syskon gjorde han till kungar och drottningar. Brodern Joseph blev först kung i det besegrade Holland men fick efter ockupationen av Spanien år 1808 bli kung här. Till Neapel sändes i stället marskalken Joachim Murat som var gift med en av Napoleons systrar, Caroline, som kung och drottning. Brodern Louis ,som hade fått ta över i Holland ,avsattas dock av sin bror som tyckte att han gynnande Holland på Frankrikes bekostnad. Preussen var en verkligt farlig fiende för Napoleon som han besegrade genom ett tvåfrontsangrepp varefter han utnämnde sin bror Jerome till Kung av Westfarlen.

Napoleon underskattade heller aldrig kyrkans makt. Efter förhandlingar med Påven utnämnde denne Napoleons morbror Joseph Freschtill kardinal. Sannolikt hade påven kniven mot strupen, som man brukar säga.

 Ingen fick dock en så central roll att spela vid hovet som Napoleons mor Letitia som skulle tilltalas Madame Mere.

Österrike hade all anledning

att frukta denna nya fara som Napoleon utgjorde. Han var helt inställd på att erövra. Krig – inte fred. När polska Marie Walewska födde honom en son insåg han att Josefin hade lurat honom att han var steril. Hade inte hon fött två barn kanske? Marie Walewska var i Paris med sonen när Josfine gav henne ett förslag. Hon skulle utge sonen för sin och han skulle då en dag bli kejsare av Frankrike. Marie Walewska lämnade Frankrike i all hast, livrädd för lönnmördare. När Napoleon nu gjort kejsarämbetet ärftligt blev situationen prekär. Den åldrande kejsarinnan skulle inte föda några barn. Det var ett svårt beslut att skilja sig. Hon hade varit hans livs stora kärlek. Men det var oundvikligt.

Vem vore lämplig efterträderska?  Hon måste vara ung och fertil och gärna högt uppsatt. Marie Louise av Österrike var ett kap. Napoleon räknade med att svärfadern skulle dämpa fientligheterna emot honom. Marie Louise var bara 18 år.  Vad hon tyckte frågade ingen efter och hon lyckades föda Napoleon en son som vid födseln fick titeln kungen av Rom. Napoleon visade några av sina allra bästa sidor som småbarnspappa. Han tog enormt stor del i barnetsskötsel och lät till och med den lille avbryta viktiga gäster.

Till slut måste Napoleon ge upp.

Motståndarna blev för många och för starka. Efter slagen vid Borondo 1812 i september började marschen mot Moskva där Napoleon förlorade stort. Den ryska vintern är en väldigt farlig fiende  .Året därpå stod slaget vid Leipzig den 16-19:e oktober och nu stod hela Europa emot Napoleon som fick abdikera. Han fick ön Elba som en slags reträtt. Där hade han en utsiktspunkt vid hamnen och ett praktfullt hus en bit in på ön.

 Dag efter dag väntade han på att Marie Louise skulle komma med deras son. Det hade hon inga planer på. Att vara kejsarinna av Frankrike och ta den lille fete gubben på köpet: Ja. Men en kärlekskrank gubbe på en liten ö?  Sonen, som kallades Örnungen nu, lämnades hos morfar i Wien.Denne kejsare  var troligen den man i Europa som hatade Napoleon mest. Pojken fick tidigt lära sig att hans pappa var ett monster och att hans namn inte fick nämnas. Ändå var pojkens existens ett politiskt hot.

Det finns en berättelse om att det en dag skymtade en båt vid Elbas horisont där Napoleon såg en kvinna med en liten pojke i fören. Han trodde att det var Marie Louise och sonen. Men det var Marie Walewska som faktiskt älskade Napoleon och erbjöd sig att dela exilen med honom och deras son. Napoleon blev rörd men sände dem tillbaka: Han väntade på Marie Louise.

Elba ligger inte långt ut från kusten. Så Napoleon gjorde ett sista försök. Överallt gick soldaterna över till hans sida. Han lyckade inta Paris och avsätta kungen under det vi talar om som De hundra dagrarna. Nu måste alla motståndarna mobilisera sina yttersta krafter och vi är framme vid Waterloo. Det slutade som det alltid slutar förr eller senare, för en Napoleon liksom för en Hitler eller en Stalin. De ödelägger så mycket att de ödelägger sig själva.

(artikel skriven för Sourze )

Kul fakta:den avsatta kejsarinnan  blev mera än ingift släkt till vårt kungahus.Hon var farmor till den unga Josefina som gifte sig med Oscar den 1.