Man kan använda sin bibel till mångahanda ting

29 nov kl 23:41, 2009

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 1 Kommentarer | Permalink

 

När jag som barn läste om den dödssjuke Lasarus i bibelns Johannesevangelium fäste jag mig mest vid systrarna Marta och Maria. En ifrån döden uppväckt man trodde jag inte på ens som liten. Men syskonen var goda vänner till Jesus och när Lasarus blev sjuk sände de bud efter honom. Men när Jesus kom fram var Lasarus redan begravd. Troligen var mannen  "skendöd",  vilket händer än i dag trots vår moderna teknik. Men det är inte det jag vill skriva om här.
Den debatten lämnar jag till de kristna som en ateist bör göra.


Många grannar och goda vänner hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen.

Marta var den praktiska och duktiga systern.

Hon skötte om arbetet med alla dessa gäster och styrde och ställde och gjorde allting precis rätt; precis som det förväntades av henne.

Det var Maria som smorde Jesus fötter med olja och torkade dem med sitt hår. Hon satte sig vid Jesus fötter och lyssnade på vad han hade att säga.

Marta blev självklart irriterad över att behöva stå för allt det praktiska arbetet själv medan Maria bara satt och latade sig,  men Jesu lät henne förstå att det var Maria som gjorde det rätta här och nu. Jag brukade tänka att jag aldrig skulle bli någon Marta som rusade runt med en massa måsten i livet och vara en duktig kvinna men missa det väsentliga.

Så hade vi nu haft tre veckors ösregn och gräsmattorna måste få sin sista klippning i år, och då måste den ju först krattas ren ifrån alla löv. Vi äldre har ju varit sjuka och det har de unga också så nu tänkte jag be svärsonen ta fram trädgårdsredskapen innan nästa regnskur.

Men han hade annat för sig!

Han byggde ett stort vikingaskepp mellan två av äppelträden med sina och grannarnas ungar som lyckliga medhjälpare. De hissade segel och de fick en riktig ratt. Barnen hade väntat på detta så länge men regnet hade satt stopp för pappans löften.

Och jag satte mig ner och tänkte på mina tankar om Marta som helt ung.  Nu hade jag själv blivit sådan. Vad spelar lite långt gräs och löv för roll under snön ifall det nu blir snö?  Det är tvärtom nyttigt för gräsrötterna om det blir kallt och för alla småkryp som lever i gräsmattan. Men vi har fått för oss att det ska se så prydligt ut!

Svärsonen är en äkta Maria

som förstår vad som är viktigt här i livet! Jag log för mig själv och gratulerade mina barnbarn till att de har en sådan pärla till pappa.

Om Bibelns Rut: Den största av kärlekar

05 jan kl 23:15, 2009

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 2 Kommentarer | Permalink

 

Paulus skriver detta om Kärlek i Bibeln:

"......störst av allt är kärleken.
Kärleken är tålig och mild. Den avundas inte, söker inte sitt, hyser inte agg. Den fördrager allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Kärleken förgår aldrig."

I Ruts bok handlar det om 2 kvinnor: Rut själv och hennes svärmor  Noomi.
Jag har funderat kring dessa två kvinnor och  försökt tänka mig hur deras liv kan ha tett sig bortom myten.Så jag ska försöka berätta Ruts historia.

 

 


Rut blundade och såg Kiljons skrattande ansikte framför sig. Å så hon hade älskat honom med den unga flickans hela intensitet. Ögonen som brukade skratta emot henne. Hans glada röst när han kommit hem ifrån fälten och hon sprungit honom till mötes. Hon hade älskat honom så högt. De var så lyckliga tillsammans. Ändå drabbades de som alla andra av de vanliga sorgerna. Maten som ibland inte räckte till. Småpojkarna som föddes och dog samma år.

Hon mindes hans bittra gråt nättena efter begravningarna. Hon brukade stryka honom över ryggen: De var unga och miste aldrig hoppet. Det skulle komma flera barn.

Noomi, svärmodern, brukade säga att det var hennes Gud som prövade människorna genom att ge dem alla sin beskärda del av sorg och smärta. Hon och svärfadern var invandrare ifrån Bet Lehem som låg i Juda land och trodde på en Gud som Rut inte kände till.

Hon öppnade ögonen igen och lade armen om den äldre kvinnan som snyftade med ett uppgivet uttryck.
-Noomi: Gråt inte mera.
Vi går alla tre tillsammans: Vi följer med dig tillbaka till ditt hemland.

Den äldre kvinnan torkade bort några tårar med kanten av sin huvudduk och tittade på de två unga kvinnorna.


Hennes tankar sökte sig bakåt i tiden.
Hon och Elimelek kom som invandrare till detta land. Med sina två unga söner kom de hit för många år sedan fyllda av framtidstro. Här i Moabs land kunde man förkovra sig med sitt arbete. Här skulle de få det bra ställt. Hemma i Bet Lehem rådde missväxten och i dess spår svälten.

Och så blev Elimelek sjuk och dog på bara ett par dagar. Hon mindes ännu hur det känts. Som om hjärtat slitits sönder i hennes bröst. Men hon hade haft sina unga starka söner. Vilken lycka gav de henne inte med sina glada skratt och sin ungdomliga optimism? De kände sig hemma i det nya landet. Därför tog de sig båda hustrur här. De hade rotat sig och tänkte stanna. Hon hade börjat se fram emot barnbarnens tid.

 

 Då kom den stora hungersnöden och fastän de slet ifrån tidig morgon till sen kväll hade de allt svårare att försörja familjen.

Svärdottern Rut födde de små pojkarna men fick inte behålla dem länge. Mahelon och Orpa förlorade sin lilla flicka. När sedan olyckan med Mahelon gjorde Orpa till en ung sonlös änka började Naomi undra ifall det verkligen varit Herrens vilja att de skulle utflytta. Hade hon och Elimelek fattat fel beslut den där gången då de lämnade Bet Lehem?

Sedan föll dråpslaget: Kiljon dog helt oväntat efter en kort tids febersjukdom. Noomi kände sig slagen till marken av sorg och bestämde sig till sist för att ta sig tillbaka hem. Där hemma borde hon ännu ha någon manlig släkting i livet som kunde bli hennes bördsman. Hon hade nåtts av rykten om att svälten därhemma nu var förbi. Ifall ingen frivilligt tog bördsmannaskapet på sig måste hon svälta:
Så går det för gamla kvinnor som dör sonlösa. Hon skulle i alla fall få vila i hemlandets jord.

Nu skulle hon skiljas ifrån sonhustrurna, änkor och sonlösa även de. Men de var fortfarande unga. De kunde få nya män och andra söner. Om de bara ville göra som hon bad dem. Gå tillbaka till sina föräldrahem så att deras fäder kunde finna passande män. De var båda i fertil ålder och kunde bevisligen få barn.
Att skiljas ifrån de sista familjemedlemmarna kändes svårt. De var för henne i döttrars ställe men hon såg ingen framtid för dem i hennes hemland.


-Vänd om nu , upprepade hon.
-Era liv har ju nyss börjat. Jag är en sonlös gammal kvinna som inte ens kan föda mig själv.

De båda unga kvinnorna började på nytt att gråta.
Så torkade Opra sina våta kinder, kysste Noomi en sista gång för att vända om och gå hem till sin faders hus.


Rut dröjde sig kvar. Hon hade mist sin älskade Kiljon och sina två små söner. Svärmodern hade även hon mist man och söner men även sina barnbarn. Hon hade nu ingen kvar nu.
Hon tänkte på sina egna föräldrar där de fotfarande bodde i hennes barndomshem omgivna av allt flera barnbarn. Visst skulle hennes pappa hitta en ny man åt henne. En man som hon fick godkänna själv. Det tvivlade hon inte på.

Men hon hade kommit att älska Noomi mer än sin egen mor. Noomi hade förlöst hennes små pojkar. I Noomis armar grät hon ut vid deras död. När den unge glade Kiljon dog för henne delade hans mor sorgen. De sov i varandras armar och var gång Rut vaknade och började gråta fanns svärmodern där. De hade kommit varandra så nära som två människor kan göra. Hon älskade Noomi med hela sitt hjärta.

Så bestämde hon sig.


-Försök inte att få mig att överge dig.
-Dit du går vill jag gå. Där du stannar där stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö och där du begravs vill jag begravas. Herren straffe mig ifall någonting annat än döden kommer att skilja mig ifrån dig.

Noomi såg in i den unga kvinnans ögon och där speglades den kärlek som är gränslös och villkorslös. Den som inte söker sitt.

Så de två kvinnorna vandrade hela vägen tillbaka tillsammans. Väl hemma i Bet Lehem möttes Noomi av gamla vänner och släktingar som ännu mindes hon som utvandrat. En avlägsen släkting, tillika en av Nooomis naturliga bördsmän som hette Boas tillät Ruth att gå efter de som skördade på hans åkrar för att plocka ax till sig och Noomi. När han frågade vem hon tillhörde fick han veta att hon var en moabitiska som föjt sin svärmor hem.

Rut blev inbjuden att äta med Boas tjänarinnor men höll ögonen sedesamt nedslagna. Hennes ställning var mycket ömtålig. Han lovade henne att ifall hon höll sig till hans tjänarinnor så skulle ingen ofreda henne. Hon kände en djup lättnad. Denne mannen var en god man.

Så kom den stora skördefesten. Noomi hjälpte Rut med det parfymerade badet. Det var hon som skaffade de väldoftande oljorna som hon smorde in hela Ruts kropp med. Hon varnade Rut för att visa sig för männen för tidigt. Hon skulle stå vid fältets kant och vänta tills männen druckit sig rusiga. Då skulle hon smyga sig fram till Boas bädd och krypa ner hos honom.

Det var en djärv plan. Boas kunde ha avfärdat Rut på morgonen. Hon hade ingen manlig släkting som kunde kräva att han uppförde sig hederligt emot henne.

Men så gick det inte. När Boas steg upp gick han ner till staden. Där sökte han upp sin frände: En man som var ännu närmare släkt med Noomi än han och därigenom ägde även Ruth. Denne gjorde dock inga anspråk på den unga änkan utan samtyckte till att hon blev Boas hustru.

Så kom den dagen då Ruth skulle föda: Hon hade bett till sina gudar om en son eftersom en vuxen son alltid skulle sörja för sin mors välfärd. Det blev en välskapt pojke och Ruth andades ut. Hon var inte längre den unga kvinna hon varit när hon fött Kiljons söner och barnadödligheten var stor. Något som hon bittert fått erfara själv.


Sedan kom tankarna på Noomi. För henne var allting försent. Rut låg där med den lille vid bröstet och kämpade med sig själv. Det beslut hon nu skulle fatta var hennes livs allra svåraste. Skulle hon föda en ny frisk son ? Det kunde ingen sia om.

Så bestämde hon sig. Hon tog med sig den lille till Noomis hus och lade honom i svärmoderns armar.
-Här har du din son. Han ska föra ditt släktnamn vidare och han ska sörja för dig i alla dina dagar. Jag ska sköta om honom åt dig den allra första tiden. Sedan ska han bo i ditt hus. Han ska heta Obed.

Noomi tittade upp på henne med tårar i ögonen och grannkvinnorna som hade samlats hos henne för att titta på barnet mumlade att Ruths kärlek till sin svärmor varit större än sju söners.

Då omfamnade Noomi Ruth och viskade: Störst av allt är kärleken.




Källa: Basfakta ur Ruts bok i Biblen.
Känslor och tankar är min egna.
Kul fakta: Lille Obed blev farfar till David. Rut blev därmed stammoder till Jesus.

 

 

Saras dialog.

30 dec kl 22:52, 2008

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 0 Kommentarer | Permalink


- Lovad vare Ishtar*, den mest fruktade av gudinnor!

Låt vörda kvinnornas drottning!

Ishtar förbarma dig över mig som är så vilsen och så trött.

Abraham har blivit galen! Han, eller kanske är det hans gud?  Den där grymme krävande hatfulle guden som han gisslar sig själv med?
Jag visste ingenting om honom när vår far tog mig från Ur i Kaldeen, och lät min halvbror få mig till hustru. De gudinnor jag dyrkade med min mor hade stor respekt för kvinnor. Livgivare och föderskor var de.

Abrahams gud är en gud för män. Men alla år av ofruktsamhet.
Abraham som sade att det var guds vilja .Jag vägrade tro det.
Du Ishtar vet att varje kvinna vill föda. Hur ofta bad jag inte till dig?  Månvarven kom och gick, och jag bar ingen livsfrukt! Mitt hår började gråna och jag blev i den åldern då söners barn skulle leka i mitt tält.

Det var då som jag, Sara, gav Hagar år Abraham:
Min egen slavflicka och barnet hon födde åt mig i mitt knä blev min laglige son. Abrahams glädje över Ismael var stor, och jag delade den med honom. Barnlösa skulle vi slippa åldras. Ismaels söner skulle föra Abrahams säd vidare.


Å Ishtar, varför lät jag driva ut dem i öknen, Hagar och hennes son?  Är detta ett straff jag fått: Att även jag ska mista min son?

För Abraham har lastat ved på sin åsna och sagt att han har gått till Moria berg för att ge ett brännoffer till sin gud, men ingenting tog han med att offra. Ingen killing, ingen vädur, nej inte ens en duva tog han med sig.

Bara Isak tog han! Sonen jag födde honom efter 22 ofruktbara år!

Det måste vara straffet från Abrahams gud för att jag lät driva bort henne, den andra

Men vad skulle jag då göra?

 Då hon födde min mans son  blev hon mig ett plågoris. Hon, slavflickan, hade lyckats med vad jag, Sara, hövdingens hustru, misslyckats med under så många år! Hon ringaktade mig och jag såg skadeglädje...... ja hån, i hennes blickar!


Miraklet: När jag slutat hoppas så växte ett nytt liv inom mig! Abraham tackade sin gud, men jag tackade  dig Ishtar: den födande gudinnan! Nu gav du mig den son Abraham så länge önskat: Isak, min enfödde! Vilket vackert och förståndigt barn är han inte ?

Men Hagar hatade honom, och jag blev skrämd när jag såg henne titta på pojken när hon trodde sig osedd.  Ja, Ishtar, ha misskund med mig ,  men jag bad Abraham att fördriva Hagar och hennes son! Isak skulle alltid sväva i fara så länge de bodde i våra tält, och  vem skulle vaka över Isak när jag gått hem till dina boningar, Ishtar?

Abraham ville inte fördriva sin förstfödde. Ismael var hans son, och skulle bli hövding efter sin far.  Modern är inte viktigt bland Abrahams folk. Hennes namn nämns sällan. Jag, Sara, ville att min son skulle bli hövding efter sin far. Jag ljög för Abraham och påstod att hans gud hade sagt mig att Isak var den utvalde, att hans säd skulle bli talrikare än stjärnorna på himlen!

Så pressade jag Abraham och till slut fogade han sig. Han drev ut de båda i öknen och gjorde Isak till sin arvinge.


Men Abraham inte fick ro.

Han skämdes över hur han behandlat sin förstfödde och han samtalade ständigt med sin gud. Han slutade tala till mig, och så blev han galen. Han kom gråtande hem när jag låg och vilade, och de sade att han såg ut som en drucken. Nu är han borta, med ved till brasan och offerkniven med sig, och utöver det vår son: Isak! Har hans gud krävt Isaks liv som offer för brottet mot Ismael?

Jag har levt färdigt hos Abrahams folk  och går hem till dig, Ishtar, för utan denne son vill jag inte leva mera. Han var den jag väntat på flera år än jag kan räkna, och nu har Abrahams grymme gud tagit honom från mig.

Så du stora moder och föderska:
Tag emot din dotter ifrån Ur i Kaldeens land så att jag får vara i dina boningar, ber din tjänarinna.
Jag, Sara.




*
Hon heter Ishtorhat men kallas Ishtar eller Asta. Ishtar var Babyloniernas fruktbarhetsgudinna.

 

 Jag har strikt följt bibelns berättelse men alla tankar Sara har är givetvis min egna fantasier.

 

 

En ny kategori:Bibelns fantasieggande gestalter

30 dec kl 22:46, 2008

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 2 Kommentarer | Permalink

Jag har länge funderat över hur man ska kategorisera mina historier om bibelns människor som fascinerat mig sedan barndomen. Jag måste ju följa bibelns berättelse om skeendet även om samma sak ibland kan berättas lite olika i de olika böckerna som bibeln består av. Alla känslor , tankar och annat sådant får jag ju fantisera ihop så man kan kanske säga att det är en slags noveller med bibliska motiv?

 

 

 Jag ska gå igenom de jag har skrivit och  skriva några nya .

 När jag får tid.

 

Visst kan det verka konstigt att en ateist som jag fängslats av de här historierna men dels var Bibeln under  många år i barndomen  min enda tillåtna sagobok och dels är det verkligen fantastiska historier!

 

Som kvinna fastnar man förstås först och främst av de starka kvinnorna i bibeln men en och annan man har också lämnat sina spår i min fantasi.

Judas Seloten är bara en av de.

 

 

Judas Selotens berättelse

29 dec kl 16:38, 2007

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 0 Kommentarer | Permalink

Judas heter jag och idag har hela min värld rasat ihop.


Men mitt eftermäle kommer att bli en stor orätt: Judas förrädaren kommer man att kalla mig Ingen kommer att tro mig ifall jag berättar sanningen för min rabbi som kände varje skrymsle i min själ är död. Mördad av de där galna prästerna och romarna i en ohelig förening. Jag har med egna ögon men på stort avstånd sett hur han gav upp andan där på korset.

Bara kvinnorna vågade vara närvarande. Alla de andra övergav honom i nödens stund och flydde i panik. Bara unge Johannes, han som jag avundats så ofta för att vår Rabbi älskade honom mera än mig. Bara han vågade stå kvar vid kvinnornas sida.



Jag var en av de tolv som rabbi Jesus kallade sina särskilt utvalda. Vi var enkelt folk. Flera av oss var fiskare.

 

 Själv kommer jag ifrån Gaulonitus och där hörde jag tidigt talas om en stor rabbi som hette Judas Galilieern. Han grundade ett nytt parti som han kallade Seloter eftersom gruppen ivrade och brann inte bara för att driva ut inkräktarna i vårt land och häva ockupationen utan hans parti ville även ställa våra präster till svars. De religiösa reglerna togs inte längre på det stora allvar vår tro kräver och vi seloter ivrar för en andlig väckelse samtidigt som vi ivrar för ett fritt land. Min far före mig var en hängiven selot.


När jag som vuxen ung man kom att lyssna på Jesus från Nasaret trodde jag i mitt hjärta att vårt lands frälsare var kommen. Han kallades ju redan för Judarnas konung av så många. Vi var några som följde honom från plats till plats: Både män och kvinnor. Unga som gamla. Snart gick det rykten om att han hade en särskild makt som han fått ifrån Gud. De sade att han kunde bota sjuka, ja till och med uppväcka folk ifrån de döda.

Jag bevittnade förvisso många märkliga ting han uträttade men ryktena överträffade som alltid verkligheten. Jag trodde att alltsammans var förberedelser för att få folket på vår sida och lättare kunna ta makten vid en stadskupp. Alla vandringar runt om i riket och alla tal han höll till folket trodde jag självklart hörde till hans sätt att förbereda folket på att judarna åter igen skulle få en egen konung.

Jag blev hans närmaste förtrogne. Den som han överlät den gemensamma kassan att förvalta.  Detta bevisade, för alla runt omkring oss, men framför allt för mig själv att jag var hans närmaste man.

Intåget i Jerusalem blev höjdpunkten på mina år tillsammans med min rabbi. Folket tog emot honom som om han redan vore deras konung. De bredde ut sina mantlar på marken för hans åsna att trampa på och hälsade honom med lovsånger.

Jesus var sig inte riktigt lik. Han var skarpare i tonen och när han drev ut månglarna och penningväxlarna ur templet såg jag en ny sida hos honom. En helig vrede. Jag trodde att tiden var inne: Han själv lät mig förstå att det var så.
Som selot hade jag väntat med stor iver på att folket skulle resa sig och kasta ut inkräktarna. Min rabbi var den perfekte ledaren.

Mitt hjärta jublade över att han utvalt just mig att följa honom: Varje helig selot vill gärna offra sina liv för friheten och för den rätta, rena läran. Men ingenting tycktes hända. Vi passerade de trånga stigarna på vår väg ut ur staden när jag kände ett lätt handslag över armen, stannade upp och kände igen en av prästerna runt Kaifas. Mästaren vände sig om, gav mig ett ögonkast och nickade bifall. Jag steg åt sidan och frågade vad prästerna ville mig.

Så gavs jag erbjudandet att berätta om var vi skulle tillbringa den kommande natten. 30 silverpengar erbjöd de mig och jag förstod att detta på något sätt var en del i mästarens plan. Så jag spelade med och gav intryck av att vilja förråda min rabbi för pengar. Han skulle säkert senare förklara för mig vad detta skulle ha för syfte. När vi lade oss till bords sade han till oss att tiden var kommen. Han tittade på oss alla och sade i lugn ton att en av oss skulle förråda honom. Jag slappnade av: Jag hade fattat det hela på rätt sätt. Jag ingick i mästarens plan.


Några av de andra blev upprörda och förtvivlade: De var säkert inte insatta i det hela?

När rabbin sade till brushuvudet Petrus att denne skulle förneka honom tre gånger redan innan tuppen hunnit gala brast flera av dem ut i gråt. Rabbin tittade på mig och sade: Gör snart vad du ska göra! De andra var vana vid att han sände mig med uppdrag eftersom det var jag som stod för alla inköp och tänkte nog inte över varför jag inte gick med upp till Getsemane där vi skulle övernatta.


Jag gjorde vad jag trodde att min rabbi bett mig om och lurade med mig en grupp av präster som eskorterades av några beväpnade soldater och förde dem till honom. Jag förväntade mig att nu skulle min rabbis Gud visa sin storhet och göra det möjligt för oss enkla människor att besegra de här människorna, några i taget, och tåga in i Jerusalem för att uppbåda en arme. Det skulle vara så lätt nu efter det bejublade intåget i staden.


Och så rämnade hela min världsbild när de drog iväg med min rabbi och korsfäste honom som en vanlig rövare och upprorsman. Och hans Gud kom honom inte till undsättning.


Kanske min rabbi ändå misstagit sig på honom? Själv kan jag inte leva med skammen att ses som en förrädare. Jag tänker följa rabbin i döden och hoppas att kommande generationer aldrig får höra talas om Judas seloten med tillnamnet Iskariot som misstog sig så skamligt. Jag kommer att få vila i en namnlös grav

Salomo Den vise (1:a Konungaboken 3: 16)

21 okt kl 01:24, 2007

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 1 Kommentarer | Permalink

skipade rättvisa
mellan två kvinnor
som båda
gjorde anspråk
på samma barn

-Låt hämta ett svärd
hugg detta barn
i två delar,
och ge dem var sin.

Varpå den ena kvinnan
skrek: -nej nej
låt henne få honom!

Salomo räckte över barnet
och sade:
Denna kvinnan
är barnets mor.

Inte ens Salomo
Batsebas son
legitimerad genom dråp
hjälpt till tronen
genom brodermord
av sin moderns
intriger och svek

Inte ens Salomo
i all sin visdom
anade
att det finns mödrar
som ljublande ropar:
-Hugg det itu!

Mera om Kärleken

14 jun kl 22:43, 2007

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 2 Kommentarer | Permalink

Bara för att kärleken i bland kan vara väldigt farlig när den drabbar oss med förödande kraft så är det ändå kärleken som övervinner allt. Jag får använda ett bibelcitat trots min ateism: jag tycker nämligen att det inte kan sägas bättre än här:

 Bibeln säger i 1 Kor. 13:4-7: ”

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den rusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”

Antikens o Bibelns kvinnor

11 nov kl 22:14, 2006

Skrivet av martineb under kategorin Biblens fantasieggande gestalter | 0 Kommentarer | Permalink

Var sannerligen inga veka små liljor. Jag har alltid undrat hur kyrkorna lyckats med att få fram en Mariamyt om kyska, inaktiva, svaga små väsen när bibeln berättar om Sara, Mirjam, Bat Seba, Ester, Rut o många andra verkligt urcoola tanter!

 Somliga skulle kallat dem fulare saker: Bat Seba var defenitivt en anstiftare till flera mord.

 Och de gick alla sängvägen till sina ställningar.Väldigt långt i från jungfrufödsel.