Sunnys Twinblogg

När jag som barn läste om den dödssjuke Lasarus i bibelns Johannesevangelium fäste jag mig mest vid systrarna Marta och Maria. En ifrån döden uppväckt man trodde jag inte på ens som liten. Men syskonen var goda vänner till Jesus och när Lasarus blev sjuk sände de bud efter honom. Men när Jesus kom fram var Lasarus redan begravd. Troligen var mannen  "skendöd",  vilket händer än i dag trots vår moderna teknik. Men det är inte det jag vill skriva om här.
Den debatten lämnar jag till de kristna som en ateist bör göra.

- Lovad vare Ishtar*, den mest fruktade av gudinnor!

Låt vörda kvinnornas drottning!

Ishtar förbarma dig över mig som är så vilsen och så trött.

Abraham har blivit galen! Han, eller kanske är det hans gud?  Den där grymme krävande hatfulle guden som han gisslar sig själv med?
Jag visste ingenting om honom när vår far tog mig från Ur i Kaldeen, och lät min halvbror få mig till hustru. De gudinnor jag dyrkade med min mor hade stor respekt för kvinnor. Livgivare och föderskor var de.

Abrahams gud är en gud för män. Men alla år av ofruktsamhet.
Abraham som sade att det var guds vilja .Jag vägrade tro det.
Du Ishtar vet att varje kvinna vill föda. Hur ofta bad jag inte till dig?  Månvarven kom och gick, och jag bar ingen livsfrukt! Mitt hår började gråna och jag blev i den åldern då söners barn skulle leka i mitt tält.

Det var då som jag, Sara, gav Hagar år Abraham:
Min egen slavflicka och barnet hon födde åt mig i mitt knä blev min laglige son. Abrahams glädje över Ismael var stor, och jag delade den med honom. Barnlösa skulle vi slippa åldras. Ismaels söner skulle föra Abrahams säd vidare.

Å Ishtar, varför lät jag driva ut dem i öknen, Hagar och hennes son?  Är detta ett straff jag fått: Att även jag ska mista min son?

För Abraham har lastat ved på sin åsna och sagt att han har gått till Moria berg för att ge ett brännoffer till sin gud, men ingenting tog han med att offra. Ingen killing, ingen vädur, nej inte ens en duva tog han med sig.

Bara Isak tog han! Sonen jag födde honom efter 22 ofruktbara år!

Det måste vara straffet från Abrahams gud för att jag lät driva bort henne, den andra

Men vad skulle jag då göra?

 Då hon födde min mans son  blev hon mig ett plågoris. Hon, slavflickan, hade lyckats med vad jag, Sara, hövdingens hustru, misslyckats med under så många år! Hon ringaktade mig och jag såg skadeglädje...... ja hån, i hennes blickar!

Miraklet: När jag slutat hoppas så växte ett nytt liv inom mig! Abraham tackade sin gud, men jag tackade  dig Ishtar: den födande gudinnan! Nu gav du mig den son Abraham så länge önskat: Isak, min enfödde! Vilket vackert och förståndigt barn är han inte ?

Men Hagar hatade honom, och jag blev skrämd när jag såg henne titta på pojken när hon trodde sig osedd.  Ja, Ishtar, ha misskund med mig ,  men jag bad Abraham att fördriva Hagar och hennes son! Isak skulle alltid sväva i fara så länge de bodde i våra tält, och  vem skulle vaka över Isak när jag gått hem till dina boningar, Ishtar?

Abraham ville inte fördriva sin förstfödde. Ismael var hans son, och skulle bli hövding efter sin far.  Modern är inte viktigt bland Abrahams folk. Hennes namn nämns sällan. Jag, Sara, ville att min son skulle bli hövding efter sin far. Jag ljög för Abraham och påstod att hans gud hade sagt mig att Isak var den utvalde, att hans säd skulle bli talrikare än stjärnorna på himlen!

Så pressade jag Abraham och till slut fogade han sig. Han drev ut de båda i öknen och gjorde Isak till sin arvinge.

Men Abraham inte fick ro.

Han skämdes över hur han behandlat sin förstfödde och han samtalade ständigt med sin gud. Han slutade tala till mig, och så blev han galen. Han kom gråtande hem när jag låg och vilade, och de sade att han såg ut som en drucken. Nu är han borta, med ved till brasan och offerkniven med sig, och utöver det vår son: Isak! Har hans gud krävt Isaks liv som offer för brottet mot Ismael?

Jag har levt färdigt hos Abrahams folk  och går hem till dig, Ishtar, för utan denne son vill jag inte leva mera. Han var den jag väntat på flera år än jag kan räkna, och nu har Abrahams grymme gud tagit honom från mig.

Så du stora moder och föderska:
Tag emot din dotter ifrån Ur i Kaldeens land så att jag får vara i dina boningar, ber din tjänarinna.
Jag, Sara.

*Hon heter Ishtorhat men kallas Ishtar eller Asta. Ishtar var Babyloniernas fruktbarhetsgudinna.

 Jag har strikt följt bibelns berättelse men alla tankar Sara har är givetvis min egna fantasier.

Jag har länge funderat över hur man ska kategorisera mina historier om bibelns människor som fascinerat mig sedan barndomen. Jag måste ju följa bibelns berättelse om skeendet även om samma sak ibland kan berättas lite olika i de olika böckerna som bibeln består av. Alla känslor , tankar och annat sådant får jag ju fantisera ihop så man kan kanske säga att det är en slags noveller med bibliska motiv?

 Jag ska gå igenom de jag har skrivit och  skriva några nya .

 När jag får tid.

Visst kan det verka konstigt att en ateist som jag fängslats av de här historierna men dels var Bibeln under  många år i barndomen  min enda tillåtna sagobok och dels är det verkligen fantastiska historier!

Som kvinna fastnar man förstås först och främst av de starka kvinnorna i bibeln men en och annan man har också lämnat sina spår i min fantasi.

Judas Seloten är bara en av de.

Judas heter jag och idag har hela min värld rasat ihop.

Men mitt eftermäle kommer att bli en stor orätt: Judas förrädaren kommer man att kalla mig Ingen kommer att tro mig ifall jag berättar sanningen för min rabbi som kände varje skrymsle i min själ är död. Mördad av de där galna prästerna och romarna i en ohelig förening. Jag har med egna ögon men på stort avstånd sett hur han gav upp andan där på korset.

Bara kvinnorna vågade vara närvarande. Alla de andra övergav honom i nödens stund och flydde i panik. Bara unge Johannes, han som jag avundats så ofta för att vår Rabbi älskade honom mera än mig. Bara han vågade stå kvar vid kvinnornas sida.

Jag var en av de tolv som rabbi Jesus kallade sina särskilt utvalda. Vi var enkelt folk. Flera av oss var fiskare.

 Själv kommer jag ifrån Gaulonitus och där hörde jag tidigt talas om en stor rabbi som hette Judas Galilieern. Han grundade ett nytt parti som han kallade Seloter eftersom gruppen ivrade och brann inte bara för att driva ut inkräktarna i vårt land och häva ockupationen utan hans parti ville även ställa våra präster till svars. De religiösa reglerna togs inte längre på det stora allvar vår tro kräver och vi seloter ivrar för en andlig väckelse samtidigt som vi ivrar för ett fritt land. Min far före mig var en hängiven selot.

När jag som vuxen ung man kom att lyssna på Jesus från Nasaret trodde jag i mitt hjärta att vårt lands frälsare var kommen. Han kallades ju redan för Judarnas konung av så många. Vi var några som följde honom från plats till plats: Både män och kvinnor. Unga som gamla. Snart gick det rykten om att han hade en särskild makt som han fått ifrån Gud. De sade att han kunde bota sjuka, ja till och med uppväcka folk ifrån de döda.

Jag bevittnade förvisso många märkliga ting han uträttade men ryktena överträffade som alltid verkligheten. Jag trodde att alltsammans var förberedelser för att få folket på vår sida och lättare kunna ta makten vid en stadskupp. Alla vandringar runt om i riket och alla tal han höll till folket trodde jag självklart hörde till hans sätt att förbereda folket på att judarna åter igen skulle få en egen konung.

Jag blev hans närmaste förtrogne. Den som han överlät den gemensamma kassan att förvalta.  Detta bevisade, för alla runt omkring oss, men framför allt för mig själv att jag var hans närmaste man.

Intåget i Jerusalem blev höjdpunkten på mina år tillsammans med min rabbi. Folket tog emot honom som om han redan vore deras konung. De bredde ut sina mantlar på marken för hans åsna att trampa på och hälsade honom med lovsånger.

Jesus var sig inte riktigt lik. Han var skarpare i tonen och när han drev ut månglarna och penningväxlarna ur templet såg jag en ny sida hos honom. En helig vrede. Jag trodde att tiden var inne: Han själv lät mig förstå att det var så.
Som selot hade jag väntat med stor iver på att folket skulle resa sig och kasta ut inkräktarna. Min rabbi var den perfekte ledaren.

Mitt hjärta jublade över att han utvalt just mig att följa honom: Varje helig selot vill gärna offra sina liv för friheten och för den rätta, rena läran. Men ingenting tycktes hända. Vi passerade de trånga stigarna på vår väg ut ur staden när jag kände ett lätt handslag över armen, stannade upp och kände igen en av prästerna runt Kaifas. Mästaren vände sig om, gav mig ett ögonkast och nickade bifall. Jag steg åt sidan och frågade vad prästerna ville mig.

Så gavs jag erbjudandet att berätta om var vi skulle tillbringa den kommande natten. 30 silverpengar erbjöd de mig och jag förstod att detta på något sätt var en del i mästarens plan. Så jag spelade med och gav intryck av att vilja förråda min rabbi för pengar. Han skulle säkert senare förklara för mig vad detta skulle ha för syfte. När vi lade oss till bords sade han till oss att tiden var kommen. Han tittade på oss alla och sade i lugn ton att en av oss skulle förråda honom. Jag slappnade av: Jag hade fattat det hela på rätt sätt. Jag ingick i mästarens plan.

Några av de andra blev upprörda och förtvivlade: De var säkert inte insatta i det hela?

När rabbin sade till brushuvudet Petrus att denne skulle förneka honom tre gånger redan innan tuppen hunnit gala brast flera av dem ut i gråt. Rabbin tittade på mig och sade: Gör snart vad du ska göra! De andra var vana vid att han sände mig med uppdrag eftersom det var jag som stod för alla inköp och tänkte nog inte över varför jag inte gick med upp till Getsemane där vi skulle övernatta.

Jag gjorde vad jag trodde att min rabbi bett mig om och lurade med mig en grupp av präster som eskorterades av några beväpnade soldater och förde dem till honom. Jag förväntade mig att nu skulle min rabbis Gud visa sin storhet och göra det möjligt för oss enkla människor att besegra de här människorna, några i taget, och tåga in i Jerusalem för att uppbåda en arme. Det skulle vara så lätt nu efter det bejublade intåget i staden.

Och så rämnade hela min världsbild när de drog iväg med min rabbi och korsfäste honom som en vanlig rövare och upprorsman. Och hans Gud kom honom inte till undsättning.

Kanske min rabbi ändå misstagit sig på honom? Själv kan jag inte leva med skammen att ses som en förrädare. Jag tänker följa rabbin i döden och hoppas att kommande generationer aldrig får höra talas om Judas seloten med tillnamnet Iskariot som misstog sig så skamligt. Jag kommer att få vila i en namnlös grav

skipade rättvisa
mellan två kvinnor
som båda
gjorde anspråk
på samma barn

-Låt hämta ett svärd
hugg detta barn
i två delar,
och ge dem var sin.

Varpå den ena kvinnan
skrek: -nej nej
låt henne få honom!

Salomo räckte över barnet
och sade:
Denna kvinnan
är barnets mor.

Inte ens Salomo
Batsebas son
legitimerad genom dråp
hjälpt till tronen
genom brodermord
av sin moderns
intriger och svek

Inte ens Salomo
i all sin visdom
anade
att det finns mödrar
som ljublande ropar:
-Hugg det itu!

Bara för att kärleken i bland kan vara väldigt farlig när den drabbar oss med förödande kraft så är det ändå kärleken som övervinner allt. Jag får använda ett bibelcitat trots min ateism: jag tycker nämligen att det inte kan sägas bättre än här:

 Bibeln säger i 1 Kor. 13:4-7: ”

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den rusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”

Var sannerligen inga veka små liljor. Jag har alltid undrat hur kyrkorna lyckats med att få fram en Mariamyt om kyska, inaktiva, svaga små väsen när bibeln berättar om Sara, Mirjam, Bat Seba, Ester, Rut o många andra verkligt urcoola tanter!

 Somliga skulle kallat dem fulare saker: Bat Seba var defenitivt en anstiftare till flera mord.

 Och de gick alla sängvägen till sina ställningar.Väldigt långt i från jungfrufödsel.