Det sista året har varit skrämmande, svårt och fyllt av ångest och sorg för mig. Men genom att prioritera det som ger lycka, glädje och kärlek kan man hjälpa sig själv mycket bättre än vad den nedmonterade, näst intill obefintliga psykvården kan. Vardagen har så många stunder det bara gnistrar till om - en varm lyckokänsla fyller hela mitt sinne och jag känner mig redo för livet igen. Detta handlar om en sådan stilla stund.

Jag och min dotters dotter sitter och njuter av den ljumma kvällen på svärsonens egenhändigt byggda brygga. Vi ser inga hus eller människor, stället ligger på en udde och avskilt. Det är svårt att tro att man kan nå centrala Stockholm på under en timme. Här växer näckrosor och vass och till skillnad mot poolen därhemma är detta vatten mycket levande. Fiskar hoppar, insekter surrar och jag tror mig höra grodor. Det kan vara paddor, jag är inte så bra på skillnaden. På andra sidan sjön häckar ett svanpar - de seglar så majestätiskt förbi med uppsträckta halsar. Vi talar om att svanar lever ihop hela livet. Den lilla frågar mig vad de gör när en av dem dör. Jag kan inte svara på det eftersom jag faktiskt inte vet, men lovar att ta reda på detta.

Det är 60 år mellan oss. Jag kommer att vara hennes gårdag, ett minne ifrån barndomen. Hon blir min morgondag. Men vem hon blir till slut kommer tiden inte tillåta mig att få veta. Flickan, som jag kan kalla för Lina, ska fylla sex år nu snart och ser fram emot att få börja skolans förberedande klass. Hon bubblar över av glädje och iver men glömmer aldrig bort att vara generöst snäll mot mig och alla andra. På landet har hon ritat en sol och hängt upp på staketet till poolen därhemma så att solen alltid ska skina på mig när jag gör min simgymnastik.

Livets obönhörliga snabbhet har alltid givit mig svår ångest. Jag har börjat attackera min dödsångest med trösten som hon och alla de andra barnbarnen ger mig - de finns till och kommer att leva kvar och i sin tur få barn.

Men som vi behandlat vår stackars planet är det egentligen oansvarigt att sätta en ny generation till världen. Dottern var i många år helt säker på att det enda jag skulle bli mormor till var hennes motorcykel med sidovagn. Jag var nöjd med det eftersom jag blev farmor med jämna mellanrum. Men en biologisk klocka tycks ha slagit för dottern, som nu har tre små underverk, producerade i rask takt.

Jag brukar tänka på Khalil Gibran, som skrivit "Profeten", när jag tänker på mina barn och barnbarn. Han har skrivit något av det vackraste jag vet om barn:

Visst har mitt liv varit kantat av barn och husdjur av alla de slag (mina och andras) men med åren inser man sin begränsning. Någon behåller bara katten när hunden går bort, andra byter till en mindre ras och inskränker sig till hund eller katt en i taget. En väninna gjorde sig av med sina sköldpaddor på ett mycket praktiskt men högst olaglig sätt (de har det bra).

Så jag har nöjt mig med bassetten Bellman, fast det egentligen kanske är dags för honom att få en liten valp att ta hand om innan han börjar bli ålderdomssvag, men hans aggressivitet gentemot andra hundar får mig att tveka. Jag ser för mig vilda slagsmål i min säng om nätterna medan jag försöker få luft.

Jag har kunnat genomföra flera ganska långa tågluffar med hjälp av min rullator som förstås är döpt till Runner. Jag ser honom som en kompis - ungefär som den kanariegula husvagnen Eggbert eller den gamla folkabussen Vagabond som tidvis varit mina hem.

När jag skulle operera mig för grå starr här om dagen så hade jag talat med min psykiater sedan många år som gjort samma operation. Hon gjorde den på sommaren då det ju finns en del flugor. Hon jagade en ovanligt envis fluga länge innan hon insåg att den satt i linsen och egentligen inte fanns.

Så jag satt och  väntade och väntade och på tredje dagen efter operationen skymtade jag ett väsen som flög förbi mitt öga i sirliga piruetter. Rakt upp och så en loop ner till boksidan. Men det var ingen fluga - den här varelsen är mycket sprödare och gracil och väldigt vacker. Helt grå med dubbla vingar som en liten, liten trollslända men ben tunna som en myggas.

I veckan fann jag ett block med en nästan oläslig handstil: blocket jag skrev i för att inte bli galen när jag vakade över Rolf.

 
Att vi äntligen skaffat en veckostädare har fått mig att ge mig i kast med en stor grovsortering av vårt hem. Vi har mindre plats nu när Rolf flyttat ner ifrån ett stort sovrum med skrivbord och väggar fulla av bokhyllor. Hans innehöll mest bibelsamlingar och de stora filosoferna. Så jag rensar obönhörligen ut mina gamla böcker nu när jag köper nya. Mitt lilla antikvariat (Mormors lekstuga) utanför staketet går ganska bra sommartid trots att jag bara tar 5 kr/bok.

Vi  har alla samlat på oss en massa skräp som ligger blandat med gamla dödsbopapper, så jag får gå igenom det hela. Inte alla dödsbon på vinden - dem kan ungarna få röja bland om jag inte skulle hinna. Jag håller mig till våra personliga saker: Rolfs, mitt och Rolands. Säck efter säck går till soporna. Barnen får titta innan vi slänger.

I veckan fann jag ett block med en nästan oläslig handstil: blocket jag skrev i för att inte bli galen när jag vakade över Rolf. Så rädd som jag var när han låg i koma då 2002 har jag aldrig varit förut i hela mitt liv. Även när han vaknade till men inte var kontaktbar var skräcken där. Inget skrämmer mig så som hans framtida död. Han är ju 21 år äldre än jag så i efterhand inser jag varför han nobbade mig en gång, som 17 åring - jag sökte föräldrar/familj.

Det enda säkra är att ungdom försvinner med tiden och när jag blev nästan 19 lät han sig övertalas. Jag var fast bestämd att han skulle bli pappa till mina barn, för en sådan man till pappa borde alla barn få ha. Redan då tänkte jag på hans död och bestämde mig för att ta mitt liv i god tid så att jag inte skulle behöva leva vidare efteråt. Främst gällde förstås att eventuella barn blev vuxna. Att han själv kunde bli sjuk och beroende av mig föll mig aldrig in då jag ständigt var den sjuka i vårt förhållande och han hade fysik som en ungdom tills han blev 78 år

Så kom stroken vid ratten år 2002 och den massiva stroken dagen efter på sjukhuset när han gled in i koma.

Nu tänkte jag citera lite ur mina dels förvirrade, dels glasklara tankar som jag slängde ner på ett pappersblock bredvid hans säng. De flesta av oss upplever liknande saker under livets gång.Det ironiska och sorgliga är att flera av dem som stöttade mig då själva är borta nu, medan Rolf lever. Jag har inte daterat anteckningarna då jag hela den hösten och vintern inte visste vilket datum eller vilken veckodag det var eller om det var natt eller dag. Vi försökte vara två stycken hos honom på natten men bara en på dagen. Världen utanför pågick ju som vanligt, overkligt nog. Både sonen, Kim, och dottern Kia slutade arbeta respektive tog tjänstledigt. Roland ,make nr 2, fick ta hand om kollektivet och Johan, svärsonen, fick ta en del nattpass trots att han arbetade hela tiden.

Så här gick tankarna. Jag skriver rent, men ändrar ingenting, bara utelämnar obegripligheter:

Jag måste bottna i mig själv. Hur gärna jag än vill så kan jag inte bygga mitt liv på Rolf eller andra människor. Vi möts men förr eller senare måste vi skiljas. Döden kommer sällan till alla vi älskar på en gång.
Vi står i ett vägskäl och våra vägar skiljs obönhörligen. Kanske.

I natt: Jag blev så trött i natt att jag smet ut i korridoren och fick en kopp kaffe. Då hörde jag Kim vråla. Jag sprang tillbaka: Rolf hade slitit av sig droppet igen men gjort sig illa på något vis. Det var så mycket blod. - "Men mamma jag sov, det var din tur."  Ja jag vet. jag gjorde fel men jag trodde ju inte... De sov båda så hårt när jag sprang ut.

Från ingenstans kommer vi och till ingenstans försvinner vi. Så kort tid på den scenen som är livet och så fort ridån går ner. Vad är det för mening med det - vi ska ju vara döda i evigheters evighet snart. Hur kan jag hantera den vetskapen?  Hur kan någon? Kan den ens hanteras? Just nu tror jag inte det.

I natt: Kim skulle åka hem och sova men är tillbaka på avdelningen med en gubbe från vår korridor. Han stod halvnaken vid busshållplatsen när Kim skulle hämta bilen. Ingen hade märkt att han gått ut kl 4:00 på natten. Stackaren var iskall. Här skulle behövas mera personal.

Ingenting i världen kan förbereda oss på den fruktansvärda, katastrofala sorg och rädsla vi känner när vi dabbas.  "Jag förstår precis hur det känns" hörde jag ibland efter Dessies, vår äldsta dotters död. Skitprat. Det gör vi inte alls förrän det är vår tur. Kanske denna vår oförmåga skyddar oss från vetskapen att allt leder till intet? För alla som älskar måste förlora sin kärlek. Bara den som dör först slipper den olidliga sorgen. Utplåningen slipper ju ingen så lite sorg kanske man inte ska vara så rädd för eftersom även sorgetiden blir kort?

I Dag:  Kia och jag börjar få i Rolf några ml vätska genom munnen, det är bra för han har svårt att låta droppet sitta kvar. Jag kryper upp i hans säng och läser våra dikter  - de jag kan utantill. Jag inbillar mig att han hör dem. I bland sjunger jag våra älsklingssånger. I natt när jag sjöng Lina Sandells "Blott en dag" frågade tanten i rummet bredvid nu på morgonen om jag hade hört frälsningsarmen som varit här i natt. Jag rodnade säkert djupt för jag har ingen sångröst men erkände och hon sade att när man, som hon, väntar på döden vilken dag som helst kan jag störa henne hur mycket jag vill. Bussigt.

Den har tur som dör mycket ung. Ska man helt slippa sorger bör man kanske dö som barn som Dessie -  hon fick tre år utan att ana att de skulle ta slut. Men bäst är väl att inte sätta några barn till världen?

Det är så egoistiskt när man vet att man genom att föda någon samtidigt utdelar en dödsdom. I bibeln står ju ett ”Ve över alla som föder och ger di "i dessa tider ". Vad då dessa? Det är väl lika villkor i alla tider?

I filmen "Rose" sjunger Bette Midler att den själ som är rädd för döden aldrig lever - fullt ut. Jag känner igen  en dyrköpt sanning i detta. Varför förstår inte folk detta innan de förlorar allt de sätter värde på och håller på med oväsentliga saker sin korta stund på jorden?

I dag log Rolf när Kim kom med lilla Nico. Vi kastade oss upp i sängen och hans famn när en sköterska hördes från dörren: Finns det en patient underst i den där sängen?

I dag: Fick i honom 75 ml kaffe och 100 ml mjölk i dag.
e
I natt läste jag Lagerqvist: "Det är vackrast när det skymmer"  som Rolf läste på Dessies begravning. Då tittade han på mig men såg väldigt frågande ut. Jag tror inte han kände igen mig men däremot kände han helt klart igen dikten.  Någon får ta hit diktböckerna så jag kan variera. Ferlin kunde han ju utantill förut. De läser jag nu och sjunger de som är tonsatta. Han tittar på mig hela tiden när jag sjunger.

Hur acceptera att gårdagen är historia och att morgondagen kanske aldrig kommer? Jag skriver och skriver block efter block men kommer hela tiden fram till de här meningarna. Längre orkar visst inte min surriga hjärna komma?

Vi bor precis över helikopterplattan så i bland hörs det en del dramatik men det angår liksom inte oss. Vi fokuserar helt på att få Rolf att titta på oss och att låta oss hälla i honom vätska genom sugröret och skriva upp varje milliliter. Jag ser att vi lyckats bäst med mjölk. Ljummet kaffe går inte alls längre.

I dag: Han ser på mig. - "Känner du igen mig?"  Han bara tittar helt lugnt på mig. - " Vet du vem jag är?"  Han skakar lite frågande på huvudet - kan det tyda på att han förstod frågan? Barnen försöker de med men får inget respons.

Dagar och nätter flyter ihop. Vem matar hundarna? Måste fråga Roland om husdjuren när vi ses. Det måste ha samlats räkningar nu? Betalar någon?

Är hemma för att sova och sitter i Roffes fåtölj och gråter en stund.

Sedan återvänder jag hit. Att vara någon annanstans nu känns omöjligt. De vill mig väl men jag behöver inte sova nu. Jag behöver känna doften av Rolf genom att lägga mitt ansikte mot hans axel och balansera försiktigt i sängen.

Vi får äntligen i honom mer och mer drycker. Genom att höja sängen kan vi få honom att halvsitta upp och då går det bättre. Att man kan bli så glad över att någon får i sig en liten skiva av en mandarin. Det var Kia som lyckades.

Kommer han att överleva?  Och kommer han i så fall bli liggande så här resten av livet?  Utan språk, utan att kunna röra sig. Aktive Rolf, alltid fullt upp. Utan språk kan han aldrig mera läsa. Hur ska han kunna leva så?   Stopp nu: Blott en dag i sänder , som Lina skrev. Jag får väl läsa för honom i så fall.  Dygnen flyter i varandra. Damen som inväntar döden sover inte mycket hon heller så det händer att hon och jag pratar lite på natten. När någon är inne hos Rolf tar jag mig numera till dagrummet där de har nyheter hela natten.

En ganska ung man brukar sitta där och gråta. Han är mitt uppe i livet, de har köpt hus och han har små barn och så en massiv stroke. Vi blir bekanta genom att även han kommer till nattnyheterna. I hans ålder kommer de att erbjuda honom maximal rehab. Rolf är i alla fall färdig med sitt aktiva liv. Men mitt hjärta gråter för den unge mannens skull. Vi har nyligen haft ett liknande fall hemma i kollektivet. X fick stroke när han skulle fylla 34 år och blev gravt handikappad. Det gick inte i längden för hans unga fru. Hon måste fortsätta med sitt liv.

Rolf har börjat äta lite kräm och bitar av mjukt bröd. Hans sväljreflexer är bra säger doktorn. Kan vi få i honom en minimidos med näring genom munnen slipper han droppet som han bara rycker loss.
Och framför allt: Vi kan ta hem honom. Vi kämpar allihopa med detta.

I natt: kramper och stön av smärta. Kia larmar. Läkarna befarar en ny stroke och de håller på länge vid hans säng. Så får vi det lugnande beskedet - han tål inte Waran! Nu måste man byta blodförtunnande. Waran är den absolut bästa medicinen för Rolfs tillstånd men går det inte så går det inte. Medlet har en rad biverkningar.

I dag: Så märklig är känslan av att sitta bredvid någon man känt intimt sedan över 40 år - där varje rynka och varje lillen skavank är en välkänd historia, där de mörkblå ögonen bara behövde se in i mina för att jag skulle känna mig som ett med honom och se vad han tänkte - och mötas av blicken från en främling.

Läkarna vet i nuläget absolut ingenting om hans framtid. Kommer han över huvud taget att börja prata igen?  Och om han lär sig det - är hans hjärna intakt?  Någon på avdelningen berättar om en man som vaknat ur sin koma och numera står på en tvåårings nivå. "- Det vill du väl inte?" frågar hon. Jag tänker mig Rolf som tvååring. När jag mötte honom var han ju en vuxen man på 38. Men så tänker jag på hur gärna jag velat ha flera barn. Om Rolf blir två år i sinnet så får jag ju ett extra barn med honom i alla fall i utbyte mot en livskamrat. Det känns inte fel.  Så väldigt gärna jag vill det i stället för att förlora honom!

Han sitter upp i sängen längre och längre stunder. Vi försöker hela tiden tala till honom men det går trögt. Däremot börjar vi få i honom mer och mer mat av karaktären moser och annat. Det är ju en förutsättning för hemresan så vi håller på dygnet runt.

Så kommer det plötsligt: "Bamse".  Bamse?  Så ser vi min tröja som har en stor bild av Bamse framtill. Jag vet inte alls vad jag har på mig den här tiden. Rösten låter hes och skrovlig men han sade namnet tydligt. " - Minns du Bamse?" Nu står både barnen och jag framför honom. Han nickar. - Minns du mig då?  Han tittar vänligt på mig och skakar sakta på huvudet. Jag springer ut på toaletten och bryter i hop där. Så hejdar jag mig. Inte gråta nu: Detta är ju hoppfullt. Han minns sin hund. Nu börjar vi får några ord ur honom då och då.

I dag när jag varit borta nästan ett dygn och kommer in i rummet ler han emot mig! Båda ungarna flyger upp ifrån hans sängkant. "- Ser ni vad glad han blir över att se morsan!" Ja, han ler helt klar med glädje i ansiktet emot mig! Jag kysser honom över hela huvudet. Vilken lycka. Svärdottern kommer med lilla Nico. "- Ska du dö nu farfar? I så fall får du en blomma av mig."  Rolf ler emot henne med hela ansiktet och hon kryper upp till oss två i sängen.

Dagarna förblir grå och monotona men varje dag görs ett litet framsteg av något slag. Nu kan han säga enklare ord som "ja" och "nej" eller "vet inte".  Så vi håller på dygnet runt. Han ska börja äta lite mat men hans apraxi gör att han inte får tag i någonting med vare sig gaffel eller sked så vi matar honom. Detta tillstånd brukar gå tillbaka har vi läst. Främst dottern och jag har nu läst allt vi kommit över om stroke samt anlitat en privat stroke -specialist på stan för en frågetimma, för på sjukhuset får man dålig eller ingen information. De få som har kunskapen ser man inte ute på avdelningen.

I dag sitter vi här i dagrummet - Rolf har tagit sig hit med en rollator och sonens och min hjälp. Nu ser jag vilken vacker höstdag det är ute och snuddar vid tanken på vilken underbar svampdag i skogen med hundarna detta hade varit för inte länge sedan.  Så blir jag arg på mig själv. Idioti, man kan köpa svamp på burk. Sånt larv orkar jag inte sörja över nu.

Nu ler Rolf alltid igenkännande emot mig och svarar ja om jag frågar om han känner igen mig. Men mitt namn minns han inte. Jag smeker hans ansikte och kysser hans kinder, så vänder jag upp hans handflator och kysser dem.  Aldrig har jag sett hans händer i detta vita skick.  De har alltid varit fulla av valkar, sår, färgklickar och motorolja. Och jag vet att han ska följa med hem nu snart. Den här gången ser det ut att gå vägen.  Med oron för nästa gång ska jag göra som Lina Sandell sjunger i sin psalm: "Morgondagens oro kan du spara". 

 Vi lever här och nu och vi älskar.

Fast numera sjunger han på ett lite stillsammare sätt och jag såg bara en enda trosa kastas upp på scenen.Kanske de borde kast upp viagra i stället: Han är ju faktiskt 72 år nu: denne veteran! Men rösten har han kvar.Och som en skolflicka fick jag hans autograf. Bilden tog dottern: hos de runt 35 är han kult.

Jag har lämnat glasögon efter mig på tre kontinenter. En gång höll de på att bli min död."
Jag och mina glasögon har i många år varit en stor källa till stor munterhet inom familjen! De har hittats på de mest märkliga ställen, till och med i toalettstolen. För att inte tala om i badkaret - jag låg och läste där förr i världen. Folk har satt sig på dem där de legat kamouflerade i en fåtölj och råkat trampa på dem i den oklippta gräsmattan. Har man runt 14 000 böcker vill man läsa nästan jämt och i synnerhet när resten av huset sover för det är då mina Dämoner (för att travestera Bergman) är som mest vakna.

Jag fick alltså läsglasögon när jag var hos min optiker för sisådär 25 år sedan. Åkomman då var Fel Födelsenummer, sade han. Jag köpte lassvis med de där billiga läsglasögonen som man köper på loppis och på marknader och finns tillgängliga åtminstone hela Europa och med åren var jag uppe i 3+. Det är utomordentligt svårt att få tag i 4:orna - förmodligen anses det vara dags för ett optikerbesök när man hunnit dit? Men jag har varit lite ängslig för då blir det mycket dyrt.

Jag har lämnat glasögon efter mig på tre kontinenter.

En gång höll de på att bli min död. Vi kom med ett lokaltåg ifrån en liten italiensk stad där båtarna till och från Elba går till en större stad där vi skulle ta ett snabbtåg norrut. Jag glömde i vanlig ordning glasögonen på toaletten men insåg att jag inte skulle hinna runt alla plattformar igen då vårt tåg var på inrullande. Men jag såg toaletten mitt framför mig. Så jag kastade mig ner på spåret och skrek till maken: "Håll tåget!" På toan var glasögonen redan stulna så det gick fort, men när jag hoppade ner på spåret igen började folk skrika "No, No!" runt mig och först då såg jag det snabbtåg som kom på mitt spår. Jag snubblade men några tuffingar fick tag i mig och hjälpte Rolf att hala upp mig - bara skorna blev överkörda den gången.

När jag varit hos mina systrar eller vänner går de alltid en glasögonrunda för att hitta alla paren. Jag reser aldrig med färre än fem par.

För två år sedan dog en av rosenbuskarna här hemma så jag och lilla Maja, då tre, skulle plantera en ny. När jag grävt en djup grop så blinkade det till. Ett par glasögon i botten på gropen. De måste ha trillat av näsan när jag planterade. Undra på att den stackars rosen inte ville ta sig. På somrarna springer Maja runt ute och inne och letar efter dagens skörd. Hon får 5 kr för dem, antingen hon hittar ett par eller flera.

Ända sedan Rolf blev sjuk 2002

har jag insett att jag måste skaffa ett par riktiga glasögon hos en optiker. Jag har varit på väg säkert tio gånger men det händer alltid någonting så att jag får avboka min tid. En gång var det Roffes sista stroke och nästa gång hans lårbensbrott. Så har det inte gått med avbytaren (vanligtvis dottern) några gånger, småbarn blir ofta sjuka över en natt och då får jag ställa in. Mina jämnåriga har betalat mellan 5 000 och 7 000 kr för sina "riktiga" glasögon så jag har bestämt mig för att ett par ska sitta fast i en kedja där jag har min läshörna. Jag har inte råd att plantera rosor med dem utan får lägga någonting annat i planteringsgroparna - gammal hederlig kogödsel kanske?

Förra vintern kom svininfluensan när jag hade optikertid. I vinter och i vår har Rolf varit så dålig. Vi har snurrat runt rejält i vårdkarusellen men turen har fått ett lyckligt slut - en mycket inflammerad tand opererades bort och cancerlarmet drogs tillbaka. Istället började jag själv svimma och ramla lite väl ofta så resten av sommaren/hösten är det jag som valsat runt mellan husläkaren, min kardiolog och neurologkliniken och det visade sig, inte helt otippat, att min ena halspulsåder är 100 % tät och den andra 50 %. Jag har ju sakta blivit sämre efter 25 år av svår kärlkramp. Jag svimmar av syrebristen sålunda.  Det känns som att andas genom ett sugrör ungefär.

Den goda nyheten var att hjärtat var utmärkt trots alla usla kranskärl! Om det halvöppna kranskärlet tätar till sig upp till ett 60-70-procentigt stopp måste man riskera en operation och då är ju ett bra hjärta en väldig fördel.
För oddsen  för  en lyckad operation är inte så bra som jag skulle önskat

.
Lycklig över detta skolkade jag från patientrollen i höst och ärvde de enda tre läsglasögon som har en 4:a av Rolf som inte kan läsa alls sedan den sista stroken. Men de var alltid smutsiga, särskilt ena sidan. Jag bad Roland , gubbe 2 ,att göra rent dem lite effektivare. Jag tänkte ju att jag måste göra något slags fel för jag fick dem inte rena. Han kom tillbaka med dem och sade att nu var de som nya. Men inte då. Ena sidan var konstant lika skitig. Jag gick igenom samma procedur med alla tre paren och började tala om att boka en optikertid igen eftersom Roffes gamla måste vara defekta i glaset på ena sidan.

Så tittade dottern närmare på mig i dagsljus.

 "Men mamma, ditt ena öga är ju grått!"  Och jag kom för första gången på att sätta en hand för ögat på den sidan där glasen alltid verkade rena och fann att jag är helt blind på den andra sidan. Jag ser lite ljus om jag tittar rätt in i en lampa! Jag kunde inte hålla mig för skratt trots chocken. Vad vi putsat och putsat på detta ögonglas och så är jag total blind där! Dottern föll till slut in i skrattet. Roland, som kallat mig Blindstyre i många år för att jag alltid slarvar bort mina glasögon, kan nu säga detta med fog!

Efter att nekats tid på de tre sjukhus i Stockholm som har ögonläkare (de har för lång kö) besökte jag i före helgen en privat klinik som samarbetar med SÖS. Jag har grå starr - det öga som är blint har säkert varit det i flera år. En praktikant fick komma och titta hur en fullt utvecklad starr ser ut! Det var mitt lilla bidrag till utbildning av morgondagens ögonkirurger som ska behandla mina barnbarn! Så fick jag veta att jag har starr även på det andra ögat, bara inte så utvecklad ännu.

Jag blev iskall inuti ett ögonblick. Mina älskade böcker.

Men så sade den vänlige läkaren att det blinda ögat skulle ha opererats för flera år sedan, men nu blir det direkt efter helgerna. Och senare det andra ögat. Jag ska prova in både läsglasögon (viktigast) och sådana man ser med på distans.

Det blev alltså en dunkel julhelg, men bara till det yttre. Inombords känns det ljust och jag är så lättad över att åter ha dragit en vinstlott - jag kan opereras. Det kunde ju varit vad som helst. Och Maja kan vi säkert hitta ett annat extraknäck åt. Hon är fem på det sjätte året nu och hade säkert blivit prismedveten och höjt taxan snart ändå.

Tillägnad Johan som vågade stanna!

(Jag skrev den här för flera år sedan men då var det ännu tidigare detta hände.=

Pojken har inte träffat hennes föräldrar ännu. Själv kommer han ifrån en borglig, konvetionell familj med militära anor och gammaldags värderingar!
De är båda mycket unga och oerhört förälskade.
Men detta är första gången han skall övernatta hemma hos henne.
Flickan var mycket klok och såg först till att de kom sent hem, och vidare att de skulle övernatta i gäststugan.
Pojken hade inga invändningar och efter en sen kväll kröp de i säng i den lilla stugan på gården. Flickan föll i sömn fram på natten, men skakades vaken av en darrande pojke.
"Vakna......det var ett spöke i fönstret!"

De hade visserligen tagit en öl eller två men det hade bara gjort flickan sömnig,så hon mummlade något lugnande och försökte sommna om. Pojken insisterade:
"Ett vitt ansikte pressades mot rutan!"
"Somna om," mumlar hon mellan sömn och vaka.
Han suckar och lägger sig till rätta.Så hör han plötsligt en svag sång och hoppar ur sängen och tittar ut!
På poolkanten sitter en stor vit figur och sjunger. När han kommit över den första förvåningen ser han att det är en spritt naken kvinna.
Nu skakar han liv i flickvännen och viskar:
"Det sitter en naken tant på poolkanten och sjunger`"
"mm...det är bara mamma!"
"Din mamma???"
"Ja .....när hon är deppig och full sjunger hon så där!"

Men...vi kan väl inte låta henne bara sitta där ute.......naken ?"

Flickan förstår nu att här blir det ingen sömn förrän den orolige blivit lugnad:
"Vad sjunger hon?"
Pojken lyssnar så gott han kan.
"Något om en grå liten fågel..."
säger han till slut tveksamt.
"Ferlin.......en döddansares visor" säger flickan och tillägger bestämt att "det är ingen fara, inte ännu.
Men hör du nåt om Dödens ängel, så väck mig?"
"Dödens vadförnågot?"
"Ängel: Av Wallin".

Pojken lägger sig tillrätta igen och undrar hurdan hennes familj kan vara. Då hör han genom fönstret:
"då stannar dansen
då sänkas ljuden
då vissnar kransen,
då bleknar bruden."

Han skakar henne igen: "Är det den här om vissnade kransar?"
Shit!
Hon flyger ur sängen ,ut genom dörren och väser:
"Nu är det natti natti,mamma!" varpå kvinnan som övergår till deklamation,kramar om henne och säger
"Jag vet inte vem som är bäst.....
Tegner eller Wallin! Vad tycker du?"
"Att du ska gå och lägga dig.......det är snart morgon och vi behöver sova här inne!"
"Vi! Har du en gäst! Det vore trevligt att få hälsa"

"Mamma.....du har faktiskt inga kläder på dig......vi tar det i morgon"
Vänligt men bestämt lotsar hon den nakna kvinnan upp i trappan och in genom dörren!
Sedan får pojken äntligen sova.

På morgonen när ungdommarna infinner sig till frukost möter de en skäggig man i dörren, och pojken tar artigt i hand.
"Så trevlig att få träffa Pias pappa!"

Den skäggige sträcker fram sin hand och ler mot pojken.
"Kaj heter jag, skrattar han,och jag bor här jag med, men är inte Pias pappa. Jag har bara varit gift med hennes mamma!"

"Du sade ju att han var skäggig"
viskar pojken till flickan när de forsätter uppför trappan!
" Det är alla här" svarar hon lite smått irriterat och fortsätter in på väg mot köket.
I dörren blir de nästan nersprungna av två jättehundar
(åtminstonde tycker pojken det då) åtföljda av en liten spaniel på korta ben!
Pojken hejdar sig ängsligt ett ögonblick ock säger:
"Kan ingen ropa på dem?"

Flickan svarar:"Ingen större ide.......de skulle ändå inte lyda......här tror vi på fri hunduppfostran!" och knuffar in honom i hallen!

Där måste de stanna upp, för där är för tillfället fullt av folk,som debatterar något på olika språk med viftande armar.

"Var är din pappa?" viskar pojken lite försynt.
Flickan pekar på en öppen dörr till höger ur vilken man hör en dånande mansröst på klingande norska citera Bibeln, närmare bestämt Uppenbarelseboken!

Pojken kliver fram och tittar in genom dörren, som visar sig gå till toaletten! På den sitter en ännu skäggigare gubbe än den förste och slår ut armarna i ett våldsamt kropsspråk som gör att han ser ut att ha problem med att hålla balansen.
"Pappa" säger flickan till den skäggige." det här är Johan!
Min nye pojkvän!"
Den skäggige lyser upp!
"Så trevligt" myser han och sträcker ut sin hand, och den förskräckte pojken tar ett steg in på toaletten och skakar den.

De andra fortsätter sitt samtal, men flickan föser pojken ut mot köket.
Han viskar tyst till henne:
"Sitter ni allid med öppna toalettdörrar här?"
Medan hon lyfter ner tre katter från köksbordet svarar hon lite tankspritt:
"De måste äta här uppe , annars tar hundarna allt!
Toalettdörren? Stänger vi den hör vi ju inte vad som sägs här ute!"

En gyllenbrun indier på väg till arbetet tittar in i köket och ropar"
Ska du ochså flytta in?"
Pojken rodnar djupt och flickan svarar raskt:
"Han hälsar bara på"
En mörk vacker flicka kommer gäspande ut i köker och flickorna kramar om varandra.
"Min storasyster" presenterar flickan. Pojken ser på dem.....den ena nordiskt blond........den andra så sydlänsk med sina mörka ögon.
"Ni är inte ett dugg lika" säger han.
Flickan svarar förstrött att det kunde de ju inte vara när de inte var släkt. Pojken som börjar bli lätt förvirrad avstår från att försöka reda ut begreppen.
Tills en annan dag!

"Var är din mamma, "frågar han till sist......mera för att ha något att prata om än av någon önskan att se hur nattens nakna Ofelia
tar sig ut vid frukostbordet.
"Efter en sådan natt så sover hon nog hela dagen,"
svarade flickan glatt och bredde en ostsmörgås.
"Te eller kaffe?"

Hon sätter fram alla tillbehör, och till sist har sorlet i hallen avtagit......alla ger sig av till sina arbeten!
Hon ler mot honom och säger:
"Där ser du.....vi är en vanlig familj som alla andra!"

Läkaren hade en "dålig dag"

"'Vill du inte ha mig som patient?' 'Nej', säger han kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. Han föser mig baklänges ut genom dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren..."

Äntligen skulle det bli min tur att gå på ett läkarbesök. Det borde skett för ett halvår sedan, men tiden rinner lätt i väg när man lever i en familj där alla varit sjuka stup i kvarten hela vintern. Jag och den Käre har varit patienter på det privatägda Globen Heart och blivit kallade varje halvår till provtagningar och sådant som EKG och ultraljud på hjärtat för den Käres del. Nu vid nyår gick deras avtal ut, men det betydde i praktiken att man kunde få en remiss från sin vårdcentral dit.

Vårdcentral ja. Vi hade, liksom de andra i huset och på vår gata, länge letat efter en bra vårdcentral som fungerade, vilket tyvärr inte var det lättaste. Vi hade tur och blev rekommenderade till Dalens vårdcentral. Vår husläkare där var den bäste man kan tänka sig: Hela familjen gick till honom och han samlade ihop våra spridda journaler i sitt arkiv.

Själv går jag ju till flera läkare, den psykiater jag gått hos i 35 år skriver ju också ut medicin som måste kollas mot de jag får för artrosen och kärlkrampen, kolesterolen och det andra. Samma sak är det med Rolf; Hans blodförtunnande och de andra medicinerna han fått efter stroken måste gå ihop med de han får från sin astmamottagning. Han medicinerar emot både sin medfödda astma och sin grava KOL.

Jag skulle ha tagit mina prov i höstas men det var vinterkräksjuka,  förkylning efter förkylning med svår hosta och vaccination mot svininfluensan som jag inte kunde komma ut till så att jag skulle våga mig ut i vårdsvängen och sen komma hem till Rolf. Och barnen hade halsfluss och öroninflammation och det fick vi också. Vi bor ju alla i samma hus .Så det gick ända fram till nyår när jag äntligen kunde beställa tid hos min husläkare. Det visade sig att han avlidit någon vecka innan.

 Förutom att vi alla sörjde en fin människa som borde haft många år kvar här på jorden så innebar det att vi alla fick byta läkare. Inga problem; Vi hade alla varit hos så många vikarierar och på Dalens vårdcentral fungerar det bra hela tiden. För stora liksom för gamla och för de små. De i personalen är verkligen engagerade och omtänksamma. Men jag och Rolf måste ha samma läkare, för man kan inte förklara för någon hela tiden varför man kanske har svårt att komma och så vidare

Före jul  har Rolf slutat äta och vi fick en akut tid där en vikarie satte hjulen i rullning och nu inväntar vi operationen.

Så blev det då min tur. Jag har haft mycket värk i vinter. Dels artrosen men också på ett ställe under revbenen där det inte ska värka. Så jag hade en del att ta upp med min nye husläkare;  bland annat behövde jag remisser för nya ultraljud på mina halsartärer där den ena är 80 % för tät och den andra 50 %.  Det innebär ständig syrebrist och jag har svimmat oftare på sistone, så det är en sak som måste kollas upp. Det får inte bli så mycket tätare om man säger så. Balansen har också varit usel, jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. Men jag är ju lycklig nog att ha inbyggda airbags.

Nå, jag ringde alltså på telefontid och bokade en tid. En vikarie skötte detta telefonsamtal men det är inget konstigt.  Det gör de ofta.  Jag ordnade för Rolf och jag tog mig dit.  Lite rädd är man ju, sedan mina två systrar drabbats av cancer har jag väl blivit lite rädd när värken i magen sätter in. Jag var ensam i väntrummet och klockan blev tre, den blev både fem och tio minuter över och drog sig emot kvart över. Jag brydde mig inte särskilt mycket; Jag skulle ju bara hem efteråt.

Så kommer där ut en man med iskalla ögon och smala läppar som inte såg ut att någonsin kunna le och säger mitt namn och pekar på en dörr. Magkänslan säger mig att inte gå med denne man någonstans, men förnuftet säger till mig att inte vara löjlig. Jag ska ju inte gifta mig med honom.  Jag rullar in min rullator och tar plats i en stol och tänkte just presentera mig när han korthugget säger: - "Vilka recept vill du ha utskrivna då?"  Jag tittar på honom men han viker undan med blicken. Jag försöker stäcka fram handen och hälsa och säger  "Det är du som är min nye husläkare." Inget svar. Jag tar sats igen:  "Jo, jag vet inte om du har den medicinska bakgrunden klar för dig eller om..."  Jag tänkte fortsätta med att säga att jag hade med mig en ny medicinlista för säkerhets skull men han tystar mig med en ilsken blick. "Vilka recept?"  Jag försöker förklara att jag beställt en läkarundersökning och inte behöver några recept men han avbryter igen. "Jag har inte tid med det där: Jag har egna patienter att ta hand om."  Jag blev helt paff.  "Men jag har ju en inbokad och betald tid här hos dig nu."  "Den har jag inte bokat", snäser mannen som är min nye husläkare. Så börjar han demonstrativt läsa i några papper han har på bordet. Jag är osynlig. Jag sitter chockad tyst ett tag och tänker på allt som ska klaffa för mig för att jag ens ska kunna komma till en läkare. Någon hos Rolf, färdtjänst, och så nu detta.

Till sist säger jag:  -"Vill du inte ha mig här inne eller som patient?"   "Nej", säger ha kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer.  "Ja, men jag måste ha mina remisser och en undersökning."  Han reser sig och jag blir rädd, reser mig också och försöker backa rullatorn. Han föser mig baklänges ut genom dörren vilket är jobbigt med tanke på min balans.  "Men jag har ju betalat i kassan?"   "Tala med dem. Du kan ju alltid ta en taxi till akuten",  snäser han och smäller igen dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren en bra stund innan jag lyckats ta mig upp.

Jag rullar ut till kassan men där bryter jag ihop.  Ett av mina syndrom är ju svår panikångest och nu kommer ett anfall så att jag börjar skaka i hela kroppen och gråta högt. Det utlöser ett kärlkrampsanfall och jag får inte tag i sprayen i väskan. Några sköterskor kommer till min hjälp och tar med mig in i ett angränsade rum där jag får spraya min nitrospray och får vatten att dricka.  Sköterskan är jätterar och vill först inte tro mig men efter att ha hört efter med läkaren kommer hon in.  "Han sade att han hade en dålig dag och att något gick snett."   Jag kan inte resa mig ännu och undrar hur jag ska kunna ta mig därifrån. Sköterskan tröstar och ser till att kassan betalat tillbaka mina pengar. För färdtjänst och den slant flickan som sitter hos Rolf ska ha får jag inga pengar. Och jag har fortfarande akut värk. Och min oro för vad den betyder är också kvar. Jag sitter där med mitt vatten och känner mig absolut, totalt värdelös. En sopa som man inte ens kan ta i hand.

Jag vet att jag inte kan ta mig hem:  Jag åkte färdtjänst som gått tillbaka för länge sedan och jag har inte i mitt chockade tillstånd tänkt på att jag kan be om hjälp med att ringa en taxi.  Men den snälla sköterskan kommer fram med listan på läkare och ger mig ett nytt namn.  "Han är väldigt bra",  säger hon. Så går hon ut och kollar mina journaler. Hade mannen med de iskalla ögonen bara öppnat sin dator hade han hittat alltihopa om mig där. Alla papper och medicinlistor var prydligt inlagda av min avlidne husläkare.

Jag börjar gå de långa korridorerna mot utgången då min man nummer två kommer gående. Han har blivit orolig när timmarna gått och jag inte återvänt, för han visste ju hur dålig jag var på grund av allt detta med Rolf.och min lillasyster.  Jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv och sjönk ihop i hans armar. Han hjälpte mig ut i vestibulen, parkerade mig där, hämtade bilen och tog mig äntligen hem.  Där bröt jag ihop igen så jag fick ringa den psykjour jag tillhör och prata med den psykolog som var i tjänst och det hjälpte en del.

Så smet jag ner i tvättstugan och bara kröp upp på dotterns tvätthög och grät. Vi bor trångt och varje gång det varit en kris har jag använt tvättstugan att gråta ut i.

Jag minns den där förfärliga dagen  för åtta år sedan då Rolf låg i koma och barnen sänt hem mig för att sova så att vi skulle kunna byta av varandra.vid vakan.  Jag kröp ihop i tvättstugan och ylade som ett djur.  Efter att dottern har utökat sin familj med tre småttingar kan jag alltid lita på ett stort mjukt tvättberg att ligga i och gråta: Gud signe den flickan.

Det har gått över ett dygn och jag börjar landa. Om denne läkare absolut inte ville ha mig som patient;

Varför listade han då mig och Rolf ?  Om han hade dubbelbokat: Varför ringde han då inte återbud?  Och hur kan man behandla en människa (vem som helst) som en hög skit? I synnerhet som han hade haft tid att kolla upp mina journaler och borde ha sett att jag medicinerade mot grava ångestproblem och svår panikångest sedan över 40 år tillbaka?  Borde han åtminstone inte ringt på någon som hjälpt mig ut så jag sluppit krypa omkring på golvet?  Han kunde ju inte veta hur dålig balans jag har, men man brukar väl ha någon form av balansbesvär när man går med rullator?  Det borde inte behövas några studier i medicin för att koppla ihop detta. Jag borde ha följt min magkänsla och inte följt med denne man någonstans . Hade han haft normala känslor av anständighet borde han kommit ut i det rum där jag satt och grät och bett om ursäkt.

Psykologen föreslog en anmälan men har jag kraft över till sådana människor som han, när jag själv är så dålig och Roffes operation närmar sig?  Är en sådan människa värd det?  Kanske man borde tänka på alla andra som kan råka lika lilla ut? 

 Idag slog det mig plötsligt: När jag fick en akut tid åt Rolf för kanske sex veckor sedan hade denne man en vikarie. En varm och rar läkare som kom på att felet kanske låg någonstans i tänderna, och som hjälpte oss att trycka på om det skulle behövas. Men vår tandläkare är underbar och ansvarsfull så han tog ju Rolf samma dag och har sedan vakat som en hök över remissens vandring mellan Södersjukhuset och Karolinska och tillbaka igen.  Tanken slog mig:  Tänk om Rolf hade råkat ut för den här mannen?  Om någon föser undan Rolf och han ramlar så bryter han ju lårbenshalsen, och hur skulle en sådan föraktfull människa ha tilltalat någon som lider av afasi?

Tack gode Gud att han hade en vikarie den gången.

I förrgår fick jag njuta av min sista badtimma på ett tag.

 Har fått ge upp poolen!

Inte för att de 22 graderna inte var tillräckligt varma men för att vi i  går tömde allt vatten ur de rör som sköter hydraliken till poolskyddet.De ligger överst och fryser lätt och då blir det en dyyyyr historia.Dessutom tror jag inte att poolfirmorna har någon högsäsong på poolservice just nu heller. Nu måste det dras av o på manuellt och även i bra väder är det för tungt för de flesta . Men nu vet Roland ,make 2. hur det är att amma. Han har varit ute var 3.e timma dygnet runt och öppnat/stängt för jag hoppades i det längsta kunna ta mina dagliga bad.

Fram med värktabletterna för första gången på flera år. Men det blir väl vår igen!

Bilden ovan: Mr Pyton ,min arbetskamrat då,äter frukost.

Jag tycker vi behöver skratta lite nu på efter helgerna så jag tänkte berätta några roliga minnen från min tid med egen strippateljé. Även om de tangerar sorgen lika mycket som glädjen: de båda följs ju åt. Jag berättar precis hur det var.
Vi upplevde bisarra och roliga incidenter rätt ofta och jag har till och med sparat en låda skriftliga beställningar (!) och foton (!) för att kanske en gång publicera dem.
Men hänga ut någon gör jag aldrig, även om många skrev beställningar och väldigt udda önskemål på sina arbetsplatsers brevpapper. Då bedrar snålheten visheten.

Jag tänkte berätta om tre udda händelser med tre udda,helt olika  män.

De kom till min ateljé som kunder.

 En förblev kund, en blev en kär vän de år han hade kvar att leva och en blev en livskamrat. Men vi möttes alla under väldigt speciella förhållanden och med de två män vars sista år jag fick lyckan att dela upplevde jag en del väldigt udda och ofta dråpliga situationer tillsammans med.

Jag hade en flicka anställd, också hon strippa och så en kombinerad telefontant/dörrvakt. Min väninna var lesbisk och hade ett förhållande med en känd kvinnlig artist. Artisten var i sin tur gift med en annan känd artist som råkade vara min väninnas privatkund. Självklart visste ingen av makarna om att de umgicks med samma kvinna: Den ene som sexkund och den andra som älskarinna.

En dag när väninnan fått besök av sin kära

och de hade dragit sig tillbaka i sovrummet bakom stripprummet för en kärleksstund knackade den äkta maken på framdörren. Han ville ha en privatstrippshow med sin fasta miss X. Telefontanten fattade galoppen och svarade att hon var redan upptagen. Då tittade han på mig.  ”Du kan säkert strippa för mig i stället?”  Jag stod handfallen, för dörren till sovrummet lång i stripprummets bortre vägg: ingen kunde gå ut eller in där obemärkt ifall jag stod på scenen. Vi började bli rädda att frun skulle dyka upp när som helst på sin väg till badrummet som hon brukade besöka innan hon gick ut genom bakdörren och åkte hem.

”Hmm... jag är nog lite förkyld” började jag.  - ”Men du behöver ju inte sjunga” tyckte artisten.

 Då kom telefontanten springande: ”Jag såg en civilbil från Krim – de tänker visst göra en razzia igen!” Artisten bleknade och lät slig villigt hjälpas ut genom bakdörren. Några minuter senare kom de två turturduvorna ut ur sovrummet. ”Var det någon här?” undrade de. Vi hörde en man prata. - ”Nej då, sade telefontanten raskt, det var på radion.”  Det var ju uteslutet att berätta för damen att hennes make var stamkund hos hennes älskarinna. När frun så småningom kommit i väg genom samma bakdörr som mannen berättade vi för väninnan vem som frågat efter henne. Vi tittade på varandra och sedan började vi skratta så att vi rullade runt på den tjocka heltäckningsmattan på golvet.

-”Hon är så iskall” härmade väninnan mannen. -”Och han är ju impotent” härmade jag frun. Nej, vi var inte snälla men vi hade omåttligt kul.

Episoden nummer två var också rolig. Men den började sorgligt.

 Det var en kväll när jag höll på att stänga min ateljé som jag såg en gammal man med käpp som stod i trappuppgången. ”-Det är stängt nu”, sade jag vänligt. Mannen stod kvar och jag såg till min bestörtning att han grät. Jag låste upp igen och bad honom vara så snäll att stiga in så vi fick prata. Eftersom han såg dåligt fick jag ta hans arm. När vi satt där i mitt lilla kontor började han berätta. Han berättade att han varit gift med samma kvinna i nästan 60 år. De hade mötts som 17-åringar och det hade aldrig varit någon annan. Han hade inte ens tänkt på andra kvinnor, han älskade sin fru tills den dagen ett halvår innan då hon kom hem ifrån sjukhuset med diagnosen och somnade in hemma i deras säng med hans hand i sin. Hon dog på kvällen men han låg kvar hela natten och höll hennes hand, rädd för att störa hennes insomnande.

Han hade vuxna barn och vuxna barnbarn men kände sig totalt ensam.

 Han saknade så hustruns varma smekningar och så var det en liten hemlighet de haft varandra emellan i alla år, men som han inte kunde få tillträde till nu. Jag frågade förstås vad det var och hur jag kunde hjälpa honom. Jag förstod att han inte var särskilt intresserad av att se mig strippa.

Jo varje morgon hade hans fru kissat i en liten flaska och han hade i alla år använt det som rakvatten. Ingen utom de två hade vetat om det och han tyckte att det gjorde hans fru extra sexig.  Jag funderade. Så kom vi fram till följande: Han skulle komma en gång i veckan men inte till ateljén utan till min bostad på söder och jag skulle vika två timmar till kramar och smekningar av alla de slag om han betalade vad en privat strip tease kostade. Jag skulle desutom samla urin i en vitvinsflaska i kylen som han kunde ta med sig hem.

Så började vårt affärskontakt som fortsatte till hans död men den gick dessutom över i varm vänskap. Han var ju redan en bit över 80 när vi möttes men i fyra år fick jag ha honom. När han visade sig vara svampexpert vek jag på höstarna hela måndagskvällen åt honom. Efter våra kramstunder tog jag fram veckans knepiga svampar och lade ut över köksbordet och så examinerade han dem åt mig. Jag lärde mig mycket av honom och inte bara om svampar. Han hade varit läroverkslärare i matematik, vilket jag alltid avskytt,  så nu kunde jag inte hjälpa mina barn på högstadiet. Så de började gå hem till honom en gång i veckan och båda klarade sin högsatdiematte galant tack vare min vän.

Jag hade en regel gentemot mina kunder.

 Inga presenter utöver mitt arvode. Det var svårt, för många ville ge och ganska dyra saker också. Jag blev erbjuden en blomsterbutik och en tobaksbutik bland annat. Jag ville ha hela kontrollen över vad jag tillät mig med en kund så jag avböjde konsekvent alla gåvor utöver en blomma och en bok. Men när min vän gav mig sin fina svampbok kände jag verkligen att detta var en gåva från hjärtat
..
Men den roliga episoden

inträffade alltså när den av hans vuxna döttrar, som hade nyckel till hans lägenhet, kommit dit och satt sig att vänta på honom. Medan hon väntade blev hon törstig och såg en öppnad flaska vitt vin i kylskåpet som hon började dricka. När hennes pappa kom hem sade hon: - ”Usch vilket gammalt vin du har stående. Det både luktar och smakar kattpiss. Jag hällde ut skiten, det var inte drickbart.” Nästa gång vi träffades låg vi i min säng och höll om varandra och skrattade så att jag grät. Kattpiss kantänka…Vi såg på varandra och kunde inte sluta skratta.

Den tredje episoden

jag tänkte berätta om var när en äldre herre började komma till min ateljé regelbundet för att se mig dansa. Till sist beställde han privat strip tease med posering vilket alltså skedde i enskilt rum. Han undrade ifall jag inte kunde låta honom komma hem till mig i stället för privat strip tease för att han skulle slippa bli igenkänd. Själv är jag dålig på rikets maktelit och hade inte känt  igen honom men eftersom han lovade vara mycket diskret med min adress så fick det bli så. Den mannen blev mera än en kund: han blev en livskamrat de tio år han hade kvar. Vi bytte böcker och vi diskuterade politik och vi kunde alltid ringa varandra fast jag fick vara försiktig då han hade såväl fru som tjänstefolk.

En helg var hans fru bortrest och tjänstefolket ledigt och han ville visa mig sitt bibliotek och samtidigt visa att han kunde både laga och bjuda mig och min då femåriga dotter på en god lunch. Hans släkts boksamling var omtalad (han testamenterade det mesta till offentliga bibliotek och till något museum) så jag ville givetvis se den. Efter en lång sightseeing runt i den enorma våningen och många stopp med intressant litteratur blev det äntligen dags för lunchen och vi drog oss mot köket. Men då var dottern som bortblåst!  Vi ropade, men fick inget svar. Vi letade i alla tänkbara rum och på toaletter och i badrum och förråd men ingen dotter. Till sist kom han på det. Tjänstefolkets rum kunde nås genom en jättelång serveringsgång och därinne var hon mycket riktigt: helt vild. Hon var arg som ett bi.

  Aldrig mer ska jag hälsa på någon så rik som du”, skrek hon åt min vän.  ”Du som bor i så många rum när det finns dem som inga har alls. Kom nu mamma så går vi. ” Och min vän fick förklara sig: alla som var födda i en familj som hans behövde inte kämpa för att behålla sina privilegier. Själv hade han och hans pappa före honom arbetat åt andra hållet: för ett jämlikare samhälle. Då stannade den lilla hövligt över lunch men sedan åkte vi.  ”Henne har du lyckats bra med”, sade min vän. ”Inte ett dugg ängslig fast hon träffat mig så sällan.”

Vi log åt detta ofta,  min vän och jag. Men så kom den dagen han varnat mig för. Han kunde inte längre se att läsa och i tillägg till de andra sjukdomarna fick det honom att besluta sig för att avsluta sitt liv. Vi hade ju talat om detta så ofta men det blir alltid annorlunda när tiden är inne. Jag glömmer aldrig hans sista besök här hos oss:  Han kom i taxi och det var några dagar före Jul. Och han gick så dåligt att Den Käre fick stödja honom upp för trappan. Han lämnade julklapparna till barnen och kramande om dem och sedan kramade han mig mycket länge.

Tre dagar senare var han borta. Men jag har hur många underbara minnen av honom som helst.

Ja, detta var bara ett litet axplock av hur det kunde vara att driva sin egen strippklubb.Tufft, utsatt från myndigheter, ett fantastiskt kamratskap mellan oss som arbetade och en möjlighet att träffa absolut alla sorters människor av vilka några gav en glädje som finns kvar långt efter deras död.

Publicerad på Sourze 

Man kan lätt tro att vår familj tillbringar all fritid på teatern med så är inte fallet. Men när det gäller  barnteater så är den ju ofta komprimerad runt jul och nyårslov och det är då man kan samla även de barnbarn som vi inte bor tillsammans med.

En av min pålitliga panel som varit med från början är nu så gammal att hon utgått.

Jag tänkte hitta några bra vuxenpjäser till henne i vår. 

För egen del avstod jag hela hösten från teatern tills jag blev vaccinerad emot svininfluensan för tanken på att komma hem och smitta ner min Käre skrämde mig.Men såsom riskgrupp fick jag det  avklarat ganska enkelt men då kom alla de vanliga snuvorna.

Men på tisdag blir det i alla fall Pelle Svanslös .Min dotterdotter Maja skulle gått med sin farmor men hon fick dessvärre förhinder.

Så  dottern frågade om jag ville gå i stället. Jag svarade:  - Är påven katolik?