Sunnys Twinblogg

Jag har fokuserat på julklappar till barnbarnen: levande barn behöver mig mera än den döda.

Jag undrar just hur många flera födelsedagar vi får tillsammans hennes pappa och jag?

Han är en kämpe som överlevt sina svåra stroke igen och igen man han blir ju inte yngre.

Hur kommer det att kännas ifall jag blir ensam kvar att minnas?

Ingen annan i familjen har ju känt min förstfödda : De har tillkommit efter hennes död.

Men jag ska inte ta ut detta i förskott

I dag har jag någon att dela saknaden och inte att förglömma alla ljusa minnen av henne tillsammans med.

Den senaste tiden har alla mina tankar varit hos lilla Engla och hennes mamma.

Jag är glad för att familjen nu fått tillbaka Engla så att de kan begrava henne.

Det tycks vara en klen tröst men att inte veta medan tiden går och går måste vara helvetet på jorden.

Naturligtvis tänker jag mycket på min egen lilla flicka som drunknade.

Hon hittades ändå inom en timma  när vi började söka.

När någontig händer ett barn så rivs ju mina gamla sår upp igen

Hade hon inte haft sin flytväst på så hade det kunnat bli svårt: havet där vi bodde är ganska  nyckfullt. Trots att jag var med när de drog upp henne ur vattnet och sedan tagit ett sista farväl på bårhuset och sålunda med mitt förstånd kunnat förvissa mig om att hon var död tog det många år att liksom känna  det naturligt

Jag letade  efter henne överallt där det fanns barn i hennes ålder.

Jag vet bestämt att ifall vi aldrig hade hittat henne skulle jag ha använt resten av mitt liv för att söka reda på henne.

Dina födelsedagar kommer och går men de firas inte längre eftersom du inte finns hos mig mera. Tidigare grät jag mig igenom dem i djupaste förtvivlan. Numera ler jag mig igenom dem med de gladaste minnena av vår tid tillsammans.

Det är jag skyldig dig min lilla.Så jag föröker i alla fall så gott jag kan. Men det känns ända in i själen.

När som helst kan jag sluta ögonen och se dina skrattande ögon framför mig.

Mina händer minns varje centimeter av din lilla fulländade kropp. Jag kan ännu känna de knubbiga små armarna kring min hals och hela min varelse förnimmer ännu din doft: Den som känns som en blandning av sommarblomster, yasmintvål och mogna vinteräpplen.

Jag sörjer dig med en ursinnig sorg som tangerar vreden:
En vrede så stark att den skrämmer mig i bland. Jag sörjer ju inte bara mitt  barn.

Jag saknar den unga flickan, den vuxna kvinnan du aldrig fick bli. Den unga mamman, den mogna kvinnan. Den gamla gumman som tiden inte skulle ha tillåtit mig att få möta. Hon som skulle ha suttit i solen för att lindra sin ledvärk medan hon skojat med barnbarnen. Ingen av de här individerna fick leva.
Du tog dem alla med dig när du dog!

Jag tänker mig att någonstans därute i livet finns det en ung man som du skulle ha älskat.

En annan kvinna föder hans barn. De som skulle varit dina och därmed mina barnbarn. Och han vet inte ens om att du har funnits. Han kanske skulle gjort dig lycklig?
Lika lycklig som din pappa gör mig?

Men någonstans finns säkert också mannen som skulle svikit dig genom att trampa på din kärlek? Någonstans därute finns kanske någon som skulle ha gjort dig väldigt illa?
Nu blir det inte så.
 
Vi ,din pappa o jag, finns fortfarande kvar och så länge en av oss två lever så är du inte helt och hållet död: Du är levande i vårt minne. Jag fasar för att bli den sista kvar för när din pappa dör så finns det igen jag kan minnas dig tillsammans med. De är alla borta i dag.

Jag möter ibland föräldrar som förlorat sina barn och upphöjt dem till änglar. Vårt Änglabarn säger de med vördnadsfull stämma. Det gör mig ursinnig.  Jag känner med i deras desperat behov av tröst men jag avskyr självbedrägeri.
 
"Du valde att bli en ängel" kommenterade  någon sitt barns död.
 
I helvete DU valde att bli någon ängel!
Du älskade varje dag av livet och miste det i en tragisk och onödig olycka. Det hände som absolut inte får hända och jag betalar av på mitt straff och min skuld varenda vaken minut!  Vår förlust känns stor men din var total! Du miste det enda liv som du någonsin kommer att få.

Om jag hade trott på en Gud så hade jag aldrig kunnat förlåta honom detta. Du är ingen ängel däruppe bland skyarna utan en urna med aska i min garderob.

Tiden försvinner i allt snabbare takt, månader och år avlöser varandra med allt kortare intervaller. Eller det verkar så.

Vid juletider och runt midsommarstången:
Familjefester runt födelsedagar,namngivningskalas eller bröllop.

Dina syskon och deras  vänner och barn ska snart fylla vårt hus hus med värme, kärlek, skratt och gemenskap.

Ändå fattas du mig aldrig så mycket som just då! 


lband den nya generationen finns det två små flickor som liknar dig väldigt mycket:  Din lilla systerdotter My, bara 2 är ännu, och din brorsdotter Honey,7 år förra veckan.

Jag tänker ibland att de är de barn du kunde ha fått.

Denna sanna mardröm återkommer varje sommar. Jag har lagt denna artikel på min andra blogg men lägger nu ut den här oxå. 

När sommaren är så här varm drömmer jag regelbundet samma dröm. Den handlar alltid om Dig min lilla.

I den återkommande drömmen är det en varm solig dag i augusti och du springer före mig ner till bryggan för att bada. Det är en ovanligt varm sommar och du kan nästan simma nu fast du bara är tre år.

Den godmodige labradoren som åtminstone i bland lystrar till namnet Lorry skuttar runt dina fötter, yr och vild av glädje. Hans paradnummer är att ta full fart från bryggfästet... rusa blint hela sträckan rakt ut och segla de tre fyra metren ner i havet. Den hunden älskar att bada.
Han älskar dig också. Där Desire är där kan man finna hunden. Du lärde dig att gå med ett stadigt tag om hans öron eller svans. Hans tålamod med dig är utan gräns. Du kan när som helst ta för dig ur hundskålen. Han bara tittar lite under lugg när du hugger in på det godaste. Den skålen vaktar han annars med sitt liv.

I drömmen skrattar du hela tiden, och vi badar och badar.
På ett klädstreck fladdrar dina färgglada kläder lekfullt på tork. Jag vet ännu inte att du aldrig mera kommer att behöva dem. Den lilla lekstugan din pappa så kärleksfullt har byggt åt dig är nästan färdig. I eftermiddag ska han måla det sista.

Jag vet att det är söndag i dag, den sista söndagen i augusti, och din pappa är ledigt hela dagen och kan bada och leka med oss.
Jag känner värme och glädje fastän jag sover, för de här ögonblicken i mitt liv vill jag uppleva igen och igen.
Jag vill få tiden att stanna här vid havet på en solig brygga den sista söndagen i augusti. Låta tre lyckliga människor och en lycklig hund stanna kvar i tiden så länge jag kan fortsätta att drömma.

Som alla drömmar kan göra så ändrar också denna vackra solfantasi karaktär. Havet är upprört, molnen svarta.
Blixtar klyver den blytunga himlen och regnet, som öser ner över mig är iskallt.

Jag vet att nu är det senare, mycket senare. Hunden ylar hjärtskärande där han springer i ösregnet på stranden,varv efter varv, envist sökande efter dig. Han försökte hindra ambulansmännen att ta dig med och nu väntar han på att du ska komma tillbaka. Hans ylande skär mig i hjärtat men jag gör ingenting för att trösta honom.

Mot det som har hänt finns ingen tröst. Inte någonsin.

Själv ser jag mig stående som paralyserad i den lilla gruppen av människor som samlats när de dragit upp dig ur vattnet. Jag förstod genast att du var död. Du fanns liksom inte längre där. Min enda medvetna tanke var att när jag måste tala om detta för din pappa så blir hans hjärta krossat.

I drömmen framträder det förflutna som fragment men även medan detta hände drabbades jag av tunnelseende och det som hände tycktes mig helt overkligt..

Jag drömmer om oss på sjukhustrappan där vi blev stående så orörliga att jag senare alltid tänkte på Lots hustru i Bibeln. Hon som förvandlades till en saltstod.

Vi körde hem till sist eftersom vi inte visste vart vi annars skulle ta vägen. Jag hämtade en slägga i källaren och började slå som besatt på den lilla lekstugan som aldrig skulle bli färdigmålad nu. Sedan klippte jag ner hela klädstrecket med dina torra och rena kläder som jag stuvade ner i en svart sopsäck.

Jag håller på att vakna nu och försöker krampaktigt glida tillbaka in i sömnen.

 Till tiden före...

Då tre lyckliga människor inte kan ana att de snart ska mista allt. Då du inte kunde föreställa dig att detta är din sista dag på jorden, utan du kan sjunga, leka och skratta utan ett enda bekymmer i hela världen!

Men skuggan skymmer åter solen och jag ser en vit liten kista i ett kapell. Där ska vi säga adjö, du och jag.
En allra sista gång.

Din hud känns kall när jag kysser dig och mina sommarvarma läppar och händer förmår inte tränga undan dödens kyla. Din lukt av tvål, äpplen och blommor känns inte mera. Du som varit så solbränd hela sommaren är dödsblek. Jag fångar en förflugen tanke: Hur kan döden bleka en så solbränd kind?

Nu vill jag gärna vakna, men när drömmen letat sig in i bårhuset övergår den till en mardröm som känns omöjlig att vakna upp ur. Blixtar och knallar avlöser skyfallen och plötsligt är jag på väg ut i havet, samma hav som tog dig ifrån mig. Det uppvärmda augustivattnet känns ljummet mot min kropp, i motsats till det iskalla regnet mot mitt ansikte.

 Man ska inte bada när åskan går! Jag skrattar högt åt alla onödigheter jag lärt dig. Så börjar jag simma.
Rakt ut simmar jag. Den tjocka koftan hänger som en luddig flyväst kring min hals.

Det enda jag tänker på är ditt namn:

Desire.

Den som är önskad. Har något barn någonsin varit så önskad som du?

I drömmen gör det plötsligt ont i mina nakna fötter när jag springer barfota genom åskvädret i natten för att ta mig till bårhuset. Din pappa och en granne stoppar mig medan jag upprepar att jag måste springa till dig. Du var alltid så rädd för åskan. Inte kunde jag låta dig ligga där helt ensam?

Någon ruskar mig lite:
- Vakna mamma, du gråter ju.
Som vanligt tar det en liten stund för mig att återknyta med livet i nutid. En annan dotter som är vuxen lutar sig bekymrat över mig.
- Drömde du om Desire igen?, frågar hon stilla.

Hon väntar inte på svar. Varför skulle hon det... hon vet ju... utan kramar mig hårt och förkunnar:
- Happy och jag är i poolen.
- Kom och bada med oss!
- Det är en sådan underbart varm dag.

Happy: Den älskade sondottern.

Hon som är en avbild av dig nu när hon är i samma ålder du var när du dog. Det ska bli spännande att se hur hon kommer att se ut när hon blir lite äldre. Och jag tittar ut genom fönstret och instämmer. En underbart dag. En söndag att minnas!

För man slutar inte leva ens när det allra värsta redan hänt.

Sorgen går aldrig över men den blir med åren hanterbar.Den tillåter mig att vara glad och lycklig även om du är borta min lilla.

(Sedan jag skrev denna artikel för ett par år sedan har jag fått ytterligare 2 små flickor att älska.

 Dessutom 2 små pojkar. Men drömmen återkommer hela tiden. Det gör den troligen resten av mitt liv?) 

Här behövs stora vasar: Tunga och kattsäkra. 
Skåpet under trappan är så svåråtkomligt, men där finns nog vad jag söker. Jag står på knä och flyttar om i det överfulla skåpet.

 Märkligt vad mycket som hittat vägen hit ner. Ett par skridskor. Det är nog inte aktuellt längre.
Under deras vila här har barnet växt ur dom. Pulkan? Nej den är också ur led med tiden. Jag skaffade ju en finare (i rätt färg) i höstas. Där bakom? Men nej. Kattsand?

Vad har den här att göra? Någon har handlat utan att vara inne i rutinerna. Kattsand förvaras i källaren. Så är det bara.
Men nu? Något som kan likna siluetten till den stora vasen?
Jag böjer mig ner, greppar vasen och halar fram den.

Men nej. Ingen vas... utan en gammal urna. Urnan med din aska.
Jag lyfter den försiktigt och håller den mot kinden ett ögonblick. Vad gör den här?

Hade jag några begravningstankar i somras igen som kom av sig? Mycket möjligt. Jag får sådana impulser i bland. Jag får lust att gräva ner dig där ute i den soliga trädgården och plantera en ros över dig. Tills vidare. För du och jag ska strös ut en gång tillsammans har jag bestämt. Av dina syskon.

I alla år har din urna funnits nära mig i väntan, men det har redan dröjt längre än jag trodde den gången. Men tid har ingen mening mera för dig. Du har hela evigheten på dig och till slut kommer dagen då vi förenas igen för "av jord är du kommen och till jord ska du åter vara."

Oss stör ingen på den yttersta dagen. Vi kan sova lugnt, vi två, tillsammans efter alla dessa års åtskillnad.

Hur länge till?
Det kan jag inte veta, du mitt älskade barn.

Detta duger inte. Din urna är inte till hjälp just nu, så du får en smekning på den kalla kanten och sätts varligt tillbaka bland kaoset i skåpet. Där inne... där finns bestämt vasen?

Och jag kan fortsätta att arrangera mina blommor igen.

ännu en av dina  födelsedagar!

Minnet av dig har blivit ännu ett år äldre.

 Men i mitt hjärta lever du kvar, jag kan känna din välbekanta doft och mina händer minns dig utantill!

 Hade du fått leva hade du ju varit en vuxen kvinna nu och inte den lilla flickan jag minns.

Det kan vara lite svårt att verkligen förstå.

God natt du älskade flicka!

närmar sig för mig.

Min dotters födelsedag är den 10 december o det är en dag det inte är lätt att glömma.

Nobeldagen. Alla andra dagar o helger under åren har jag lärt mig att klara men inför hennes fördelsedag är sorgen nattsvart!

 I år tänker jag lura mig själv. Genom att resa bort ska jag undvika gråten?

Att hitta en lillasyster o ett barnbarn som lever är mera konstruktivt än att gråta över någon som är borta.

Kom du hem för att säga adjö?