När man är van vid stora hundar vänjer man sig vid att kunna sitta bekvämt på en stol bredvid dem i duschen och tvätta av dem. Som oftast är det ju bara ben och tassar. I yngre dagar kunde man stå böjd nedåt hur länge som helst. Men nu har vi fått ett problem på halsen. Denne lille Bellman är väldigt lång men väldig kort; benen är som små labbar med tassar, har fått eksem på magen och i ljumskar och armhålor (eller vad man nu säger). Han ska badas varje dag under tre veckor ,sade veterinären och sände oss till medicinshopen. En liten flaska schampo gick på 320 kr. – Gucci,  sade maken som räknade ut ett literpris på     över 1200  kronor – Icke, svarade jag: då hade du fått adda några nollor. – Men jag köper schampo för 19,75 på ICA. – Ja men du är ingen Bassett. Med eksem. Förresten blev veterinärnotan så hög att det försvinner i den allmänna konkursen. Vi har ett fint handikappanpassat badrum med förhöjda sitsar och duschstol som är underbar när jag ska hjälpa Den Käre att duscha. Här hjälper inga finesser. Särskilt som Bellman vägrar att ligga både på sidan och på rygg.  Det vill säga: Han ligger gärna hur som helst i soffan eller i min  säng men här inne är det ju vått!  Men vi har golvvärme. Sonen som var med och installerade det nya badet insisterade på det och det är jag glad över nu. Jag tänkte till, och så här är det nu och framöver i tre veckor: Jag lägger mig naken på badrumsgolvet, sätter på duschen och lockar med mig det stackars offret som heller rullar sig i lövhögar utomhus, som luktar bättre. Så får jag ligga raklång på golvet och schamponera den utsatta underdelen med ena handen och hålla undan de enorma öronen med den andra handen. Jag är tacksam över mina runda former baktill i det här ögonblicket. Jag har faktiskt haft en enorm användning av dem ofta i livet så det nuvarande svältidealet kanske har sina nackdelar?  De stora hundarna drog ibland omkull mig och numera händer det att jag svimmar av syrebrist men jag bryter aldrig några ben. Lårbenshalsen som andra brukar bryta är så bra förpackad hos mig. Maken får stå vid mina fötter för att förhindra smitning och försöka fånga upp den lille med en handduk!  Det är lättare sagt än gjort sedan i somrars då han ramlade i poolen när jag simmade för länge. Han brukar sitta på poolkanten och yla i kör med min musik men när det gått en timma  (han har inbyggd timer) och jag inte kommer upp stiger ylen långt över musiken. Hans skrålar. Kanske salig Bellman själv lät på det viset efter en riktigt våt natt? Och till sist ramlade han alltså i, vilket gör att han vill ut ur duschrummet fortast möjligt. De små benen kan springa i oanad fart. Bellman vill ju lukta som jag  i brist på kogödsel, kattpiss och andra underbara dofter, eftersom vi delar säng. Så han sätter kurs på antingen min läsfåtölj och rullar in sig i den pläden eller också i min soffhörna där jag har en annan pläd. I dag skulle maken vara på alerten så att jag slapp genomblöta plädar för tredje dagen i rad. Jag passade på att ta en dusch själv. När jag kom ut svarade maken att han vaktat på båda mina plädar och att Bellman,  som är envisare än en röd gris, givit upp rätt så snart. Givit upp? Jag anade oråd och rusande in i mitt sovrum där jag precis bäddat med rena lakan. Och jag förstår varför han hade givit upp – för varför nöja sig med en pläd när man kan rulla sig torr i hela sängen? (En artikel skriven för Sourze)

 

 

 

Två saknade St Bernhards: Bamse och Barry.

Om nätterna när jag svävar mellan vakenhet och sömn hör jag de där tassarna komma närmare och närmare min säng och jag sträcker ut handen för att känna på pälsen och väntar på en buffande nos som vill ge mig en slick i ansiktet. Men den kommer inte...
Livet handlar om saknad, bland så mycket annat. Ju äldre man blir desto fler saker får man att sakna. Det behöver inte alltid vara en älskad människa man saknar utan en funktion man en gång hade som nu är förlorad. Det kan vara ett kärt husdjur.

En stor hund rör sig på ett speciellt sätt. Om den väger runt 80 kilo som en St Bernhardshane gör, så fördelas detta på alla fyra benen så att gången blir annorlunda än när en människa på 80 kilo rör sig. Dessa hundar har en väldigt tjock päls också, de kan sova ute i alla väder, och mjuk ull sitter mellan trampdynorna så att stegen blir nästan ljudlösa.

Jag bestämde redan vid nio års ålder att jag skulle skaffa en St Bernhardshund som vuxen, vad som än hände i övrigt i livet. Boken Barry: den sanna historien om en St Bernhardshund finns ännu kvar i en gammal hundtuggad version i min hylla.

De här hundarna tycker att vi människor bor för varmt och så länge det var möjligt höll vi alltid balkongdörren öppen om natten så att de kunde ligga där. Senare på året lämnade de gärna hundkorgen i hallen och lufsade förbi min säng och ut i datarummet som egentligen är en ombyggd balkong med ett stengolv under. De stannade till invid min säng, puffade in nosen under täcket och gav mig en slick, och halvsovande sträckte jag ut handen och kliade. Sedan sov vi vidare. Detta har ju medfört att jag under alla år haft min sovrumsdörr öppen nattetid, men det är ingenting som stört mig.

Jag hade aldrig ens kunnat tänkt mig ett liv utan en St Bernhardshund, men man inser inte hur svårt vissa saker blir när man blir äldre. Att inte kunna hålla emot deras starka krafter i kopplet och bli hänvisad till att umgås med dem i en inhägnad trädgård eller få hyra draghjälp. Att inte orka hårvården. Och att inse att man inte kan ta färdtjänst till veterinären med en sådan hund. För rasen har många defekter på grund av en helt sjuk avel.

Barry och Bamse var mina sista två och det var dem jag fäste mig vid mest. Det var fruktansvärt när Barry dog men jag hade ju kvar Bamse. Som levde längre än någon av de andra, men till slut kom det jag fasat för. Aldrig aldrig mer! Aldrig är ett så fasansfullt ord.

Jag ligger fortfarande med dörren öppen om ingen säger till mig att ”-nu kan du ju stänga om du vill”.  Om nätterna när jag svävar mellan vakenhet och sömn hör jag de där tassarna komma närmare och närmare min säng och jag sträcker ut handen för att känna på pälsen och väntar på en buffande nos som vill ge mig en slick i ansiktet. Men den kommer inte och jag vaknar till:  En 30-årig rutin är svår att bryta. Så kommer de där hemska tankarna:   Aldrig aldrig mer.

Och jag tänker på urnorna i källaren. Där väntar de nu: de och den äldsta dottern i sina urnor.

Att jag känner en liten nos i mitt öra av min lille sängkamrat Bellman är till viss tröst men detta  "aldrig mer "  är ett begrepp jag förgäves försöker ruska av mig skräcken inför. Livet är ju sådant,  Jag kommer till exempel aldrig mer att föda ett barn och jag kommer aldrig mera att göra mina  långresor.

Kanske det är den skenbara möjligheten att köpa en ny St Bernhard som gör det så svårt att få tyst på den där rösten?

 

Bamse är hemma igen. Vi har hämtat urnan i dag.

Den står nu tillsammans med  två andra urnor. Den  där jag har askan efter Barry:

Han  som blev så speciell för mig.

Och där finns urnan med min äldsta dotters aska: En urna som följt mig under så många år.

De tre urnorna står här och inväntar den dag då mina barn skall begrava dem tillsammans med mig.

Härovan var Bellman under Bamses beskydd.

 

Jag trodde aldrig att tomheten skulle vara så stor. Jag kan knappast mata lille Bellman ännu för jag ropar :

- Kom hit killar. Det är matdax. Och så kommer en deppig liten bassett smygande o vill inte ha mat för han  lärde sig den hårda vägen att det var Bamse som var revirherre och att hans matskål skulle sättas ner först och nu vill han knappast äta och jag undrar vad jag trodde egentligen?

Att allt var en mardröm och att  Bamse stått därute och väntat på maten? Att jag skulle blir mirakelfrisk och kunna skaffa ännu en S.t Bernhard?

I helgen rev de mellanstaketet på bakgården. Utan en eller flera S:t Bernhardshundar behöver vi inte skydda  plantorna i krukor o planteringsbänkar. En bassett har mycket låga ben. Men det är noga med att avskilja fram o bakgård ändå. Där nere leker barnen och folk kommer  och går och vem vet vilken vi skulle få gå skallgång efter först här i huset utan stikta lås o grindregel? Bellman eller Bosse,2 år. Eventuellt kan de tänkas rymma tillsammans för de är gärna i hop.

Artikel av mig på Souurze

"Veterinären undersökte honom och bekräftade vad vi redan visste: Bamse fanns inte mer. Att lämna honom där var svårt när han såg så levande ut. Och givetvis började jag redan på hemvägen drabbas av tvivel. Hade jag tagit rätt beslut?"

Jag skrev ”Jag vill inte vikariera för Gud” här för några månader sedan och hoppades innerligt att jag skulle slippa ta några beslut om liv och död åt någon. Nu i går blev jag tvungen i alla fall och det var en verkligt hjärtslitande historia.

Gamle Bamse hade varit krasslig ett tag och åldern hade tagit ut sin rätt. Hans andedrag hade på senare tid blivit så tunga. Han var helt döv och hade fått starr på ena ögat. Men han låg här ute på baktrappan i skuggan och viftade med svansen. Han följde med ner till framsidan där barnen leker och där jag badar. Och framför allt: Han slutade inte äta. Däremot blev han kräsen. Vanlig hundmat såg han inte åt, den senaste månaden stekte jag falukorv och blandade ut hundpelletsen med, då åt han.

I förrgår ringde jag hans veterinär för att göra en ny hälsokoll. Det är nästan ett halvt år sedan sist och han andades ovaligt tungt. Jag vet ju hur gammal han var och att han de sista två åren varit ensam kvar av en kull på tolv (!) stycken valpar, men jag hoppades ju att hans hjärtförstoring kunde åtgärdas med vattendrivande tabletter. Det är lika vanligt hos hundar som hos oss människor. Också bakbenen svek honom mera och mera i trappan och jag var inställd på att han måste börja äta medicin mot reumatism, som de två S:t Bernhardshundar jag haft före honom fått göra sina sista år.

När han skulle hoppa upp i bilen gick det inte. Han blev stående och vi fick lyfta in bakkroppen. Väl framme gick han en liten runda för att kissa och det såg stabilt ut. Det är tre-fyra trappsteg ned till veterinären, och det gick också bra. Men när hon lyssnade på hans andetag såg hon mycket allvarlig ut.

Vi behövde en röntgenbild. På Bagarmossens djursjukhus finns stora höj och sänkbara apparater, men här måste han lyftas högt upp och trots att han gått ner till 68 kilo var det svårt eftersom han fick panik och kämpade emot. Han började hyperventilera och när bilden var tagen och vi fått ner honom på golvet började ett kvidanden pip komma ihop med andetagen. Han vinglade tillbaka till undersökningsrummet där han bara rasade ihop. Veterinären berättade att hjärtat inte var förstorat och att inget vattendrivande skulle vara till hjälp.
Hon skrev en akutremis till Bagarmossen. Vi klamrade oss fast vid det sista halmstrået.

Så skulle vi då lämna kliniken. Bamse föll helt platt i den lilla trappan men vi lyckades lyfta upp honom och Roland började backa in bilen på gården för att vi skulle slippa bära honom. När han såg bilen reste han reste han sig, viftade på svansen men föll ihop igen. Den här gången rusade jag gråtande in till veterinären som höll på att stänga för kvällen. Vi hade haft den sista tiden för källen. De höll på att stänga mottagningen.
- Hjälp oss, snyftade jag, han har rasat ihop.

Flickorna var snabbt därute och nu kom det som jag alltid velat undvika. De tittade på mig och sade att han var väldigt illa däran och att han antagligen skulle bli avlivad direkt på Bagarmossen, men att det humanaste var att låta honom somna in här och nu. Jag tänkte på vilken bitter ånger jag kände för att mina två senaste hundar Barry och Nellie kommit in för sent för att jag inte kunde, inte ville ta det svåra beslutet.

De såg på mig nu alla fyra nu  Veterinären, assistenten ,Bamse och Roland.

Jag kände mig torr som en öken i munnen och fick inte fram ett ljud. I plötslig panik kom jag ihåg att Den Käre var ensam i ett tomt hus (vi hade tänkt skynda oss tillbaka) och att han säkert velat ta farväl. Vi kunde ju inte ringa och fråga honom: han kan inte ta sig till telefonen och heller inte svara i den nya bärbara.

Jag insåg att jag tänkte på Den Käre för att få ett uppskov, så jag bara nickade.

Nu gällde det att få med sig Bamse in igen. Han har alltid varit väldigt emot att kliva in genom dörren till veterinären, men häpen såg jag hur han kravlade sig in över tröskeln som om han sökte hjälp där inne. En av flickorna gav honom den lugnande sprutan och så lämnade de oss ifred med Bamse.

Han låg på golvet och jag låg vid sidan av honom och smekte hans stora lurviga huvud och viskade kärleksord i hans öra, fast jag visste ta han inte kunde höra mig. På andra sidan satt Roland på en pall och strök honom över pälsen hela tiden. Det enda ljudet som hördes var Bamses kamp för att få luft. Så kom de in med de andra sprutorna och nu tyckte jag att tiden stod still.

Jag tänkte på en julafton för över 10 år sedan då jag suttit i baksätet med en liten ullboll i knäet, medan gubbarna suttit fram.

Plötsligt blev det tyst i rummet. Bamse hade lagt ner sitt stora huvud mellan framtassarna och han andades inte längre. Jag kände på hans hjärta med handen. Det hade slutat att slå. Han såg ut som han alltid gjort när vi kommit hem ifrån någon svamptur i skogen och han lagt sig till vila i hallen precis så. Veterinären undersökte honom och bekräftade vad vi redan visste: Bamse fanns inte mer. Att lämna honom där var svårt när han såg så levande ut.

Och givetvis började jag redan på hemvägen drabbas av tvivel. Hade jag tagit rätt beslut? Hade de kunnat rädda honom vid Bagarmossen? Väl hemma förstod Den käre genast vad som hänt. Både han och Roland intalade mig att jag tagit det enda möjliga beslutet. Att inte få luft känns heljävligt: tack vare proppen i min halsven händer det mig själv ibland.

Nu gäller det bara att dammsuga bort de sista stora hårrullarna och att göra oss av med hans säng och koppel.

Och att tillåta oss att vara ledsna. Att sörja har sin tid.

I dag har det varit en sådan där underbar dag med smak av försommar.Vintergäck och snödroppar har fått sällskap av krokus o ch våriris och den lilla hängsälgen är fullt utslagen. Magnolian  som blommar på bar kvist är full av knoppar och jag och mina gubbar njuter och röjer på tomten o så badar jag givetvis. Den käre som inte länger kan vara med och trädgårdsjobba sitter i en solstol och njuter av våren.

Men gamle Bamse verkar dålig. Han kollapsade efter den lilla promenaden och vi måste inse att han  lever på övertid. En S:t Bernhardshund blir runt 8-9 år:med stor tur 10.

Vi har haft två som upplevt sin 10 årsdag men då med ganska mycket medecinering.Bamse fyllde 10 i höstas o har tills nu varit helt frisk. De var 12 valpar i Bamses kull och han har varit ensam kvar i snart 2 år nu. Jag har bara så svårt att inse att han kommer att dö i från  mig för han blir oxå min siste av den rasen. De är för starka för mig nu. Ett trist faktum.

Bamse  är inte lika tålmodig och kärleksfull fosterpappa som Barry var men så har han ju oxå fått en basset på halsen.

 

 

 

Bamse har nu passerat den magiska  10 årsgränsen med råge o helt frisk!

 

Men i veckan snubblade han i trappan.

Jag ville inte se.

Eller inse.

 

I går var vi ute i skogen för att hämta granris att täcka mina växter med. Bamse älskar vanligen detta man nu var han inte glad. Väl hemma  igen fick vi stora problem med att honom ur bilen .Han vägrade att hoppa ner och då måste det ha gjort rejält ont.

 

Jag måste börja förbereda hans ålderdom nu .En ramp av trä i klädd matta i stället för trappa och inga ansträngningar . Tätare hälsokoller och förmodligen reumatiker medecin.

 

Vad ont det gör!!

 

 

Jag inser att trots min kärlek till den rasen blir han min siste .

 

Det är flera år sedan jag kunnat hålla honom: Han är betydligt starkare än jag klarar av och jag blir inte bättre med åren.

 

 

Men inget liv utan hund: Det får bli basset som Bellman.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Barry fick leka med mitt första barnbarn Lina

 

 

 

Då stod annonsen där:

 

”Omplacering önskas av en lite problematisk ung Sankt Bernhardshund.”

 

 

Jag visste direkt han kom rusande emot mig i de förra ägarens hall att här var min Barry!

 

 

Jag tog honom genast med mig och han följde glatt med mig ut och in i bilen som om han hade väntat på mig. Problematisk till hälsan var bara förnamnet och den gamle ägaren försvann utan att  vare sig efterlämna adress eller telefon.

 

Men min Barry visade sig vara allting man kan drömma om.Och mycket mycket mera!!!

 

 

Även om hans dåliga hälsa gjorde hans sista år lite besvärliga. Redan när han var 7 år trodde veterinären att han var i slutskedet så lille Bamse kom i huset att fostras av Barry som verkade leva upp ingen när han fick sin egen valp att liten valp att  ta  hand om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kia och Molly(sommarhund) och vår Lucy då för så länge sedan.

 

Hela min barndom och ungdom längtade jag efter att få äga eller snarare leva med en S.t bernhardshund! Boken om Barry som skrevs av Uno Modin 1952 blev min största skatt. Den är ett av de ytterst få ägodelar jag har kvar ifrån mitt tidiga liv.

 

 

 

Jag blev lycklig nog att kunna leva min dröm!De fanns här hos mig :ibland bara en men ofta två för ett generationsbyte.

 

 

De första var tikar .Lucy och Nellie

 

Jag tänkte ta fram en valp åt mig som redan tidigt präglats av mig :min Barry. Cancern tog Lycy ung och en livmoderinflammation gjorde att Nellie aldrig kunde få valpar.

 

Några var inackorderingar som  bodde här i omgångar.

 

 

Bara en av 10 Sankt Bernhardshund blir 10 år!

 

Vi har haft en som överlevde detta med en vecka (Nellie)o en som klarade 3 dagar (Barry) men båda hade då varit sjuka i åratal.

 

Avskeden är så smärtsamma att jag efter Nellies död tvekade att utsätta mig för sorgen igen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ser ut så här ungefär!

Detta är min allra första egna hund. Jag fick välja mellan honom och en vigselring när jag gifte mig och det valet var lätt.   Han kom att bli min äldsta dotters hund: Där Desire befann sig fanns oxå Lorry. När hon drunknade ärvde jag honom så han blev egen min hund en gång till. En labrador med för korta ben och ett enormt intresse för löpande tikar.

 

 

Dottern och hennes familj var hemma hela dagen så Den Käre hade sällskap!

 

Men i dag gick vi utan hundar.

 

Bamse har börjat halta så han står på en antibiotikakur men den egentliga orsaken är säkert artros. Båda mina  S:t Bernhards hundar före honom har fått  medicinera och operera sig vid betydligt yngre år: Den åkomman är rasens förbannelse.

 

 

Men bara en av 10  S:t Bernhards hundar blir 10 år och det är Bamse nu.

 

Det blir slutet på en epok:

Jag har svårt att tänka mig ett liv utan min favorit ras men måste inse att jag inte kan gå ut längre med en så stark hund.

 

Det är sedan länge nu Bamse  som gått ut med mig

Jag fick smuggla ut svampkorgen i dag och även lämna lille Bellman hemma.

 

Att få hem honom doftande av Bamses älskade svampskog hade varit för grymt!

 

 

 Och visst har basseten en fördel: Den får plats i sängen