Sunnys Twinblogg

 

 

 

Oläst tidning på golvet.Kvarglömd bibel ifrån DÅ
vanmäktigt kastad in i hyllan.

Då

Då fanns inga gränser.
Allt var vårt att äga, förkasta, granska, treva, vända och vrida.
Orden ett verktyg. Orden en lek vi lekte.
Orden vår lust och poesi, vår glädje och lycka, vårt rus.
Vår dialog kände inga gränser, kunde inte mättas,
skulle aldrig sina. Ständigt nya ord.

Nu

Ordlös närhet. Andra villkor.
Vi talar men ljudlöst.
Ett blänk i ditt öga, en tår på min kind.
Din smekning över mitt grånande hår,
min kyss på dina varma läppar.
Dina älskade händers ömhet.
Värme, sorg och vanmakt, också styrka
Ditt klappande hjärta slår mot min kind.
Det slår som alltid för de dina
Med omsorg, ansvar, kärlek ifrån dig.

Du har berövats dina ord.
Begråter, avvaktar, trevar,
förbereder omställning.

Jag har ord för oss båda.
Jag lånar dig mina verktyg, vi delar mina ord 
den tid vi ännu får tillsammans. 

Du lyfter den jollrande lille pojke högt över ditt huvud med dina starka händer,och han tittar ner på ditt ansikte och kiknar av skratt. Du går fram till fönstret och höstsolen skiner in på er båda där du lyfter fram den lilla så att han kan se katten i eken där utanför.

"Titta kisse" -säger du och pekar. Barnet gurglar förnöjt. Jag ser på dig där du står och försöker fånga den lilles blick. Han är det senaste tillskottet i familjen. Dina varma älskade händer är så stora och kraftiga, men jag vet hur mjuka de är när de håller i ett barn. Ännu är du en stark man och med dina armar lyfter du den lille som vore hon en fjäder. Dina ögon är klara och mörkblå ännu, fast ditt hår var vitt som silver redan när den lillas mamma föddes.

Ingen som ser dig kan tro att du passerat  80  med god marginal eller att du är så allvarligt sjuk. Jag, som känner dig lika bra som mig själv, märkte de små tecknen redan innan din sjukdom.
Inga stora markanta skillnader i det dagliga livet, utan små, nästan omärkliga förändringar. Tröttheten efter en natt med dålig sömn, eller sömnigheten efter en god middag.

Det är obönhörligt så att åren tar ut sin rätt.

De där älskade händerna!
Hur mycket har inte jag och hela familjen dem att tacka för?
De har smekt och tröstat, vaggat sjuka barn om nätterna .De har arbetat och slitit, och ännu i dag är de fulla av valkar. De har tagit emot tre barn under deras första möten med livet, men de har också fått bädda ner den första av dem i en vit liten kista.

Där du står vid fönstret kan jag se dig den gången, för så många år sedan, med en liten flicka. Decemberljuset i gryningen var svagt, men jag låg i sängen och följde dina rörelser när du första gången badade den hala lilla kroppen, försiktigt och ömsint. Dina händer famnade henne som om hon varit av dyrbart, skört glas. Det lyste om er två under ert första möte tillsammans.

Själv var jag helt lycklig bara av att få se på er. Detta ögonblicket var ert, bara mellan er två.

Jag följde dina händers linjer med trötta ögon, när du så varsamt utforskade den lilla. De händerna vågade jag lägga mitt liv i. Sedan lotsade du ytterligare två små människor ut till livet, och varsammare barnmorska finns nog inte. Så stora, starka och dugliga och samtidigt så ömma, mjuka och försiktiga.

Jag har alltid älskat dina händer.

Den första gången de famnade mig kan jag inte minnas. Året var -45 och freden var ett faktum. Du var ju helt ung då ,en pojke på några och 20, men du följde med din svenska mamma hit till Sverige. Gränsen hade ju varit stängd i fem år. Hon ville träffa sina anhöriga. Du kan inte ha känt dig så glad själv just då efter först internering och sedan sanatorium. Maten och brist på hygien i tyskarnas arbetsläger gjorde att halva lägret fick tuberkulos. Du hörde till de som tillfrisknade. Det gjorde inte flickan du älskade.

Nu upptäckte ni att någon i familjen tagit sig an ett litet fosterbarn! Det var bara så mycket besvärligare än de hade tänkt sig. Barnet hade levererats nästan nyfött .
Men du kanske kunde...

Och det kunde du. Du matade och nattade och gick långa promenader med vagnen, så att de gamla skulle kunna prata minnen i lugn och ro. Du sjöng för mig, fast jag till min stora sorg inte minns ett dugg av det.

För det var jag som var fosterbarnet. Du har vaggat och tröstat mig när jag var liten och ensam. Du har tagit emot barnen jag fött dig med dina egna händer, och famnat dem med en gränslös kärlek. Hade du kunnat ta ner månen åt oss så hade du gjort det, det har jag aldrig tvivlat på. I bland gjorde du nästan svårare saker än så.

Nu vaggar, tröstar och smeker de här kärleksfulla händerna en tredje generation. Våra barns barn. Du lyfter upp dem o de strålar emot dig som stjärnor när du blåser luft mot deras runda små magar. Liksom våra flickor var pappas flickor så är barnbarnen farfars. Jag sträcker ut mina händer efter dina när du lämnar tillbaka barnet till den stolta mamman.

Försiktigt tar jag dem och vänder upp dina handflator.
Så kysser jag dem med all min värme och kärlek. Jag känner det som om det stod en iskall skugga bakom mig när jag tänker på att vi alla en dag, och troligen ganska snart nu, måste klara oss utan de här beskyddande händerna och utan ljuset ur dina underbara skrattande ögon.

Passionerade infall kan man stort sett glömma bort att förvänta sig av sina gubbar efter de första 25 åren .

Ska sanningen fram så har det nog ofta varit de korta förälskelserna som stått för passionen och de häftigaste sexuella minnena. Möten utanför vardagen är lättare att få att skimra.

 

För 20 år o lika många kilo sedan hade jag en älskare som tyckte om att slicka mina fötter.

Det var så romantiskt o i dag har jag återfått en sådan kille!! Helt fantastiskt!

 

 Men han är en hund av rasen Bassett. De är otroligt kärleksfulla.

 Samt smarta.

 

 För inte kastar jag  ut någon ur min säng så länge han ligger o slickar mina fötter i timmar?

 

Och så somnar jag av behandlingen o han kan stanna hela natten i min säng där han sträcker ut sig med välbehag medan jag balanserar på kanten när jag vaknar.

Nu när jag läser igenom mina dagböcker från den  första kritiska tiden vid Rolfs sjukbädd så förstår jag vad mycket styrka jag fick genom att skriva.

Jag skrev om stort och om smått.

Kastade ner det huller om buller på ett gammalt kollegieblock!

Något lite ska jag samla ihop och renskriva till barnen.

Annat slänger jag. Några små ting kan jag publicera här.

Mycket känns nog igen av alla andra som håller på att förlora den de älskar?

 skrevs av Ture Nerman ( text ) och Lille Bror Söderlundh (musik)

i början av 19 00-talet för er som inte visste det.

Jag har alltid älskat den och den ger ju många funderingar över vilka enorma förluster världen dagligen gör när vi dödar våra unga kretiva män och kvinnor i onödiga krig. 

 

 

 

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä.
Och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och sjungit om violer och kyssar
en vårljum natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken,
den kom aldrig på pränt.
Den begravdes i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.

så skyller jag de gamla kyrkofäderna för ta ha rensat ut bibelns straka kvinnor.

Det där första kyrkomötet på 300 talet  i  Nicea diskuterade gråskäggen om kvinnor ens hade en själ!! Och så rensade de raskt ut Adams första hustru  Lilith  ur skrifterna för att ersätta henne med den lydigare Eva.

Thomas av Aquino levde på 1200 talet men hade inte heller han några feminsistiska ideer.

Alla dessa förstockade gubbar!

Jag vet att skillsmässan närmar sig. Men älskade: Gå inte medan jag sover.

Bara lämna mig en kväll framför den öppna spisen när vi sitter där, hand i hand och repeterar vår ungdoms dikter:
Gullberg eller Lagerqwist. Då kan du varligt lämna mig med din hand i min.

Men gå inte medan jag sover.

Eller gå medan vi ligger intrasslade i samma  filt och lyssnar på vår favoritmusik i skymningen. Jag lägger mitt huvud på ditt bröst och andas in din doft. Då kan du lämna mig i all stillhet.

Men gå inte medan jag sover.

Vänta ut den bittert kalla vintern och ligga med mig i hammocken igen . Njut av de första liljorna och av rikedomen av snödroppar och scilla. Vi planterade dem för så länge sedan. Minns du? Där  med alla blommors dofter kan du lämna mig.

Men gå inte medan jag sover.

 Vi kan  bli rusiga av alla dofter. Syren och hägg, rosor och kaprifol. Doftjasminen... Vi kan titta på det lilla magnoliaträdet som du planterade året innan du blev sjuk. Du kan skratta åt att  mina vinstockar alltid fryser ihjäl under vintren. I all denna jordiska skönhet kan du lämna mig helt stilla.

Men gå inte medan jag sover...

En lite längre version finns min andra blogg:

http://pedofilensdotter.blogg.se/

mjuka händer smekte
värme från din nakna kropp
och kärleksorden
de sammetsmjuka
du viskat i mitt öra

din åtrås hetta
som väckte en feber
jag trodde mig botad ifrån
för så länge sedan

den korta tiden
blommade vintern
i min trädgård

rosor doftade
under snön
sedan kändes kylan
där innifrån

jag frös av dina ögon
som djupfrysta brunnar
utan själens speglar

du kanske inte hade någon själ?

jag älskade med dig
du onanerade i mitt sköte.

du var
ett trick med speglar
en illusion
konturerna ifyllda
av mig själv

du fick dina kickar
när du tvingade fram
undergivenhet
av rädda bankkassörskor
med vapen i handen

Där vilar de män med vilka vi delat våra liv. Han som lämnade mig ligger sida vid sida med den jag själv lämnade. Några gravar är slarvigt ordnade och saknar minnesvård. Den kärleken vill vi kanske inte minnas? Det var kanske bara två skepp som möttes i natten? Andra vilar på blomsterbäddar utmärkta av hjärtformade stenar prydda med rosor av minnen. Fast de dragit vidare för länge sedan minns vi dem med glädje och ömhet. Män har lyckligtvis till vana att skotta ner sina passerade kärlekar i anonyma massgravar, och som kvinna är jag nöjd med den tingens ordning. För vem vill vila i en mans minne, inträngd mellan Hon den första och Hon den mest älskade? I dag såg jag din dödsannons fastän du redan vilat länge i mitt hjärtas gömda rum. Ett främmande kvinnonamn: Din livskamrat! Hon som fick dig efter mig? Nej säkert har det varit många kärlekar i ditt liv innan du mötte henne: Hon som skulle begrava dig? Berättade du om oss? Nej, varför skulle du det? Med dig blev Paris inte längre en turiststad. Du gjorde den till vår egen. Till min död ska jag minnas smaken av de färska fikonen du matade mig med när vi inte ville bryta stundens magi och lämmna sängen. Doften av dina starka franska cigaretter får mig fortfarande att höra Edit Piafs bräckliga stämma sjunga Hymne a l`amour inom mig. Du lärde mig att det är rödvin som ska användas till färska jordgubbar. Inte mjölk. Men framför allt lärde du mig att bli generös rent fysiskt. Åsynen av dig omfamnandes "vår" pannkaksgubbe mitt i natten kan jag återkalla när som helst! Efter dig har min famn öppnats. Din värld hade vida gränser trots din ödmjukhet! När vi strosade runt i Montparnasse så sade du att efteråt, när du var död, så skulle jag hitta din själ där! Din ande skulle sväva över detta jordiska hem som du skapat åt oss. Jag visste redan när du sade det att ifall någon skulle söka dig där efter din död, så skulle det bli en annan kvinna. Någon som skulle få dig efter mig. Apres moi! Nu lägger jag dig försiktigt tillrätta på din bädd av kastanjeblom och reser minnesvården över dig: Här vilar Martin!