Jag har inte kunnat eller orkat skriva här i höst.Orsaken kan delvis förstås i mina artikel på Nättidningen Sourze  http://www.sourze.se/N%c3%a4r_psykv%c3%a5rden_sviker_10773833.asp

Jag hoppas att vara tillbaka snart:jag har sakntat många av er.

Anna:

Hon vaknade av en bultande huvudvärk och känslan av att behöva kräkas. Plötsligt vaken kände hon en malande ångest som började ta över hennes tankar helt: vad hade hon satt i sig i går kväll? Starkölen som hon till sist hade druckit ur hade sopat bort hennes hämningar tillfälligt och hon hade börjat äta av de äckligt flottiga korvarna och resten av den feta, äckliga maten som var framsatt. Hon mindes inte ifall hon lyckats få upp eländet innan hon somnade. Om inte hade hon säkert tuggat upp sig flera kilo i natt.

Det var hopplöst att gå ner i vikt utan att isolera sig. Folk omkring henne bara åt och åt. Hämningslöst satte de in sig fett och socker, det äcklade henne bara hon såg på. För att inte tala om lukterna.

Hon hasade sig ur sängen när hon tänkte på dofterna av fet bratwurst och klarade sig ända ut till toaletten innan hon kräktes. Hon undvek att se sig i spegeln medan hon blaskade lite kallat vatten i ansiktet och tvättade händerna med sprittvålen som skulle hålla hennes händer rena nog att stoppa ner fingrarna med tills hon äntligen kände lättnaden när maten hon just ätit var på väg upp. Hon gjorde detta efter de flesta måltider som hon inte kunnat avstå ifrån av social hänsyn men tyckte att hon aldrig blev tillräckligt smal. Hon kände sig plufsig, äcklig och fet hur mycket hon än gick ner.

Men hon visste hur oroliga föräldrarna var för henne och hon måste smyga med sin hårdbantning. Hon visste att föräldrarna kallade det självsvält och skolsköterskan kallade det anorexia men hon visste ju hur fet hon såg ut - till och med håret och huden var glansiga av fett. Bara hon kunde övervinna sitt begär att äta skulle hon te sig som hon ville te sig. Hon skulle duga helt enkelt. Vara cool och se ut så att alla andra avundades henne, hennes koll på läget.

*

Amina vaknade gradvis av värken i kroppen. Hur utmattad hon än kände sig så kunde hon aldrig sova länge. Värken i kroppens leder, främst i höfterna och i knäna, fick henne att byta sovställning hela tiden. Den tunna bastmattan var ingen tröst för det ömma skelettet och några fettreserver på kroppen hade hon inte haft på åratal. Inte sedan hon gift sig med Maamuus. Hon hade glömt känslan av att somna mätt och kände sällan någon hunger. Det var törsten som plågade henne dag och natt. Den sved i hennes lungor när hon tvingade kroppen att fortsätta gå, den torkade ut hennes slemhinnor så att de blödde och sved men hon lät inte smärtan hindra henne ifrån att ta nästa steg. Hon kämpade i minuter som blev timmar och slutligen dagar.

 Hon orkade inte går så fort och fyraårige Ilias fick klara sig själv i hennes takt. tvååringen i hennes famn och den lilla i ryggsjalen var tunga, så tunga, trots att de borde vara fjäderlätta så små och uttorkade som de blivit. De såg ut som små fågelungar och tvååringen hade för länge sedan slutat gråta. Hon antog att hans tårar helt enkelt tagit slut. Den minste levde i alla fall ännu och hon unnade sig själv lite av det dyrbara vattnet hon hade fått tag på, så att mjölken inte skulle sina i de magra skinnslamsor som för sex år sedan utgjort hennes fasta ungflicksbröst. Hon hade varit nästan 15 år när hon gift sig året innan den stora torkan kom och de hade haft ett fint år, Maamuus och hon. En egen ko ock egna odlingar. Nu var hon en trött 19-årig fyrabarnsmamma som redan begravt ett barn.

Det var omöjligt att försöka ligga ner längre och hon kunde lika gärna börja gå igen medan det ännu var natt, för med gryningen kom den obarmhärtiga solen som fick hennes andning att kännas outhärdligt tung. Hon flåsade som en sjuk hund när hon andades in och måste stanna var gång hon försökte ta ett nytt andetag, men hon fortsatte att gå som en robot i värmediset. Innan hon hasade upp knytet med den lille på ryggen satte hon sig ner och ristade ännu ett streck i de utslitna sandalerna som hon gjort varje dag sedan hon börjat att gå. Det var ganska många streck där nu men hon orkade inte räkna. Bara förvissa sig om att alla dagar i detta helvete skulle bli räknade. Av vem tänkte hon inte över. Det gällde att bara gå, gå rakt fram på den illa upptrampade stigen i det torra ökenlandskapet. Om hon gick tillräckligt länge måste hon väl till sista komma fram till något ställe där det fanns vatten och kanske någonting som växte? Så många hade vandrat före henne och inte lämnat någonting ätbart kvar. Hon måste avvika ifrån stigen för att leta efter någonting ätbart. Riskern att virra bort sig i värmediset var stor. Hon passerade dagligen de skrämmande bevisen på det när hon måste kliva över uttorkade rester av människor i den brännande sanden. Eftersom smärtan och törsten utplånat alla andra känslor klev hon över dem. Hon fokuserade helt på ett enda - att fortsätta gå.

*

Anna:

Förmiddagen var seg och hon slötittade på repriserna av de matlagningsprogram som trängdes i tv-bolagens tablåer. Matprogram som underhållning, matprogram som en slags lysten pornografi för sådana som hon. Hon följde slaviskt alla fantastiska recept från alla arga kockar och bakande Leilor hon såg. Tv tog inte hänsyn till att det fanns så många som hon. Som blev äckligt feta av nästan allting och därför måste avstå ifrån frosseriet.

Hon nöp sig förstulet i skinnet där hon satt i tv-soffans värme med en pläd över sig. Hon var så frusen nu. Det fanns lite löst skinn på låren. Men den stora katastrofen var brösten. De hade börjat anta formen av urgröpta meloner och börjat hänga neråt. Hon rös medan hon tänkte på de av hennes väninnor som förstörde sina bröst med amning. Aldrig att hon skulle förstöra sina på det sättet när man kunde använda ersättning. Det fanns visserligen inplantat med de var dyra. För dyra för henne. Nå det var knappast aktuellt i hennes fall. Hon hade ingen längtan efter sex längre. Den kick hon känt förr var bara där när hon lyckats få upp maginnehållet. När hon lyckats lura sin glupska äckliga kropp! Då kon den där kicken: Hög och ren. Så vem behöver sex?

Vad hon längtade efter en egen bostad. En fristad ifrån föräldrarnas ständiga försök att övervaka hennes matintag. Men den egna bostaden var en avlägsen dröm. Hon hade lyckats gå ut gymnasiet i våras men ännu inte varit tillräckligt frisk för att söka efter ett arbete. Eller tillräckligt smal, som hon själv tänkte, men var för klokt för att tänka högt. Hon kände på sig att ingen skulle vilja anställa någon som såg så fet och äcklig ut till något slags arbete alls. Hennes betyg var inte heller mycket att konkurrera med för hennes äckliga fetma och kampen emot den hade tagit all tid och kraft ifrån tanken på ett bra slutbetyg i skolan.

*

Amina:

Dagen blev bara hetare och hetare och hon insåg att nu måste hon snart stanna och vila under dagens hetare timmar. Hon tänkte inte på det. Bara gjorde det. När hon lagt ner schalen med den lille tvååringen krängde hon försiktigt av sig ryggschalen med den lille. Han såg ut som om han sov. Hon kände ängsligt med handen över hans hals. Jo, blodet pulserade fortfarande. Hennes tankar återvände till den sista kvällen hemma. Det var treåringens puls som slutade att kännas och när han gled in i koma vaknade han inte mera utan dog helt stilla i hennes armar. Hon såg den lilla jordhögen framför sig: hon hade inte orkat gå iväg med honom till någon begravningsplats utan grävt ner honom där hemma. Det växte ändå ingenting i den brända jorden längre. Hon hade inte gråtit sedan han dog. Sorg var en lyx hon inte kunde kosta på sig. Hennes kroppsvätskor var alltför viktiga för att slösas bort på det viset.

Tankarna om sorg var inga bra tankar nu. Hon måste fokusera på det viktiga. Som att finna lite skugga, en plats att slå ut den medfarna bambumattan på och försöka få lite vila innan den värkande kroppen eller den fruktansvärda törsten åter väcker henne till sans. Hennes bröst kände som sega skinnlappar och hon hoppades desperat på att det åtminstone skulle kunna komma några få droppar ur dem innan det var för sent men någonstans inom sig visste hon att det redan var så. Hon skulle snart få besluta sig för vilket barn hon skulle försöka rädda. Alla tre skulle aldrig överleva, insåg hon utan att reagera känslomässigt längre. Den biten av henne som vrålade ut sin sorg var helt avstängd. Hon tänkte bara helt lugnt att utan tvånget att amma skulle hon inte behöva den vätska hon unnat sig utan kunde försöka dela ännu mera till fyraåringen. I första hand honom för han hade lättare att gå själv än tvååringen. Men babyn gnydde svagt och hon försökte ändå lägga honom till det uttorkade brösten.

Hennes bröstvårta kunde i alla fall vara lite tröst för den lille. Och hon sträckte ut sig på bastmattan med barnen tätt tryckt emot sig. De hade slutat gråta efter vatten nu båda två. En barmhärtig dimma sänkte sig över dem i den värsta middagshettan. Hon somnade.

*

Anna:

Lördagskvällen låg framför henne och det var under helgerna, då hon fortfarande träffade folk, som hon hade svårast att svälta sig för vart hon än kom vräkte folk i sig de vidrigaste saker: hamburgare fulla av slaskig sås, drinkar och chips som bara drypte av fett och man drack öl och vin, vilket var en fälla för henne för då tappade hon lätt kontrollen och började vräka i sig varefter hon måste hålla sig bredvid en toalett för att försöka få upp eländet igen. Hon ville trots det inte sitta hela helgen med bara föräldrarna.

 Så hon klädde upp sig och skulle börja med sin make up då hon såg att hon hade två ordentliga kvisslor i ansiktet. Den ena på hakan och den andra på näsan. Kunde man verkligen dölja eländet med smink? Annars kunde hon inte visa sig ute. Hon kände sig yr när hon försökte ta på sig jackan och måste förvånad sätta sig ner igen. Hon kände sig som hon antog att mycket gamla människor brukade känna sig. Yr och darrigt svag i benen. Var hon sjuk? Hon kände sig ibland nästan som en icke levande robot. Så trött fast hon bara var en flicka på 19 år.

 Breivik har alltså använt nio (!) år till att förbereda sitt attentat och det utan att någon enda människa har märkt att denne sympatiske, välutbildade yngling verkat konstig på något sätt.

Så fick vi alltså mördarens förklaring på 1 500 sidor och en mycket skickligt gjord video. Med skicklig menar jag i detta fallet att den är väldigt skrämmande. Breivik har alltså använt nio (!) år till att förbereda sitt attentat och det utan att någon enda människa har märkt att denne sympatiske, välutbildade yngling verkat konstig på något sätt. Han är extremt verbal och skriver med en hel del humor. Som när en kamrat blir brandman: han skrattar åt det och kommenterar att han (Breivik ) snart kommer att se till att ge brandmännen fullt upp. Angreppen i hans manifest gäller det mångkulturella samhället, men han angriper inte bara islamister utan även kommunister och feminister.

Nå, hans manifest lär cirkulera i många år och det talar för sig självt. Man denne mannen har också varit aktiv på internet liksom han tills för några år sedan även varit politiskt aktiv i Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Jag har gått tillbaka till de artiklar han skrev på Dokument.no, där han avbröt sina inlägg förra hösten. Kan man verkligen inte inse faran med denne man? Så här säger han om forumet:

"Det hadde vært synd om dere ignorerte gode forslag og valgte å skusle bort alle pengene på en potensielt 'politisk korrekt' person med bakgrunn fra den Marxistiske boot-campen: Høgskolen i Volda eller andre journalist (marxist) camper etc.
Det dere derimot bør fokusere økonomisk på er å videreutvikle 'konseptet Document' sosialt og organisatorisk, primært gjennom å utvikle denne bloggen til en løsning mer lik et nettsamfunn f eksempel som er knyttet opp til tilsvarende organisasjoner i andre land (tilsvarende en begynelse på en kulturell euro-version av en Tea Party bevegelse"

Liknelsen med den kristna högern i US är redan där. Om sig själv skriver han så här:

"Jeg har jobbet med prosjektutvikling i 14 år med flere prosjekter relatert til nettløsninger, har økonomisk utdannelse + to andre bachelor grader, tjente min første mill som grunder i en alder av 24 og har mange kamerater som i dag er suksessfulle grundere innenfor de fleste bransjer. Flere av kameratene mine er eksperter på utvikling av nettsamfunn (en av dem driver Deiligst.no, Norges trolig mest profitable nettsamfunn til tross for et moralsk frynsete konsept)."

Ingenting anas här om den parallella planen han är i full gång med att genomföra. Om mångkulturer skriver han så här:

"Japan og Sør-Korea er mye klarere eksempler på i-land som konsekvent og svært direkte avfeide multikulturalismen. Dette stadfested de på 70-, 80-, 90-tallet og dette stadfester de den dag i dag.
FN har gjennom en årrekke forsøkt å presse dem til å motta hundretusenvis av flyktninger men tallet har endt på en promille av det opprinnelige kravet. Europe har aldri valgt å kjøre psykologisk eller økonomisk krigføring mot dem av denne grunn (slik de gjør mot Europeiske nasjoner/individer som forfekter samme argumenter og prinsipper)
Multikulturalister blir svært brydd når du nevner Japan og Sør-Korea da disse nasjonene beviser helt åpenlyst at masse-innvandring kun er et resultat av spesifikke Marxistiske doktriner og svært sjelden økonomisk eller kulturelt gunstig. Japan/Sør-Korea har en grense og grensevakter. Om man mangler visum blir man nektet passering... (Europa hadde visst denne ordningen før 1950-1960)
Det interessante spørsmålet blir jo; hvorfor blir ikke Japanere og Sør-Koreanere demonisert som nazister og fascister? Svaret vet vi..."

Och svaret är de "marxistiska" ledarna i Europa! Både höger och vänsterregimer är i Breiviks ögon marxister men med ett strakt feministiskt inslag. I Norge är det således den sittande regeringen och de unga som förväntas fortsätta på den vägen som är framtidsfaran enligt Breivik. Några rader fångar min särskilda uppmärksamhet:

"Problemet er at det ofte ikke hjelper om 80% av Muslimer er såkalte 'moderate', dvs at de ignorerer Koranen...//... Det kreves veldig få personer for å styrte et fly".

Det räcker med några få promille i en population för att skapa terrordåd. Vilket Breivik själv nu har bevisat. Men han är starkt kritisk även till nazismen. Så här skriver han:

"Islam(isme) har historisk ført til 300 millioner dødsfall
Kommunisme har historisk ført til 100 millioner dødsfall
Nazisme har historisk ført til 6-20 millioner dødsfall
ALLE hat-ideologier bør behandles likt."

Man kan skriva mycket om denne man och det hemska som hänt så nära. I lugna lilla Oslo där jag själv har bott i flera år. På sommarlägret med så många unga människor. Jag avrundar med Breiviks egna ord om Norges före detta statsminister. Vi behöver nog lite tid på oss att smälta vad som skett, men tanken på att denne mans vänner är lika kompetenta våldsmän som Breivik själv och går fria där ute och att de är många som instämmer helt eller delvis i hans korstågspolitik gör mig väldigt rädd inför framtiden. Inte min egen (den har jag bakom mig), men mina barnbarns.

Breivik: "Dere påstår at alle nordmenn som ikke følger landsmo(r)deren Gro Harlem Brundtlands definisjon, er rasister: 'Alle som til enhver tid innehar Norsk pass er fullverdige Nordmenn'... Som betyr at selv Somalieren (med norsk pass) som tygger khat hele dagen, banker kona og sender halve trygden til al-Shabaab skal sees på som en fullverdig Nordmann.
Hvis noen i dette landet VÅGER å se på denne Somalieren som noe annet enn en fullverdig Nordmann er de rasister og må brennmerkes offentlig. Og dere sier at alle som er uenig med deres ekstreme kulturmarxistiske verdensoppfatning - den utopiske, verdensborger-definisjonen er rasister?
I så fall tror jeg dere har stemplet 95% av verdens befolkning som nettopp dette men det spiller vel en mindre rolle for dere?"

Artikel av Sunny Börjesson publicerad 24 jul. kl. 17.50 på Sourze

"Hur kan vi veta ifall den alzheimersjuka kvinnan i Uppdrag Gransknings program inte sökte kroppskontakt alldeles av sig själv? Hela resonemanget i programmet andas förakt för ålderdom, sjukdomar och funktionshinder."


Jag är medveten om att jag med denna artikel sticker huvudet i ett getingbo men jag kan inte låta bli.

Jag såg Uppdrag Granskning med fallet om sexövergrepp, alternativt våldtäkt, vid äldreboendet i Luleå. En 80-årig man hade ertappats med byxorna bokstavligt talat nere och en kvinnlig granne i sin säng. Hon lider av Alzheimers sjukdom och vårdas därför på boendet trots att hon bara är 70 år.

Stor panik utbryter - här är en mycket farlig man lös, som ger sig på hjälplösa åldringar. Polisanmälning är ett måste. Och eftersom vi vanligen regerar starkt när någon svag part (ett barn, någon drogad) blir utnyttjad sexuellt så är det lätt att bara ryckas med av indignationen. Så simpelt - att utnyttja en alzheimersjuk kvinna.

Men sedan börjar jag fundera. Kan en man på 80 år verkligen släpa in en kvinna mot sin vilja i sitt rum utan att någon upptäcker det? Gång på gång dessutom? "Ja, men hon följde ju med frivilligt för att hon hade Alzheimers och således inte kunde säga ifrån." Ja, så kan det ju vara. Men hela resonemanget andas förakt för ålderdom, sjukdomar och funktionshinder. Vid vilken ålder måste man sluta ha sex? Och vilka sjukdomar utesluter rätten till sexlust? Får jag som är 60 + fortfarande njuta av sex och av närheten till en varm kropp?

När jag masserar min Käraste, min förste man som är svårt sjuk och snart fyller 87 år, förgriper jag mig på honom då? När jag sköter hans intimhygien (oljetvätt för skör hud på privata ställen), när jag avslutar dagen med att krypa ner naken i hans säng och smeka hela hans kropp emot min? Han vill det helt uppenbart - men vet han sitt eget bästa? Han lider ju av afasi, tänk ifall han bara inte kan säga ifrån?

Och när jag, som har en tung psykisk diagnos att bära runt på och ändå dejtar någon för en sexträff - är jag utnyttjad då? I min ålder dessutom? Borde jag inte nöja mig med barnbarnens goa kramar och en Bassetthund i sängen? Om min sexpartner är yngre, är jag ett offer då? Vilka sjukdomar och vilka funktionshinder ska jag ha för att min sexpartner ska bli betraktad som en våldtäktsman? Måste jag sluta med sex den dag jag fyller 70, eller var går gränsen? Jag är allmänt vimsig och glömmer bort namn - är det ett så starkt indicium på senilitet att jag för min egen skull bör leva i celibat resten av livet?

Hur kan vi veta ifall den här kvinnan inte sökte kroppskontakt alldeles av sig själv? Hon var visserligen gift sedan många år men livslånga förhållanden (som mitt med två män) har en tendens att övergå till innerlig vänskap med åren. Det är inte så ovanligt att äldre män söker sig lite sex utanför äktenskapet. Själv har jag haft sex med en man på 90 + utan problem.

Naturligtvis kan kvinnan i Uppdrag Granskning vara våldtagen eller utnyttjad. Det vet jag ingenting om. Troligen ingen annan heller. Men att ta för givet att det är så bara för att partnerna är gamla och sjuka visar bara hur föraktfullt man kör över gamla och sjuka och talar om för dem vad de ska tänka och tycka.

(Artiklen skevs för Sourze)

har några  skämtare på dotterns jobb.Men alla glada skratt lär ju förlänga livet och vem vill inte bli äldre?

Jag får besök av Döden i bland. Ofast på nätterna. Han kan sitta på min sängkant när jag vaknar mitt i natten.
När jag var barn såg Döden inte ut som nu; då hade han svart huva och en lie i handen. Genom livet har han bytt skepnad, därför att den jag ser finns bara genom just mina filter, i min egen hjärna. Varje människas död är personlig och därför ser Döden ut på det sätt den som ser honom tänker sig honom.

Jag frågade honom en gång om detta med liemannen och han svarade så självklart att det var en vanlig bild av honom som andra människor lärt mig, eftersom jag som fyraåring inte hade redskapen att göra mig en egen bild.

Det enda vi vet absolut säkert är att vi ska dö.

 Det finns ingen undanflykt. Och ingen betvivlar att döden finns. Den sista dörren måste vi passera genom helt ensamma. Ingen kan följa oss, för även om många människor dör på samma gång är deras död ändå helt personlig. Vad som händer därefter och ifall det finns en Gud har vi människor däremot diskuterat sedan vi kom hit till vår planet.

Vi människor försöker tänka bort döden ur våra liv när vi är unga och friska men ändå går han där vid vår sida hela tiden. Du kan bli överkörd, du kan drunkna. Rädslan vi alla bär inom oss måste ignoreras för att vi ska kunna fungera. Sedan det funnits människor på jorden har de försökt lindra rädslan för utslocknandet men olika religioner och förställningar om ett liv efter detta.

Jag känner till en dikt av Oscar Stjerne, född 1873, som hävdar att kärlek är dödsskräck:

Min älskade, kolen glimma
på hällen i falnande glöd
och slukas i nästa timma,
av natt och mörker och död

Min kära, kom till mig, jag fryser,
jag rädes att slockna och dö.

 Till liv som vi aldrig begärde,
likt gnistor slungas vi ut,
och rysa dock,
ångestförtärde,
att slockna i nästa minut

Och ångesten driver oss samman,
och pressar oss famn i famn,
den ångestskapande flamman,
den giva vi kärlekens namn

Ack, mer än en munter brasa,
en lusteld som flammar så glatt,
är kärleken innerst vår fasa
för slocknandets eviga natt

Vid vilja ej stoppas i kistor
och varda till jord och stoft,
vi vilja ej slockna som gnistor,
vi drucko dock livets doft.

Men mycket tidigt insåg vi vad insikten om döden gör med oss människor. Redan Predikaren i Bibeln inser problemet när man bara finns här så kort stund:

Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. Inträffar något varom man ville säga: 'Se, detta är nytt', så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

En litterär strömning som växte fram efter andra världskriget skapade skribenter som Samuel Becket, för att bara nämna någon som de flesta av oss känner till:

"Kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen."

/Pozzo, I väntan på Godot

Becket är inte olik Predikaren. Svenska poeter tog sig också an döden i poesin under förra seklet. Per Lagerkwist hade ett komplicerat förhållande till döden – han visste inte säkert vad han skulle tro. Helt logiskt kallar han därför en diktsamling för

 " I stället för tro". Jag tycker hans vackraste dikt om döden är denna:

 

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Den använde min käre när han och jag höll begravningen för vår dotter:den första borgeliga i det fylket i Norge där vi bodde.  

Men Johan Olof Wallin, som föddes redan 1779, skrev på samma tema i till exempel den långa mästerliga dikten

"Dödens ängel". Jag ger bara ett kort exempel:

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar ...
Men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Härom natten vaknade jag igen av hans lätta puff emot sänggaveln. Jag satte mig upp. Det är mest hans mörka lugna men frågande ögon jag kan se; i övrigt är han konturlös och helt utan ålder.
– Vad vill du, undrade jag.
Han svarade i den stilla, nästan viskande ton som han alltid har:
– Det var du som önskade hit mig. Du har levt så nära mig de senaste åren.
– Du menar alla de som dött runt mig?
– Nej, de har haft sin egen död, replikerade han, den kan du aldrig uppleva. Du förbereder dig nog för din egen.
– Men Rolf?
– Han har sin egen död han med. Den kan du heller inte dela. Det är bara du och jag till slut. Det är jag som sitter på din sängkant när du går över gränsen och de dina anser dig borta. Mitt lugn ska du somna i.
– Och sedan?
– Jag är en naturkraft likt vattnet och elden och inget orakel för människorna och vet ingenting om resten. Man försöker fråga ut mig, kasta ut mig, leva som om jag inte fanns men ändå är jag så enkel att förstå. Jag är ju inte någonting ont eller farligt utan ska ge den trötte ro tillbaka i alltet .
Han fortsatte: – Du hör ju till dem som ibland har sökt mig frivilligt. Det händer när någon är gammal och mätt av dagar att de välkomnar mig. Jag vågar kommentera:
– Du svarar som ett eko.
Han är lika oföränderlig.
– Jag har inga egna tankar utan kastar tillbaka dina egna, viskar den lugna rösten.
– Gå nu är du snäll, jag är så trött.
Jag märkte inte ens när han reste sig men hörde hans sista viskning:
– Kom ihåg mig. Vi möts igen.

"Livet innehåller så mycket av olika saker att där måste finnas ett slags viloläge där vi uppsöker vårt privata Getsemane och känner efter i stillhet hur vi nu ska fortsätta."
Vi är människor som är en produkt av förra århundradets välfärdspolitik och vi förväntar oss att må bra och ha ett meningsfullt, spännande liv och massor av vänner runt om oss om sorgen gör besök i våra liv. Vi sliter för det vi tror är rikedom. Vi tror att ifall vi får köpa bara just den prylen blir vi lyckliga. Vi försöker se likadana ut. Lever våra kroppar inte upp till skönhetsmodet för dagen lägger vi oss under plastikkirurgens kniv.

Vi bor i ett land som inte varit med om krig på 200 år. Vi tror att vården kan bota alla sjukdomar och vi blir helt ställda när vi förlorar ett barn. Visst vet vi rent intellektuellt att massor av barn dör varje dag men det rör inte vid oss för det är barn långt bort i andra länder. Barn vi aldrig träffat.

Men sånt kan ju inte hända mig, här?

Döden har flyttat in bakom fördragna gardiner i dubbelrummet på långvården där främmande människor gör den sista tjänsten. Och känner vi någonting som liknar existentiell oro kan vi ju alltid boka tid hos en psykolog.

Men jag tror att vi kanske har missförstått livet. Livet är inte och har aldrig varit en tillvaro utan smärta, sjukdom, död eller sorg. Det låter mer som de kristnas förväntningar på himmelriket.

Jag försöker leva helt och fullt och inte gömma mig bakom min rädsla. För det är få av oss som inte känner rädsla. Hur är det nu man brukar säga – Ingen vill bli gammal men ingen vill dö? Det inser alla genast är en omöjlighet.

Livet innehåller så mycket av olika saker att där måste finnas ett slags viloläge där vi uppsöker vårt privata Getsemane och känner efter i stillhet hur vi nu ska fortsätta. Jag insåg det när jag som barn fick tag i Nils Ferlins fina dikt med just det namnet. Innan dess hade det för mig bara varit platsen där Jesus tillbringade sin sista natt. Nu blev det ett sinnestillstånd man själv kan öva sig i att besöka. För vi har alla en möjlighet att besöka den trädgården. Vi bär den inom oss.

Nu tänkte jag dela den med er.


GETSEMANE (ur "Goggles" 1938)

Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd – för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,
men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.

Artikel för Sourze

Jag har saknat mina skrivarvänner i vinter men varken tid eller ork har funnits. Jag skriver nu min artikel i form av ett brev till skrivännen Unto. Men men tanke på hur vi  så ofta är missnöjda är med våra liv, så till den grad att vi missar skönheten och lyckan som finns där så återger brevet i två versioner.


Version 1: Unto!

Livet är för djävligt.  Detta har varit en vargavinter som hållit oss infrusna. Vi hostar lungorna ur oss allihopa här. Jag kan inte lämna huset alls nu om ingen annan tar över: Rolf ramlade ur sängen här om natten och är allmänt sämre . Jag som reste så mycket är nu fånge. Skrämmande. Sedan åtta år har jag knnappast lämnat huset . Jag som var den omhändertagna på grund av mina egna  sjukdommar måste nu växa upp. Rolf drev ju kollektivet nästan ensam: en frisk pensionär i 18 år!

I början av Rolfs sjukdom hade jag stort stöd av barnen. Nu har tiden gått och dottern som bor i huset, har blivit trebarnsmor. På fyra år. Syskonen är dessutom fiender vilket sliter sönder mig. Hyresgästernas problem är nu  mina: också när de har problem med hyran. Förr hjälptes vi åt.

Jag har haft mycket kärlkramp på grund av kylan men mina egna läkarbesök får jag i princip sköta per telefon och medicinen får jag via inringda recept denna vinter, då alla i hela huset varit sjuka hela vintern. Det har varit många akutbesök för dottern och svärsonen med barnen: i bland har de befunnit sig på var sin akut med var sitt barn . Min egen hastigt insjuknande syster har jag fått försöka trösta på distans fast jag helst  vill kasta mig på tåget!  De små barnen har delat med sig av halsfluss och vinterkräksjuka, vi har haft öroninflammation och den minsta har hållit sina föräldrar sysselsatta dygnet runt.

Det blev svårt när Rolf runt årsskiftet inte längre kunde svälja maten utan behövde akuthjälp. Jag hade misstolkat det som en depression, för det började när hans yngste bror dog och en nära medlem i "sekten" begravdes.   Rolf har ju svårt att beskriva saker verbalt numera. Att en svårt sjuk man på snart 86 år slutar att äta kan ju bero på så mycket
.
Så till vårdcentralen akut.  Remiss till tandläkaren. Som remitterade tillbaka. Ny remis till SÖS käkkirurg. Väl där ny remiss till käkkirurgin på Karolinska: de har ju radiumhemmet och man misstänkte en tumör. Hela dagen går åt till en sjukresa med Rolf med färdtjänst. Först måste man vara helt klar när de kommer. De väntar inte. De ska bokas senast en timma innan. Efter sjukhuset blir det att boka ny tid med minimiväntan en timma. När man äntligen är hemma igen är man helt slut.

Vi har varit tvungna att stänga poolen för att inte hydraliken skulle frysa sönder så jag har värk hela dygnet och måste åter ta starka smärtstillande. Jag har svårt med syret på grund av de ingenpluggade halspulsvenerna .Det går dåligt ihop med alla mina mediciner så jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. En sådan här vinter till och jag hoppar från Västerbron.

 

 

*

Ja, så har det förvisso varit och varje ord är sant, men man skulle kunna skriva om brevet så här:


Version 2: Käre Unto!

Ni nätvänner är mig till stor glädje och tröst.

Livet är ganska behagligt trots förkylningar och sånt, för vi har ju inga tider att passa: behöver inte ge oss ut i kylan utan kan ha det bekvämt hemma. De yngre handlar åt oss. När vi var unga arbetade vi hela tiden och så var det barnen. Nu kan jag äntligen få njuta av att vara med Rolf så mycket jag vill hela tiden. Vi hör på musik tillsammans, ligger och kramas och kelar. Ofta med Bellman mellan oss. Det är himlen för mig. Varför skulle jag då sakna resorna: de minns vi ju tillsammans. Dessutom brukar jag få en tågluffarvecka om året av dottern.

Barnens konflikt struntar jag äntligen i. Jag älskar dem båda två precis som de är och kan de inte enas är det deras problem: De är ju 40 år nu.

Den vackra snön har gett barnen en vit jul: eftersom de är under fyra har de inte upplevt det i Stockholm. Jag har jagat ut de yngre att pynta med ljusslingor överallt: så vackert! Att bo i samma hus som barnbarnen är en lycka få förunnat i dag. Vi firar riktiga jular här, där vi äldre slipper allt stök (men betalar maten) och kan sätta oss vid dukat bord fastän vi är hemma. Att barnen är vuxna nog att lägga sina strider åt sidan under familjeträffarna är jätteskönt. De är båda måna om sina barn.

Att jag fått vara utan pool nu har gjort mig ännu mer tacksam över att just jag av alla reumatiker har en uppvärmd sådan utanför dörren!  Så fort jag börjar simma slipper jag ju värktabletterna. Vilken lyx!  Jag ramlar och slår mig hela tiden, men som tur är så är jag päronformad och bryter inga ben trots alla blåmärken. Inbyggda airbags?

Nu när Rolf blev akut sjuk så ställde de upp maximalt på vårdcentralen, vår tandläkare hängde i telefonen hela tiden för att snabba på remisserna och de tog Rolfs symtom på stort allvar både på SÖS och på Karolinska. På det senare sjukhuset fick vi Bingo: ingen cancer men väl två tänder som måste ut.

Vi har kunnat njuta av alla (sjuk)resorna runt i vår vackra stad. Man blir gärna "hemmablind" men Stockholm är verkligen en vacker stad att bo i.

Färdtjänst är en enormt bra förmån även om den bara fungerar nio gånger av tio. Man kan ju ta den 10:e gången själv. Den medicin jag och Rolf äter kostar egentligen många tusen i månaden, och visserligen får vi båda betala högkostnadsskydd på 1 800 kr var per år, men vi skulle inte ha råd med dem alls utan subvention. Läkarbesöken också: där är taket per pers 900 och år.

Vi bor så bra och får dagliga besök av två små underverk som stolta gör små ärenden och bär saker upp och ner mellan oss.

Mina hobbys finns ju här: datorn, trädgården och biblioteket. Inom räckhåll för min käre. Och nu väntar våren som är så vacker i vår trädgård.  Då sitter vi ute i solen hela dagarna. Så jag är en lyckligt lottad kvinna. En mycket rik kvinna.

Jag skulle känna mig lite mera lik en människa ifall jag liksom dom kunde använda nätterna till sömn. Själv sover jag bäst ifall det är ljust ute men det gör ju inte resten av världen.

 

Inte Den Käre heller. Han behöver mig vaken om dagarna även om både mina män och mina hundar brukar få en lite ovaligt tidsupfattning när de levt med mig ett tag. Bellman Bassett får numera släpas ur sängen vid 12 tiden. Skönt!!

 

Angående min artikel om minan häxstatus har någon humorist i familjen inhandlat en kvast, knytet en svart rosett om den och lurat ner mig i källaren med orden: Här har någon parkerat ditt fordon!

 

Jag misstänker alla i huset utom barnen och Den Käre.

 

Vi har firat Halloween, några av oss. Andra har firat alla helgons dag. En helg av övernaturliga inslag således och jag inbillar mig att det är högsäsong för häxor och medier och tarotkortuttydare?  Eller har de alltid högsäsong? Folk verkart tro på det de kallar "övernaturliga fenomen".  Själv tror jag inte en sekund på att någonting sådant existerar. Eller tvärtom: allt vi ser omkring vår lilla planet, när vi skådar ut i universum, är övernaturligt för våra små hjärnor.

Det finns ormar som förvånar oss. Det är nog ingen slump att de står för ondskan i vår bibel?  På våren vaknar de unga hannarna först och solar upp sig till rätt temperatur och när honorna ringlar upp, fortfarande lite i dvala, blir de våldtagna av ett helt gäng unga ormar. Uttrycket "ormgrop" gör verkligen skäl för sitt namn. När en hane så lyckats para sig med henne släpper de andra taget. Då ringlar hon själv på jakt efter den störste och vackraste hane hon hittar och parar sig med honom. Och nu kommer det övernaturliga för oss: Hon föder bara den senares ungar!

 Trolleri?  Inte alls. Helt naturligt om man vet att den förste ormen som parade sig med henne lade in en slempropp i henne så att inga av de andra kom till. Men efter något dygn lossnar proppen och den hon själv väljer parar sig med henne. Hon har nu ett aktivt val, hon kan stöta ut vilken spermaklump hon vill och behåller sålunda som regel den utvaldes. Inget magiskt trick, bara naturligt. Nästan allt i naturen är övernaturligt innan vi vet fakta.

Jag uppträdde på Kiviks marknad några säsonger med mina ormar och vi hade en trollkarl där som sågade itu en flicka. Det såg ju övernaturligt ut men inte när man visste att lådan innehöll två flickor från början. När barnen var väldigt små tog jag med dem till de s.k. "dödsryttarna",  de där som brukar åka motorcyklar runt, runt på väggarna i en tunnliknande byggnad. För min fyraåring var det övernaturligt. Men när han blev större och lärde sig om hur centrifugalkraften fungerar så var det inget magiskt längre.

Jag minns hur jag stod och faxade med en av de första faxmaskinerna. Dottern, tre år, stod bredvid. Jag muttrade att äntligen hade jag fått i väg eländet då den lilla pekade på papperet:
- Det har du inte alls mamma. Det ligger här.

Att jag idag kan tala med mina barn när de befinner sig på andra sidan klotet är övernaturligt för mig. Jag vet inte hur varken telefonen eller internet fungerar. Om någon stenåldersgubbe vaknade upp ur graven skulle han tycka att detta är övernaturligt. Men vi som lever nu har ju vant oss. Vi tycker inte längre att det är självklart att det är åskguden Tor som är igång med sin hammare när åskan går för vi har fått lära oss någonting annat.

Själv har jag ibland haft sanndrömmar:

Jag var gift med den Käre och bodde i radhus i förorten. Jag drömde att hans bil skulle malas till en skrothög när han åkte till sin arbetsplats och bad honom stanna hemma den dagen. Problemet är ju att jag drömmer vanliga mardrömmar också, så han vägrade. Jag gick upp, klädde mig och väckte barnflickan. I drömmen såg jag inte hur det gick, så jag satte mig bredvid telefonen och väntade, men samtalet dröjde nästan en timme och då var det hans röst, fast gråtande. Han hade svängt upp på huvudvägen bredvid en stor lastbil, som skymt sikten. En annan lastbil, som kom i full fart, hade smulat sönder vår gamla bil och här ringde han och grät över bilen.  Puh! Själv hade han undkommit med några skråmor.

En annan gång: 

Säkert  15 år senare, för jag hade min lya på söder nära Skanstull och jag hade gått ut på gatan och stod och väntade på den Käre, men så var jag plötsligt hos honom i bilen som sladdade i snömodden på Gullmarsplan och hörde honom säga  "Nu går det åt helvete, Sunny".  Jag såg hur vår gula hyrbil gled in i en långtradare. Därefter blev det tyst. Jag gick upp i min lägenhet igen och en halvtimme senare ringde han på dörren och började berätta men jag avbröt.
- Jag har redan sett den där lastbilen du åkte in i från sidan. Gick det bra med dig?

Detta har hänt flera gånger i livet men bara med någon som stått mig mycket nära. Jag tror inte ett dugg på att det var /är övernaturlig. När Michelangelo siade om att människan en dag skulle kunna flyga var tanken helt onaturlig och stred emot all känd vetenskap. I dag är hans "övernaturligheter" sanna fakta.

Jag tror att man ibland kan läsa någons tankar

om man antingen står nära varandra (bilolyckan)  eller när det uppstår en kris. Alla sorters vågor far genom luften, varför inte tankevågor?

Min starkaste sanndröm eller överföring av tankar kom ifrån min gamle fosterpappa. Vi bodde i Spanien det året och visst höll vi tät kontakt, för han bodde ensam och var 86 år fyllda. Jag fick samma dröm natt efter natt:  min gamle fosterfar satt i sitt kök o hade ont i sin axel som han gned fram och tillbaka medan han tänkte att   "hade hon inte varit så långt borta hade jag bett henne komma".  Jag ringde honom.  Jodå han  "mådde bara bra, tack".
- Och axeln?
- Nej, bara lite ömt efter omkullkörningen i somras med mopeden.
Men drömmen fortsatte varje natt.
Då ringde jag den man som var en av mina livskamrater då och han fick iväg fosterpappan till doktorn för provtagning. Han läste upp svaren i telefonen (detta var före internet) Alla prov var lysande. Gubben hade blodvärden som en ungdom och nu kunde jag koppla av. Jag blev nu själv liggande sjuk med hög feber och influensa, så jag ville gärna släppa det hela, men drömmen fortsatte. Till slut fick Den Käre sätta mig på tåget i Malaga.  Jag kom till Stockholm en vecka senare med 40 graders feber, sommarkläder och med sandaler på fötterna och det var 15 minus ute. Jag ringde direkt från centralen till fosterpappan. Han rosslade i luren att han inte kunde ta sig ur sängen. Jag hade tänkt hinna hem och hämta mina vinterkläder, men det var 40 mil till gubben så jag fick vänta och ta nästa tåg. Efter diverse tågbyten kom jag fram nästa förmiddag och fann att han var insnöad.   Jag pulsade fram i midjehög snö och tog mig till stugan. Dörren stod olåst och inne i sängen fann jag honom med lika hög feber som min. Jag ringde genast provinsialläkaren, som motvilligt kom hem till den  "kärnfriske".  Jag kände på den axel han gnidit i drömmen och där fanns en stor knöl. Jag kastade fram hypotesen att det kunde vara en metastas och doktorn undrade surt ifall jag var läkarutbildad.  - Nej, men läskunnig svarade jag.

När doktorn skrivit ut en remiss och några recept ringde jag den pensionär som brukade skotta snön och fick höra hur pappan gång på gång sagt samma sak:  "Hade inte Sunny varit så långt borta hade jag bett henne komma."  samt gnidit sin axel vars onda han trodde berodde på den där kullkörningen på mopeden.

Tyvärr hade jag rätt.  Primärtumören hade sannolikt börjat i lungorna men när han dog fick jag läsa i obduktionsprotokollet att han haft cancertumörer på åtta ställen till i kroppen. Så mycket för blodprov och sänka som kan hålla sig ok in i det längsta. En tröst var att han redan var bortom all räddning när jag börjat drömma. Jag hade inte kunnat göra någonting om jag så hade kommit en månad eller två tidigare. Nu stannade jag hos honom,  första tiden i stugan. Mot slutet på sjukhuset. Vi hann med att prata en hel del för första gången. Som barn hade denne man svikit mig hela tiden. Han stack ut och söp sig redlös i stället för att försvara mig när tanten gick lös på oss. Han godtog att hon försökte lämna bort mig hos barnavårdsnämnden som fyraåring och att hon låste in mig i sin mörka garderob hela nätter där jag skrek tills jag inte hade syre kvar. Han var med om att kasta ut mig vid 13. Men han ville aldrig ha barn.  Han var gammal och trött och borde stått på sig. Han var ingen ond man, bara svag.  Hur full han än blev så blev han aldrig våldsam och de få positiva minnen ifrån barndomen som jag har stod han ensam för. Han byggde en gång ett fint dockskåp av sockerlådor och drog in ljus via ett batteri.  Och en annan gång tog han mig till cirkus. När han nu kände att någonting var fel var det bara mig han hade och jag var ju dessutom gift med hans systerson så det var naturligt att han tänkt på mig hela tiden. Det finns ingenting övernaturligt i det. Hans tankar och tysta rop på hjälp gick fram helt enkelt. När jullovet kom kunde den käre och barnen flyga hem så de hann få några veckor med honom de med.

Så sent som förra veckan

låg jag i halvslummer. Jag hade feber, som gjorde mig lite seg. Vi har huset fullt av hantverkare, för vi lägger in bergvärme. Den av oss som orkar brukar ta sig ut till dem. Nu hörde jag make två säga till mig att det hade regnat väl mycket i natt för den där gropen, men att vi haft tur i oturen som inte hade varken frost eller snö.  Jag vände mig upp emot honom och frågade  - "Vad menar du egentligen med tur i det här vädret?"   Han stirrade lite konstigt på mig.
- Vad hörde du mig säga?  Och jag upprepade det.  Då stirrade han på mig och sade att visst, han hade sagt exakt de orden men för tio minuter sedan till en av gubbarna långt nere på gatan. Jag hade hört honom så tydligt att jag utgått ifrån att han stått bredvid sängen.
- Häxa, muttrade han för sig själv,  men jag log.  Detta är för mig beviset på att 30 år räcker till telepatisk kontakt och att den nu inte gäller bara den käre eller vid kris utan även för make två.

Jag har ingen aning om hur det här går till,

men jag är helt säker på att det är lika naturligt som allt annat på vår jord. Vulkaner och tsunamis, översvämning och torka, konstiga växter och djur, som vi inte förstår oss på. För oss kan de se onaturliga ut, men vi är ju bara små människodjur utan överblick när allt kommer omkring?

Jag kan tänka mig en framtid där man läser och skrattar . - "Kan ni tänka er barn, de visste inte ens hur tankeöverföring fungerar!" och skrattande småbarn har lika roligt åt det som barnbarnen har när jag berättar att på medeltiden (inte alls så länge sedan) trodde man att jorden var platt och att man skulle akta sig för att åka över kanten.

Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig: 'Folk dör av sprutan!' Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år...                                                                                                                                 Jag bär på en livslång skuld som aldrig kan återbetalas. Nu aktualiseras denna min skuld i samband med den nya svininfluensan. Jag har två älskade män och den ene är definitivt i högriskzonen:  Hans hälsa är försvagad av flera fall av stroke, men redan innan hade han en livslång astma efter en utläkt tbc samt grav kol.  Hans ålder, 85+, gör mig ännu oroligare för hur en influensa som övergår till lunginflammation skulle sluta.  Min yngre man är väl på gränsen. Han har en mild form av diabetes men är rökare, vad det än kan ha gjort med hans lungor.  Jag själv är återigen en sådan där högriskgrupp vars igenkalkade huvudpulskärl redan gör det svårt att andras utan förkylning och kärlkrampen kan vara svår. Jag beslöt sålunda om vaccination här hemma.  Gubbarna skulle aldrig kommit till något beslut i den här frågan. Men så kommer invändningarna: vet vi på sikt vilka biverkningar vaccinet har? Jag är gammal nog att minnas neurosedynet. Den Käre miste en ungdomsbekant till följd av en vaccination mot tbc. Dessutom är han med i en religiös förening som förbjuder vaccinationer men den biten kan han med sitt förnuft ibland lägga åt sidan. Men den tron förstärker hans invändningar. Make nummer två tar aldrig onödiga sprutor eftersom han levt i en föreställning om att farliga sjukdomar inte biter på honom. En riktig man springer inte och tar sprutor i tid och otid. Nå i det här fallet fick jag sista ordet därför att jag tar mina gubbars överlevnad på mycket stort allvar och vägrade ta ett nej. Vi skulle alla tre bli vaccinerade i måndags då den första omgången vaccin kommit till vår vårdcentral. Så fick vi influensa, make två och jag, och blev ordentligt sjuka. Maken fick lunginflammation. Och då strandade vaccinationsprospektet, för honom vaccinerar de inte så länge han är så sjuk och äter antibiotika och inte mig heller så länge jag har så hög feber. Och feber hos mig är ofta en långvarig process, på grund av mitt nedsatta immunförsvar. Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig:  Folk dör av sprutan!”  Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år och de två äldsta är nog de som gett oss den här influensan.  Daghem och skolor är rena drivhusen för baciller och en mormor måste vara lite knasig om hon avböjer snoriga kyssar och nysande kramar från de små. Vi kan inte leva separerat i huset utan får räkna med att de snuvor ungarna bär hem får vi ta. Men svininfluensavaccinet är inte utprovat på så små barn ännu. .Den yngste, som är ett drygt halvår, uppmanas man ju att inte vaccinera. Om jag såldes låter mina gubbar slippa undan och vi skulle smitta de tre små:  Hur kan man återställa det?  Tänk ifall någon av dem skulle dö?  Tydligen är den här influensan av en art som dödar många unga och till synes friska personer. Tänk om dottern skulle få det och dö ifrån sina barn? Det är många skräckscenarier som flyger runt i huvudet när man sitter ensam vaken om nätterna.  Ska vi införa besöksförbud för de andra barnbarnen som går i olika skolor och säkerligen bär på smitta också?  Detta kan ju bli långvarigt. Hur blir det med den gemensamma julen? Futtiga tankar. Men tänk ifall Den Käre är så klen att han inte tål vaccinet?  Då är det mitt fel: Det är jag som har tagit beslutet för honom.  Vågar jag riskera det när han själv egentligen är emot?  Kan man ta på sig ett sådant ansvar för någon annan? Men om jag säger att ”jadå, du kan säkert strunta i den där sprutan” och så blir han smittad av viruset via barnen och dör? Hur kan jag kunna leva med ett sådant beslut? Nu är det så att vaccinet kanske är slut, så vi får vänta igen. Den Käre ler diskret när Make två hostar så han kräks och rosslar med andningen och när jag går runt med min feberfrossa. Han, den klenaste av oss, är ensam fri från influensa. Jag vet hur det är att leva med en skuld som aldrig kan återbetalas.  Min dotter drunknade och skulden var vår:  Hennes pappas och min. Jag var så rädd att bo vid havet att jag hade svårt att släppa ut barnet på tomten. Jag försökte inhägna med fisknät men de lite äldre barnen på gatan klippte så gärna ut henne. Så jag tänkte ut ett säkert sätt:  Vi köpte en flytväst som var garanterat godkänd och så fick hon hoppa ifrån bryggan gång efter gång medan vi kollade att den fungerade som den skulle: Huvudet i kragen låg alltid över vattnet. En brygga var spännande, där åkte olika båtar ut och in. Men jag hade glömt bort att det finns små barn som drunknar i fågelbad. Så när jag gick in den där söndagen för att sätta på potatis lekte hon på gården där hennes pappa mekade med bilen. Tills jag såg genom fönstret att det samlats en folksamling vid bryggan och att någon lyfte upp en liten kropp! En flytväst blir ett mordredskap ifall den sitter på ett litet barn som traskar runt nere vid stranden med någa centimeters vattendjup och plötsligt faller framåt. Den otympliga västen gjorde henne chanslös. Hade jag fått ändra ett enda beslut i livet hade jag velat gå tillbaka till den där soliga dagen och sagt:  ”Kom med in nu och sätt på potatisen.”  Jag och De Käre har visserligen fått ett livstidsstraff men det var ändå hon som fick betala för mitt felaktiga beslut med ett dödsstraff.  Hon betalade med det enda liv hon hade och någonsin kommer att få. Jag är mycket förtjust i Stig Dagermans fina novell Att döda ett barn. Så jag vill avsluta med att citera Dagerman: ”Mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.”

 

En av de få bilder som finns på mig som barn Den här artikeln är den svåraste jag någonsin skrivit. Inte för att den är särskilt viktig eller handlar om saker som är betydelsefullla, men för att det nog blir svårt för mig att göra mig förstådd. Jag har aldrig försökt förut, jag har hållit masken. Ser ni: Jag är ingen människa. Rasmässigt måste man nog klassa mig som en Homo erectus men socialt är jag någonting helt annat. Jag ser ut som en människa men jag är inte och har aldrig varit en av er. Varför vet jag inte. Det finns säkert många skäl. Man kan spekulera i min psykologiska defekt. Kanske är det så att ifall ett barn föds och ingen tar det till sig kan den skadan inte repareras senare i livet?   Man kan tala om defekta gener och om psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar. Vad betyder ord som borderline, kronisk depression eller panikångest? Några krumelurer på ett papper. Nå, de saknar betydelse för mig och jag bryr mig ärligt talat inte om dem. Jag vet bara att jag tidigt tänkte att det fanns de där, människorna, och så jag . De tyckte och tänkte saker,de förde samtal men ingenting jag kunde känna igen. Jag kan tänka mig att ett kinesiskt barn som inte kan ett ord svenska och hamnar hos främmande människor här i Sverige skulle känna det så. I början. Sedan skulle det barnet växa upp och bli en i flocken. Det gjorde aldrig jag. Under mina tidiga barnaår föreställde jag mig att jag var en häst. Jag behövde inte kommunicera med omvärlden eftersom hästar inte kan tala. I 5-6-årsåldern sände fostermamman mig till butiken för att handla. Jag galopperade hela vägen, tills några äldre pojkar ropade:  -”Titta på horungen. Hon leker häst!” Jag kände mig avslöjad och började gå i skritt men förstod inte riktigt det där med leka. För mig var det ingen lek. Skolan var det första riktiga helvetet jag upplevt. Jag stammade så svårt att jag nästan inte kunde tala och blev genast ett tacksamt mobbningsoffer. Jag stod ensam i ett hörn på rasterna och teg mig envist igenom lektionerna. Hellre tiga än behöva stamma och få stryk på hemvägen. Nu var jag  sju år och mötte den varelse som kom att bli helt avgörande för hela mitt liv. Jag mötte taxen Kicki. Hon var gammal och fet men pensionärsparet som bodde på vår gata såg hur vi hälsade på varandra, hunden och jag, och frågade om jag ville gå ut med henne efter skolan. De var inte så pigga längre.  Om jag ville?! Jag hade aldrig vågat ha så fantastiska drömmar ens.  Och nu upplevde jag att jag äntligen hade fått en kompis som jag kunde tala med. När bara hon hörde mig stammade jag nämligen inte! Jag kände mig helt som henne och insåg att det nog var en hund jag egentligen var. Kickis husse skaffade mig flera hundar att rasta och snart var vi ett gäng på fyra stycken. Taxarna Kicki och Max, schäfern Pyrol och så jag.  Pyrol var en jätteschäfer, helt svart, och ingen vågade ens försöka bråka med mig när han var med. I dag undrar jag hur de vågade släppa ut denna jättestarka hund med en liten flicka som inte ens höll honom kopplad, men han gjorde alltid vad jag bad honom om. Vi gick vår runda längst med ån och om jag fått en färjeslant av någon av hundägarna tog vi den primitiva färjan, som drogs av en gubbe med hjälp av rep, över ån och ut i naturen. Jag berättade för mina nya vänner att jag tänkte skaffa en S:t Bernhardshund så snart jag blev stor och lovade dem att återkomma till den här staden, gå våran runda och tänka på dem. Åren gick och jag såg mig själv hela tiden liksom uppifrån. Jag tänkte i termer som:  ”Där nere går någonting folk tror är en flicka på väg till biblioteket.”  Väldigt länge allierade jag mig med barnbegreppet.  Jag tänkte: ”De vuxna – Vi barn” även när jag var mamma själv.  Mitt utanförskap förstärktes givetvis under de hemlösa åren, de mellan 13 och 18,  men då kändes det inte konstigt.  Jag bodde ju på landet och hade fri tillgång till ladugårdarna nattetid, så jag tillbringade många kalla nätter med ryggen emot någon snäll kossa som lagt sig ner.  Ibland låg jag i foderrännan och kunde både prata med och pussa på kossorna.  De var ju inga människor: de var som jag. I böckernas värld ,där jag nog tillbringade mer än halva min vakna tid ,träffade jag ju på andra udda människor. Kafka som skalbagge i Förvandlingen och Schopenhauers dystra betraktelser, för att inte tala om den danske filosofen Sören Kierkegaard.  De tröstade mig eftersom de alla ansetts vara knasiga av sin omgivning, men jag personligen ansåg dem vara förnuftiga på gränsen till snillen. I porrbranschen blir man ju väldigt stigmatiserad och hamnar utanför alla samhällets former för gemenskap, men för mig var det ju ett normalt tillstånd. De enda gångerna jag kände mig nära en annan människa utanför min egen familj var när vi fick olyckliga, udda kunder som jagade tillfällen att få leva ut sina olika udda böjelser som annars stängde dem ute från samhället, och fick dem att söka efter förståelse hos oss på porrklubbarna. Där fick jag för första gången tala med människor som upplevde sig vara helt fel, bara för att de hade en väldigt udda sexualitet. Jag tror att både de och jag hade stort utbyte av vår samvaro. Jag var i alla fall alltid uppbokad mellan danserna av de här udda människobarnen som för första gången i sina liv vågade berätta för någon. Åren gick och jag gick tidigt i pension på grund av sjukdom. Jag gick med mina hundar min dagliga runda och såg mig själv uppifrån:  ”Här tror de att jag är en människa som går ut med sina hundar.” Tänk om de kunde se att jag inte är en människa.  Samma sak med biblioteket i Högdalen som var en viktig plats. Jag försökte titta efter hur de andra betedde sig där och sedan imitera tills jag kunde passera som vilken boktokig människa som helst.  Att folk läste många och udda böcker var de vana vid på biblioteket. Jag försöker att inte kalla andra människor ”de vuxna” när jag pratade med barnbarnen,  men barn är svåra att lura.  En av sondöttrarna sade när hon var helt liten: -"Vet pappa om att du inte är stor? ”  Och jag sade till henne att det kunde bli vår hemlighet.  Alla ljuvliga höstar med Den Käre i svampskogen med hundarna på dagsturer. Jag funderade på hur jag skulle förklara för honom. Vad skulle jag säga? Att den han har levt med i så många år inte finns? Att jag känner större närhet till mina hundar, katter, fåglar, ja till och med mina ormar än till er människor?  Även om jag inser att jag fått ovanligt kärleksfulla män, som jag älskar så att det gör ont i mig, så är min kärlek nog lite av en trogen hunds?  Jag skulle gärna dö för båda mina älskade män men jag tror inte att jag ens kan försöka att förklara för dem att jag ännu inte blivit människa. Nattetid umgås jag gärna med månen och stjärnorna och spekulerar. Finns det sådana som jag på andra planeter? Jag samsas med råttfamiljen Ibsens som sedan generationer har bon på vår tomt och tillåter bara att de vräks när de flyttar inomhus. Igelkottarna Strindbergs är det lättare med: Många fler än jag gillar igelkottar.  Jag satt ute och skalade äpplen i förrgår och blev stucken av en av sommarens sista getingar. Jag grät så att dottern frågade: ”-Gör det så ont?”  Hur kan jag förklara för henne att jag grät därför att det fanns så ynka lite gift kvar i gadden, att getingarnas tid att dö är här? ( En arikel jag skrev för Sourze)

Fototext:Mr Pyton och bakdelen på månadens måltid: ett fett marsvin

Man lever ihop med någon man planerar att tillbringa resten av sitt liv med och då gäller det att vara tydliga med vad man förväntar sig och vad man förväntas stå ut med. Att jag älskar allt som kryper, hoppar och flaxar med vingarna samt gärna kelar i min säng om natten är ett faktum, men man kan ju inte fylla hemmet med flera husdjur än partnern är med om.

I vårt fall startade vi med att skaffa barn och husdjur lite parallellt. När jag flyttade till Stockholm för att starta en strippklubb fick jag välja bort mina getter, kalkoner och värphöns. Även hund till att börja med. Med några andra djur måste prioriteras: jag visste hur uppskattat mitt nummer med min förste Mr Pyton varit i främst Tyskland.

De ormar jag köpte blev mina arbetskamrater.

Herr Pyton och kungsboorna Adam och Eva fick fina terrarier och vande sig snabbt vid min kropp.Nu är ormar lättskötta eftersom de som regel bara äter en gång i månaden och sällan river ens hem, men de måste trots detta skötas om ibland. Det är klart att de får krämpor som kvalstersjukdomar och de är känsliga under den tid då de ömsar skinn.

Problemet för mig är att jag är för blöthjärtad och inte äger någonting av naturens nödvändiga grymhet. Ser jag på en film om till exempel jagande lejon blir jag förtvivlad när flocken lyckas ta en nyfödd liten gnu ifrån sin mamma, men lika ledsen blir jag om den missar och man visar bilder på de uthungrade lejonungarna. Ni hör: inte ett spår av logik! Hela ekosystemet bygger ju på att om man inte äter blir man själv mat.

Den Käre funderade länge ifall han skulle trivas i Stockholm  men han kom med mig till sist när jag lovade honom att vi inte skulle skaffa varken katter eller hundar i detta skede i livet. Vi hade ju barnflicka till de små redan som skulle få fullt upp utan extrabelastning. Vi byggde om grovköket till terrarierum men så fick jag syn på Teguödlan i en zooaffär när jag skulle köpa ormmat och kunde inte låta bli. De var redan då sällsynta och får nog inte innehas som husdjur i dag? De ser exakt ut som en krokodil tills de öppnar munnen och avslöjar sin tandlöshet och sin enormt långa tunga. Barnen som var tre respektive fyra år döpte honom till Krokodemus och fick han bara ett rått ägg om dagen var han väldigt lättskött. Dottern lyfte ut honom (tufft jobbat: han var redan över en meter lång) och drog i väg med honom i dockvagnen i vårt radhusområde. En och annan tant fick skrämselhicka när de såg den fjälliga svansen släpa efter dockvagnen så hon fick leka med honom inne på gräsmattan i stället.

Staketen mellan husen var låga

och när grannfrun skrek rusade jag till undsättning. Krokodemus hade kravlat sig över och in till henne och hon trodde att han var en krokodil och försökte desperat ringa efter hjälp. Först i efterhand fick jag reda på att grannen var sjukskriven för alkoholproblem: därför hade ingen hon ringt ryckt ut för att fånga reptilen som de trodde var ett hjärnspöke.

Det var värre när jag föll för apan!

 Helt bedårande, mycket smart och totalt egensinnig. I dag vet jag bättre och skulle aldrig medverka till att hålla apor som husdjur, men den här lille krabaten var övergiven i zoobutiken! Den var konstant på rymmen och ställde till det rejält för oss några gånger. Som när vi var på bilresa och lämnade henne i sin bur i bilen för att gå in på en vägkrog för att äta.. Hon fann snart hur låset fungerade, öppnade bildörren och skuttade fram till dörren där vi gått in. Så kom där en ny gäst och sedan tog det bara två minuter innan hela lokalen var i panik. Apan hoppade från bort till bord och tog sig en köttbit här och en grönsak där, samt började tömma ölglasen!

Hemma i radhuslängan smet hon iväg ibland men eftersom de närmaste grannarna kände henne hände inte så mycket. Men en kväll när jag var ute och letade hörde jag vilda skrik ifrån ett radhus längre nere på gatan. Jag tittade in genom fönstret. Där stod uppklädda gäster runt ett festdukat bord men sina vinglas i händerna och en skärrad blick på den lilla apan som satt mitt på den vita duken och åt/kladdade med chips samt kissade långa strålar på den vita duken  ”-Vems är det där odjuret!?” skrek de till värdinnan och jag tog ett djupt andetag och klev in genom dem öppna altandörren. Det var ungefär nu som vi började tänka på ett eget stort kollektiv hus med avskilt läge.
Men arbetet med ormarna gick bra och Herr Pyton växte väldigt fort. Han började med en diet av dagsgamla kycklingar, sedan möss, sedan laboratorieråttor och så marsvin. Jag började föda upp råttorna själv men det blev svårare då.  Dessutom fick dottern åka till akuten med råttbett två år i rad. Nu kunde jag inte längre strippa med Herrn; Han var för tung att balansera. Boaormarna tog över. En natt vaknade vi av ett vrål ifrån terrarierummet och när vi rusade ner hade Herr Pyton slagit in hela sin glasruta och lång nu hopringlad med ögonen fästa på den stackars apan som skrek som en stucken gris.

Eftersom barnen inte förstod bättre än att dra i var sin ända i den stackars Pytonen så riskerade de ju att bli bitna även om han givetvis inte var någon giftorm.

Han blev för stark även för Rolf. Ringlade han ut i rummet satte han kurs på närmaste element vintertid, rullade in sin sista meter runt ett elementrör och kunde sitta så i en vecka eller längre. Folk som kom in såg honom inte som oftast då ormar är väldigt slöa. De gillar dock varmbad och brukade faktisk få bada i badkaret med barnen men innan det kom badskum och sådant i vattnet.Det fick apan med till trots att de inte brukar gilla vatten men den här apan trodde att hon var en människa. 

Slutet kom genom Roffes matstrejk.

Han strejkade inte för egen del, men eftersom jag är så feg så brukade jag välja en av de två kvällar jag var på komvux till att köpa hem ett marsvin eller några råttor och skriva en lapp: ”Var snäll och mata ormarna, jag hinner inte i kväll.”  Och Den Käre avskydde det han också men samtidigt hade vi dilemmat klockrent. Inte kunde vi svälta våra husdjur?
Rolf hade alla de korrekta invändningar: ”-Jag köper gärna djurfoder till vad du än skaffar utom levande mat. Så med sorg i hjärtat såg jag Herr Pyton, som numera fyllde en hel säck, packas ner och föras iväg av unga entusiastiska killar som bildat ett förbund och reste runt och föreläste på skolorna.

För ett par år sedan hyrde någon Dotterns del i kollektivet. När de kom hem hittade de djupfrysta råttor i sin frys och den killen hade också en boaorm. Hade jag ens anat att det var möjligt hade jag nog behållit dem ändå…

skrivit för Sourze

Jag har sparat kvällarna nu för att  etablera mig på face book.

Jag hade ingen lust först för jag hinner inte ens med mina bloggar men dottern berättade att mina äldsta barnbarn var medlemmar och det extra nöjet att kunna följa dem lite i vardagen vann.

Men fortsatt  prioriterar jag vackert väder utomhus.  Även i dag har det varit badväder i Stockholm och jag sitter inte inne vid datorn om jag kan vara utomhus.

 Även med tanken på Min Käre som också kan vistas ute när jag är med. Priset för allt badande och trädgårdspyssel blir att man somnar som ett barn redan vid 6 –tiden o när familjen äntligen lyckas väcka så blir det en sömn lös natt.

Men då har jag ju min läs och skrivtid