"En kväll råkade det vara ortodox påskmässa. Vi köpte ljus och hängde på. Jag sade till min käre att detta inte var avgudadyrkan, vilket han hävdade, utan en kulturupplevelse."
Jag som är en inbiten ateist har firat ganska många religiösa tillställningar ändå. Sorgemässa på swahili här i huset: En ung hyresgäst förlorade sin syster i en bilolycka i så alla i hennes församling i Sverige samlades här.

Annars blir det mest på resor. Religionen och kyrkogårdar säger så mycket om människorna som bor på en viss plats. Mina gubbar lärde sig till sist att kom vi till en kyrkogård av intresse så var det bara att sätta upp campingbordet och koka kaffe.

De judiska kyrkogårdarna i städer som Warszawa och Prag berättar sin fruktansvärda historia för oss. I Moskva, när man köar för ett besök på poeten och protestsångaren Vladimir Vysotskys grav där kön ringlat sedan han dog 1980 blir man medveten om att det finns en kraft inom människan som överlever generationers diktatur.

Jag var med vid en begravning i S:t Petersburg precis när de startat sin glasnost och där kysser man fortfarande den döde. Man tar ju seden dit man kommer, så jag kysste jag med. I grund en kärleksfull och vacker sed.

I den lilla 1400-talsstaden Sighisoara i Trasyvanien (som mest är känd för att mannen bakom myten om Dracula, Vlad Teppes, föddes här en gång) drogs vi med i ett begravningståg. Gatorna är väldigt smala och hela stan var på benen så det var bara att låta bilen följa med sakta: likvagnen i täten drogs av fyra svarta hästar. Väl uppe på kyrkogården satte alla sig ner bland gravstenarna och blev serverade vodka och små kakor av unga flickor i svarta klänningar, så kortkorta att de säkert hade gjort sig bra på vilken porklubb som helst. Vi blev också bjudna och som sagt så tar man seden dit man kommer.

Jag försökte även se en annan kyrkogård där, som var känd för sin träkonst där jag blev halvt ihjälskrämd av gränsvakter som fanns högt uppe i träden. Jag bröt mig ju in på kyrkogården i skymningen för att jag hade så bråttom. Gubbarna snackade mig ur den knipan. Jag skrev en artikel här på Sourze, ”I Draculas fotspår med mina två ex” om hur man nästan kan skrämmas att tro på spöken.

Men en gång gjorde jag bort mig. Det var på den lilla grekiska ön Hydra som ligger rätt så nära Aten. Där finns varken vägar eller bilar men man kan hyra åsnor och rida på de små stigarna mellan husen. En kväll råkade det vara ortodox påskmässa. Man bar en helgonbild fram och tillbaka genom alla de där trånga gränderna och man bar levande ljus i händerna. Vi köpte ljus och hängde på.

Jag sade till min käre att detta inte var avgudadyrkan, vilket han hävdade, utan en kulturupplevelse. Väl inne i kyrkan hölls mässan och efteråt tågade alla förbi prästen och kysste hans hand. Han var en stilig gråhårig herre med skägg. Just min typ, så när det blev min tur sträckte jag mig på tå och kysste prästen i ansiktet i stället. Ett sus hördes genom församlingen och en arg Roffe viskade: ”Är du inte riktigt klok?”

Ja, man bör nog hålla sig till seden på platsen. Men visst är prästen en stilig man?

När vi flyttade in i Eggbert första gången

var barnen runt 7-8 år och ingen kunde ana att de skulle tillbringa så mycket tid i honom, ända tills sina senare tonår. Vi jobbade hårt under de där åren, nästan dygnet runt ibland för att sedan kunna åka länge. Det var sommarloven som gällde och kanske en extra tur höst eller vår. Det fanns få bekvämligheter. En oljekamin revs till förmån för en bokhylla. Ett gasolkök och en dunk till friskt vatten, extra däck och ficklampa med extra batterier för läsning.

En gång, när det extra däcket redan var använt, rök det andra.  Vi var i Schweiz på väg söderut. Eftersom bara Sverige tillverkar Eggbertar så fick vi till slut vända oss till en flygplansfabrik, där de hade ett någorlunda passande däck åt oss. Det höll till norra Spanien, sedan körde vi på fälgarna och stannade till i Malaga där vi sände efter ett däck ifrån Sverige.

Oftast sov vi bara i Eggbert.
Vi åkte som sagt runt en månad i Scottland, Irland och England och utanför London fanns en fin campingplats nära tunnelbana. Samma sak i Paris. Där låg campingen i Boulogneskogen. Värre var det i Rom. Det var så lång väg att vi helt enkelt parkerade Eggbert vid Colosseum en vecka medan vi besåg staden.

Under åren lärde vi oss att tänka på Eggbert som en i familjen. När den stod hemma i trädgården mellan resorna var den barnens lekstuga eller någon hemlös persons tillfälliga hem.

Runt medelhavet finns det fina campingar överallt. Lite värre är det när man ger sig av i mera öde trakter. Vi brukade alltid försöka parkera där det stod långtradare nattetid eftersom det kändes tryggare så.

Barnkojerna var placerade på tvärs i vagnen och en dag var ungarna för långa. Då inköptes ett tält där de kunde ligga om natten eller vi själva, beroende på var vi var.

Med tonårsbarnen åkte vi till norska kusten med Eggbert. Där kände Den Käre en bonde som lät oss bo helt nere vid stranden och vår lilla båt, som vi hade på biltaket, tog oss ut till de platser där Den Käre fiskat som ung. Att resa i pappas spår roade barnen när de var i 14-15 årsåldern. 

Vid 16 köpte de tågluffarkort och Eggbert började bli hotad.

Vi hade slitit ut flera bilar med honom .

Den sista resan drogs han av en gammal Opel som hette Adam. Vi skulle vara borta i tre månader och på Den Käres arbetsplats slog de vad om att den bilen inte skulle orka hem igen.

Och på hemvägen i italienska Alperna fick jag syn på de vackraste statyer jag någonsin sett. De var blytunga och stora så de fick ligga i våra sängar. Själva sov vi ute på madrasser.

Adam stånkade sig över Alperna, pustade ut ett par dagar vid S:T Bernhardshundarnas klosterkennel och pressade sig sedan vidare hemåt. När vi körde in honom i trädgården gav han upp andan! Det blev bogsering till skroten. Men Den Käre vann vadet:  Bilen tog sig hem.

Vi insåg att vi måste skiljas från vår gamle vän, Eggbert. Troligen skulle han skrotas. Men på vår annons svarade ett ivrigt ungt par som höll på med veteranbilar och behövde just eggberts årsmodell till sin matchande bil!

Året efter kom ett stiligt ekipage i himmelsblått rullande och stannade utanför vår port. Aldrig kunde vi ana att vår gamla vagn kunde bli så vacker. Han är numera visningsobjekt på veteranutställningar.

Han kallades "Eggbert" av hela familjen och var en vanlig, numera antik, husvagn av märket SMW. Namnet tillkom under den månad vi premiärbodde i honom på de brittiska öarna, där alla barn som såg oss rullandes in i någon by skrek "Look! An egg on wheels".

Den käre hade efter mina önskningar lackerat honom knallgul och modellen är ju äggformad. Vi kunde nog inte ana då hur mycket tid av våra liv vi skulle komma att bo i Eggbert och att han skulle släpas genom hela Europa och inte ens slippa lastbåtar som lyfte honom med kranar för ännu sydligare transporter.

Vi mötte förstås en mängd olika människor längs vägarna. En gång när vi trötta och med kinkande barn åkte mil efter mil på den engelska landsbygden, såg vi till vår lättnad vad som verkade vara en campingplats mitt ute på en åker. Lite märkligt och ödsligt beläget men välkommet för oss. Det var först när vi rullade in ibland husvagnarna vi insåg att vi hamnat i ett zigenarläger.

I England löste man ,liksom på så många andra håll, sociala problem genom att isolera oönskade i campingbyar på landsbygden. Nå vi var varmt välkomna och det dröjde inte länge förrän våra barn hittat lekkamrater. Vi blev kvar i flera dagar.

I en av Tjechovs pjäser, Tre systrar, längtar personerna hela tiden till Moskva. Man förstår inte riktigt varför de gör det och de tycks aldrig komma iväg, men själv längtar jag mycket efter att få komma tillbaka dit.Men det är så många städer jag vill återse och så lite tid kvar.

 
Första gången jag var där var 1980 och då var det ganska annorlunda. Allting fungerade som det skulle, men tolkarna från Intourist ville bara släpa runt oss på kulturella saker som folkdans och teater på kvällarna. Jag var glad att ha svensktalande guide då, eftersom vi ville se det i programmet som intresserade oss. Så vi följde med gruppen genom Kreml och på de större museerna men smet iväg själva på kvällarna. Det var en varm sommar och vi fick stanna och dricka vatten flera gånger. Det fanns då i tankbilar där man fick köa och sedan dricka i samma kopp som alla andra. I dag finns det många kaféer och teserveringar nästan överallt.

Jag har sett de båda de museer som handlar om det stora fosterländska kriget och förfärats. Ryssland förlorade flest medborgare i andra världskriget. Många soldater men framför allt civila. Själv förlorade jag en väninna på ett mycket märkligt sätt.

 Jag skrev om det här på Sourze, i  ”När den lilla horan försvann”.
På ett av de heminspelade kassettband jag ärvde av henne säger hon så här: -”Gud bor inte i Stalingrad”. Det måste vara ett citat från någon, men när man ser bilderna av den staden betvivlar man strakt att det alls finns någon Gud.

Båda de här museerna finns i turistbroschyrerna och jag har inget behov av att återvända.

Men kortfattat:

Världens största pansarmuseum heter Kubinka. Det ligger en bra bit ifrån Moskva men det går bussar. Taxi är billigt i Ryssland men då får man vara mycket modig. Av alla de där hela eller sönderskjutna maskinerna är några unika och det finns bara kvar i ett fåtal exemplar.  Ännu ett Fosterländskt museum ligger närmare staden vid Poklonnaya Gora och kallas i turistbroschyrerna för Victory Memorial. Jag har varit på båda men det var som sagt 1980, så jag mins inte var jag såg de förfärliga bilderna av Stalingrad som jag ännu kan se för min inre syn när jag blundar, eller bilderna av den så kallade Stalinorgeln.

I Lars Forsells svenska text,  först sjungen av Ulla Sjöblom men som ännu gick att höra i höstas på Vasateatern till minne av Lars Forsell, står helt riktigt att ”Stalinorglar: Det är numera de fattigas piano”.  Nu har man så mycket effektivare utrotningsvapen. Men  jag har ju varit där och jag har sett det jag önskade så till något museum längtar jag inte.

Vad jag känner är en svidande längtan efter  är det Moskva som det kanske inte står så mycket om i resebroschyrerna. Jag längtar inte till de turisttäta gågator där någon försöker få mig att fotografera mig med en stackars björnunge eller en apa. Shoppinggatorna lämnar mig också oberörd men jag är en dålig shoppare var jag än kommer.

Men tunnelbanan!   Det är en upplevelse i sig.  Den ligger djupt nere under staden. Jag har aldrig sett så långa rulltrappor någon annanstans och aldrig upplevt dem rulla så snabbt. Första gången man får ett par händer på axlarna av passageraren bakom sig vänder man sig undrande om men de äldre tar tag i någon för att stå säkrare. Båda mina gubbar blev ofta utvalda. Bara i Tokyo åker fler människor tunnelbana per dag. I Moskva färdas lika många per dag som i London och New York: tillsammans!

Avstånden i staden är enorma så man kör fort och tågen går med max tre minuters mellanrum. De går fort och tvärbromsar, så att vagnen är fullproppad hindrar fallolyckor.  Stationerna i centrum är byggda före 1955 och är som museum. Det hänger kristallkronor i taken och det finns underbara målningar och skulpturer. Jag skulle vilja åka runt en hel dag där igen. Åh så gärna jag vill det.

Jag vill strosa på de många långa gatorna där vanligt folk lever och bor. Se vad de köper till middag. Kolla utbudet i deras mataffärer . Gå runt på  de lokala matmarknaderna i förorterna och få veta om det fortfarande står små tanter men bara en liten påse svampar till salu. Kolla hur katterna på bakgårdarna ser ut att må. Har man ännu råd med kattmat eller är de utmärglade? Står det många pensionärer kvar i parkerna med en katt eller hund eller sina krukväxter i famnen, som de vill sälja för mat?

Jag vill titta på gubbarna som spelar schack i parkerna. Fråga ifall någon av dem kan lite tyska.

Jag vill gärna träffa människor som jag kan kommunicera med på något slags språk. Ibland räcker det långt med kroppsspråket. Men kan de äldre något europeiskt språk är det nog oftast tyska. De unga läser engelska och även andra språk. Man kan beställa en tolk på de flesta språk via sitt hotell liksom vi gjorde förra året i S:t Petersburg, men ska det vara skandinaviska kan man få köa någon dag. En engelsktalande tolk kan man få på direkten.

Sist jag var i Moskva var det stora demonstrationer i centrum. Det finns många som är missnöjda med den nya ordningen – eller snarare kaoset. Särskilt de gamla, som den sommaren jag var där senast, för cirka tio år sedan, inte fått ut sin pension på fem månader.

Jeltsin var föremål för en hel del elak satir.

Jag kunde inte låta bli att ta ett foto. Mannen på bilden och hans kamrater stod i tre dagar nära Röda Torget. De flesta av dem var äldre. Då, för tio år sedan, hade de gamla som sagt inte fått ut sin pension på hela fem månader och krigsinvaliderna blev helt utan ersättning i halvår. Även militären hade svårt att få ut lönen. De nyrika körde runt i limousiner med beväpnade chaufförer, så kontrasten var stor. På plakaten står ungefär  ”Jeltsin är folkets fiende och han har ett gäng banditer runt sig. Att alla dessa borde ställas inför rätta”. På det mindre plakatet ser man Lenin och Stalin, Marx och Engels.

Och kön till Lenin (som jag brukar kalla Askungen) i sin glaskista tyckas aldrig ta slut.

Vi bodde på hotell Moskva för att det ligger vid Röda Torget och är centralt. Eller, snarare låg: I dag finns det inte kvar. Vårt trebäddsrum bestod av ett sovrum med två sängar samt ett jättestort konferensrum utan säng. Jag lät dem bära in en extrasängen åt mig två gånger, men när båda sängarna bara klappade ihop gav jag upp och lade en madrass på golvet. Jag hade då lässoffan och kylskåpet bekvämt inom räckhåll. Badrummet var stort nog att dansa i. Gästerna på det här gamla hotellet ifrån Sovjettiden hade bott stort och varit få. Alla beväpnade vakter på hotellet gav ett lite olustigt intryck, men turistrån är tyvärr väldigt vanliga i dagens Moskva.

Nu i sommarkvällen önskar jag att jag satt i Alexanderträdgården

 som följer den ena av Kremls murar och tittar på de som lägger blommor på den okände soldatens grav.  Jag brukade sitta där och gissa.  En gammal gumma: förlorade hon någon för så länge sedan i det fosterländska kriget som i vi kallar andra världskriget här i väst?  Om jag återkommer i dag, skulle det ännu finnas någon sörjande kvar ifrån det kriget?  Det skulle i så fall vara barnen som förlorade sina fäder. Den unge amputerade killen:  Lägger han ner en blomma för kamraten som stupat i Afghanistan eller någon annan oroshärd?  Sist jag var där hade man påbörjat ett enormt vackert vattenspel i den lilla kanalen. Fontäner i färger och skulpturer som sprutade vatten. Nu bör det vara färdigt.  Jag skulle så gärna vilja se det.

Jag längtar efte flocken av de förvildade hundarna som jag brukade köpa med mig en påse med korv till. De cirklade försiktigt omkring mig innan den djärvaste vågade sig fram. När han tagit en korv och dragit sig tillbaka kom resten av flocken, en efter en. Jag bar mig dumt åt en gång. En alldeles underbar liten hund, förmodligen lägst i rang, kom fram och fick den sista korven. Jag tänkte mig inte för utan försökte klappa honom. Han blev övertygad om att jag tänkte ta tillbaka gåvan och bet mig.

Jag vill gå över röda torget sent på natten då det inte finns en enda människa där.

 Bara titta på det fasadbelysta Kreml och tänka på vad Vladimir Vysotskij skrev i en av sina sånger: ” Med guld har vi ryssar klätt kupolerna så att vår Herre ska se på oss ofta ”.  Ett återbesök vid hans grav hade varit intressant, för tydligen är kön till att få stiga upp på graven och skåla i vodka ännu efter snart 30 år lika lång, och man kan ju alltid dricka en slurk extra vodka.

Alla färgstarka personer ur den ryska historien är lätta att suggerera fram när man står där med Kremls gyllene kupoler framför sig och Vasilijkatedralen mitt på torget. Det gör det lättare att föreställa sig hur det kunde se ut här då, för så länge sedan. Rysslands historia lämpar sig för nattliga fantasier i stillhet och ensamhet.

Jag skulle vilja gå på den inhemska marknad de kallar Fågelmarknaden, där allting är till salu. 

Alla slags djur och inte bara fåglar. När jag var där sist hade de både igelkottar och rävar i sina burar. Igelkotten ville jag köpa och försöka få med mig hem, men det förslaget nobbade gubbarna. Den enda nackdel jag hittat med att ha två män är att de kan gå ihop och därmed rösta ner mig.  Men, det är inte bara roligt att gå på Fågelmarknaden. Djurplågeriet gör mig illamående så jag borde inte återvända dit. Men ändå.  När det säljs ut allting ifrån sjukvård och från det militära. Det finns inte en sak här som inte är konstig (och väldigt spännande) i mina ögon.

Kanske ska jag åka på semester igen i höst. Men eftersom jag var i ST Petersburg förra året får nog Moskva vänta lite. Det finns så många platser jag skulle vilja återse.

 Men Moskva är magiskt.

Jag har lagt detta inlägg på min andra blogg  http://pedofilensdotter.blogg.se/ 

då jag inte får bilderna i lagom storlek här.

till Moskva den gången då jag  skålade med legenden vill jag bara publicera bilden av statyn på hans grav.

Nu ska jag lämna Vladimir i fred i det han kallade för "skuggornas rike"

S.t Petersburgs absolut intressantaste kyrka är Peter och Paul-katedralen. Den var länge under renovering och stängdes 1992, men jag blev insläppt av en byggnadsarbetare mot en liten muta. Detta är både vanligt och ibland nödvändigt i Ryssland. Konduktören på ett tåg kan till exempel sälja de sista platserna till högstbjudande och då hjälper inga bokningar.

Den gången var gravarna inte färdigt restaurerade. Den sista tsarfamiljens kvarlevor var heller inte funna då. 

Nu vilade Romanovs där i prydliga rader under marmor och guld: De forna härskarna i detta enorma rike.

I en särskild avskilt kapell förvaras det som finnas kvar av den siste tsaren, Nikolaj II med sin familj. Man har som bekant grävt upp deras kvarlevor i Jekaterinburg och identifierat dem med DNA. Först godtogs det inte av den ortodoxa kyrkan men i dag ligger de där under ett minnesaltare. Med dem begravdes en myt.

Myten om Anastasia är också begravd här.

Trots att flera kvinnor utgivit sig för att vara tsarens yngsta dotter som undkommit och trots de böcker och filmer som gjorts på temat så är myten inte sann. Alla fyra döttrarna fanns kvar i graven.

Under många år trodde man ganska allmänt att tsarens yngsta dotter kunde ha överlevt, och nu reste runt i världen. När man till slut identifierat en ung kvinna som gjorde anspråk på titeln och fann att hon tillbringat sin ungdom på mentalsjukhus fick läkarna en ny psykisk diagnos:

Anasasiasyndromet. En slags korsning mellan Münchhausens och hybris?

Den sista graven i Peter och Paul-katedralen blir sannolikt den siste tsarens mamma, prinsessan Dagmar, som flyttades dit så sent som år 2002. Hon hade ju flytt till hemlandet Danmark före revolutionen.

Bakom den gamla kyrkan som nu är i fantastiskt skick byggs en lite mindre ståtlig kyrka där resten av familjen Romanov i exil ska få sina sista vilorum. Där finns 78 platser och hittills är bara 11 upptagna.

Personligen tycker jag att de ska ta och skotta ner den stackars Lenin också på någon lämplig kyrkogård. Hans  önskan var ju att bli begravd i St Petersburg men som alla vet så ligger han fortfarande i sin glaskista utanför Kreml i Moskva.

En överårig patetisk askunge utan hopp om  en hjälpande prins.

Ärligt talat ser han ut precis som vaxdockorna hos Madame Taussad i Londons vaxkabinett.

Det finns förresten en fantastisk kyrkogård  nära Alexanderbron i St Petersburg  Den bevarades intakt under hela sovjettiden därför att den klassades som ett konstens museum: The artists Necropolis på engelska

Och många gravstenar är hela underverk.

Fast stenar är fel ordval:

Här finns gravar som är rena monumenten ock stora som små kapell Här vilar många av Rysslans mest kända personer: Statsmän och skribenter: musiker och andra konstnärer.

Bland skribenterna finns historikern Karamzin och poeten Zhukovskyzin. Dostoevsky vilar här liksom väldigt många av Rysslans mest kända musiker och kompositörer under denna tidsepok.

 (Kyrkogården togs i bruk först 1823)

Tchaikovsky är bara en av dem alla.

Jag som inte tror att de döda har någon förbindelse alls med platsen man skottar ner deras kvarlevor på är en mycket flitig kyrkogårdsbesökare på alla resor. Nära eller långt bort:

En kyrkogård berättar nämligen så väldigt mycket om ett land och dess folk .

I mellanEuropa undgår man inte det hemska faktum att det finns gravstenar som berättar om 2 generationers män som föll i de båda världskrigen .

Från Rumänien är mitt starkaste minne den unika träkyrkogården The Marry Cemetery uppe vid den ryska gränsen.

I Moskva var besöket  vid protestsångaren   Vladimir Vysotskijs grav (och intagandet av den obligatoriska vodkan där) minnesvärt.

Död sedan 1980 men en ständig kö till graven där alla vill dricka hans skål.

Judiska kyrkogårdar har en egen historia.

Enligt min mening ligger de intressantaste i Europa i Prag och Warszawa.

Mina båda män brukar skoja om dessa mina turistmål och kalla mig nekrofil. De kan inte ha mera fel: det är livet och hur det kan gestalta sig jag upplever bland de döda. Inskrifterna över de döda berättar deras historia för mig.

I dagens Polen börjar det efter den inflytleserika katolicismens återkomst dyka upp små barngravar med barn födda och döda samma år: ofta flera syskon efter varandra. Man funderar onekligen över sambandet med det stränga abortförbjudet.

Jag går alltid på loppmarknader när jag reser. Men flickan i receptionen ville inte berätta var den låg.

 -Vi rekommenderar inga turister att åka dit sade hon.

 -Nehej men var ligger den då?

 -Långt utanför centrum .

Ja de brukar ligga där i resten av Europa också . Så var ligger den?

 Flickan såg lätt omtumlad ut:

-Ni menar väl inte att ni tänker åka dit fast vi avråder ?

 -Jovisst ska vi det.

Och äntligen fick vi veta vilken metro den låg vid så att vi kunde  fixa en superkul shopping av det lite udda.

Tråkigt nog kan man inte steka svamp på ett hotellrum.

Där fanns små gummor men plastpåsar fyllda med små soppar och riskor av olika slag och några fina Karl Johansvampar.

I av skurna petflaskor såldes det även blåbär.

Peters och Katarinas stad  men också Potemkins (som den är för mig) är fantastiskt vacker!!

Vid tidigare besök har jag redan gjort de flesta ”Måsten”.

Det innebär för de allra flesta  Eremitaget med Vinterpalatset .Konstskatterna här är osannolika men när man inte är passionerad konstälskare så lockar ett S:t Petersburg utanför palatsen.

Metron och förorts marknaderna: De små torgen och de lokala loppisstånden.

Te serverad ur skålar på de små kaféerna  och butiker som inte alla ligger utmed Nevskij Prospekt där turisternas Mecka  ligger.

Detta är den fjärde resan jag gör sedan  Den Käre inte längre kan resa och jag vill återse städer i Europa som betytt mycket för mig medan jag var ung, frisk o mycket på resande fot! För i varje fantastisk stad finns det saker jag aldrig hann med. Samt andra saker jag längtat att se en gång till.

Efter Prag, Warzawa och  Budapest var det dags för S:t Petersburg

Så var då denna fantasiska vecka i Rysslans andra stad ( och Europas 4.e) över.

Hemma i lilla Stockholm igen känner jag mig lite omtumlad. Här är allting så stilla.

Tunnelbana i S:t Petersburg är en av de största och djupaste i världen.

Detta på grund av att stadens grund vilar på öar. Man känner sig onekligen som en liten myra när kan åker den snabbgående rulltrappan ner för o nerför i all oändlighet utan att se slutet. Perrongerna var alltid knökfulla: 4 ½ milj. resande slåss om utrymmet varje dag. En rullator har de flesta  inte sett så jag blir verkligen beskådad!

Man bör helt inte behöva någon form av service utöver hotellets som sträcker sig till väckning i turistklass. Tågbiljetter klarade de  inte av (fast det tog å andra sidan 5 timmar att köpa en platsbiljett på stationen också)

Telefonen är en annan gåta.

Hur kan man ha konferenshotell med 1200 gäster när man behöva kämpa i 3 timmar för att ringa ett vanligt samtal till Stockholm????

Mobilnummer gav jag upp redan första kvällen.

Men varken SJ eller jag själv lyckas med att köpa biljetter hem igen.

Men jag utgår ifrån att det går på plats: annars får jag ju bli kvar därborta o de har nog ingen nytta av gamla sjuka kärringar?

Från Viborg (Gränsen mot Ryssland ) har jag biljett.Yttersta utvägen blir att åka taxi de runt 13 milen tilll finska gränsen.

Helt Ok om man kan samtala med sin chafför.De ryska taxibilarna är igenting för bilräddda.

Jag minns när vi alla 3 åkte taxi i Moskva: De 10 filerna korsades hur som helst av  bilar som den vi satt i.Dvs utan bälte o bromsar o utan blinkers: en hand ut genom fönstret o magen på tutan gällde .Mina gubbar som sannerligen inte är blirädda såg ut att kunna be till högre makter o jag fick lätt med dem i tunnelbanan efter den turen!