Den här artikeln är den svåraste jag någonsin skrivit. Inte för att den är särskilt viktig eller handlar om saker som är betydelsefullla, men för att det nog blir svårt för mig att göra mig förstådd. Jag har aldrig försökt förut, jag har hållit masken.
Ser ni: Jag är ingen människa.

Rasmässigt måste man nog klassa mig som en Homo erectus men socialt är jag någonting helt annat. Jag ser ut som en människa men jag är inte och har aldrig varit en av er. Varför vet jag inte. Det finns säkert många skäl. Man kan spekulera i min psykologiska defekt. Kanske är det så att ifall ett barn föds och ingen tar det till sig kan den skadan inte repareras senare i livet?   Man kan tala om defekta gener och om psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar. Vad betyder ord som borderline, kronisk depression eller panikångest? Några krumelurer på ett papper.

Nå, de saknar betydelse för mig och jag bryr mig ärligt talat inte om dem. Jag vet bara att jag tidigt tänkte att det fanns de där, människorna, och så jag . De tyckte och tänkte saker,de förde samtal men ingenting jag kunde känna igen. Jag kan tänka mig att ett kinesiskt barn som inte kan ett ord svenska och hamnar hos främmande människor här i Sverige skulle känna det så. I början. Sedan skulle det barnet växa upp och bli en i flocken. Det gjorde aldrig jag.

Under mina tidiga barnaår föreställde jag mig att jag var en häst. Jag behövde inte kommunicera med omvärlden eftersom hästar inte kan tala. I 5-6-årsåldern sände fostermamman mig till butiken för att handla. Jag galopperade hela vägen, tills några äldre pojkar ropade:  -”Titta på horungen. Hon leker häst!” Jag kände mig avslöjad och började gå i skritt men förstod inte riktigt det där med leka. För mig var det ingen lek.

Skolan var det första riktiga helvetet jag upplevt.

Jag stammade så svårt att jag nästan inte kunde tala och blev genast ett tacksamt mobbningsoffer. Jag stod ensam i ett hörn på rasterna och teg mig envist igenom lektionerna. Hellre tiga än behöva stamma och få stryk på hemvägen.

Nu var jag  sju år

och mötte den varelse som kom att bli helt avgörande för hela mitt liv. Jag mötte taxen Kicki. Hon var gammal och fet men pensionärsparet som bodde på vår gata såg hur vi hälsade på varandra, hunden och jag, och frågade om jag ville gå ut med henne efter skolan. De var inte så pigga längre.  Om jag ville?! Jag hade aldrig vågat ha så fantastiska drömmar ens.  Och nu upplevde jag att jag äntligen hade fått en kompis som jag kunde tala med. När bara hon hörde mig stammade jag nämligen inte! Jag kände mig helt som henne och insåg att det nog var en hund jag egentligen var.
Kickis husse skaffade mig flera hundar att rasta och snart var vi ett gäng på fyra stycken. Taxarna Kicki och Max, schäfern Pyrol och så jag.  Pyrol var en jätteschäfer, helt svart, och ingen vågade ens försöka bråka med mig när han var med. I dag undrar jag hur de vågade släppa ut denna jättestarka hund med en liten flicka som inte ens höll honom kopplad, men han gjorde alltid vad jag bad honom om. Vi gick vår runda längst med ån och om jag fått en färjeslant av någon av hundägarna tog vi den primitiva färjan, som drogs av en gubbe med hjälp av rep, över ån och ut i naturen. Jag berättade för mina nya vänner att jag tänkte skaffa en S:t Bernhardshund så snart jag blev stor och lovade dem att återkomma till den här staden, gå våran runda och tänka på dem.

Åren gick och jag såg mig själv hela tiden liksom uppifrån.

Jag tänkte i termer som:  ”Där nere går någonting folk tror är en flicka på väg till biblioteket.”  Väldigt länge allierade jag mig med barnbegreppet.  Jag tänkte: ”De vuxna – Vi barn” även när jag var mamma själv.  Mitt utanförskap förstärktes givetvis under de hemlösa åren, de mellan 13 och 18,  men då kändes det inte konstigt.  Jag bodde ju på landet och hade fri tillgång till ladugårdarna nattetid, så jag tillbringade många kalla nätter med ryggen emot någon snäll kossa som lagt sig ner.  Ibland låg jag i foderrännan och kunde både prata med och pussa på kossorna.  De var ju inga människor: de var som jag.

I böckernas värld ,där jag nog tillbringade mer än halva min vakna tid ,träffade jag ju på andra udda människor. Kafka som skalbagge i Förvandlingen och Schopenhauers dystra betraktelser, för att inte tala om den danske filosofen Sören Kierkegaard.  De tröstade mig eftersom de alla ansetts vara knasiga av sin omgivning, men jag personligen ansåg dem vara förnuftiga på gränsen till snillen.

I porrbranschen blir man ju väldigt stigmatiserad

och hamnar utanför alla samhällets former för gemenskap, men för mig var det ju ett normalt tillstånd. De enda gångerna jag kände mig nära en annan människa utanför min egen familj var när vi fick olyckliga, udda kunder som jagade tillfällen att få leva ut sina olika udda böjelser som annars stängde dem ute från samhället, och fick dem att söka efter förståelse hos oss på porrklubbarna. Där fick jag för första gången tala med människor som upplevde sig vara helt fel, bara för att de hade en väldigt udda sexualitet. Jag tror att både de och jag hade stort utbyte av vår samvaro. Jag var i alla fall alltid uppbokad mellan danserna av de här udda människobarnen som för första gången i sina liv vågade berätta för någon.

Åren gick och jag gick tidigt i pension på grund av sjukdom.

Jag gick med mina hundar min dagliga runda och såg mig själv uppifrån:  ”Här tror de att jag är en människa som går ut med sina hundar.” Tänk om de kunde se att jag inte är en människa.  Samma sak med biblioteket i Högdalen som var en viktig plats. Jag försökte titta efter hur de andra betedde sig där och sedan imitera tills jag kunde passera som vilken boktokig människa som helst.  Att folk läste många och udda böcker var de vana vid på biblioteket.

Jag försöker att inte kalla andra människor ”de vuxna” när jag pratade med barnbarnen,  men barn är svåra att lura.  En av sondöttrarna sade när hon var helt liten: -"Vet pappa om att du inte är stor? ”  Och jag sade till henne att det kunde bli vår hemlighet.  Alla ljuvliga höstar med Den Käre i svampskogen med hundarna på dagsturer. Jag funderade på hur jag skulle förklara för honom. Vad skulle jag säga? Att den han har levt med i så många år inte finns? Att jag känner större närhet till mina hundar, katter, fåglar, ja till och med mina ormar än till er människor?  Även om jag inser att jag fått ovanligt kärleksfulla män, som jag älskar så att det gör ont i mig, så är min kärlek nog lite av en trogen hunds?  Jag skulle gärna dö för båda mina älskade män men jag tror inte att jag ens kan försöka att förklara för dem att jag ännu inte blivit människa.

Nattetid umgås jag gärna med månen och stjärnorna och spekulerar. Finns det sådana som jag på andra planeter?

Jag samsas med råttfamiljen Ibsens som sedan generationer har bon på vår tomt och tillåter bara att de vräks när de flyttar inomhus. Igelkottarna Strindbergs är det lättare med: Många fler än jag gillar igelkottar.

 Jag satt ute och skalade äpplen i förrgår och blev stucken av en av sommarens sista getingar. Jag grät så att dottern frågade: ”-Gör det så ont?”  Hur kan jag förklara för henne att jag grät därför att det fanns så ynka lite gift kvar i gadden, att getingarnas tid att dö är här?

( En arikel jag skrev för Sourze)

Fototext:Mr Pyton och bakdelen på månadens måltid: ett fett marsvin

Skrivet  för Sourze 

Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet.
Slovenien är ett litet land och har bara två miljoner invånare. Men där finns några intressanta saker att se. En av dem är i en klass för sig. Postojnagrottan är en av 7 000 grottor i landet och den största i hela Europa. Och jag skulle vilja lägga till att den är en av de mest magiska platserna jag besökt. Det var inte planerat, men när vi tog vägen från Ljublanka råkade vi passera grottans entré och sannade till. Vi drog oss till minnes några ord som vår medboende Simo från före detta Jugoslavien sagt när han hörde att vi tänkte bila ner till Ljublanka: ”- Missa inte Postojnagrottan.”

Efter det besöket har jag fått omvärdera hela min livsuppfattning. För att bese grottan får man åka med ett litet tåg rätt in i berget. Det påminner om spöktåget på Gröna Lund men här finns inga spöken. Flera kilometer rakt in i grottan går tåget. Vi åkte genom tunnlar och stora salar och förundrades över naturens fantastiska skönhet och variationsrikedom. Gigantiska stalaktiter hängde från grottans tak och stalagmiter stack pelarlika upp överallt. Allt lyses upp av strålkastare och dolda lampor. I några av de större salarna hänger kristallkronor och i konsertsalen Koncertna Dvorana med plats för 10 000 åskådare håller man konserter ibland. Fast publiken måste nog klä sig varmt:

Grottan håller en konstant temperatur på +8º C.

Det finns spår av människoverk.

Ryska bron till exempel,: den heter så för att den byggdes av ryska krigsfångar år 1916. Men man har funnit väggmålningar som visar att man jagade björn i grottan för flera tusen år sedan.

Man får inte filma eller fotografera inne i grottan. Detta beror dels på att blixtrarna kan skada grottväggarna men en annan trolig orsak är att det säljs dyra vykort och broschyrer med fotografier ifrån grottan vid utgången. Med min usla kamera var det lätt att avstå. Jag köpte några vykort istället, bland annat det som ni kan se här ovan.

Trots att jag nog aldrig förr sett ett så vackert skapelseverk av naturen så var det inte detta som kom mig att börja fundera över min världsbild. Nej, det var när vi kom ner till en sal med en upplyst liten bassäng. Där kravlade och plaskade några varelser vars like jag inte sett vare sig i böcker eller i verkligheten. Djuret – eller varelsen – heter Olm (Proteus anguinus) men är känd bland vetenskapsmän som ”den mänskliga fisken” eller, som den också kallas, ”människofisk”. Detta lilla djur andas med både gälar och lungor men är helt blint. Vad skulle den ha ögon till, som för alltid lever där nere i mörkret och kylan? Olmen är endemisk, det vill säga att den lever endast i denna region. Så vitt man vet, det finns säkerligen många oupptäckta grottor på vår jord. Olmarna i bassängen byts regelbundet ut mot andra exemplar för att klara ljuset och allt annat den aldrig upplevt.

Vi vet i dag att livet på jorden uppstod ur havet.

Kanske denna lilla varelse, med ett ansikte som en nyfödd minimus, ett par framben som en ödla och en kropp där både lungor och gälar förenats, är den saknade länken som binder oss till fiskarna? Kanske var det en liknande art som började lämna sina dammar och pölar och vågade använda sina lungor för första gången? Såg jag mina förfäder i ansiktet?


Den andra funderingen besöket satte i gång är denna: De här små djuren har vistats i sin mörka värld, begränsad av klipporna i många millioner år. För dem är den här grottan bokstavligt talat hela universum. De vet ingenting annat. De kan troligen inte ens kommunicera med varandra, så hur skulle de kunna börja tänka på ifall det kanske fanns andra som dom? I en grotta i Sydamerika eller kanske i Sibirien: de verkade ju tåla kyla.
Så insåg jag att vi alla är människofiskar. Vi tror att vi med våra blygsamma hjärnor under vår korta livstid ska kunna begripa saker utanför vår lilla mörklagda grotta som råkar heta jorden och är en fluglort i universum. Hur kan vi ens inbilla oss att vi kan lösa tillvarons gåta med en hjärna som inte ens klarar av att tänka ut hur vi bäst ska leva på denna lilla planet? Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet, i vår grotta. När man möter ett sådant naturens mysterium blir man nog alltid lite ödmjuk?