Många grannar och goda vänner hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen.

Marta var den praktiska och duktiga systern.

Hon skötte om arbetet med alla dessa gäster och styrde och ställde och gjorde allting precis rätt; precis som det förväntades av henne.

Det var Maria som smorde Jesus fötter med olja och torkade dem med sitt hår. Hon satte sig vid Jesus fötter och lyssnade på vad han hade att säga.

Marta blev självklart irriterad över att behöva stå för allt det praktiska arbetet själv medan Maria bara satt och latade sig,  men Jesu lät henne förstå att det var Maria som gjorde det rätta här och nu. Jag brukade tänka att jag aldrig skulle bli någon Marta som rusade runt med en massa måsten i livet och vara en duktig kvinna men missa det väsentliga.

Så hade vi nu haft tre veckors ösregn och gräsmattorna måste få sin sista klippning i år, och då måste den ju först krattas ren ifrån alla löv. Vi äldre har ju varit sjuka och det har de unga också så nu tänkte jag be svärsonen ta fram trädgårdsredskapen innan nästa regnskur.

Men han hade annat för sig!

Han byggde ett stort vikingaskepp mellan två av äppelträden med sina och grannarnas ungar som lyckliga medhjälpare. De hissade segel och de fick en riktig ratt. Barnen hade väntat på detta så länge men regnet hade satt stopp för pappans löften.

Och jag satte mig ner och tänkte på mina tankar om Marta som helt ung.  Nu hade jag själv blivit sådan. Vad spelar lite långt gräs och löv för roll under snön ifall det nu blir snö?  Det är tvärtom nyttigt för gräsrötterna om det blir kallt och för alla småkryp som lever i gräsmattan. Men vi har fått för oss att det ska se så prydligt ut!

Svärsonen är en äkta Maria

som förstår vad som är viktigt här i livet! Jag log för mig själv och gratulerade mina barnbarn till att de har en sådan pärla till pappa.

Jag uppträdde på Kiviks marknad några säsonger med mina ormar och vi hade en trollkarl där som sågade itu en flicka. Det såg ju övernaturligt ut men inte när man visste att lådan innehöll två flickor från början. När barnen var väldigt små tog jag med dem till de s.k. "dödsryttarna",  de där som brukar åka motorcyklar runt, runt på väggarna i en tunnliknande byggnad. För min fyraåring var det övernaturligt. Men när han blev större och lärde sig om hur centrifugalkraften fungerar så var det inget magiskt längre.

Jag minns hur jag stod och faxade med en av de första faxmaskinerna. Dottern, tre år, stod bredvid. Jag muttrade att äntligen hade jag fått i väg eländet då den lilla pekade på papperet:
- Det har du inte alls mamma. Det ligger här.

Att jag idag kan tala med mina barn när de befinner sig på andra sidan klotet är övernaturligt för mig. Jag vet inte hur varken telefonen eller internet fungerar. Om någon stenåldersgubbe vaknade upp ur graven skulle han tycka att detta är övernaturligt. Men vi som lever nu har ju vant oss. Vi tycker inte längre att det är självklart att det är åskguden Tor som är igång med sin hammare när åskan går för vi har fått lära oss någonting annat.

Själv har jag ibland haft sanndrömmar:

Jag var gift med den Käre och bodde i radhus i förorten. Jag drömde att hans bil skulle malas till en skrothög när han åkte till sin arbetsplats och bad honom stanna hemma den dagen. Problemet är ju att jag drömmer vanliga mardrömmar också, så han vägrade. Jag gick upp, klädde mig och väckte barnflickan. I drömmen såg jag inte hur det gick, så jag satte mig bredvid telefonen och väntade, men samtalet dröjde nästan en timme och då var det hans röst, fast gråtande. Han hade svängt upp på huvudvägen bredvid en stor lastbil, som skymt sikten. En annan lastbil, som kom i full fart, hade smulat sönder vår gamla bil och här ringde han och grät över bilen.  Puh! Själv hade han undkommit med några skråmor.

En annan gång: 

Säkert  15 år senare, för jag hade min lya på söder nära Skanstull och jag hade gått ut på gatan och stod och väntade på den Käre, men så var jag plötsligt hos honom i bilen som sladdade i snömodden på Gullmarsplan och hörde honom säga  "Nu går det åt helvete, Sunny".  Jag såg hur vår gula hyrbil gled in i en långtradare. Därefter blev det tyst. Jag gick upp i min lägenhet igen och en halvtimme senare ringde han på dörren och började berätta men jag avbröt.
- Jag har redan sett den där lastbilen du åkte in i från sidan. Gick det bra med dig?

Detta har hänt flera gånger i livet men bara med någon som stått mig mycket nära. Jag tror inte ett dugg på att det var /är övernaturlig. När Michelangelo siade om att människan en dag skulle kunna flyga var tanken helt onaturlig och stred emot all känd vetenskap. I dag är hans "övernaturligheter" sanna fakta.

Jag tror att man ibland kan läsa någons tankar

om man antingen står nära varandra (bilolyckan)  eller när det uppstår en kris. Alla sorters vågor far genom luften, varför inte tankevågor?

Min starkaste sanndröm eller överföring av tankar kom ifrån min gamle fosterpappa. Vi bodde i Spanien det året och visst höll vi tät kontakt, för han bodde ensam och var 86 år fyllda. Jag fick samma dröm natt efter natt:  min gamle fosterfar satt i sitt kök o hade ont i sin axel som han gned fram och tillbaka medan han tänkte att   "hade hon inte varit så långt borta hade jag bett henne komma".  Jag ringde honom.  Jodå han  "mådde bara bra, tack".
- Och axeln?
- Nej, bara lite ömt efter omkullkörningen i somras med mopeden.
Men drömmen fortsatte varje natt.
Då ringde jag den man som var en av mina livskamrater då och han fick iväg fosterpappan till doktorn för provtagning. Han läste upp svaren i telefonen (detta var före internet) Alla prov var lysande. Gubben hade blodvärden som en ungdom och nu kunde jag koppla av. Jag blev nu själv liggande sjuk med hög feber och influensa, så jag ville gärna släppa det hela, men drömmen fortsatte. Till slut fick Den Käre sätta mig på tåget i Malaga.  Jag kom till Stockholm en vecka senare med 40 graders feber, sommarkläder och med sandaler på fötterna och det var 15 minus ute. Jag ringde direkt från centralen till fosterpappan. Han rosslade i luren att han inte kunde ta sig ur sängen. Jag hade tänkt hinna hem och hämta mina vinterkläder, men det var 40 mil till gubben så jag fick vänta och ta nästa tåg. Efter diverse tågbyten kom jag fram nästa förmiddag och fann att han var insnöad.   Jag pulsade fram i midjehög snö och tog mig till stugan. Dörren stod olåst och inne i sängen fann jag honom med lika hög feber som min. Jag ringde genast provinsialläkaren, som motvilligt kom hem till den  "kärnfriske".  Jag kände på den axel han gnidit i drömmen och där fanns en stor knöl. Jag kastade fram hypotesen att det kunde vara en metastas och doktorn undrade surt ifall jag var läkarutbildad.  - Nej, men läskunnig svarade jag.

När doktorn skrivit ut en remiss och några recept ringde jag den pensionär som brukade skotta snön och fick höra hur pappan gång på gång sagt samma sak:  "Hade inte Sunny varit så långt borta hade jag bett henne komma."  samt gnidit sin axel vars onda han trodde berodde på den där kullkörningen på mopeden.

Tyvärr hade jag rätt.  Primärtumören hade sannolikt börjat i lungorna men när han dog fick jag läsa i obduktionsprotokollet att han haft cancertumörer på åtta ställen till i kroppen. Så mycket för blodprov och sänka som kan hålla sig ok in i det längsta. En tröst var att han redan var bortom all räddning när jag börjat drömma. Jag hade inte kunnat göra någonting om jag så hade kommit en månad eller två tidigare. Nu stannade jag hos honom,  första tiden i stugan. Mot slutet på sjukhuset. Vi hann med att prata en hel del för första gången. Som barn hade denne man svikit mig hela tiden. Han stack ut och söp sig redlös i stället för att försvara mig när tanten gick lös på oss. Han godtog att hon försökte lämna bort mig hos barnavårdsnämnden som fyraåring och att hon låste in mig i sin mörka garderob hela nätter där jag skrek tills jag inte hade syre kvar. Han var med om att kasta ut mig vid 13. Men han ville aldrig ha barn.  Han var gammal och trött och borde stått på sig. Han var ingen ond man, bara svag.  Hur full han än blev så blev han aldrig våldsam och de få positiva minnen ifrån barndomen som jag har stod han ensam för. Han byggde en gång ett fint dockskåp av sockerlådor och drog in ljus via ett batteri.  Och en annan gång tog han mig till cirkus. När han nu kände att någonting var fel var det bara mig han hade och jag var ju dessutom gift med hans systerson så det var naturligt att han tänkt på mig hela tiden. Det finns ingenting övernaturligt i det. Hans tankar och tysta rop på hjälp gick fram helt enkelt. När jullovet kom kunde den käre och barnen flyga hem så de hann få några veckor med honom de med.

Så sent som förra veckan

låg jag i halvslummer. Jag hade feber, som gjorde mig lite seg. Vi har huset fullt av hantverkare, för vi lägger in bergvärme. Den av oss som orkar brukar ta sig ut till dem. Nu hörde jag make två säga till mig att det hade regnat väl mycket i natt för den där gropen, men att vi haft tur i oturen som inte hade varken frost eller snö.  Jag vände mig upp emot honom och frågade  - "Vad menar du egentligen med tur i det här vädret?"   Han stirrade lite konstigt på mig.
- Vad hörde du mig säga?  Och jag upprepade det.  Då stirrade han på mig och sade att visst, han hade sagt exakt de orden men för tio minuter sedan till en av gubbarna långt nere på gatan. Jag hade hört honom så tydligt att jag utgått ifrån att han stått bredvid sängen.
- Häxa, muttrade han för sig själv,  men jag log.  Detta är för mig beviset på att 30 år räcker till telepatisk kontakt och att den nu inte gäller bara den käre eller vid kris utan även för make två.

Jag har ingen aning om hur det här går till,

men jag är helt säker på att det är lika naturligt som allt annat på vår jord. Vulkaner och tsunamis, översvämning och torka, konstiga växter och djur, som vi inte förstår oss på. För oss kan de se onaturliga ut, men vi är ju bara små människodjur utan överblick när allt kommer omkring?

Jag kan tänka mig en framtid där man läser och skrattar . - "Kan ni tänka er barn, de visste inte ens hur tankeöverföring fungerar!" och skrattande småbarn har lika roligt åt det som barnbarnen har när jag berättar att på medeltiden (inte alls så länge sedan) trodde man att jorden var platt och att man skulle akta sig för att åka över kanten.