Sunnys Twinblogg

Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig: 'Folk dör av sprutan!' Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år... 

                                                                                                                               Jag bär på en livslång skuld

som aldrig kan återbetalas. Nu aktualiseras denna min skuld i samband med den nya svininfluensan. Jag har två älskade män och den ene är definitivt i högriskzonen:  Hans hälsa är försvagad av flera fall av stroke, men redan innan hade han en livslång astma efter en utläkt tbc samt grav kol.  Hans ålder, 85+, gör mig ännu oroligare för hur en influensa som övergår till lunginflammation skulle sluta.  Min yngre man är väl på gränsen. Han har en mild form av diabetes men är rökare, vad det än kan ha gjort med hans lungor.  Jag själv är återigen en sådan där högriskgrupp vars igenkalkade huvudpulskärl redan gör det svårt att andras utan förkylning och kärlkrampen kan vara svår. Jag beslöt sålunda om vaccination här hemma.

 Gubbarna skulle aldrig kommit till något beslut i den här frågan. Men så kommer invändningarna: vet vi på sikt vilka biverkningar vaccinet har? Jag är gammal nog att minnas neurosedynet. Den Käre miste en ungdomsbekant till följd av en vaccination mot tbc. Dessutom är han med i en religiös förening som förbjuder vaccinationer men den biten kan han med sitt förnuft ibland lägga åt sidan. Men den tron förstärker hans invändningar.
Make nummer två tar aldrig onödiga sprutor eftersom han levt i en föreställning om att farliga sjukdomar inte biter på honom. En riktig man springer inte och tar sprutor i tid och otid.

Nå i det här fallet fick jag sista ordet därför att jag tar mina gubbars överlevnad på mycket stort allvar och vägrade ta ett nej. Vi skulle alla tre bli vaccinerade i måndags då den första omgången vaccin kommit till vår vårdcentral.

Så fick vi influensa,

make två och jag, och blev ordentligt sjuka. Maken fick lunginflammation. Och då strandade vaccinationsprospektet, för honom vaccinerar de inte så länge han är så sjuk och äter antibiotika och inte mig heller så länge jag har så hög feber. Och feber hos mig är ofta en långvarig process, på grund av mitt nedsatta immunförsvar.
Tidningarna började ge gubbarna ammunition emot mig:  Folk dör av sprutan!”  Om det nu bara varit vi som bott här kanske jag varit lättare att påverka, men nu bor min dotter med familj i samma hus. De har tre barn under fyra år och de två äldsta är nog de som gett oss den här influensan.  Daghem och skolor är rena drivhusen för baciller och en mormor måste vara lite knasig om hon avböjer snoriga kyssar och nysande kramar från de små. Vi kan inte leva separerat i huset utan får räkna med att de snuvor ungarna bär hem får vi ta.

Men svininfluensavaccinet är inte utprovat på så små barn ännu.

.Den yngste, som är ett drygt halvår, uppmanas man ju att inte vaccinera. Om jag såldes låter mina gubbar slippa undan och vi skulle smitta de tre små:  Hur kan man återställa det?  Tänk ifall någon av dem skulle dö?  Tydligen är den här influensan av en art som dödar många unga och till synes friska personer. Tänk om dottern skulle få det och dö ifrån sina barn?
Det är många skräckscenarier som flyger runt i huvudet när man sitter ensam vaken om nätterna.  Ska vi införa besöksförbud för de andra barnbarnen som går i olika skolor och säkerligen bär på smitta också?  Detta kan ju bli långvarigt. Hur blir det med den gemensamma julen? Futtiga tankar. Men tänk ifall Den Käre är så klen att han inte tål vaccinet?  Då är det mitt fel: Det är jag som har tagit beslutet för honom.  Vågar jag riskera det när han själv egentligen är emot?  Kan man ta på sig ett sådant ansvar för någon annan? Men om jag säger att ”jadå, du kan säkert strunta i den där sprutan” och så blir han smittad av viruset via barnen och dör? Hur kan jag kunna leva med ett sådant beslut?

Nu är det så att vaccinet kanske är slut, så vi får vänta igen. Den Käre ler diskret när Make två hostar så han kräks och rosslar med andningen och när jag går runt med min feberfrossa. Han, den klenaste av oss, är ensam fri från influensa.

Jag vet hur det är att leva med en skuld som aldrig kan återbetalas.

 Min dotter drunknade och skulden var vår:  Hennes pappas och min. Jag var så rädd att bo vid havet att jag hade svårt att släppa ut barnet på tomten. Jag försökte inhägna med fisknät men de lite äldre barnen på gatan klippte så gärna ut henne. Så jag tänkte ut ett säkert sätt:  Vi köpte en flytväst som var garanterat godkänd och så fick hon hoppa ifrån bryggan gång efter gång medan vi kollade att den fungerade som den skulle: Huvudet i kragen låg alltid över vattnet. En brygga var spännande, där åkte olika båtar ut och in.

Men jag hade glömt bort

att det finns små barn som drunknar i fågelbad. Så när jag gick in den där söndagen för att sätta på potatis lekte hon på gården där hennes pappa mekade med bilen. Tills jag såg genom fönstret att det samlats en folksamling vid bryggan och att någon lyfte upp en liten kropp! En flytväst blir ett mordredskap ifall den sitter på ett litet barn som traskar runt nere vid stranden med någa centimeters vattendjup och plötsligt faller framåt. Den otympliga västen gjorde henne chanslös.

Hade jag fått ändra ett enda beslut i livet hade jag velat gå tillbaka till den där soliga dagen och sagt:  ”Kom med in nu och sätt på potatisen.”  Jag och De Käre har visserligen fått ett livstidsstraff men det var ändå hon som fick betala för mitt felaktiga beslut med ett dödsstraff.  Hon betalade med det enda liv hon hade och någonsin kommer att få.

Jag är mycket förtjust i Stig Dagermans fina novell Att döda ett barn. Så jag vill avsluta med att citera Dagerman: