Sunnys Twinblogg

  

 Jag skrev den här artiklen förra året men lyfter fram den igen denna förtvivlade natt .

Jag kan inte glömma hur vi stökade och donade den här natten då för så länge sedan.

Vi bäddade rent men med underlagsplast i sängen och din pappa tog fram vaggan han snickrat och rosenmålat.

Den tonårsjäntan som var jag på den tiden hade ingen aning om hur lång en förlossning skulle vara så jag sände till slut ut din pappa i natten för att låna en telefon .Han bad barnmorskan komma.

 

Det dröjde till gryningen innan du kom.

Aldrig glömmer jag min förundran över att jag lyckats  med ett sådant mirakel!

 Jag följde andlöst din pappas alla  rörelser :

Hur försiktigt han badade dig , klädde på dig de pyttesmå kläderna och placerade dig i vaggan vid min säng!

 

Vad jag önskar att dina syskon hade fått möta dig åtminstone en enda gång men du blev bara 3 år.

 

Din älskade hund fick faktiskt närvara under sängen vid ännu en förlossning åratal senare.

 Det var din bror som också föddes hemma fast i ett annat land än du. Vi återvände aldrig dit där du levat föränn ganska nyligen när din pappa blev så sjuk att han ville säga farväl till sin barndoms platser och de få bland hans vänner som ännu levde.

Du lever vidare i dina syskons barn men den här natten är för mig alltjämt årets längsta natt.

 För det är inte sant att tiden läker alla sår.

 

Man bara vänjer sig i viss mån vid sorgen och saknaden