Sunnys Twinblogg

Personligen tycker jag att de ska ta och skotta ner den stackars Lenin också på någon lämplig kyrkogård. Hans  önskan var ju att bli begravd i St Petersburg men som alla vet så ligger han fortfarande i sin glaskista utanför Kreml i Moskva.

 

En överårig patetisk askunge utan hopp om  en hjälpande prins.

 

Ärligt talat ser han ut precis som vaxdockorna hos Madame Taussad i Londons vaxkabinett.

 

 

Det finns förresten en fantastisk kyrkogård  nära Alexanderbron i St Petersburg  Den bevarades intakt under hela sovjettiden därför att den klassades som ett konstens museum: The artists Necropolis på engelska

 

Och många gravstenar är hela underverk.

 

Fast stenar är fel ordval:

 

Här finns gravar som är rena monumenten ock stora som små kapell Här vilar många av Rysslans mest kända personer: Statsmän och skribenter: musiker och andra konstnärer.

 

Bland skribenterna finns historikern Karamzin och poeten Zhukovskyzin. Dostoevsky vilar här liksom väldigt många av Rysslans mest kända musiker och kompositörer under denna tidsepok.

 (Kyrkogården togs i bruk först 1823)

Tchaikovsky är bara en av dem alla.

 

Jag som inte tror att de döda har någon förbindelse alls med platsen man skottar ner deras kvarlevor på är en mycket flitig kyrkogårdsbesökare på alla resor. Nära eller långt bort:

 

En kyrkogård berättar nämligen så väldigt mycket om ett land och dess folk .

 

I mellanEuropa undgår man inte det hemska faktum att det finns gravstenar som berättar om 2 generationers män som föll i de båda världskrigen .

 

Från Rumänien är mitt starkaste minne den unika träkyrkogården The Marry Cemetery uppe vid den ryska gränsen.

 

I Moskva var besöket  vid protestsångaren   Vladimir Vysotskijs grav (och intagandet av den obligatoriska vodkan där) minnesvärt.

 

Död sedan 1980 men en ständig kö till graven där alla vill dricka hans skål.

 

Judiska kyrkogårdar har en egen historia.

 

Enligt min mening ligger de intressantaste i Europa i Prag och Warszawa.

 

Mina båda män brukar skoja om dessa mina turistmål och kalla mig nekrofil. De kan inte ha mera fel: det är livet och hur det kan gestalta sig jag upplever bland de döda. Inskrifterna över de döda berättar deras historia för mig.

 

I dagens Polen börjar det efter den inflytleserika katolicismens återkomst dyka upp små barngravar med barn födda och döda samma år: ofta flera syskon efter varandra. Man funderar onekligen över sambandet med det stränga abortförbjudet.