Sunnys Twinblogg

När vi flyttade in i Eggbert första gången

var barnen runt 7-8 år och ingen kunde ana att de skulle tillbringa så mycket tid i honom, ända tills sina senare tonår. Vi jobbade hårt under de där åren, nästan dygnet runt ibland för att sedan kunna åka länge. Det var sommarloven som gällde och kanske en extra tur höst eller vår. Det fanns få bekvämligheter. En oljekamin revs till förmån för en bokhylla. Ett gasolkök och en dunk till friskt vatten, extra däck och ficklampa med extra batterier för läsning.

En gång, när det extra däcket redan var använt, rök det andra.  Vi var i Schweiz på väg söderut. Eftersom bara Sverige tillverkar Eggbertar så fick vi till slut vända oss till en flygplansfabrik, där de hade ett någorlunda passande däck åt oss. Det höll till norra Spanien, sedan körde vi på fälgarna och stannade till i Malaga där vi sände efter ett däck ifrån Sverige.

Oftast sov vi bara i Eggbert.
Vi åkte som sagt runt en månad i Scottland, Irland och England och utanför London fanns en fin campingplats nära tunnelbana. Samma sak i Paris. Där låg campingen i Boulogneskogen. Värre var det i Rom. Det var så lång väg att vi helt enkelt parkerade Eggbert vid Colosseum en vecka medan vi besåg staden.

Under åren lärde vi oss att tänka på Eggbert som en i familjen. När den stod hemma i trädgården mellan resorna var den barnens lekstuga eller någon hemlös persons tillfälliga hem.

Runt medelhavet finns det fina campingar överallt. Lite värre är det när man ger sig av i mera öde trakter. Vi brukade alltid försöka parkera där det stod långtradare nattetid eftersom det kändes tryggare så.

Barnkojerna var placerade på tvärs i vagnen och en dag var ungarna för långa. Då inköptes ett tält där de kunde ligga om natten eller vi själva, beroende på var vi var.

Med tonårsbarnen åkte vi till norska kusten med Eggbert. Där kände Den Käre en bonde som lät oss bo helt nere vid stranden och vår lilla båt, som vi hade på biltaket, tog oss ut till de platser där Den Käre fiskat som ung. Att resa i pappas spår roade barnen när de var i 14-15 årsåldern. 

Vid 16 köpte de tågluffarkort och Eggbert började bli hotad.

Vi hade slitit ut flera bilar med honom .

Den sista resan drogs han av en gammal Opel som hette Adam. Vi skulle vara borta i tre månader och på Den Käres arbetsplats slog de vad om att den bilen inte skulle orka hem igen.

Och på hemvägen i italienska Alperna fick jag syn på de vackraste statyer jag någonsin sett. De var blytunga och stora så de fick ligga i våra sängar. Själva sov vi ute på madrasser.

Adam stånkade sig över Alperna, pustade ut ett par dagar vid S:T Bernhardshundarnas klosterkennel och pressade sig sedan vidare hemåt. När vi körde in honom i trädgården gav han upp andan! Det blev bogsering till skroten. Men Den Käre vann vadet:  Bilen tog sig hem.

Vi insåg att vi måste skiljas från vår gamle vän, Eggbert. Troligen skulle han skrotas. Men på vår annons svarade ett ivrigt ungt par som höll på med veteranbilar och behövde just eggberts årsmodell till sin matchande bil!

Året efter kom ett stiligt ekipage i himmelsblått rullande och stannade utanför vår port. Aldrig kunde vi ana att vår gamla vagn kunde bli så vacker. Han är numera visningsobjekt på veteranutställningar.