När man är van vid stora hundar vänjer man sig vid att kunna sitta bekvämt på en stol bredvid dem i duschen och tvätta av dem. Som oftast är det ju bara ben och tassar. I yngre dagar kunde man stå böjd nedåt hur länge som helst. Men nu har vi fått ett problem på halsen.
Denne lille Bellman är väldigt lång men väldig kort; benen är som små labbar med tassar, har fått eksem på magen och i ljumskar och armhålor (eller vad man nu säger).
Han ska badas varje dag under tre veckor ,sade veterinären och sände oss till medicinshopen. En liten flaska schampo gick på 320 kr.
– Gucci,  sade maken som räknade ut ett literpris på     över 1200  kronor
– Icke, svarade jag: då hade du fått adda några nollor.
– Men jag köper schampo för 19,75 på ICA.
– Ja men du är ingen Bassett. Med eksem. Förresten blev veterinärnotan så hög att det försvinner i den allmänna konkursen.

Vi har ett fint handikappanpassat badrum med förhöjda sitsar och duschstol som är underbar när jag ska hjälpa Den Käre att duscha. Här hjälper inga finesser. Särskilt som Bellman vägrar att ligga både på sidan och på rygg.  Det vill säga: Han ligger gärna hur som helst i soffan eller i min  säng men här inne är det ju vått!  Men vi har golvvärme. Sonen som var med och installerade det nya badet insisterade på det och det är jag glad över nu.

Jag tänkte till, och så här är det nu och framöver i tre veckor: Jag lägger mig naken på badrumsgolvet, sätter på duschen och lockar med mig det stackars offret som heller rullar sig i lövhögar utomhus, som luktar bättre. Så får jag ligga raklång på golvet och schamponera den utsatta underdelen med ena handen och hålla undan de enorma öronen med den andra handen. Jag är tacksam över mina runda former baktill i det här ögonblicket. Jag har faktiskt haft en enorm användning av dem ofta i livet så det nuvarande svältidealet kanske har sina nackdelar?  De stora hundarna drog ibland omkull mig och numera händer det att jag svimmar av syrebrist men jag bryter aldrig några ben. Lårbenshalsen som andra brukar bryta är så bra förpackad hos mig.

Maken får stå vid mina fötter för att förhindra smitning och försöka fånga upp den lille med en handduk!  Det är lättare sagt än gjort sedan i somrars då han ramlade i poolen när jag simmade för länge. Han brukar sitta på poolkanten och yla i kör med min musik men när det gått en timma  (han har inbyggd timer) och jag inte kommer upp stiger ylen långt över musiken. Hans skrålar. Kanske salig Bellman själv lät på det viset efter en riktigt våt natt? Och till sist ramlade han alltså i, vilket gör att han vill ut ur duschrummet fortast möjligt. De små benen kan springa i oanad fart.

Bellman vill ju lukta som jag

 i brist på kogödsel, kattpiss och andra underbara dofter, eftersom vi delar säng. Så han sätter kurs på antingen min läsfåtölj och rullar in sig i den pläden eller också i min soffhörna där jag har en annan pläd. I dag skulle maken vara på alerten så att jag slapp genomblöta plädar för tredje dagen i rad. Jag passade på att ta en dusch själv. När jag kom ut svarade maken att han vaktat på båda mina plädar och att Bellman,  som är envisare än en röd gris, givit upp rätt så snart.

Givit upp?

Jag anade oråd och rusande in i mitt sovrum där jag precis bäddat med rena lakan. Och jag förstår varför han hade givit upp – för varför nöja sig med en pläd när man kan rulla sig torr i hela sängen?

(En artikel skriven för Sourze)