Skrivet  för Sourze 

Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet.
Slovenien är ett litet land och har bara två miljoner invånare. Men där finns några intressanta saker att se. En av dem är i en klass för sig. Postojnagrottan är en av 7 000 grottor i landet och den största i hela Europa. Och jag skulle vilja lägga till att den är en av de mest magiska platserna jag besökt. Det var inte planerat, men när vi tog vägen från Ljublanka råkade vi passera grottans entré och sannade till. Vi drog oss till minnes några ord som vår medboende Simo från före detta Jugoslavien sagt när han hörde att vi tänkte bila ner till Ljublanka: ”- Missa inte Postojnagrottan.”

Efter det besöket har jag fått omvärdera hela min livsuppfattning. För att bese grottan får man åka med ett litet tåg rätt in i berget. Det påminner om spöktåget på Gröna Lund men här finns inga spöken. Flera kilometer rakt in i grottan går tåget. Vi åkte genom tunnlar och stora salar och förundrades över naturens fantastiska skönhet och variationsrikedom. Gigantiska stalaktiter hängde från grottans tak och stalagmiter stack pelarlika upp överallt. Allt lyses upp av strålkastare och dolda lampor. I några av de större salarna hänger kristallkronor och i konsertsalen Koncertna Dvorana med plats för 10 000 åskådare håller man konserter ibland. Fast publiken måste nog klä sig varmt:

Grottan håller en konstant temperatur på +8º C.

Det finns spår av människoverk.

Ryska bron till exempel,: den heter så för att den byggdes av ryska krigsfångar år 1916. Men man har funnit väggmålningar som visar att man jagade björn i grottan för flera tusen år sedan.

Man får inte filma eller fotografera inne i grottan. Detta beror dels på att blixtrarna kan skada grottväggarna men en annan trolig orsak är att det säljs dyra vykort och broschyrer med fotografier ifrån grottan vid utgången. Med min usla kamera var det lätt att avstå. Jag köpte några vykort istället, bland annat det som ni kan se här ovan.

Trots att jag nog aldrig förr sett ett så vackert skapelseverk av naturen så var det inte detta som kom mig att börja fundera över min världsbild. Nej, det var när vi kom ner till en sal med en upplyst liten bassäng. Där kravlade och plaskade några varelser vars like jag inte sett vare sig i böcker eller i verkligheten. Djuret – eller varelsen – heter Olm (Proteus anguinus) men är känd bland vetenskapsmän som ”den mänskliga fisken” eller, som den också kallas, ”människofisk”. Detta lilla djur andas med både gälar och lungor men är helt blint. Vad skulle den ha ögon till, som för alltid lever där nere i mörkret och kylan? Olmen är endemisk, det vill säga att den lever endast i denna region. Så vitt man vet, det finns säkerligen många oupptäckta grottor på vår jord. Olmarna i bassängen byts regelbundet ut mot andra exemplar för att klara ljuset och allt annat den aldrig upplevt.

Vi vet i dag att livet på jorden uppstod ur havet.

Kanske denna lilla varelse, med ett ansikte som en nyfödd minimus, ett par framben som en ödla och en kropp där både lungor och gälar förenats, är den saknade länken som binder oss till fiskarna? Kanske var det en liknande art som började lämna sina dammar och pölar och vågade använda sina lungor för första gången? Såg jag mina förfäder i ansiktet?


Den andra funderingen besöket satte i gång är denna: De här små djuren har vistats i sin mörka värld, begränsad av klipporna i många millioner år. För dem är den här grottan bokstavligt talat hela universum. De vet ingenting annat. De kan troligen inte ens kommunicera med varandra, så hur skulle de kunna börja tänka på ifall det kanske fanns andra som dom? I en grotta i Sydamerika eller kanske i Sibirien: de verkade ju tåla kyla.
Så insåg jag att vi alla är människofiskar. Vi tror att vi med våra blygsamma hjärnor under vår korta livstid ska kunna begripa saker utanför vår lilla mörklagda grotta som råkar heta jorden och är en fluglort i universum. Hur kan vi ens inbilla oss att vi kan lösa tillvarons gåta med en hjärna som inte ens klarar av att tänka ut hur vi bäst ska leva på denna lilla planet? Hur vågar vi påstå oss veta vad den oändliga rymden döljer? Eller havens djupaste bottnar? För vi är lika blinda och ovetande som de små människofiskarna i Postojnagrottan om allt utom det som finns i vår direkta närhet, i vår grotta. När man möter ett sådant naturens mysterium blir man nog alltid lite ödmjuk?