Sunnys Twinblogg

Jag har fått min beskärda del av pappersexercis. Det började för många år sedan när jag blev sjukpensionär. Jag tycker mig ha arbetat halvtid bara med dettade senaste sju åren sedan min Käre fick sin första stroke ! Det var en seg och tröttsam kamp att få ut den käres sjukjournaler. Mina egna har jag som tur är samlat ihop eftersom.

Information om stroke ville ingen ge oss.  SÖS (Södersjukhuset) tyckte att Dalens sjukhus skulle ge oss informationen, Dalens sjukhus  hänvisade oss tillbaka till SÖS. Lösningen blev  att anlita en privat specialist som till sist gav oss den första upplysningen om att min käre led av en långt gången KOL och skulle ha behövt medicinerat sedan länge.

Ingen på sjukhusen han vårdades på talade om detta för honom eller oss. Vi förstod det inte eftersom han är astmatiker, dessutom klagar han aldrig. Lika illa var det med hans hjärta. Det var lite förstorat men det hade de inte heller berättat så först ett år senare fick vi av den private specialisten en remiss till en hjärtklinik som numera sköter den medicineringen. Jag bytte ut min egen hjärtläkare så att vi numera följs åt till samma läkare – det ger kontinuitet.

Vi ansökte om logoped. Sjukgymnastik. Efter att ha konfronterats med vår arge son ett par gånger så gav sjukhuset upp och gav oss det. Här hjälper inga skriftliga ansökningar i världen. Logopeden på Dalens sjukhus visade sig vare en pärla. Hon kom hem och installerade deras program i vår dator så att vi kunde träna hemma, för de två timmar i veckan han åkte dit under ett år var en sporre för Rolf men på tok fört litet. Timmarna där är korta och köerna långa.

Jag fick söka färdtjänst för honom en gång om året.Sen kom högen med ansökningar som måste göras för handikappsrenoveringen. Vi behövde i första hand ett handikappsanpassat badrum. Samt en yttre hiss ner till trädgården ifrån trappavsatsen. Jag växlade brev med olika myndigheter som kom och sprang om varandra här, men det var alltid någonting som gjorde att jag måste börja skriva om ansökan från början igen. En gång var det ett handfat som var cirka 10 cm för litet (för att rullatorn skulle gå in), en annan gång kom de på att mina ansökningar inte var giltiga då jag inte var formellt anhörig. Trots att den som skrev detta och tog beslutet hade varit här hemma och visste exakt hur det låg till. En grav afasi gör ju att den Käre varken kan läsa, skriva,eller tala själv. Han behöver alltså skrivhjälp. Vi har haft tre barn ihop och sju barnbarn. Hur mycket mer anhörig kan man bli?

Vi fick börja om från början. Jag skev ansökningarna men vår dotter undertecknade dem.  De hoppas på  att patienter med så dålig prognos och så hög ålder avlider i väntan på handikappsutrustningen och det sparar mycket pengar. Mannen som väntat flera år på vår begagnade hiss hann dö innan han fick den och nu har vi då äntligen allting klart. Sju år efter starten . Hissen besiktigades så sent som för en månad sedan. Ett banklån på 200 000 har finansierat det hela för vem kan vänta i sju år på att kunna gå på toaletten eller duscha?

Så började jag själv råka ut för flera sjukdomar och karusellen började om med ansökan om färdtjänst, fast den här gången för egen räkning. Ett omgifte i våras löste problemet med anhörigstatusen.

Så här om dagen fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan som fick mig att skratta i flera dagar. Ett sådant härligt skratt var det väldigt länge seden jag fått! Och det fick Försäkringskassan bjuda på.

Jag ska ju bli pensionär "på riktigt" snart nu och hade kryssat för ett ”ja” på något av alla dessa ansökningspapper om folkpension. Att man måste söka folkpension när man redan är sjukpensionär fick jag veta helt nyligen, men med den handläggningstiden hade jag kunnat bli helt utan pension i höst. Om det inte varit för PPM. Brevet jag fick var ett meddelande om ett beslut. Så här stod det:

PPM beviljar din ansökan om uttag av premiepension i form av försäkring från och med Augusti 2009. Du har valt att ta ut helt månadsbelopp (100%).