Sunnys Twinblogg

omfattade Finland, Ryssland, och även våra andra grannländer Danmark o Norge.

I år firar vi 200 ås jubileet ifall inte det ordet känns malplacerat. I Finland har man redan rekonstruerat det stora slaget även med våra svenska soldater inblandade och Carl Bildt deltog i en kransnedläggning.

I helgen hände det att  man på Kungliga Ladugårdsgärde, i dag kallat bara Gärdet,  fick återuppleva några av  krigets olika vändpunkter.

Jag lämnade sålunda mitt reservat i trädgården och tog mig  200 år tillbaka i tiden. Soldaternas läger var autentiska. Inget nyare används och de familjer som rest med sina krigare var alla klädda i tidsenliga kläder. Maten kokades på samma sätt över de öppna eldarna i de svarta grytorna och liggunderlaget var halm.

Slagen spelades upp med alla de olika regementena och en mycket bra högtal anläggning gjorde att alla kunde följa med i vad som sades.

Ifrån Sverige deltog regemente ifrån bland annat Föreningen beredskapshistoria som fått förstärkning från Uppland  och Södermanland. En arme kom ifrån Västerbotten och Smålands husarer ,hemmahörande i Eksjö,  deltog. 

Det taldes mycket ryska ibland förläggningarna då både Moskva och S.t Petersburg sänt sina styrkor och vilka kan väl rida som en äkta kosack ?

Både finska och finlandssvenska hördes  därutöver. 

Stridsröken stod tät över slagfältet och kanonerna bullrade rejält. Jag såg flera som tagit med öronproppar till sina småbarn och var arg på mig själv för att jag inte tänkt på det åt Bellman vars långa bassetöron är långt känsligare än mina. Men han tog det bra.

Efter slaget började teatern i ena tältet om händelserna 1809:

”Mina Herrar: det ryktas om stadskupp”.

Då jag var trött valde jag bort den. I går  (söndag) var nog den stora händelsen Herman Lindqvists föreläsning  - ”Ryssen kommer!!”

Mera finns att läsa ur programmet  http://www.royalcourt.se/dekungligaslotten/aktuellt/aktuelltdjurgarden/stridenfreden1809festivalpadjurgarden1920september.5.4d76dc2912397f3eb8380001146.html

Där jag satt under en björk och iakttog de marscherande tänkte jag på en  annan kvinna som suttit rätt ofta just där för ungefär 200 år sedan och tittat på soldaternas  exercis.

Årstafrun kallas hon: Märta Helena Renstierna  som lever evigt tack vare sina fängslande  och enormt  detaljerade dagböcker som beskriver nästan 50 år  dag för dag. Hennes  ende överlevande son låg  i det militära just här uppe på Gärdet i flera år runt sekelskiftet. På helgerna tog kära mor fram det finaste ur skafferiet och ur sitt eget bränneri, lät köra fram lilla vagnen och gjorde resan ditupp. Maten och spriten var nog även till sonen men mest var det mutor åt  befälen.

Hans Abraham som sonen hette var en suput och allmänt hopplös och fick sparken till sist trots moderns ansträngningar. Han var således inte kvar i armen 1809.

Det är kul när ungarna har någon hobby man helhjärtat kan intressera sig för.

 Men ibland undrar jag över i vilket århundrade min svärson befinner sig för närvarande. Det varierar ju en hel del. Barnbarnen har oxå börjat vara med men ännu i små doser. Fast jag såg många barn i tidsenliga kläder vid uppvisningen.