Man lever ihop med någon man planerar att tillbringa resten av sitt liv med och då gäller det att vara tydliga med vad man förväntar sig och vad man förväntas stå ut med. Att jag älskar allt som kryper, hoppar och flaxar med vingarna samt gärna kelar i min säng om natten är ett faktum, men man kan ju inte fylla hemmet med flera husdjur än partnern är med om.

I vårt fall startade vi med att skaffa barn och husdjur lite parallellt. När jag flyttade till Stockholm för att starta en strippklubb fick jag välja bort mina getter, kalkoner och värphöns. Även hund till att börja med. Med några andra djur måste prioriteras: jag visste hur uppskattat mitt nummer med min förste Mr Pyton varit i främst Tyskland.

De ormar jag köpte blev mina arbetskamrater.

Herr Pyton och kungsboorna Adam och Eva fick fina terrarier och vande sig snabbt vid min kropp.Nu är ormar lättskötta eftersom de som regel bara äter en gång i månaden och sällan river ens hem, men de måste trots detta skötas om ibland. Det är klart att de får krämpor som kvalstersjukdomar och de är känsliga under den tid då de ömsar skinn.

Problemet för mig är att jag är för blöthjärtad och inte äger någonting av naturens nödvändiga grymhet. Ser jag på en film om till exempel jagande lejon blir jag förtvivlad när flocken lyckas ta en nyfödd liten gnu ifrån sin mamma, men lika ledsen blir jag om den missar och man visar bilder på de uthungrade lejonungarna. Ni hör: inte ett spår av logik! Hela ekosystemet bygger ju på att om man inte äter blir man själv mat.

Den Käre funderade länge ifall han skulle trivas i Stockholm  men han kom med mig till sist när jag lovade honom att vi inte skulle skaffa varken katter eller hundar i detta skede i livet. Vi hade ju barnflicka till de små redan som skulle få fullt upp utan extrabelastning. Vi byggde om grovköket till terrarierum men så fick jag syn på Teguödlan i en zooaffär när jag skulle köpa ormmat och kunde inte låta bli. De var redan då sällsynta och får nog inte innehas som husdjur i dag? De ser exakt ut som en krokodil tills de öppnar munnen och avslöjar sin tandlöshet och sin enormt långa tunga. Barnen som var tre respektive fyra år döpte honom till Krokodemus och fick han bara ett rått ägg om dagen var han väldigt lättskött. Dottern lyfte ut honom (tufft jobbat: han var redan över en meter lång) och drog i väg med honom i dockvagnen i vårt radhusområde. En och annan tant fick skrämselhicka när de såg den fjälliga svansen släpa efter dockvagnen så hon fick leka med honom inne på gräsmattan i stället.

Staketen mellan husen var låga

och när grannfrun skrek rusade jag till undsättning. Krokodemus hade kravlat sig över och in till henne och hon trodde att han var en krokodil och försökte desperat ringa efter hjälp. Först i efterhand fick jag reda på att grannen var sjukskriven för alkoholproblem: därför hade ingen hon ringt ryckt ut för att fånga reptilen som de trodde var ett hjärnspöke.

Det var värre när jag föll för apan!

 Helt bedårande, mycket smart och totalt egensinnig. I dag vet jag bättre och skulle aldrig medverka till att hålla apor som husdjur, men den här lille krabaten var övergiven i zoobutiken! Den var konstant på rymmen och ställde till det rejält för oss några gånger. Som när vi var på bilresa och lämnade henne i sin bur i bilen för att gå in på en vägkrog för att äta.. Hon fann snart hur låset fungerade, öppnade bildörren och skuttade fram till dörren där vi gått in. Så kom där en ny gäst och sedan tog det bara två minuter innan hela lokalen var i panik. Apan hoppade från bort till bord och tog sig en köttbit här och en grönsak där, samt började tömma ölglasen!

Hemma i radhuslängan smet hon iväg ibland men eftersom de närmaste grannarna kände henne hände inte så mycket. Men en kväll när jag var ute och letade hörde jag vilda skrik ifrån ett radhus längre nere på gatan. Jag tittade in genom fönstret. Där stod uppklädda gäster runt ett festdukat bord men sina vinglas i händerna och en skärrad blick på den lilla apan som satt mitt på den vita duken och åt/kladdade med chips samt kissade långa strålar på den vita duken  ”-Vems är det där odjuret!?” skrek de till värdinnan och jag tog ett djupt andetag och klev in genom dem öppna altandörren. Det var ungefär nu som vi började tänka på ett eget stort kollektiv hus med avskilt läge.
Men arbetet med ormarna gick bra och Herr Pyton växte väldigt fort. Han började med en diet av dagsgamla kycklingar, sedan möss, sedan laboratorieråttor och så marsvin. Jag började föda upp råttorna själv men det blev svårare då.  Dessutom fick dottern åka till akuten med råttbett två år i rad. Nu kunde jag inte längre strippa med Herrn; Han var för tung att balansera. Boaormarna tog över. En natt vaknade vi av ett vrål ifrån terrarierummet och när vi rusade ner hade Herr Pyton slagit in hela sin glasruta och lång nu hopringlad med ögonen fästa på den stackars apan som skrek som en stucken gris.

Eftersom barnen inte förstod bättre än att dra i var sin ända i den stackars Pytonen så riskerade de ju att bli bitna även om han givetvis inte var någon giftorm.

Han blev för stark även för Rolf. Ringlade han ut i rummet satte han kurs på närmaste element vintertid, rullade in sin sista meter runt ett elementrör och kunde sitta så i en vecka eller längre. Folk som kom in såg honom inte som oftast då ormar är väldigt slöa. De gillar dock varmbad och brukade faktisk få bada i badkaret med barnen men innan det kom badskum och sådant i vattnet.Det fick apan med till trots att de inte brukar gilla vatten men den här apan trodde att hon var en människa. 

Slutet kom genom Roffes matstrejk.

Han strejkade inte för egen del, men eftersom jag är så feg så brukade jag välja en av de två kvällar jag var på komvux till att köpa hem ett marsvin eller några råttor och skriva en lapp: ”Var snäll och mata ormarna, jag hinner inte i kväll.”  Och Den Käre avskydde det han också men samtidigt hade vi dilemmat klockrent. Inte kunde vi svälta våra husdjur?
Rolf hade alla de korrekta invändningar: ”-Jag köper gärna djurfoder till vad du än skaffar utom levande mat. Så med sorg i hjärtat såg jag Herr Pyton, som numera fyllde en hel säck, packas ner och föras iväg av unga entusiastiska killar som bildat ett förbund och reste runt och föreläste på skolorna.

För ett par år sedan hyrde någon Dotterns del i kollektivet. När de kom hem hittade de djupfrysta råttor i sin frys och den killen hade också en boaorm. Hade jag ens anat att det var möjligt hade jag nog behållit dem ändå…

skrivit för Sourze