Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till!

Ses vi på det nya året blir det på den nya bloggen.

"Kram"

Jag har varit intresserad av arabvärlden sen jag var tretton år gammal. Det bar sig inte bättre än att jag i vuxen ålder träffade och blev förälskad i en riktig arab. Nu tror jag att det lika gärna kunde ha varit en kines, men irakierna var ganska framträdande på SFI-kurserna där jag var hjälplärare eller elevassistent eller vad man skulle kalla mig. Det fanns bara en komplikation. Han var gift. Principerna... Jag tog reda på vad hon hette. Suad. Som i Suad Amiry. Varje gång han försökte få omkull mig påminde jag honom om henne: Suad. Hans stående replik var att hon inte vet. Hon vet inte. Och får ingenting veta. Hans svenska var stapplande men så mycket hade han lärt sig. Polarna skulle av lojalitetsskäl hålla tyst. Ingen skulle säga något till fyrabarnsmodern. Men jag gav inte vika. Jag ansåg att Suad hade rätt till sin man, även om han befann sig "på andra sidan jordklotet".

Men han var ju så jävla söt...Jag kämpade och kämpade... emot. Inte komma över tröskeln! (Suad!) Fast han kunde alltid komma hem till mig i egenskap av elev... så kunde vi studera lite arabiska... förlåt svenska. Hur det var satt han en vacker dag i soffan och stoppade utan skrupler in fingrarna innanför mina jeans. Vad gör människan?

Det slutade inte där, jo, det slutade där. Tills han en annan vacker dag blev förbannad. Och började prata om hur fruktansvärt det var alltihop. Nu orkade inte han längre. Det var inte roligt. Så här kunde vi inte ha det. Antingen gör vi det eller så drar vi åt helvete. Och så lite snyft snyft om hur han inte legat med en kvinna på två år. Två år! Kan det vara syndare om någon människa? Som att sitta två år i fängelse. Smälta bort. Förtvina. Förruttna.

Suad... hade väl inte legat med en man på två år, men vem brydde sig om det?

Jag gav upp: Ok då. Han bar mig till sängen och slängde ner mig som en påse nötter och forcerade mig som en hingst och stönade Maria Maria Maria i kom-ögonblicket. Det var det. Han kunde inte tacka mig nog.

Mitt jobb var litet.

Suad... Hon ringde från Bagdad ibland och han ropade hennes namn genom tårarna som strömmade mot honom. Suad? Suad! Hon var förtvivlad. Ensam med barnen... Babba, babba... Han var förtvivlad. Jag var förtvivlad för hans skull.

Han älskade inte mig men jag älskade honom - naturligtvis. Jag antar att han tyckte om mig. Han ville inte att jag skulle leva och bo ensam. Varför inte? Maria snäll. Jag skulle ha en man. En som stannar hos mig. Inte gå - stanna. Så att han själv kunde få lite mindre dåligt samvete? En person i en etta! En annan person i en annan etta! Det är sjukt. Ett flockdjur ska leva i flock. Han tyckte att jag kunde flytta hem till föräldrarna om jag nu ändå var ogift. Eller att de kunde betala för mig om jag hade ont om pengar. Det får mig att tänka på A och hennes bloggpost: Taking care of the flowers on the balcony. När hon var ihop med en latino. Den finns inte kvar utom i mitt minne. Kan du inte fiska upp den, A?

I januari skulle familjen äntligen komma och jag grät. Och så bråkade vi lite om att jag grät trots villkoren. Det vet jag väl! grät jag. Det har jag vetat hela tiden. När Suad kommer är det slut. Varken han eller jag skulle någonsin gå bakom hennes rygg när hennes rygg befann sig i Sverige.

Jag vill inte ha sex utan kärlek. Jag vill bara ha sex med kärlek. Jag frågade honom: Varför jag? Varför ingen annan? Tja, jag fick skylla mig själv, jag visade ju intresse. Ger man godis till en hund som inte gör konster?

Dagen innan han skulle åka och hämta dem på flygplatsen ringde jag och han var på en pizzeria nånstans. Pizza? sa jag. Du vill ha? sa han. (Det var som när jag var magsjuk och han och hans vänner gick till Apoteket och köpte allting de kunde hitta och satt i soffan och såg bekymrade ut: Vår vän är sjuk. Den arabiska omtanken är outsinlig!) En timme senare kom han som en jävla pizzagubbe och levererade den genom altandörren.

Jag älskade henne nästan, som Kenneth Branagh säger om sin blivande exfru i Peter's Friends.

Både araber och hundar är smutsiga och har svårt för att passa tiden.
Hundar bajsar. Så även araber.
Hundar kan man ha i sängen. Så även araber.
Hundar är avskydda av en stor del av befolkningen. Så även araber.
Besök inte en kennel: Där finns det hundar. Åk inte till ett arabland! Där finns det araber.

Äsch, jag blev bara sur.

På FIB/Aktuellt satt Jan Guillou en kväll och jobbade.
- Du som gillar araberna, sa en kollega, i vilket land ligger Bagdad?

Det finns en likhet mellan mig och Jan. Båda gillar vi araber.

Tala inte om eländet. :) Jag menar, här står man framför spegeln och meckar med sin frisyr och när man till slut är beredd att mörda sig själv och elda upp håret är klockan halv tre. Vi skulle ju till kyrkogården och sätta gravljus på hans fars grav! Hur hinna? Vi anländer mitt i Kalle Anka och det tar inte fem minuter förrän Inka (stor hund) som ett rytande monster kastar sig över Pluto (liten hund) och julefriden får ett tillfälligt slut. Oh, I wish I had a river. Jag är trött och less. Jag vill inte vara här längre. Jag tar min hund och går. Du och jag, Inka. Ensamma i världen. Sartre: Helvetet är de andra. Jag: Helvetet är en själv. Vore det inte så, skulle man umgås och vara som folk. Känna sig hemma. Trivas. Ju mer och fler vi är tillsammans! Jag är helt säker på att man skulle kunna göra med min pojkvän som man gjorde med Lill-Babs, ställa upp alla föredettingarna framför honom och han skulle bara bli glad: Nämen hej gumman! Tjena Bettan. Hur har du haft det? No hard feelings. Och inga tendenser till svartsjuka, det är så skönt! För mig. Jag kan inte göra honom svartsjuk, hur jag än försöker. Jag försöker inte. Jag vänder i mörkret. Måste vara tillbaka till fyra, då ska de äta. Slår mig ner vid bordet och den 70-procentiga absinten från Tyskland. En underbar vätska, som ju Strindberg och andra 1800-talsmänniskor var förtjusta i, men jag kan inte dricka. Jag kör. Jag dör. Äckelmaten är fullständigt smaklös. Äter du inte grönkål? frågar min bordsgranne. Jag äter inte kål. Han undrar om jag smakat men hör du dåligt eller, jag äter inte kål! Inte grönkål, inte rödkål, inte brunkål, inte blåkål, inte gulkål, inte svartkål, inte vitkål! Hon äter inga grönsaker, säger min pojkvän (förrädaren) högt och ljudligt. Det är därför du är förkyld så ofta Maria, säger min s.k. bästa kompis (fan ta henne) och sveket är totalt. Jag tänker: 1) Hade deras mödrar stoppat grönsakerna långt ner i halsen på dem hade de också spytt och 2) När var du förkyld senast? Jag är inte förkyld ofta. Jag är förkyld sällan.

Annars är det bra. Tänk inte på mig!

Ni ska umgås i familjens sköte, ni ska inte ha 40 graders feber. Er näsa ska inte rinna, er hals ska inte göra ont, er hosta ska vara under kontroll. Tomten ska omfamna er. Allting ska gå er väl i livet.

En av de yngre förmågorna på jobbet stack in huvudet i dörren. Småprat. Jag: Ska du fira jul... med... föräldrar? Jag tänkte säga "familjen" och letade i hjärnan efter information: Har han flickvän? Tror inte det? Jag tänkte "föräldrar och andra familjemedlemmar". Han ser lite besvärad ut: "Jag har inga föräldrar." Mitt dumma nöt! Fem års isoleringscell.

Farfar var tomte ibland. Honom tänkte jag på idag. Det kändes som om jag träffat honom igår. Jag älskade gubben och nu är han död sen jämnt tjugo år tillbaka. Läkaren ledde oss ner i källargångarna och lämnade oss ensamma med liket. Det var inget vackert lik. Känslan innan man gick in: Nu ska man se en död och inte vilken död som helst; ens egen farfar. Det ansågs nyttigt för oss barn och ungdomar. Vi skulle se honom på det att vi verkligen skulle förstå att han var död, att de inte lurades. Vi förstod verkligen det. Det rådde inget tvivel om den saken.

En tår för farfar.

Nu över till kungen. För första gången talar kungen i svensk tv till nationen. Tidigare har vi fått sitta klistrade vid radion. Och höra kungen deklarera till de sjuka, fattiga och arbetslösa, dem för vilka hoppet flytt: "Det kommer inga stekta sparvar flygande till den som inte anstränger sig själv."

Men kanske en liten bacill.

Kommentaren går inte in, datorn har fått en knäpp:

Din eller min personliga klasstillhörighet (igår eller idag, delvis en ombytlig vara) saknar betydelse för resonemanget.

Många arbetare röstar borgerligt. Vänsterpartiet är fullt av akademiker. Och?

Blir jag en bättre socialist för att jag umgås mest med lågutbildade LO-medlemmar? För att jag känner folk som kört truck i tjugo år i kalla lagerlokaler och fått operera handlederna två gånger före 30 års ålder för att de haft jobb som leder till sådana skador? För att min farfar (som hur många andra?) var kroppsarbetare och inte jobbade inomhus en enda sekund av sitt vuxna liv? För att hans far, min farfars far, utauktionerades som barn och växte upp som fattighjon? För att mina farbröder är arbetare? För att Anton Nilson är vår hjälte? För att min far gick sju år i folkskola? Eller: Blir jag en sämre socialist för att min morfar var egen företagare och alla mina morbröder är egna företagare? För att min mor har realskola? För att båda föräldrarna blev tjänstemän? För att min bror är doktor? För att jag har högskoleexamen?

Socialister är rättvisemänniskor, det är inte liberaler. De är frihetsmänniskor. Se Marx respektive Mill.

Man kan liksom inte göra något åt den grundläggande upprördhet som driver en. Som är navet i ens politiska tänkande.

- God Jul själv! Santa kommer till alla i den bästa av världar.

Ställningen just nu:

Ja 51,5%
Nej 48,5%

Frågan är fel ställd. Man kan inte ge bort något som rättmätigt tillhør en annan. Vi får aldrig glømma den oførrätt som begicks mot oss under nordiska sjuårskriget och skånska kriget! Vi lider ännu i sviterna av den tvångsførsvenskning som blev føljden. Vi hallänningar kommer aldrig att bli svenskar. Vi firar inte den svenska nationaldagen. Vi har inte den svenske kungen. Vi har Dronningen! och hennes jävla taxar. Kungens labrador kan gå och lägga sig.

Vi säger som Radovan Karadzic under belägringen av Sarajevo: Vi betraktar inte Skåne, Halland och Blekinge (Sarajevo) som svenskt (bosniskt) eftersom de territorier som gränsar till landskapen (omringar staden) är danska (serbiska). Komplikationen att det ligger ett hav emellan har i våra øgon ingen som helst betydelse. Vi är fødda med simhud mellan tårna.

Varje dag när vi blickar ut øver Kattegatt anar vi Danmark. Det är aldrig långt hem.

Varje høst samlas vi i Axtorna och sørjer våra stupade - tyska lego men det talar vi tys(k)t om - soldater. Svenskarna var i numerärt øverläge men tack vare vårt tunga rytteri och vårt starka ledarskap stod vi som segrare. 4 000 døingar låg och dødde.

Vi vill som den stora skånska författarinnan Victoria Benedictsson vila i dansk moderjord tillsammans med våra danska brøder. (Georg och Edvard Brandes.)

När mina kamrater semestrade i Norge för ett antal år sen skickade de ett kort på kronprinsen. De skrev att de hittat en prins till mig "som också tycker om hundar". Tack, men nej tack. Det är bohuslänningarnas blivande kung. Den entusiasmen är betydligt svalare. Borde Norge få tillbaka Bohuslän?

Ställningen just nu:

Ja 20,7%
Nej 79,3%

Vi har fått en julklapp. En Stelton. Fin.

Jag kunde inte hålla mig utan kastade mig över den men somliga av arbetskamraterna har den stående oöppnad på rummet vilket för mig är som att titta på porrfilm med händerna på täcket. De tyglar alltså sina lustar. Hur är de funtade? Låta den stå där, fullt synlig, mitt framför ögonen varje dag?

En mig närstående person jämförde sin kompis sambo med en karamell. Kompisens sambo var ovillig till sexuellt umgänge. Det var jobbigt för kompisen att ha denna karamell i sängen utan att få suga på den (och tvärtom, att själv ligga där som en satans karamell utan att bli sugen på/av). Liknelsen kommer över mig ibland. Allting som är frestande är frestande: oöppnade julklappar, nakna kroppar.

Tårta från TV4 och choklad från lokaltidningen. För att vi är så tjänstvilliga och servar dem med domar. Jag tycker personligen att även SvD, GP, Aftonbladet och Sveriges Radio borde ha skickat en bakelse. Har jag inte tjänat dem? Jo.

Diskussion pågår om jag på bekostnad av DV ska få gå JIK:en. Domstolschefen säger nej, chefsadministratören säger ja. Jag säger nja.

På Malmö Kulturmiljö jobbar min bror som berättade att en kollega varit hemma hos Zlatan. Åh... Det var hans fru som förde talan. De knallade runt i huset och Zlatan hängde med som ett maskformigt bihang. Det retar mig bara att det inte var min köttslige bror själv som var hemma hos honom. Tyvärr måste jag ta med min syster...

Idag kom en häktad obojad. Det är nästan ännu värre än när de kommer bojade! Eller var det inte en häktad? Vad fan var det då?

Vi har allmän säkerhetskontroll för tredje gången på två veckor. Förbannat! Man måste avsky de allmänna säkerhetskonstrollerna. Ju färre, desto bättre.

Ett datachip inopererat på oss alla, det är framtidens melodi! Klüft anmäler sig frivilligt.

På TV i veckan var det ett vetenskapsprogram om skillnader mellan manligt och kvinnligt, biologiskt medfött eller socialt förvärvat? Studier har visat att om man låter en man och en kvinna få veta att en person är en skurk, en osympatisk individ som utsätter andra för lidande (ni får inte ta mig för bokstavligt då jag samtidigt som jag studerade TV-programmet studerade en bok, min uppmärksamhet var med andra ord något splittrad) och därefter utsätter honom själv för smärta aktiveras kvinnans empaticenter i hjärnan, hon vrider sig i medplågor, medan mannen står bredvid och flinar: Rätt åt honom!

Det bästa könet är en mix mellan dem båda, sanna mina ord. Kvinnor behöver mer av mäns aggression, män behöver mindre. Män behöver mer av kvinnors empati, kvinnor behöver mindre. Tro mig!

Varje söndag har man måndagsångest och varje måndag stiger man upp med döden i hjärtat. Vad vill ni mig?

Aldrig att jag skulle byta mot arbetslösheten men det är någonting som tar emot. Djur i bur-känslan. Du ska sitta här större delen av dagen. Du ska ditten och du ska datten. Har man tur är det en stor bur. Har man otur är det en liten bur. Då slår man vingarna blodiga.

En tid var jag inhoppare på fabrik. Det var extremt monotont. Ont fick man också. Ett spyfärdigt jobb. Industrijobb och vårdjobb, det är de jobb som är farligast för hälsan. Som leder till sjukskrivning och sjukpension. Men den förbannade lagstiftningen ger ingen upprättelse längre. Varenda (nåja, så gott som varenda) överklagan avslås med motiveringen att det inte är visat att ett klart samband föreligger mellan arbetssituation och medicinska besvär.

Alla borde göra fem år i industrin. Det är fan inte rimligt att en viss del av befolkningen ska få betala med sina förstörda liv. Det är det som är klassamhället; det reproducerar sig.

I fredags stressade jag halvt ihjäl mig (varför ska chefsöverläkaren faxa in alla psykfallen just när vi tänker oss att gå för dagen?) och natten till lördagen vaknade jag tio gånger och såg akterna framför mig. Nu tänker vi inte på detta förrän på måndag, sa en kollega - och så fick jag äta upp dem hela natten.

Övertygade nazister som inte hyser personligt agg mot någon särskild judisk individ eller övertygade nazister som hyser agg mot judiska individer? Byt ut nazister mot rasister och judar mot muslimer så blir frågan mer aktuell.

Det är lättare att förstå den som känner direkt avsky, som inte vill vistas i samma rum, som instinktivt tar avstånd. Som människor som är rädda för hundar. De vill inte träffa nån hund. De tycker illa om allihop.

De som "inte har någonting emot enskilda muslimer" och sen på alla sätt propagerar för att vi ska se med särskilda ögon på muslimer, de är skrämmande svårförståeliga. Jag begriper dem inte. Men inte ens Eichmann var antisemit på personliga grunder. Tvärtom, innan den ideologiska antisemitismen slagit sina alltför djupa klor i honom hade han judiska vänner och vid förhören inför rättegången i Jerusalem 1961 spärrade han upp ögonen och beklagade djupt att förhörsledarens föräldrar skickades med i ett av de sista tågen. Så förfärligt!

Det finns ingen anledning att tro att han gick med i NSDAP på grund av judehat. NSDAP fördjupade och förstärkte den antisemitism som var lika naturlig för Eichmann som för alla andra i hans omgivning.

Det är en självklarhet för många att ogilla invandrare utan att för den skull puckla på dem. Man har sin schablonbild, sitt allmänna avståndstagande, det är inte riktat mot någon. Ingen individ. Ingen specifik människa. Och undra på det! Inte.

Det är de namnlösa andra som är problemet.

Så länge vi lever i fred kan man "unna sig" sin rasism eller sin invandrarfientliga inställning, som omfattar även de som är födda på svensk jord och framdragna av svenska barnmorskor på svenska sjukhus, men i krig blir det annorlunda. Då blir rasismen inte bara ord, den blir mord.

Tanken slog mig när jag såg henne sitta bredvid landets statsminister och Lasse Bengtsson frågade henne hur hon tar sitt miljöansvar och Carola svarade att hon plockar upp skräp.

"Den fria viljan kan diskuteras vad gäller en del av Doris kvinnor och i synnerhet de minderåriga flickor som senare knöts till hennes verksamhet. Samtidigt tvingas man konstatera att de flesta av Doris Hopps kvinnor var så sugna på pengar och det hektiska uteliv som Hopp själv levde att de accepterade prostitutionen. Ett annat skäl till att välja prostitutionen var att slippa ta studielån. Det säger åtminstone den juridikstuderande bland Hopps kvinnor som idag arbetar som åklagare. Vissa av kvinnorna drev egna poseringsateljéer och extraknäckte åt Doris Hopp. Men flera hade helt vanliga låglönejobb som exempelvis sjuksköterskor, servitriser och affärsbiträden och drygade ut sina inkomster med prostitution." (Ur Makten, männen, mörkläggningen)

Vad jag inte fattar är: "Att köpa sex av prostituerade var inte kriminellt vid tidpunkten. Det var dock brottsligt att ha sex med minderåriga, det betraktades som otukt med barn eller ungdom." Att det inte var brottsligt att köpa sex fattar jag. Men var gränsen femton? Och om gränsen var femton, varför denna oerhörda upprördhet om de var fjorton? Det ironiska är att Geijer ville sänka åldern för sexuellt självbestämmande. Blogge: "Även om just denna generation politiker hade såväl legalisering av (den juridiskt statuslösa, avkriminaliserade) prostitutionen som en mer sexliberal agenda med bland annat sänkning av den sexuella självbestämmandeåldern på programmet kvarstår faktum att fjortonåringar inte ska finnas i prostitution - av ett antal givna skäl, som vi här inte behöver gå närmare in på (men de är inte av den moralistiska sorten)." Frågan är och den är intressant eftersom krafterna som helt vill avkriminalisera eller legalisera prostitution är starka: Var ska gränsen gå? Om inte fjortonåringar har i prostitution att göra, har 15- 16- 17-åringar? Ska vi köra myndighetsåldern?

70-talet var en annan tid. En tid när arbetarklassen gick direkt ut i yrkeslivet efter 9:an. Vår heltidsarbetande barnflicka var 15 när hon anställdes - jag var ett halvår - och brukade ta oss till Domusrestaurangen där hon satt och fikade och rökte med sina kompisar. Pojkvännen hette Roland och eftersom han körde motorcykel trodde jag länge att alla som körde motorcykel hette Roland. Jag minns henne med möda men jag får en varm känsla när jag ser mig själv sitta i knät på henne. Det påstås att jag en gång i backen upp från stan skällde ut henne (jag var bra på att skälla ut folk då) för att hon kallade mig Maria och inte Ia.  

Idag framträdde en syster till Doris Hopp i TV och åberopade en tredje syster som skulle sett Palme och Sträng och diverse komma och gå hos Doris. Den enda politiker som vi med säkerhet vet gick till prostituerade är min favorit Lennart Geijer - "en utomordentligt vänlig man" som lyfte på hatten och frågade om damen i fråga var ledig. Jag gillar Geijer. Jag gillar dock inte hans sexualbrottsutredning som fick på nöten av kvinnorörelsen och måste göras om. Bland dagens sexliberaler finns också de som förklarar offren för sexuella övergrepp som offer för den hysteriska synen på pedofiler. Som led de mer av samhällets fördömande inställning än av själva övergreppen. Jag säger bara: offren för barnaga for i så fall inte hälften så illa på 40-talet som idag. Är det accepterat att smiska och piska barn eller ge dem en kraftig örfil kommer ungarna att växa upp med uppfattningen: Jag tog inte skada! Jag fick vad jag förtjänade! Fråga min pappa. Han skulle aldrig erkänna att farfar var dum som gav honom stryk när han vägrade äta upp risgrynsgröten. Hur många gånger gav farfar honom stryk? En enda. Varför göra en stor sak av det? Men anledningen till att han minns det är ju att det sved i honom.

Offren för sexuella övergrepp har talat de senaste åren, det är bara att lyssna. Det de led av gjorde ont på riktigt och det gjorde ont i en miljö där ingen sa till dem att det skulle göra ont. Det gjorde ont av sig självt. Man kan läsa: exempelvis Anna Mattssons geniala bok. Jag minns min egen rädsla. Det är ingen skräck som inplanteras i en utifrån, som någon (det diffusa "samhället") sätter in. Den uppstår på samma sätt som man är rädd för tomten när man är riktigt liten - för att man inte kan relatera till det. Inte begriper vad det är, bara att det är farligt. För att man inte vill och för att man tvingas. I Newsweek läste jag vad Teri Hatcher, en av skådespelerskorna i Desperate Housewifes, skrev om sin farbror som senare fälldes för brott begånget mot ett annat barn. De satt i bilen och han frågade om det kändes skönt. Nej, svarade hon. Well, skrockade farbrorn, someday it will.

När Eva Bengtsson, som påstår sig ha haft Palme som kund två gånger, hävdar: "Ni har förstört mitt liv" så antar jag att hon inte enbart syftar på efterspelet, att de lade locket på, utan att de använde sig av henne. Leif GW Persson har fel:

- Om staten skulle knäppa iväg pengarna så skulle det innebära ett erkännande av att uppgifterna är riktiga. Jag är övertygad om att uppgifterna inte är sanna och att det är grovt förtal, säger Leif GW Persson.

Om staten skulle knäppa iväg pengarna skulle det innebära ett erkännande av att de blev utnyttjade.

P.S. Olle Svenning kommer sättande till Olof Palmes försvar: "Ingenstans, inte i något dokument eller utredning om bordell-affären har Palme rapporterats som kund. --- En sådan anklagelse, framförd av en länge trasig och olycklig kvinna upphöjs däremot omedelbart till bevis: pedofil." Hallå, skulle trasighet och olycklighet vara diskvalificerande faktorer? Systern till Doris Hopp gav denna trasiga och olyckliga kvinna sitt stöd så att alla skulle förstå att även trasiga och olyckliga kvinnor kan tala sanning. Nu ser inte jag det som sanning, jag ser ingenting som sanning, men Olle Svenning och Leif GW Persson och alla andra som omedelbart ifrågasätter sanningshalten i prostituerades eller f.d. prostituerades utsagor kan ta sig i häcken. Är det några som är kända för att ljuga är det politiker. Allt ska dras fram i ljuset, menar Olle, men blir det för ljust får man släcka. Och vad ska vi med Stickan, Bosse och Berra till? Vore det inte bättre med kvinnor i kommissionen? - Jag litar inte på någon.

P.P.S. Ca var tredje av 700 utfrågade män i Oslo i åldern 18-20 år kunde tänka sig att ha sex med barn. Det förklarar varför man som 7-åring kunde vara ett sexuellt objekt för äldre kusiner. Och varför man aldrig sedan har tyckt att dessa kusiner varit särskilt udda. De växte väl upp de också. Unga män är allmänt korkade. Det är nog slutsatsen man kan dra.

och tala om för mig hur jag ska få mina lösenord att fastna i datorns minne? Det funkar utmärkt på Mickes dator! Alla mina lösenord till Wordpress och whatever fastnar där men inte här. Vad har han som inte jag har? Jag tycker så jävla synd om mig själv. Varje gång jag loggar in på passagen måste jag skriva in lösenordet och så kommer rutan: Du kommer att omdirigeras till en anslutning som inte är säker. Information som du skickar till den aktuella platsen kan skickas vidare till en plats som inte är tillförlitlig. Vill du fortsätta? Inte ens på Matildas blogg kan jag kommentera utan att behöva dra hela visan. Ingenstans blir jag ihågkommen... Är det straffet?