My Back Pages
Skrivet: 1 februari
kl. 00:52
På nätterna är allting svart, som själva mörkret.
När jag körde bil häromdan hade jag på radions P1 och någon läste ur Sylvia Plaths Glaskupan. Följande avsnitt:
"Sedan skulle han luta sig tillbaka i stolen och sätta fingertopparna tillsammans till ett litet kyrktorn och tala om för mig varför jag inte kunde sova och varför jag inte kunde läsa och varför jag inte kunde äta och varför allting folk gjorde verkade så dumt, därför att de ändå dog på slutet."
Alla ska dö, och ingen låtsas om det. Deprimerade vill dö, och kan inte låtsas om det. Det är därför en djupt deprimerad människa är så ensam i sin depression. Så övergiven.
Man kan inte säga vid matbordet, som den gamle gubben i sjukhussängen: "Jag skulle vilja dö nu." Mitt emellan två tuggor.
Jag känner mig helt ensam. Det är ett faktum. Ingen vän och ingen pojkvän kan få mig att känna mig mindre ensam. Ingen hund och ingen katt. Ingen nu levande varelse.
Tanken på de döda kan något lindra smärtan. Och alla dessa som bara lever i böcker. Som Johan i Tjänstekvinnans son:
"Hade han kommit för tidigt till världen, var han ofullgången...?"
Något fel måste det ju vara.
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg
