Jag har varit intresserad av arabvärlden sen jag var tretton år gammal. Det bar sig inte bättre än att jag i vuxen ålder träffade och blev förälskad i en riktig arab. Nu tror jag att det lika gärna kunde ha varit en kines, men irakierna var ganska framträdande på SFI-kurserna där jag var hjälplärare eller elevassistent eller vad man skulle kalla mig. Det fanns bara en komplikation. Han var gift. Principerna... Jag tog reda på vad hon hette. Suad. Som i Suad Amiry. Varje gång han försökte få omkull mig påminde jag honom om henne: Suad. Hans stående replik var att hon inte vet. Hon vet inte. Och får ingenting veta. Hans svenska var stapplande men så mycket hade han lärt sig. Polarna skulle av lojalitetsskäl hålla tyst. Ingen skulle säga något till fyrabarnsmodern. Men jag gav inte vika. Jag ansåg att Suad hade rätt till sin man, även om han befann sig "på andra sidan jordklotet".

Men han var ju så jävla söt...Jag kämpade och kämpade... emot. Inte komma över tröskeln! (Suad!) Fast han kunde alltid komma hem till mig i egenskap av elev... så kunde vi studera lite arabiska... förlåt svenska. Hur det var satt han en vacker dag i soffan och stoppade utan skrupler in fingrarna innanför mina jeans. Vad gör människan?

Det slutade inte där, jo, det slutade där. Tills han en annan vacker dag blev förbannad. Och började prata om hur fruktansvärt det var alltihop. Nu orkade inte han längre. Det var inte roligt. Så här kunde vi inte ha det. Antingen gör vi det eller så drar vi åt helvete. Och så lite snyft snyft om hur han inte legat med en kvinna på två år. Två år! Kan det vara syndare om någon människa? Som att sitta två år i fängelse. Smälta bort. Förtvina. Förruttna.

Suad... hade väl inte legat med en man på två år, men vem brydde sig om det?

Jag gav upp: Ok då. Han bar mig till sängen och slängde ner mig som en påse nötter och forcerade mig som en hingst och stönade Maria Maria Maria i kom-ögonblicket. Det var det. Han kunde inte tacka mig nog.

Mitt jobb var litet.

Suad... Hon ringde från Bagdad ibland och han ropade hennes namn genom tårarna som strömmade mot honom. Suad? Suad! Hon var förtvivlad. Ensam med barnen... Babba, babba... Han var förtvivlad. Jag var förtvivlad för hans skull.

Han älskade inte mig men jag älskade honom - naturligtvis. Jag antar att han tyckte om mig. Han ville inte att jag skulle leva och bo ensam. Varför inte? Maria snäll. Jag skulle ha en man. En som stannar hos mig. Inte gå - stanna. Så att han själv kunde få lite mindre dåligt samvete? En person i en etta! En annan person i en annan etta! Det är sjukt. Ett flockdjur ska leva i flock. Han tyckte att jag kunde flytta hem till föräldrarna om jag nu ändå var ogift. Eller att de kunde betala för mig om jag hade ont om pengar. Det får mig att tänka på A och hennes bloggpost: Taking care of the flowers on the balcony. När hon var ihop med en latino. Den finns inte kvar utom i mitt minne. Kan du inte fiska upp den, A?

I januari skulle familjen äntligen komma och jag grät. Och så bråkade vi lite om att jag grät trots villkoren. Det vet jag väl! grät jag. Det har jag vetat hela tiden. När Suad kommer är det slut. Varken han eller jag skulle någonsin gå bakom hennes rygg när hennes rygg befann sig i Sverige.

Jag vill inte ha sex utan kärlek. Jag vill bara ha sex med kärlek. Jag frågade honom: Varför jag? Varför ingen annan? Tja, jag fick skylla mig själv, jag visade ju intresse. Ger man godis till en hund som inte gör konster?

Dagen innan han skulle åka och hämta dem på flygplatsen ringde jag och han var på en pizzeria nånstans. Pizza? sa jag. Du vill ha? sa han. (Det var som när jag var magsjuk och han och hans vänner gick till Apoteket och köpte allting de kunde hitta och satt i soffan och såg bekymrade ut: Vår vän är sjuk. Den arabiska omtanken är outsinlig!) En timme senare kom han som en jävla pizzagubbe och levererade den genom altandörren.

Jag älskade henne nästan, som Kenneth Branagh säger om sin blivande exfru i Peter's Friends.