Tala inte om eländet. :) Jag menar, här står man framför spegeln och meckar med sin frisyr och när man till slut är beredd att mörda sig själv och elda upp håret är klockan halv tre. Vi skulle ju till kyrkogården och sätta gravljus på hans fars grav! Hur hinna? Vi anländer mitt i Kalle Anka och det tar inte fem minuter förrän Inka (stor hund) som ett rytande monster kastar sig över Pluto (liten hund) och julefriden får ett tillfälligt slut. Oh, I wish I had a river. Jag är trött och less. Jag vill inte vara här längre. Jag tar min hund och går. Du och jag, Inka. Ensamma i världen. Sartre: Helvetet är de andra. Jag: Helvetet är en själv. Vore det inte så, skulle man umgås och vara som folk. Känna sig hemma. Trivas. Ju mer och fler vi är tillsammans! Jag är helt säker på att man skulle kunna göra med min pojkvän som man gjorde med Lill-Babs, ställa upp alla föredettingarna framför honom och han skulle bara bli glad: Nämen hej gumman! Tjena Bettan. Hur har du haft det? No hard feelings. Och inga tendenser till svartsjuka, det är så skönt! För mig. Jag kan inte göra honom svartsjuk, hur jag än försöker. Jag försöker inte. Jag vänder i mörkret. Måste vara tillbaka till fyra, då ska de äta. Slår mig ner vid bordet och den 70-procentiga absinten från Tyskland. En underbar vätska, som ju Strindberg och andra 1800-talsmänniskor var förtjusta i, men jag kan inte dricka. Jag kör. Jag dör. Äckelmaten är fullständigt smaklös. Äter du inte grönkål? frågar min bordsgranne. Jag äter inte kål. Han undrar om jag smakat men hör du dåligt eller, jag äter inte kål! Inte grönkål, inte rödkål, inte brunkål, inte blåkål, inte gulkål, inte svartkål, inte vitkål! Hon äter inga grönsaker, säger min pojkvän (förrädaren) högt och ljudligt. Det är därför du är förkyld så ofta Maria, säger min s.k. bästa kompis (fan ta henne) och sveket är totalt. Jag tänker: 1) Hade deras mödrar stoppat grönsakerna långt ner i halsen på dem hade de också spytt och 2) När var du förkyld senast? Jag är inte förkyld ofta. Jag är förkyld sällan.