Vilket smäller högst? Sex eller choklad? Svara ärligt nu...



Ni som läser min blogg vet att jag håller på med lite forskning allt emellanåt. Först var det forskning om shopping vs sex. Enligt mina trogna läsare, och en del nytillkomna, så vann sex överlägset över shoppingen. Därefter forskade jag om en annan njutning, julbord vs sex. Också denna gång vann sex över julbordet.

Nu har jag en ny utmaning i min blogg. Och den här gången tror jag att det kan bli knepigt. Frågan är:
 
Sex eller choklad? Vilket smäller högst?

Ja, fundera ni. Inte alltför länge, men tänk efter noga. Vilket är egentligen bäst? Om man bara får välja en enda sak av dessa två ting.

Som vanligt i min forskning gäller att det är helt OK att vara anonym i kommentarerna, så länge man bara är ärlig.

Nu är jag allt nyfiken...

All forskning bygger på nyfikenhet. Visst är det så?

Den här låten, "When love takes over" har jag hört ofta på radion den senaste tiden.

Den har fastnat i mitt huvud.

Nu får den fastna i min blogg också.

Jag får lust att dansa när jag hör den.

Dans är glädje!

 

Solen finns! Också i slutet av november här i Sverige.



Jag trodde nästan att den hade flyttat till ett annat ställe. Solen tänker jag på. Så lite som den synts till de senaste veckorna. Men inte. Den är pålitlig som vanligt. Den är där. Bakom molnen. Trots att det har varit så mörkt och så grått. Idag är det högre i luften och då tränger solen igenom titt som tätt här i Vätterbygden.

Vad skulle jag vara om inte solen fanns? Jag skulle troligen inte finnas. I alla fall inte i den form jag är just nu.

Det är sådana tankar som kan ge mig en så stor känsla av ödmjukhet inför livet och alla dess mirakel. Tänk att det faktiskt finns en sol där, bakom molnen. Också när vi inte ser den. En sol som värmer alla oss levande varelser här långt borta på jorden. Så att vi kan leva med allt vad det innebär. Städa, gå på bio, umgås, älska, ta hand om trädgården, göra små utflykter, äta mat, andas, föda och fostra barn, hjärtan som slår. Visst är det mirakel? Allting hänger samman. Solen och vi och universum. Livet.

Idag är jag tacksam för att solen finns. Och extra tacksam för att jag har fått se den också idag. Tack solen! Det får kanske bli Solhälsningen idag om jag gör yoga. Den är skön för att mjuka upp hela ryggen. Och det behövs efter dammsugningen igår.

 

Ja, jag säger då det. Nu ramlade jag bara av en slump över ett sånt där fantastiskt klipp igen.

Sanna Nielsen som tolkar Håkan Hellström.

Ni som läst min blogg ett tag har säkert förstått att jag gillar Håkan Hellström.

Tack vare min äldsta dotter blev jag också ett fan till Håkan.

Jag har varit på flera av Håkan Hellströms konserter.

Jag tycker att både hans texter, musik och röst kommer direkt från hjärtat.

Och sådant är jag svag för.

Så, Håkan, om du läser min blogg, du är fortfarande bäst.

Det är du.

Men jag måste också säga, att Sanna Nielsen, hon är bra hon också.

Det här är riktigt vackert tycker jag.

Både att se och att lyssna på.

Missa inte det.

Klicka på spela.

Den här bilden hade jag som alternativ 2 till inlägget om ingenting.



Är det här ingenting? Någon har tydligen tyckt att den här bilden kan illustrera det ordet, i alla fall i den bildsamling som jag sökte i. På sätt och vis kan jag känna att den fungerar väldigt bra. För finns det något som verkligen kan tömma mig på tankar och få mig att känna mig lycklig, stark och full av energi, då är det just att se ut mot horisonten. Mot oändligheten där borta. Det som inte går att se. Det som mitt öga inte når.

När jag ser den här bilden tänker jag på en gång för kanske 5-6 år sedan när jag var på semester i Danmark. Vi hade hyrt ett sommarhus uppe vid kusten norr om Helsingör. Någonstans vid Dronningmölle, om jag minns rätt. Vädret var inget vidare. Det var disigt, småkallt och regnigt den mesta tiden. Vi fick ha ytterjacka och varma tröjor hela tiden.

Men en dag sprack det upp. Så där som det är om sommaren. Plötsligt var det toppenväder! Kanonvarmt. Strålande sol. Och vi kunde äntligen slänga in badkassarna i bilen och åka iväg till badstranden. Vägen ned till stranden kantades av doftande rosa nyponrosor som jag älskar. Sanden var vit, mjuk och varm. Jag gick barfota. Havet glittrade, där var inte många människor.

När jag såg bort mot horisonten kände jag en stark känsla av lycka bubbla upp inne i mig. Den överrumplade mig. Jag är en badkruka egentligen. Jag vill ha riktigt varmt vatten för att bada. Men känslan av lycka var så stark. Jag kände att den här vädermässigt usla sommaren, så kanske detta var den enda dagen som skulle vara så mycket sommardag. Så som jag vill tänka på sommaren när det är mörkt, grått och höst. Så som jag ville spara den i mitt minne.

Långt, långt bort någonstans vid den för ögat tvära horisontlinjen, såg jag en segelbåt. Och det blev avgörande för mig. Jag sprang ut i vattnet som väl var 14-15 grader varmt och slängde mig i det och jag skrattade högt för det var inte jag som gjorde det, jag är inte sån. Jag kastar mig inte i 15 gradigt vatten, det är för kallt. På sin höjd tar jag kärringdopp, jag kastar mig aldrig i det, jag gör inte det. Men jag gjorde det. I alla fall. Av ren längtan efter en enda sommardag med badstrand, vågor, segelbåtar, doftande nyponrosor, plocka snäckor, barn med drakar och fika på stranden och sand mellan tänderna och mellan tårna.

Jag huttrade när jag kom upp. Jag var jättepigg och glad! Solen värmde gott och snart satt vi där, på vår stora filt i sanden och fikade. Bullar, kex, saft och kaffe. Sommar!

Tänk om man kunde byta ut en enda dag på vintern mot en sådan dag av sommar. Bara knäppa med fingrarna och så var den där. Jo, jag vet att man kan flyga bort till sommaren, det kan man. Men jag menar, en helt vanlig grå och kall vardag, när man bara känner för att det ska vara sommar. Visst skulle det vara härligt. Att bara knäppa med fingrarna. Och få en dag med sommar, rosor, strand och bad.

Jag gör det i fantasin. Det fungerar rätt bra det också.




Sommarkänsla - jag känner rosendoften. Den kommer igen, sommaren, det gör den.
Det är bara en tidsfråga.

Är det så här som ingenting ser ut?



Idag har jag ingenting att skriva om. Så jag tänkte att då får jag leta upp en bild som passar till ett sånt inlägg då. Ett inlägg om ingenting. Redan då kände jag att jag började bli nyfiken. För hur ser en bild på ingenting ut? Det satte igång min fantasi. Den första bilden jag fastnade för var den som är överst här i inlägget. Den visar rätt bra hur jag kände mig när jag satte mig vid datorn. Fast jag har inte skrivit bokstäverna i pannan. Det kanske jag skulle göra? En sån här dag?

Och nej. Jag är inte rakad eller flintskallig heller. Jag ser ut som jag brukar göra. Tror jag. Jag har inte tittat mig i spegeln än, det har jag inte. Jag är ovanligt sen med mina morgonrutiner idag. Det är mörkret på morgnarna som gör att jag sover längre nu. Och det är skönt att få sova ut. Sömn. Gudagåva.

Ja, men, den bilden var inte så dum, eller vad tycker ni? Visst känner man sig sån ibland. Så där som att det bara är ingenting där innanför. Som tur är så brukar jag inte känna den känslan så värst länge. Och inte särskilt ofta.

På sätt och vis är det en rätt skön känsla ändå. Ingenting. Det påminner mig om när jag mediterar. Det är ju egentligen det tillståndet som jag strävar efter då. Att tömma min hjärna på alla tankar och intryck som trängs där inne hela tiden. Att tömma och rengöra tanken för att kunna fylla på med ny bensin. Ny energi.

Filmen "Trubbel i paradiset" kunde jag lika gärna varit utan. Det roligaste i hela filmen var den lille femårige killen som gick på toaletten i badrumsbutikens toalettutställning. Den övriga handlingen gick ut på ett antal par som for till en anläggning i söderhavsmiljö för att genom olika terapier reda ut sina äktenskapliga problem. Det blev lyckligt slut för alla paren, alla blev så där overkligt lyckliga på en enda vecka.

Det kändes som att filmberättelsen i slutet helt enkelt var tvungen att knytas ihop på något sätt i brådskan, och man valde att göra det den lättaste vägen av alla. Alla hittade tillbaka till varandra som över en enda natt. En banal historia, tycker jag. En berättelse som jag knappast kommer att minnas om en månad eller två.

Jag hade sovit en stund innan jag åkte iväg på filmen, så det var inte min trötthet som gjorde att filmen var seg. Redan en halvtimme innan filmen var slut satt jag och tittade på klockan. Är det så, då är det inte en bra film för mig. Men tonåringen är nöjd. Hon har haft sin lilla förfest här hemma med sina kompisar och nu är hon på disco.
 
Det turkosa vattnet, sommarstämningen i filmen och den glada musiken kändes ändå värmande i novembermörkret.

Och det är alltid värmande att vara tillsammans med andra människor i en biosalong.



Film: Trubbel i paradiset

Betyg: 1/2 maskros (5 maskrosor är högsta betyg)

Det får bli bio ikväll, så att tonåringen får föräldrafritt ett par timmar.

"Trubbel i paradiset" heter filmen som jag bokat.

Då har jag något som jag kan rescensera sen i min blogg.

Om jag orkar hålla ögonen öppna hela filmen.

Jag är trött nu, efter dammsugningen.

Skönt att ha städningen klar i alla fall.




 

Nu börjar jag känna mig som kvinnan på bilden.

Och då har jag det stora vardagsrummet kvar att dammsuga.

Bara golvet.

Alla hyllor, fönsterbrädor, fåtöljer, stolar och bord är klara.

Bara golvet kvar.

Bara....

När jag känner mig så här seg.

Det där DÅ som jag ska ta en längre paus från dammsugningen.

Jag funderar på att ta en mikrosömn.

Eller mikrovila i alla fall.

Eller ska jag ta en liten promenad?

Solen skiner och det är svag, sydlig vind.

Det får nog bli promenaden.

Frisk luft och dagsljus, det behövs i knopp och kropp.

Sedan får jag nog ny kraft igen.

Så att jag kan bli färdig.

Det är härligt att känna att man blir färdig.

Avslutade kapitel är bättre än oavslutade.

Eller?

Bildtext till den här bilden känns överflödig.



Här sitter jag i min sköna fåtölj och tar en liten fika i städningen.

Ja, jag har inte börjat dammsuga än, det har jag inte.

Men jag har tagit fram dammsugaren ur städskåpet, det har jag gjort.

Det lovar gott.

Och så har jag kört igång en tvättmaskin.

Jag känner att jag håller på att tappa fokus.

Det är så lätt hänt och det är inte alls bra, det är det inte.

Fokuserar jag på för många saker så blir det inget vettigt gjort till sist.

Nu ska jag fokusera på dammsugningen idag.

Så var det ju.

Det kanske blir bio ikväll.

Eller att jag hälsar på vänner.

Nu ska jag träna mindfullness = medveten närvaro när dammsuger.

Har ni testat det?

Att vara fullkomligt närvarande i t ex själva dammsugningen.

Inte tänka på absolut något annat än dammsugningen. Bara vara. Låta känslor komma och gå. Bara vara. Dammsuga.

Det är inte lätt, alltid.

Men det går om jag tränar.

Det är avstressande.

Att vara närvarande i det jag gör just för stunden. Medveten närvaro.

Tack för fikat!

Det finns dammsugare. Och så finns det dammsugare...



Idag ska jag dammsuga har jag tänkt.

I alla fall damma med dammsugaren.

Hyllor, bord, stolar, fönsterbrädor och svåråtkomliga utrymmen.

Jag har inte gjort det på länge nu och så är det ju advent nästa helg.

Om jag dammar noga nu, så behöver jag inte göra det igen förrän till jul.

Idag är dammsugaren min vän.

Det är den inte alltid.

Men idag är den det.

Det har jag bestämt mig för nu på morgonen.

Efter dammsugningen så skulle jag vilja ha en annan dammsugare.

En av de här:





Visst är de klassiker?

När jag var tonåring kallade vi dem Hugin.

Efter dammsugaren Hugin.

Så ofta jag hade pengar så blev det en sån på eftermiddagen när jag gick i gymnasiet.

Jag hade hög ämnesomsättning och behövde aldrig tänka på att låta bli sött då.

Det behövde en del av mina kompisar, tyckte de själva i alla fall.

De satt där och tittade på när jag åt min Hugin.

Ibland bad de om att få smaka en liten bit.

Och då fick de det.

Tänk vad en bild kan väcka minnen!

Jag minns precis nu hur det kändes då, att sitta där i skolans café och äta Hugin.

Jag kan också få starka minnen av den här tiden om jag äter en dammsugarkaka.

Hjärnan är fantastisk!

Fast det sägs att minnet är bedrägligt.

Jag vet inte.

Någon som vet?