Det är tur att jag har min blogg, så att jag kan kika bakåt och se vad det var jag gjorde igår när jag inte minns det. Och vaknar stel som en pinne med en kniv i ryggen.

Ja visst ja. Jag städade igår.

Det förklarar saken.

Jag har ju just nu problem med att lägga in privata bilder i bloggen här på Passagen. Jag är inte så särskilt teknisk av mig, tycker inte jag själv i alla fall. I början när jag bloggade var det min dotter som visade mig hur jag skulle göra. Sedan for hon iväg till London och så fick jag försöka klara det själv.

Jag fick in bilder, då i början. Ibland var de rättvända. Ibland var de inte rättvända. Som bilden här ovanför. Så kunde det se ut, titt som tätt i min blogg när den var ny. Jag lät bilderna ligga ned i alla fall, jag brydde mig inte. Och ibland tyckte jag rent av att det var roligt att de var felvända. Jag skrattade lite för mig själv.

Jag försöker rensa och krympa bilder som jag samlat på mig i min blogg så att de ska ta mindre plats. Därför att jag gärna vill kunna visa privata bilder i min blogg. Det är viss cham över privata bilder, tycker jag. Som till exempel den här, som jag fick upp just nu. Visst är den charmig! Felvänd som den är... Ja, jag vill i alla fall inte ha den här bilden rättvänd, även om jag idag faktiskt klarar att vända den rätt.

Man lär ju så länge man lever. Så sant som det är sagt.

Hjälp mig fylla i pratbubblan!

Vad tror du han med pratbubblan säger till den andre?

Idag ska jag beväpna mig med dammsugare och golvmopp och städa huset tills det luktar gott och tills både grus och katthår försvunnit.

Det kommer in så mycket grus i huset, eftersom vi gjort om dräneringen. Så får jag nog ha det ett bra tag, innan allt efterarbete är klart i trädgården. Katten fäller mycket hår nu också, när det börjar bli vår. Hon fäller vinterpälsen och skaffar sig en ny vårgarderob, precis som jag själv.

Jag blev så glad när jag tittade ut genom fönstret idag. Snöhögarna sjunker med en väldig fart, trots att solen inte är framme. Idag kan jag verkligen säga att jag ser gräset lite överallt. Bland snöhögarna. Våren skjuter verkligen fart nu.

Jag tror att marken har varit snötäckt i ungefär fyra månader i ett sträck hos mig. Det är en lång vinter det. Så det är verkligen dags för vår nu, känner jag.

Jag har färgglada tulpaner som jag ska sätta i vas idag, när jag städat klart.

I väntan på blommorna därute.

Det blir enkelt att skriva en liten "recension" om filmen Änglavakt som jag just kommit hem från.

Helt enkelt så här:

Det var en av de mest gripande, berörande och sanna filmer om sorgearbete som jag någonsin sett. Jag kunde känna igen mig så väl i de olika faserna efter en svår chock och hur man gör för att hitta vägen tillbaka till glädjen och lyckan i livet igen.

Också en film som visar på hur viktigt det är att aldrig sluta hoppas.

Att fortsätta tro på livet och kärleken, hur svårt det än är.

Mycket bra skådespelarprestationer av samtliga huvudrollsinnehavare.

Jag grät mig igenom hela filmen. Och jag var inte ensam om att göra det.

Och inte en enda gång tittade jag på klockan.

Betyg: 8 maskrosor av 10 möjliga där 10 är bäst. 

Jag tror att jag har haft inne den här fina bilden en gång förut, men det kvittar, den tål att tittas på en gång till. Ungefär så här känner jag mig just nu, som den lilla söta kissen på bilden. Trött. Orkar inte hålla ögonen öppna alltför länge. Vill helst ligga på rygg en stund. Hungrig. Men det rättar sig snart till. Lite paus, lite mat, lite blunda med ögonen, så känns det bättre igen.

Det gick bra på mässan. En panikattack fick jag, där i den stora mässhallen. Men bara en. Det är därför jag är så trött just nu. Det gick att göra det jag skulle i alla fall, det gick bra. Jag fixade jobbet tillsammans med den hjälpsamme fotografen jag hade med mig. Tänk, en kille i 22-årsåldern, tror jag, som SER när man behöver hjälp att bära. Han bara räckte ut handen och bar kassarna med alla broschyrer åt mig. Av sig själv, värsta gentlemannen. Säg inte ett ont ord om ungdomar till mig. De är hur fina som helst, tycker jag. Fina bilder blev det också, till reportaget. Och mycket folk var där, massor av människor.

Det blåste kallt där uppe vid Elmia. Och när jag väl tagit mig till bilen och skulle hem, så ville den inte. Det är ju så med bilar ibland som med trotsiga småbarn. Plötsligt så bara vill de inte. Den betedde sig hur konstigt som helst. Surrade och lät fast jag hade dragit ur nyckel och allt. Länge.

Så småningom tystnade den och jag kunde köra hem. Då hade jag passat på att blunda där en stund i bilen, så kanske var det en mening med att den krånglade, jag fick en liten oväntad och välbehövlig paus där. Men det är något skumt med bilen. Det känns som att den vill rusa ibland, när jag bromsat in och ska svänga. Fast hem kom jag ändå, i rusningstrafiken. Utan att bilen rusade.



 

Här ska minsann inga tonåringar få styra min fredagskväll inte.

Nu har jag bokat biobiljetter till filmen "Änglavakt" ikväll.

Bra platser fick jag tag i också.

Nu har jag något att se fram mot.

Fast först till mässan.

Jobba... jobba... jobba...

Sen ska jag roa mig, ikväll!

Jaha. Så var det ändrade planer då.

Jag fick nyss veta att tonåringen, hennes kille, och två av tonåringens kompisar ska ha gillestugan och TV:n ikväll.

Så då blir det som vanligt för mig ikväll då. Läsa i en bok eller blogga.

Eller så blir det något helt, helt annat. Kanske bio?

Men räkmacka, det ska jag ha i alla fall, tänker jag.

Ikväll, när jag jobbat klart, ska jag sätta mig i TV-soffan. Det är inte ofta som jag tittar på TV nu för tiden. Jag gör andra saker på kvällarna. Bloggar, läser böcker, gärna dikter. Eller träffar vänner.

Men ikväll ska jag bara slappa. Troligen titta på "Så ska det låta". Musik är avkopplande.

Det är skönt att se fram mot det nu när jag känner mig lite trött just idag.

En helt vanlig lugn fredagskväll. Där i TV-soffan. Kanske med en räkmacka, ja, det tror jag att det blir. Räkmackor kan jag inte få för många av.

Idag ska jag till Elmia i Jönköping för att göra ett reportage från mässan "Gör Ditt Boende Bättre". Det är en mässa för privatpersoner som är intresserade av allt som har med boende att göra. Allt från inredning och trädgård till hur man bäst hushåller med sin energi. Ja, inte den där energin som jag själv brukar prata om i min blogg. Utan den där energin som gör att man håller sitt hus varmt eller får ljus inomhus när det är mörkt ute.

Jag har inte gjort mässreportage på väldigt många år. Det är kanske 18 år sedan sist. Då brukade jag varje år besöka bland annat Underleverantörsmässan på Elmia och göra reportage därifrån. Så jag minns på ett ungefär hur det brukar kännas. Hur man får gå på magkänslan bland alla de där montrarna, för att leta efter det som kan vara intressant att skriva om. Det finns ju ett sådant överutbud av allting på en mässa. Bra skor ska man ha på sig också. Gärna gympaskor.

Då, för 18 år sedan, brukade jag både fotografera och skriva när jag gjorde mässreportage. Idag ska jag ha med mig en fotograf. Det känns skönt. Så att jag kan fokusera på att leta efter intressanta saker att skriva om och på att tala med olika människor.

Jag är lite smånervös idag. Det blir många intryck, det vet jag. Och så är det fredag, slutet på veckan. Jag är småtrött.

Då är det så himla skönt att jag, tillsammans med Carola här bland Passagens bloggare, just nu intensivt tränar mig i att tänka "Skit samma". Det hjälper mig idag när jag drar iväg till Elmia. Jag ska tänka det för mig själv många gånger idag, när tanken och nervositeten inför mässbesöket dyker upp. "Skit samma".

Jag har ju känt det lite väl tungt i ryggsäcken när det gäller jobbet ett tag nu. Det har fyllts på med den ena tidningen efter den andra som jag ska skriva artiklar till. Och idag kände jag att jag får helt enkelt inte ihop det. Det var för mycket.

Hade det här varit för tolv år sedan, då hade jag öst på för fullt. Gett järnet. Satsat allt. Jobbat snabbare och snabbare och snabbare. Ända tills jag blev yr. Och ännu längre. Ända tills jag gick rakt in i den berömda väggen.

Så gör jag inte längre. Istället så åkte jag in till min chef och sa hur jag kände det och bad honom om hjälp med att planera jobbet. Vi kom fram till en bra lösning, som dessutom blev bra för inte bara mig själv, utan också för andra inblandade personer.

Jag är så glad att jag gör just så här idag. Och att jag gör det utan att tveka. Utan att känna mig rädd för att förlora jobb, status eller känna mig rädd att inte vara omtyckt.

Jag tror att vi skulle våga säga nej lite oftare, där ute i arbetslivet. Ifrågasätta när ryggsäcken känns för tung. Kanske hitta en bättre lösning.
 
Jag tror att alla skulle bli vinnare på det. Vi skulle må bättre. Vi skulle få mer tid för att ta hand om både oss själva och varandra. Det är min starka övertygelse.

Våga säga nej när du känner att din ryggsäck är för tung att bära.

Våga be om hjälp.

Våga vara lite mindre flitig.

Våga ta bättre hand om dig själv.

 

Kan ni tänka er vad jag hör?

Snön rasar.

Från taket ovanför.

 

Ja, jag säger det igen. Stackars ni läsare av min blogg. För jag är ju en maskros. Och det vet ni väl, hur de sprider sig. Ja, just det. Som ogräs. Dyker upp där man minst anar det.

Just nu så är jag igång igen och bloggar på Passagen till och från. Lite då och då. Och lite då och då så bloggar jag i min blogg på Blogspot, Maskroskvinnans Tankefrön.

Sån är jag. Det är bara att acceptera. Jag gillar att vara sån som jag är. Jag gillar att hoppa mellan olika ställen känner jag. Så jag fortsätter med det, tänker jag. Jag sprider mig lite varstans. Som värsta ogräset.

Den som vill får leta efter mig, alltid har jag fått mina ord på pränt någonstans under dagen. Antingen här. Eller på Blogspot. Eller på båda ställena på samma dag.