Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Inuti:

Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.

Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?

Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...

Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen.

Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...

Igår bestämde jag det.

Idag börjar jag leva efter det.

Idag börjar mitt liv. Det nya.

Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.

Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen.

Solglasögon kan vara bra att bära. I början.

Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.

Därute väntar världen. Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.

Paradiset finns här på jorden.

Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.



Utanför:

Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.

Körsbärsträdet nyutslaget.

Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga.

Vinden far genom löven. Grenar vajar.

I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...

Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.

Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.

Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.

Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...

På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.

På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.

Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.


 

(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)

Det finns de som har det så mycket sämre än vad jag har det.

Missa inte att lyssna på den här länken,

"Vissa har saker, andra inte", om hur det kan vara att vara barn till en utförsäkrad mamma som tidigare jobbade inom barnomsorgen. 

Här är det barnens röster som får tala om hur de uppfattar sina liv i Sverige idag. Det är en berättelse om att sova på madrasser för att man inte har råd till en säng. Om svårigheten att få tag i en bostad när man är utförsäkrad. Om att vara barn och känna oro för familjens ekonomi. Om att tvingas bli vuxen och känna vuxenansvar fast att man bara är ett barn. Med mera.

Enligt Rädda Barnens rapport fortsätter barnfattigdomen att öka i Sverige.

Stoppa utförsäkringarna NU, säger jag.

När jag hör barnen berätta om sina liv, påminns jag starkt om hur det var en gång för mig själv när jag var liten. Den där ständiga klumpen och oron i magen för att vi inte skulle ha pengar till mat. Den där viljan och längtan efter att göra min mamma glad, kunna hjälpa henne på något sätt. Alltid var det henne som jag köpte något till först om jag kunde. För jag såg att hon aldrig unnade något till sig själv, hon hade inte råd att unna sig något.

Jag minns det tomma kylskåpet ibland. Hur jag åt så mycket som möjligt under skollunchen för att jag var så hungrig. Hur god jag tyckte att potatisen i skolan var, fast mina kompisar ratade den för att de tyckte att den var vattnig. Jag minns sportloven och påskloven när mina kompisar åkte iväg med sina familjer. Och jag var ensam kvar i stan. Besökte muséer, bibliotek, läste böcker, promenerade i naturen. Gjorde det som inte kostade några pengar. Det gav mig mycket som människa, trots allt. Fast jag kände mig ofta utanför, inte som de andra barnen. Den känslan följer med mig fortfarande som vuxen. Den stör mig inte längre. Fast den finns där.

Jag minns när vi hade så lite pengar till mat och min mamma blev så glad för att hon mitt i sommaren hittade rester från dopp i grytan i frysen. Jag minns hur vi doppade i grytan mitt i sommaren. Hur vi köpte massor av apelsiner och nästan åt bara det, när de var billiga. Jag minns hur glada vi blev när affären där vi handlade sålde bränt bröd billigt så att vi kunde köpa hem det.

Jag minns att vi brukade köpa varsitt färdiggrillat revbensspjäll när mamma fått pengar från socialen. Då var det fest, då satt vi tillsammans och åt revbensspjäll. Och jag kan lova att jag gnagde på det tills det inte fanns en enda smula kött kvar på det.

Aldrig kunde jag tro att jag många år senare som vuxen skulle få höra barn berätta om en liknande barndom som den jag själv hade en period i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få läsa att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Fast så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Enligt Rädda Barnens senaste rapport.



 

Tidigare i våras var jag en kaxig en. Jag skulle sluta sjukskriva mig, bli "hemmafru" i kombination med att jobba det jag orkar i Skrivklådan. Tänkte jag. Jag kände mig så pass stark då.

Sedan blev mamma allt sämre. Det slutade med att hon dog. Sorgen och allt kring min älskade mammas död har gjort mina panikattacker flera gånger om så starka. De suger musten ur mig. Jag har sömnstörningar, mardrömmar, koncentrationssvårigheterna har blivit värre igen. Jag får infektion på infektion. Kort sagt. Jag har fått ett rejält bakslag i läkningen av mig själv. Det är bara att acceptera, ha tålamod och känna hopp, acceptans, tillit. Ta hand om mig.

Min sjukersättning från Försäkringskassan går ut igen den 15 maj, alltså om bara några dagar. Idag ska jag till min läkare för att be om att få bli sjukskriven igen. Det känns för mig som att det var igår jag var där, fast det är kanske ett par månader sedan. Jag vet att jag hade fått besked att min mamma var döende sist jag träffade min läkare i alla fall. Så mycket som hänt sedan dess.

Även om min längtan är stark att slå mig fri från Försäkringskassan, som på ett sätt är negativ för min läkning med tanke på den press och stress som de sätter på mig som sjukskriven, tänker jag alltså be om att få bli sjukskriven igen till 75 %.

Sedan början av året har jag sagt nej till alla jobb och inte jobbat det minsta med Skrivklådan. Inte ens de 25 % som jag jobbat förut. Jag har helt enkelt inte orkat sedan min mamma blev så sjuk. Därför anser jag att jag också har rättighet att få bli sjukskriven.

Vad Försäkringskassan anser om det är en annan sak. Nu kommer jag att få vänta på besked igen. Jag kommer att få vara utan ersättning ett tag. Alltsammans precis tvärtemot vad jag skulle behöva för att må bättre. De nya reglerna kring sjukskrivningen gör att jag inte kan få en längre sammanhängande tid som sjukskriven. Utan det blir korta perioder varje gång som gör att jag knappt hinner landa förrän det är dags att ansöka igen, vara utan ersättning ett tag och känna oro inför hur beslutet kommer att bli.

Jag vet vad jag behöver. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få göra det jag orkar med utan någon press utifrån och utan misstänkliggöranden från någon som helst myndighet. Jag behöver tid för eftertanke och motion. Jag behöver göra lustfyllda saker. Jag behöver vänlighet och känna att människor vill mig väl. Jag behöver viss ekonomisk trygghet. Det som vi alla behöver för att må bra.

Jag gör så gott jag kan, trots de besvär jag har.

Fast ibland är det bara tiden och hoppet som kan läka samman det som skadat en människa.

Så idag känner jag mig som en ynklig liten människa. Trött, sliten och sorgsen. Fast inte uppgiven.

Jag längtar efter tröst. Efter att få bli ompysslad i stället för att man ska ställa krav på mig.

Jag längtar efter stabilitet i min tillvaro i stället för kaos.

Det kommer. Jag kommer dit igen så som jag gjort förut.

Ge mig bara tid. Och viss ekonomisk basal trygghet mitt i allt annat som svajar i mig just nu.

Jag har tänkt det många gånger förut under min tid som sjukskriven. Fast inte riktigt vågat. Inte heller orkat.

I dag har jag bestämt mig. Jag känner mig trygg i beslutet som jag fattat.

Jag kommer inte att söka om att få bli sjukskriven fler gånger. Trots den ohälsa som jag har kvar efter min utmattning.

Av allt jag läst om psykisk misshandel, är det just det som Försäkringskassan håller på med idag. Man misshandlar människor psykiskt. Man smeker med den ena handen, det vill säga man erbjuder till exempel möten/utbildningar/rehabilitering som ger hopp ett tag för att sedan slå sönder hoppet för den sjukskrivne. Man ger ersättning en kort tid för att sedan igen och igen och igen skapa osäkerhet kring om man kommer att få sin sjukersättning eller inte. Man smeker med den ena handen och slår med den andra. Jag känner igen psykisk misshandel. Jag har mött det flera gånger i mitt liv.

Enda sättet att bli av med en psykisk misshandlare är att gå, att lämna. Det är det jag gör nu. Jag lämnar Försäkringskassan. Jag känner mig lugn när jag skriver det. Jag tror att jag kommer att få mer energi i mitt liv som icke sjukskriven än som sjukskriven och beroende av en psykisk misshandlare. Jag kommer att lägga den energi jag har idag på att utveckla mitt skrivande, bland annat i Skrivklådan.

Jag tänker på de unga människor jag har hört talas om som bland annat finns i Göteborg. Människor som lever i kollektiv, handlar second-hand och äter mat som de hämtat i containrar, mat som slängts fast att den fortfarande går att äta, vissa jobbar, andra studerar. De har som mål att klara sig på så lite pengar som möjligt. Delvis grundat på att de inte vill bidra till överkonsumtionen i samhället.

Kan de, så kan jag, tänker jag. Överleva. Detta är min styrka. Har man en gång varit fattig och på samhällets botten och överlevt, så är man inte rädd för att bli fattig igen. Jag vet att jag kan känna lycka utan en massa prylar och utan rikedomar.

Nu ska jag börja räkna ned dagarna tills jag inte längre är sjukskriven. Det är jag som bestämmer dem nu. Inte någon som helst annan.

Egenmakt.

Det svåraste i livet är stunderna, dagarna, åren av tvekan.

Inte de dagar man fattar genomtänkta beslut djupt inifrån sitt hjärta.

Då dansar hjärtat. Då sjunger Själen.




Vill du följa mig på resan bort från Försäkringskassan och långtidssjukskrivningen till ett så bra liv som möjligt med hälsa, energi och mindre stress?

Välkommen till min blogg Maskroskvinnan på Blogspot!

Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna i sidan "Stoppa utförsäkringarna av sjuka".

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga. 

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva. 

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.

Jag älskar min trädgård!

Trots att den ofta inte alls gör som jag vill. Trots att den väljer sitt eget sätt att växa på. Självständigt, utanför min kontroll.

Jag älskar min trädgård!

Trots ogräset. Ibland till och med tack vare ogräset. Som den första gången min igenväxta rabatt var full av vita hundkexliknande blommor som inte alls kom från hundkex utan från det ökända ogräset kirskål. Och jag undrade över, vad det var för vackra, nya blommor som dykt upp i min trädgård. Som lyste upp mörkret i den undangömda, glömda delen av min trädgård.

Jag älskar min trädgård!

Trots att den alltid har ställen och hål där något inte känns i balans. Hål som behöver fyllas med något. En ny blomma. Eller en blomma i en helt annan färg. Eller kanske med jord så att jag inte hela tiden går ned mig och snavar i den där gropen.

Jag älskar min trädgård!

Trots att jag inte vet om min trädgård älskar mig tillbaka. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att fråga min trädgård "Älskar du mig?". Vi har inte alls den sortens relation, jag och min trädgård.

Kärlek, så märkligt. Ge och ta, sägs det. Kärlek, så märkligt. Till så många. Till så mycket. Till mig själv. Så mycket som jag älskar. Djuren, min trädgård, nära och kära, musiken och orden inte minst. Att skriva.

Tänk om jag slutade fundera över om de människor jag älskar, älskar mig tillbaka? Tänk ... om jag älskade människor och mig själv på samma sätt som jag älskar min trädgård? Släppte dem fria. Älskade dem trots "ogräset", trots håligheterna, trots det icke perfekta, det ofulländade?

Tänk ... om att älska är att aldrig fråga "Älskar du mig?".

Tänk ... om att älska är just att älska.

Och att älska är allt.

Hört på Rix FM i morse: Kvinna sjukskriven sedan tre år tillbaka på grund av skador efter svår trafikolycka och numera utförsäkrad, önskade att få pengar till sin hyra i Rix FM. Hon hade ingen möjlighet att få bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

Rix FM fixade det. De betalar nu en månads hyra åt den utförsäkrade kvinnan. Detta är Sverige år 2012, mina kära vänner som läser min blogg. Jag ber er att sprida orden/berättelsen till så många människor som ni känner. Jag tror att ögonen behöver öppnas för många människor när det gäller utförsäkringarna. Många förstår fortfarande inte hur svårt vem som helst kan drabbas av utförsäkringarna; du själv, din dotter eller son, en förälder, en vän eller din granne.

Vem som helst kan råka ut för till exempel en trafikolycka och få men för livet. Ska man då behöva ringa till Rix FM för att få sin hyra betald?

Utförsäkringarna är inhumana och ska stoppas omgående, anser jag.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag alla här på Passagen!

Numera är jag hundägare till en liten pudelvalp som heter Mimmi.

Vill du följa mitt bloggande?

Välkommen att kika in i min blogg på Blogspot!

Maskroskvinnan Blogspot


KRAM!

Anna-Karin

Precis på väg över den färgglada, nyinköpta, för mig dyra, hemvävda trasmattan tappade jag skålen med salladsdressingen. Jag skrek ilsket till. Förgrymmat också. Så glad som jag var över trasmattan.

Jag hade sparat länge för att kunna köpa den. Gått till affären och tittat på den flera gånger och strukit över den med mina händer. Drömt om hur vacker den skulle vara i sovrummet, med alla sina klara färger i rött, gult, grönt, blått. De jämna, flätade fransarna. Känt på tyngden i mattan.

"Den är unik", sa försäljerskan. "Jag väver bara en enda matta av varje sort."

Nu låg den där, på mitt golv, trasmattan. Med en stor kletig sörja fet salladsdressing på sig.

Som jag slet med fläcken den kvällen. Ja, klockan hade gått över till nästa dag, till söndag, innan jag skrubbat så mycket jag orkat för att få bort dressingen som sög sig allt längre in i tyget.

På söndagen tvättade jag mattan. Trots att jag hoppades så var fläcken kvar där också efter tvätten. En stor, rund fettfläck, kanske 40 cm i diameter. Jag kände mig sur och irriterad hela dagen.

Det blev måndag morgon och jag åkte till jobbet som vanligt. Kring tiotiden fick jag ett telefonsamtal. En älskads röst sa till mig "Kan du komma hem? Min pappa är död".

Jag slängde mig på cykeln med tusen frågor i mitt huvud och hjärtat i halsgropen. Vad hade hänt?

Min blivande svärfar hade hängt sig i garaget den måndag morgonen. Drygt ett dygn efter att jag tappat skålen med salladsdressing på den nyinköpta, färgglada trasmattan.

I en sekund förändrades livet för mig och så många runt omkring. Varje gång jag såg den färgglada trasmattan med sin fläck, fick den mig att tänka på den där måndagen som gav så många människor sorg så lång tid. Det där traumat som väckte så många frågor i så många människor.

Ibland var jag på väg att slänga trasmattan. Det var nära att jag gjorde det.

Men något hände med mig genom de två händelserna; fläcken på mattan och min blivande svärfars självmord den måndag morgonen. Något hände mycket djupt inne i mig när det gällde proportionerna i livet. Något hände djupt inom mig när det gällde mina tankar.

Efterhand började jag tycka om den färgglada trasmattan igen. På ett nytt sätt. Inte för alla färgerna eller tyngden i den, hantverket. Utan för fläckens skull. Den där eländiga fläcken som jag varit så frustrerad över; jag tyckte om den. Jag kunde titta på den och tänka "Vad gör jag med mitt liv just denna dag? Vad tycker jag är viktigt i mitt liv idag? Var lägger jag min energi idag".

Det var så lätt nu att välja bort det obetydliga. Jag såg så klart vad som var det verkligt viktiga för mig i mitt liv. Jag kunde rent av spegla mig i flottfläcken och klart se vad jag ville med mitt liv.

Jag ville människor före prylar. Jag ville liv före död. Jag ville glädje före ilska. Jag ville tacksamhet före avundsjuka. Jag ville leva i nuet före att oroa mig för framtiden.

Trasmattan blev min "bönematta".

Jag drömde om trasmattan inatt.

Fläcken.

Fast det är 30 år sedan jag tappade salladsdressingen på mattan.

Vända mörker till ljus. Är det kanske det vi försöker just nu, i adventstider, med alla tända elljusstakar i fönstren? Alla ljusslingor som träs över träd och buskar i parker och trädgårdar och tänds. Hela hus som kläs in i kulörta blinkande lyktor så att de mer blir en trafikfara än hus.

Det första levande ljuset som vi är så många som tänder i adventsljusstaken idag. Antingen vi gör det av kristen tradition eller av något annat skäl. Kanske "bara" av gammal vana.

Vända mörker till ljus ...

Jag minns när jag började blogga här på Passagen att det var ett sätt för mig att försöka vända mörkret inuti mig till ljus. Jag ville se om mitt mörker därinne skulle ge vika om jag mitt i vintern la in bilder på vackra blommor, solstrålar, maskrosor, glittrande hav, glada ansikten, ljusa tankar, ord med tacksamhet som fick mig att känna glädje.

Till min egen förvåning hjälpte det. Jag mådde bättre inuti mig. Mitt mörker försvann allt mer, dag för dag. Genom det som först var en liten strimma av ljus genom en smal gång, spred sig ljuset och blev ett helt rum badande i ljus.

Ljuset vinner över mörkret.

Natten viker för dagen.

Hoppas ...

Tänd ljus.

Dela värmen.

Älska ...

Det är advent.

Jag tycker om advent och julen som högtid. Det finns så mycket som är mysigt, så många goda dofter, vackra änglar och tomtar, fina minnen från gemenskap för mig.

Jag pysslade massor med mina barn när de var små. Vi bakade, gjorde pepparkakshus, jag gjorde hemmagjord adventskalender med pyttesmå paket av gamla tändsticksaskar, hängde bomullstussar i vit sytråd i fönstren för att det skulle se ut som stora, stora snöflingor, kokade knäck, kokade farmors chokladmamseller, det var julskinka, Janssons, köttbullar, julkorv ... hela konceptet.

Julklappsinköp, för finns det något härligare än att se en liten unge öppna ett paket med förväntansfulla ögon och se dem hoppa av glädje för en ny Barbie-docka i skimrande brudklänning? Ja, det gick åt många timmar och mycket energi för mig att fira jul då, men roligt hade jag. Jag vill inte vara utan den tiden.

Men sedan jag rasade ihop, strax före jul för tretton år sedan, har jag fått vända upp och ned på hela steken julen. Jag har fått förenkla så mycket som möjligt. Välja ut godbitarna. Lära mig delegera.

Idag firar jag jul på ett helt annorlunda sätt än vad jag gjorde förut. Så mycket lugnare. Jag fokuserar på julblommor och mossa. Främst har jag flera julcypresser som jag dekorerar lite. De håller länge, över alla helgerna från första advent till tjugondag knut och jag kan förvandla dem från julcypresser till nyårscypresser om jag vill det. Hyacinter vill jag ha för doftens skull och för att de är så vackra. En amaryllis vill jag gärna ha, för att de är så vackra.

Jag har många levande ljus. Lussekatter och pepparkakor räcker som julkakor, tycker jag. Julklapparna har minskat rejält i antal. Det finns mer tanke bakom dem än att det handlar om antal paket idag för mig. Julmusik tycker jag om att spela.

Jag har vita gardiner i hela huset nu för tiden. De fungerar året om, så jag byter inte till särskilda julgardiner längre, mer än kanske i det stora vardagsrummet där jag hänger upp panellängder i linneliknande kvalitet med stora vita som penselmålade hjärtan på. De gardinerna hänger jag upp redan till första advent och de kan hänga kvar där tills det blir vår. Jag struntar i att putsa fönstren, för det är ju ändå så mörkt den här tiden på året.

Nästa helg är det första advent. Blommorna har jag fixat den här veckan. I helgen ska det städas här hemma. Nästa vecka smäller det; då kommer adventsljusstakarna och adventsstjärnan fram. Jag längtar redan till att jag får tända dem nästa fredag. Vi behöver ljuset, här i mörka Norden i advents- och juletid.

Det tar att kämpa. Det tar på både själen och kroppen.

Jag har kämpat så länge nu. Kämpat för att skaffa mig utbildning, jobb, ekonomisk trygghet, ett hem, en familj, bli en helt vanlig Svensson.

Jag har kämpat för att få tillbaka min hälsa.

Jag är så trött på att kämpa.

Det finns bara en väg bort från kampen; kärleken.

Välja bort vapnen, försvarsmekanismerna inuti mig, rädslan och i stället börja ... älska.

Älska mig med allt jag är, ont som gott, älska min katt, älska naturen där ute som var rimfrostigt vit denna november morgon, älska solen som får frosten att gnistra och får den att smälta, älska musiken som ger mig känslor, älska orden som kommer från mitt hjärta.

Älska mina fiender, de som vill trycka ned mig till botten igen när jag försöker resa mig, älska dem för att de förstår inte vad de gör, älska den sura handläggaren som säkert har något problem i sig själv, älska den som ryter mot mig för att inte han kan stå emot den aggressivitet han känner inuti sig för något som jag inte känner till.

Älska ... älska ...  älska ...

Jag väljer kärleken.

Igen.

Kraft.

Vad gör jag nu för tiden? Jag hinner knappt blogga, känner jag. Fast att jag hela tiden får idéer om vad jag ska skriva om.

Men jag har betalat F-skatten och jag har gjort momsredovisningen till Skrivklådan.

Visst är det konstigt, ofta när jag ska göra något som jag inte kan säga att jag älskar att göra, precis då poppar det upp tankar på sådant som jag vill göra som jag älskar att göra. Förklara det för mig, den som kan.

Idag har jag tänkt fatta mig kort i bloggen. Därav rubriken.

1. Kulturhuset Spira invigdes i Jönköping i fredags kväll. Jag var där tillsammans med cirka 25.000 andra människor.

Det jag kommer att minnas från den här stunden är den vita fullmånen som lyste rakt över det nya kulturhuset Spira, som själv gnistrade som en diamant i alla de färger och speglade sig i Munksjöns lätt guppande vågor.

Belysningen av Spira ändrade sig i rytm och färger till musiken från bland andra Ola Salo som sjöng "The worrying kind" och Charlotte Perelli och Lena Maria Klingvall som sjöng "You raise me up" så mäktigt att jag rös i hela kroppen. Så roligt att höra henne sjunga från Spiras tak ut i universum, det är ju bara några veckor sedan jag intervjuade henne. 2000 dansare var med under invigningen och ett stort antal körer från hela Jönköpings län.

Det känns fint att Spira äntligen är färdigbyggt. Det har varit drygt tre år som man som jönköpingsbo följt bygget av det stora huset intill Munksjöbron. Nu önskar jag att det kommer att fyllas av härlig kultur i alla de former och att alla som vill ska ha råd att gå dit och ta del av det också.

2. Jag la in ett kort på Facebook på mig själv och min mamma när vi hälsade på äldsta dottern i Borås förra helgen. Jag fick så många kommentarer till bilden, så jag tänkte att jag kan lägga in den här i min blogg också.

Ni ser hur pigg och glad min mamma är idag. Det kunde jag aldrig tro i våras när hon åkte in i ambulans och hade blodvärde 45. Livet är verkligen märkligt. Hon har fått så fin vård och också bra hjälp från hemtjänsten (den kommunala, kanske jag ska tillägga med tanke på de senaste nyheterna kring hur det kan vara inom äldreomsorgen, som Carema). Det är jag så tacksam för, verkligen, av hela mitt hjärta, den fina hjälp som min lilla mamma har fått.  

3. Igår hade jag besök av min kusin och hennes man. Vi bjöd på våfflor, grädde, sylt och kaffe.

4. Så. Det var det hela. Kortare lyckades jag inte skriva idag. Trots att jag skrev rubriken "Bara några rader ...".

"Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga svenskar".

Idag har Newsmill publicerat en ny artikel som jag har skrivit.

Jag känner så starkt i mitt hjärta, att är det något jag vill göra med mina ord, så är det att lyfta fram de utsattas position i samhället. Människor som lever i utanförskap. Det har jag velat ända sedan jag var liten. Detta är vägen jag djupt inifrån mig själv vill gå med det jag skriver.

Välkommen att läsa! Kommentera gärna.

Ingen ska försöka gömma undan den fattigdom som finns i Sverige år 2011.

Inte någon riksdagsledamot som helst.