Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

YES! 

Min artikel som jag skrev så fingrarna glödde är 1:a på Newsmill idag!

Välkommen att läsa och om du känner för det att dela det jag skrivit. 

Jag skriver för att synliggöra det som sker i Sverige idag. 

Från hjärtat/Anna-Karin
 

P.S. Min artikel handlar om mycket mer än vad rubriken säger. Mitt eget rubrikförslag till artikeln var "Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor". 

 

I förra veckan blev jag till min förvåning uppringd av en journalist från Jönköpings-Posten. Hon skulle skriva en artikel om varför man skaffar sig husdjur och hade hittat till mig via min blogg.

Det var just hur hon hittat till mig som jag tyckte var märkligt och lite spännande.

Så många märkliga saker som har hänt mig sedan jag började blogga. Sådant som jag troligen aldrig fått uppleva annars. Någon gång kanske jag försöker att sammanfatta det i ett blogginlägg.

I artikeln idag står det om att Jönköpings län är ett av de län i Sverige där flest katter och hundar finns registrerade. Mer än var femte hushåll har ett husdjur. Jämfört med Stockholms län där färre än var tionde hushåll har hund eller katt.

I mitt hushåll finns både en katt, en hund och en dvärgvädurkanin. I artikeln svarar jag så här på frågan om min relation till husdjuren:

"Anna-Karin Mattsson bor i Barnarp och har en blogg där hon bland annat skriver om relationen till sina husdjur.

Hon menar att relationen till djur är viktig för människan. Hon tycker sällskapet med exempelvis katter kan vara en källa till glädje, kunskap om andra varelser och bra för hälsan. Hon tror att det är många sjukskrivna som ser fördelen med att ha husdjur.

- Att ha ett djur är kravlöst, säger Anna-Karin Mattsson.

Genom sin hund har hon lärt känna nya människor.

Varför det är många som skaffar husdjur i Jönköpings län kan Anna-Karin inte svara på, men för hennes del är det för att må bra.

- I Barnarp är det en massa folk som har djur, säger hon".


Källa: Jönköpings-Posten, 2013-03-12

Dvärgvädurkaninen är min yngsta dotters. Den är sju år idag och en riktig piggelinkanin.

Min dvärgpudel Mimmi är 1 1/2 år och är sällskap på mina promenader och framför TV:n med mera.

Min katt fyller tolv år på midsommarafton. Hon är lugnet självt. Sover nästan hela dagarna.

 

Idag är det fyra år sedan jag började blogga med bloggen Maskroskvinnan. Jag började mitt bloggande här på Passagen. Idag bloggar jag huvudsakligen på Blogspot under samma namn, Maskroskvinnan.

När jag tänker på allt som hänt i mitt liv under de fyra åren hisnar jag. Det känns överväldigande för mig.

Då drömde jag om att skaffa mig en hund. Idag har jag min lilla dvärgpudel Mimmi, drygt ett år gammal.

Då var jag långtidssjukskriven till 100 %. Idag jobbar jag 25 % och är sjukskriven resten av tiden.

Då kände jag som att jag aldrig mer skulle kunna jobba i mitt liv. Fast jag drömde om det. Idag är jag egenföretagare sedan drygt två år tillbaka. I mitt företag Skrivklådan, där jag är min egen chef, jobbar jag 25 % som frilansjournalist.

Då levde fortfarande min älskade mamma. Hon var rädd att jag skulle möta på skumma typer när jag började blogga. Idag är min mamma död. Fast innan hon dog var hon så stolt över det jag skrev om i min blogg, bad mig att läsa det för henne. Så småningom bad hon mig, på sin dödsbädd, att skriva om hennes sista tid i livet här i min blogg.

Då visste jag inte mycket om Internet eller om sociala medier. Idag vet jag mer även om jag fortfarande har mycket kvar att lära mig.

Då älskade jag också att skriva. Fast att blogga har utvecklat mitt skrivande allt mer.

Då var min äldsta dotter i London. Hon flyttade hemifrån. Idag är det min yngsta dotter som är på väg att flytta hemifrån.

Då drömde jag om att skriva krönikor. Idag är jag krönikör hos 1av3.se.

Då drömde jag om att skriva en bok. Jag är idag publicerad i en diktantologi och jag har skrivit hundratals dikter sedan jag började blogga. Jag håller på att skriva inte bara en bok, utan flera böcker. 

Jag har också skrivit flera artiklar på nätet, något som jag inte ens drömde om att göra då för fyra år sedan.

Då drömde jag om att ha människor att samtala med. Jag har idag massor av människor att samtala med, inte minst i cyberrymden. Om det som känns viktigt för mig i livet. Om sådana frågor som får mig att utvecklas och mogna som människa.

Nu senast har ett blogginlägg som blev till en artikel i Newsmill, min text "Om att vara fattig som barn", lästs upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm under ett event där för att synliggöra och ge bidrag till hemlösa.

Jag får också mail ibland med olika frågor från människor som läst i min blogg. Senast var det en blivande lärare som ville använda texter från min blogg som jag skrivit om psykisk ohälsa i sin undervisning. Därför att hon tyckte att texterna var lätta att ta till sig för eleverna.

Med mera, med mera. Som sagt, det är hisnande för mig hur mycket som hänt i mitt liv sedan jag började blogga.

Då var tanken med min blogg att sprida glädje. Det är fortfarande en tanke med min blogg. Fast livet innehåller också andra sidor och jag är inte längre rädd för att dela med mig av andra känslor som sorg, ångest, oro eller hopplöshet. Även om jag önskar att människor som läser i min blogg ska kunna hitta tröst och hopp och igenkänning här. Och också glädje. Framförallt vill jag att min blogg ska stå för äkthet med det jag skriver om här. Det ska finnas en tråd mellan min själ och orden här i min blogg.

Namnet "Maskroskvinnan" på min blogg står för mig för livskraft, för att vara en bland många, för gemenskap, för att veta att man klarar så mycket mer än man tror. För att veta att man överlever vintern och sedan spricker ut i gyllene små solar som täcker hela fält. Outsläcklig, eftersom att vi är så många och alla hör samman. Omöjlig att utrota. Överlevare. Överlevare ... tillsammans.

Jag tänker fortsätta blogga. Den saken är klar. Min blogg är en av mina bästa vänner för mig själv. 

Att skriva är som att gå in i ett tryggt rum för mig.

Om du har följt min blogg en tid, skulle det vara så roligt om du berättade något som du särskilt minns att jag bloggat om. Eller något som jag skrivit och som du kanske själv har tagit med dig i ditt liv.

Stort tack till dig som läser här! Du ska veta att du är viktig för mig.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Idag är det eventet mot hemlöshet Gatans mat i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Programmet finns i inlägget före detta i min blogg.

Här är historien bakom "Gatans mat". Allt började med en bild som spreds i FB.

"Mannen bakom Gatans Mat, Magnus Hansson, berättar:

- Jag vill tacka alla underbara människor som backar upp i denna resa och är delaktiga i kampen för att hjälpa socialt utsatta människor i Sverige!

Om några timmar presenterar vi kokboken Gatans Mat till förmån för hemlösa i huvudstaden Stockholm och på den plats där allt tog sin form genom en bild på en soppkö vid Clara kyrka som cirkulerade på Facebook.

Som ledde till ett julbord för hemlösa som ledde till en kokbok som i sin tur haft en resa bland hemlöshetsindustri, invandring, bakgator, öppen knarkhandel, lycka, anställning, lägenhetsinnehav, svenskt näringsliv, möten på konstiga platser, kontakter, en verklighetsuppfattning om livet på gatan, sofftyckare, latmaskar, utnyttjande människor, prostituerade, bokförsening, missnöjda kunder, positiva kunder, jobb 00-24, 7 days a week.

Massor knyts samman om några timmar när cirkeln sluts och nästa fas i kampen mot hemlösheten börjar!

Tack till alla er som är med i resan!

Och välkomna till nya som vill vara med i resan!

Tillsammans gör vi skillnad!"


(Citat ur evententet Gatans Mat sida i FB, 2013-02-15, https://www.facebook.com/events/343674009081534/348449481937320/?notif_t=plan_mall_activity)


Idag kl 17.15 kommer Anna Rosengren, präst och etikkonsult, att läsa min text "Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka under det här eventet.

Se även pressmeddelande i My News Desk.


#Blogg 100

Manifestation Gatans mat

Detta är programmet imorgon för Gatans mat i S:ta Clara kyrka i Stockholm.

Jag känner mig mycket stolt över att de ord som jag har skrivit, en del av mitt eget liv i ord, kommer att läsas upp den här dagen i S:ta Clara kyrka. Att det är Anna Rosengren som läser dem, känns  helt rätt för mig. 

Anna Rosengren är präst i Svenska kyrkan och jobbar också som etikkonsult.

KOM & MANIFESTERA MED OSS IMORGON kl 17 i S:ta Clara kyrka i Stockholm! 

Välkomna till lanseringen av GatansMat. 700 kokböcker delas ut.

MANIFESTATION, 13:00 – 19.00
Under dagen kommer volontärer gå ut på Stockholms gator och ge bort 700 kokböcker. Till varje kokbok medföljer en önskan om donation.

SOPPKÖK, 16:45 – 17:15
Hungriga bjuds på mat i tält utanför kyrkan. Meny: Gulasch soppa, vegetarisk ärtsoppa, smörgås och kaffe.

I KYRKAN, 17.15 – 18.30
Ett program som innehåller både allvar, glädje och underhållning. Installation #luffare2013 - av klass 1B Igelbäcksskolan.

Välkommen: Annette Ericsdotter Bettaieb

Dikt: ”Att-vara-fattig-som-barn” – av Maskroskvinnan Anna-Karin Mattsson, läses av Anna Rosengren
 
Musik: Lili Öst – ”Tänk Om”
 
Poetisk rättvisa: John Arthur Ekebert & Dunderdan – ”Ljudvallsprängarna”
 
Inspiration: Lili Öst – ”Tankenötter”
 
Tack: Magnus Hansson, initiativtagare till Gatans Mat
 
Avslutning: Alla får en kokbok. (Rekommenderad donation 250 kr)
 
Musik: Lili Öst – ”Det här ska bli en bra dag”

På fredag denna veckan, 15 februari, är det eventet "Gatans mat" i S:ta Clara kyrka i Stockholm.

Här är ett utkast till programmet i kyrkan på fredag:

11.00-16.30 - Gatans Mat med vänner förbereder mat och säljer Gatans Mat - kokbok till förmån för hemlöshet, till allmänheten, 250 kronor.

16.30-17.15 - Man bjuder hungriga på gulasch- och vegetarisk ärtsoppa med smörgås samt kaffe

17.15-17.30 - Text: "Om-att-vara-fattig-som-barn" av Anna-Karin Mattsson

17.30-17.34 - Musik "TänkOm", Lili Öst

17.35-17.40 - Roger Haddad, Sveriges Riksdag och med i kokboken

17.40-18.05 - John Arthur Ekebert, överlevnadskonstnär/reg. hemlös, med i kokboken och Dunderdan

18.05-18.15 - Musik: "TankeNötter", Lili Öst

18.15-18.25 - Annette Ericsdotter Bettaieb presenterar Magnus Hansson. Tack till Clara kyrka, till deltagare, volontärer och alla som möjliggjort boken och denna dag.

18.30 - Alla behövande får Gatans mat.

Musik "Det här ska bli en bra dag" - Lili Öst

Installation: #luffare 2013 och "Att-vara-fattig-som-barn"


Se även eventet "Gatans mat" i Facebook.

(http://www.orgelanders.se/Claraorgeln/Claraorgeln.htm)

Nästa fredag den 15 februari 2013 kommer den text som jag skrivit om att vara fattig som barn och som nyligen publicerades i Newsmill, att läsas upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Texten kommer också att finnas uppsatt på väggen i kyrkan den här kvällen. 

Just den här dagen är det ett event för hemlösa och andra utsatta grupper i samhället i St:a Clara kyrka i Stockholm.

"Utmärkt text", skrev chefen på Newsmill TV4 till mig i ett mail sent igår kväll.

Mitt hjärta tog glädjeskutt.

Välkommen att läsa min text!

"Om att vara fattig som barn"  

Hela dagen igår gick jag runt med en stor klump i min mage.

I morse efter en orolig natt med många drömmar, vaknade jag med den stora klumpen i magen igen.

Debatten om barnfattigdomen väcker minnen till liv i mig.

Minnen från när jag som barn var fattig.

Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det. Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som lever i fattigdom. En skamkänsla över det barnet själv inte har vare sig någon skam eller skuld i. Ändå, så är det just den känslan man får i sig själv som ett fattigt barn.

Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen jag blundar eller har ögonlocken öppna.

Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.

När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.

Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.

För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.

Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.

Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.

Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.

En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.

Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.

En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.

Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.

Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.

Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.

Sedan blir det värre.

Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.

Vi blir vräkta.

Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.

Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.

Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.

Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.

Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.

Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.

En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.

Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.

När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.

Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.

Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.

Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.

Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.

En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.

I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.

Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?

Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och  fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.

Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.

Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.

Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.

"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".

Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.

Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.

Fattigdom sätter spår.

Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.

Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.

Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.

Fast att det är 40 år sedan det hände.

Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.

Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.

Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.

Därför att jag vet vad fattigdom innebär.

Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.

Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.

Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.

Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.

En som vågar berätta om hur det är, och som får mig att känna mig mindre ensam, är författaren Susanna Allakoski som idag har något att säga till oss alla i sin berättelse "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor" i Dagens Nyheter.

Har du upplevt fattigdom som barn?

Vågar du berätta öppet om det idag som vuxen?

Vad har dina upplevelser av fattigdom som barn inneburit för dig som vuxen?


Se även:

"Bråket fortsatte efter sändning"

Janne Josefsson debatterar barnfattigdom

Fattigdomen är min men det är mina barn som bär skammen

Efter Uppdrag Granskning igår pågår en livlig debatt inte minst i cyberrymden om barnfattigdomen i Sverige. Jag blev starkt berörd av debatten och hade tänkt blogga om den idag.

Sedan gick jag in och läste ett mycket bra blogginlägg hos bloggaren Annarkia. Det stämmer överens med vad jag själv känner i det här sammanhanget.

Det värker i mitt hjärta när jag hör och ser människor blunda för de enligt Rädda Barnen 242.000 barn i Sverige som lever i fattigdom eller ekonomisk utsatthet. Att till exempel inte ha råd med en mobiltelefon eller en dator gör att ett barn i ett rikt land som Sverige inte får samma möjligheter till socialt liv, kunskap och information som andra barn.

Jag tänker också särskilt på de barn som har en förälder som är sjuk och utförsäkrad. Bland annat har många diakoner vittnat om den här nya gruppen människor som kommer till kyrkan för att be om matkassar. Vem som helst av oss som blir sjuk kan hamna i den situationen i Sverige idag.

Antalet barn som vräks fortsätter att öka i Sverige. År 2011 vräktes 663 (!!!) barn i Sverige från sina hem. Det är en ökning med 5 procent jämfört med 2010 redovisar tidningen Hem och Hyra. (Källa: Sydsvenskan).

Det pågår en tragisk utveckling i Sverige med de ökade klyftorna mellan människor, barn som vuxna, tycker jag.

Alla barn är allas barn. Sverige har råd att ta hand om varenda liten unge.

Om det så finns ett enda fattigt, hungrigt barn i Sverige som känner sig i utanförskap, så är det ett barn för mycket.

Det är inte antalen barn som räknas. Det är hur just de här ekonomiska utsatta barnen har det oavsett hur många de är.

Det handlar om vad vi kan göra för att de ska få det de behöver i sina liv för att må bra. Till exempel basal ekonomisk trygghet.

Det handlar om fördelning. Om att minska klyftorna mellan människor i stället för att öka dem.

Det handlar om att ha en annan politik i Sverige än den vi idag ser resultatet av.

"Det som pågår är en form av avhumanisering där fattiga, hemlösa, sjuka och arbetslösa allt mer framställs som en sämre form av människor. Som moraliskt defekta.

När Laila Bagge får ett raseriutbrott för att en hemlös man har en mobiltelefon eller Uppdrag granskning och näthögern raljerar över att en fattig kvinna röker handlar det i grunden om brist på inlevelse och empati. Klyftorna börjar bli så stora att vi får svårt att se oss själva i andra.

Det är vad Uppdrag granskning och den påföljande debatten egentligen visade. Oavsiktligt."

(Citat Anders Lindberg, Aftonbladet, 2013-01-17)

Läs även:

Ett hjärta rött: Att slå nedåt är nya trenden

Rädda barnen kommenterar Uppdrag Granskning

Fattiga barn och högerpopulism