Jag var så trött, så trött idag på morgonen, efter att först ha blivit väckt mitt i natten av telefonen och sedan efter att ha vaknat på morgonen mitt i en mardröm.

Så jag undrade allt lite grann hur det skulle gå idag. Jag hade möte som jag skulle vara med på idag också.

Men det gick bra! Jag klarade det också. Jag mediterade lite extra på förmiddagen. Jag såg till att ibland släppa koncentrationen under mötet, när det gällde saker som jag inte behövde bry mig om. Jag behöver faktiskt inte veta allt här i världen. Jag behöver inte kunna allt heller. Det är så skönt att vi är så många människor som kan hjälpas åt och att vi kan avlasta varandra. Fördela det som ska göras. Vilken tur att vi har varandra, allesammans!

 

Håller du av mig?

Jag tror inte att min puls hade hunnit gå ned efter samtalet mitt i natten innan den steg rejält igen.

Jag vaknade mitt i en mardröm på morgonen. Jag drömde att jag var ett barn och att jag var jagad av en vettvilling med skjutvapen. Jag tryckte mig längs med väggen i ett mörkt, litet skrymsle för att inte synas. Försökte hela tiden söka mig bort från fönster där jag skulle kunna synas.

Jag kände mig minst sagt livrädd. Skräckslagen. Det kändes som att vara i den värsta gastkramande skräckfilmen.

Det var en sann glädje att öppna ögonen och möta dagsljuset och känna att drömmen var det den var. Bara en dröm.

Fast mitt hjärta bultar fortfarande hårdare än det brukar göra.
 

Jag vet inte vad klockan var i natt när telefonen ringde. När jag vaknar mitt i sömnen av ett telefonsamtal, då finns där bara känslor, inget förnuft. Det första jag känner är oro att det har hänt min 83-åriga mamma något. Det andra jag känner är oro att det har hänt min dotter i England något.

Inget stämde, som tur var, och som det för det allra mesta brukar vara. Även om jag också varit med om att bli väckt av telefonsamtal med tragiska besked mitt i natten på riktigt.

Det var en felringning. Någon som sökte en "Horace".

Och det bor det ingen hemma hos mig.

När jag var en liten flicka så älskade jag att göra tidningar. Om vi hade kalas hemma med gäster, då tyckte jag särskilt mycket om att göra tidningar. För då kunde jag sälja mina tidningar också. Och gå till kiosken och köpa massor av godis för 50 öre.

Jag minns att jag skrev, jag ritade, jag intervjuade människor och jag klippte och klistrade bilder.

Mina tidningar som jag gjorde när jag var liten flicka hade nog en strykande åtgång. För jag har inte kvar ett enda exemplar av dem. Eller så försvann de helt enkelt i min familjs många flyttlass.

Idag kan jag sitta och småle för mig själv när jag sitter i ett redaktionsmöte på tidningen där jag jobbar. För jag känner att jag är den där lilla flickan fortfarande. Som sitter och gör sina tidningar.Skriver, ritar, intervjuar människor. Klipper och klistrar bilder, åtminstone i huvudet. Bara i en annan skala.

Och så räcker inte 50 öre för sålda tidningar till lika mycket godis i kiosken som när jag var liten.




 

Idag var jag på möte som ensam kvinna bland sju män.

Jag kände mig som Snövit bland de sju dvärgarna.

Inte så att männen var mindre än mig, rent fysiskt.

Det var väl att de var så många och att jag var ensam kvinna.

Jag hade en bra stund där, på mötet.

Jag åt semla.

Det är underbart att vara fyllda 50 och se ut som 40 och vara ensam kvinna på ett möte med sju män.

Jag minns hur det var att vara fyllda 25 och se ut som 25 och vara ensam kvinna på ett möte med sju män.

Idag har jag som kvinna pondus.

Det hade jag inte när jag var 25.

Det är underbart att känna att jag har pondus!

Mitt i livet är härligt att vara när man är kvinna!

"Vår hemlighet"

Aldrig kunde jag trott det här för ett år sedan! Att jag skulle jobba som jag gör nu med det jag gör just nu.

Jag är så glad och det känns så rätt och jag har så roligt när jag jobbar!

Tänk om jag hade gett upp? Tänk om jag hade stannat kvar i det ideella arbetet som jag höll på med innan? Tänk om jag inte hade vågat gå vidare, när jag väl kände att jag hade viss förmåga att arbeta?

Då hade jag troligen suttit och arbetat ideellt med Kyrkobladet idag också. Det var fint det med. Men det jag gör nu är bara så mycket roligare, så mycket mer givande på många olika sätt för just mig.

Jag är så glad att jag vågade släppa taget och gå vidare i mitt liv. Ännu en gång.

Jag känner mig också, som alltid, så tacksam att jag har fått lyckan att känna att jag själv som människa kommer tillbaka. Blir starkare och starkare för varje dag som går. Det är en gåva som jag kommer att känna stor tacksamhet och ödmjukhet inför under resten av mitt liv.
 

Ska man känna sig så här när det är måndag? Som att själva måndagen tar struptag på en själv? Bilden ger mig den känslan och visst finns det måndagar som börjar så i mitt liv. Lite, lite gör just denna måndagen det för mig. Jag har en hel del att fixa den här veckan på jobbet. Ovana, nya saker som jag handlöst ska kasta mig in i.

Jag har, om jag tittar bakåt i mitt liv, ofta gjort så. Kastat mig in i ovana saker. Gett mig ut på isar som jag inte vetat skulle bära eller brista. Jag förstod det inte alltid när jag gjorde det. Jag sa bara ja, eller så bara gjorde jag det. Fast jag kände mig rädd och skakig och osäker inuti många gånger.

För det allra, allra mesta så bar isen mig. Jag ramlade ned i en del vakar också. Men för det mesta gick det bra. Och även om jag ramlade i vaken, så hade jag på något konstigt sätt med mig isdubbar så att jag kunde kravla mig upp igen, kanske drypande blöt och genomfrusen, men ändå levande med ett bultande hjärta.

Ibland är det bra att bara handlöst ge sig in i saker. Jag ångrar inte de gånger jag gjort det. Jag har fått med mig massor av nya erfarenheter varendaste gång.

Så, jag gör det den här veckan också. Jag ger mig med lätta steg ut på den snötäckta isen. Bär den så bär den. Är där strömmar under så brister det väl. Då kravlar jag mig upp igen. Och går vidare över sjön till den trygga stranden.

Om du någon gång känner dig sårad, attackerad, kränkt och utsatt för anklagelser.

Fråga dig först om den här personen betyder något för dig.

Fråga dig sedan om du behöver tänka på det här om två veckor.

Blir svaret ja på båda frågorna, tala då om, stilla och lugnt, att du känner dig kränkt.

Försök sedan finna lugnet i dig själv.

Försök att inte attackera tillbaka.

Försök att tänka efter en stund.

Försök att tänka att problemet kanske inte tillhör dig.

Problemet kanske finns hos den som utsätter dig för kränkningarna.

Plåstra sedan om dig själv en stund.



 

Om du vill ge ditt barn självförtroende, fråga det först vad det vill göra.

Uppmana det sedan till att göra det.

Förutsatt att det inte handlar om destruktiva saker.



Till mina barn:

Jag önskar att jag hade förstått det här långt tidigare i mitt liv.

Jag försöker att leva efter det så gott jag kan där jag är idag.

Vad vill ni?

Gör det!

Och gör det helhjärtat!