Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Systemet med utförsäkringarna är ett inhumant system, tycker jag. Därför att sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma. Det kan heller aldrig någonsin leda till något positivt att pressa eller stressa en redan sjuk människa, anser jag. Tvärtom tar det lång tid att återhämta sig efter en utförsäkring. Det tar lång tid att få ned de stresshormoner som samlat sig i kroppen under själva utförsäkringen.

Det pågår en namninsamling mot utförsäkringarna i sidan "Stoppa utförsäkringarna av sjuka".

Jag har skrivit på.

Jag har själv nyligen gått igenom processen att bli utförsäkrad. Jag hade lyckan att få bli sjukskriven igen, fast det blir inte så för alla. Bara att vänta på beslutet under tiden som jag var utförsäkrad var mycket stressande och knappast läkande för min hälsa.

Dessutom förlorade jag inkomsten från den försäkring som jag haft genom min arbetsgivare före utförsäkringen. Det är oklart om jag kommer att få tillbaka den inkomsten igen. Trots att jag blivit sjukskriven på nytt.

Vill du att du själv, eller någon som du älskar, utförsäkras efter ett visst antal månader på grund av sjukdom, till exempel att man råkat ut för en trafikolycka och fått skador som gör att man inte längre klarar att arbeta så som man kunde tidigare?

Ett sätt att visa att du vill ha bort systemet med utförsäkringar, är att skriva på namnlistan i länken här ovanför.

När det gäller utförsäkringarna fortsätter också Påskuppropet mot utförsäkringar. I Solrosuppropet samarbetar man både för att stoppa utförsäkringarna och FAS 3.

Bakom de här två uppropen finns olika kyrkor, diakoner och till exempel läkare eller andra som ser hur utförsäkringarna drabbar redan drabbade människor. Uppropen är partipolitiskt och religiöst obundna. Båda uppropen går att hitta på Facebook till exempel. Där finns många intressanta länkar om man vill följa det som pågår eller delta i debatten genom att blogga. 

Jag tänker fortsätta att skriva om utförsäkringarna till och från så länge det systemet finns kvar.

Jag tror att vi människor är så kloka att vi kommer att inse vilken flopp utförsäkringarna är för oss själva. 

En dag tror jag att utförsäkringar av sjuka människor inte längre är en verklighet utan bara ett enda stort misslyckande som vi lämnat bakom oss.

Hört på Rix FM i morse: Kvinna sjukskriven sedan tre år tillbaka på grund av skador efter svår trafikolycka och numera utförsäkrad, önskade att få pengar till sin hyra i Rix FM. Hon hade ingen möjlighet att få bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

Rix FM fixade det. De betalar nu en månads hyra åt den utförsäkrade kvinnan. Detta är Sverige år 2012, mina kära vänner som läser min blogg. Jag ber er att sprida orden/berättelsen till så många människor som ni känner. Jag tror att ögonen behöver öppnas för många människor när det gäller utförsäkringarna. Många förstår fortfarande inte hur svårt vem som helst kan drabbas av utförsäkringarna; du själv, din dotter eller son, en förälder, en vän eller din granne.

Vem som helst kan råka ut för till exempel en trafikolycka och få men för livet. Ska man då behöva ringa till Rix FM för att få sin hyra betald?

Utförsäkringarna är inhumana och ska stoppas omgående, anser jag.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag alla här på Passagen!

Numera är jag hundägare till en liten pudelvalp som heter Mimmi.

Vill du följa mitt bloggande?

Välkommen att kika in i min blogg på Blogspot!

Maskroskvinnan Blogspot


KRAM!

Anna-Karin

Jag tycker om advent och julen som högtid. Det finns så mycket som är mysigt, så många goda dofter, vackra änglar och tomtar, fina minnen från gemenskap för mig.

Jag pysslade massor med mina barn när de var små. Vi bakade, gjorde pepparkakshus, jag gjorde hemmagjord adventskalender med pyttesmå paket av gamla tändsticksaskar, hängde bomullstussar i vit sytråd i fönstren för att det skulle se ut som stora, stora snöflingor, kokade knäck, kokade farmors chokladmamseller, det var julskinka, Janssons, köttbullar, julkorv ... hela konceptet.

Julklappsinköp, för finns det något härligare än att se en liten unge öppna ett paket med förväntansfulla ögon och se dem hoppa av glädje för en ny Barbie-docka i skimrande brudklänning? Ja, det gick åt många timmar och mycket energi för mig att fira jul då, men roligt hade jag. Jag vill inte vara utan den tiden.

Men sedan jag rasade ihop, strax före jul för tretton år sedan, har jag fått vända upp och ned på hela steken julen. Jag har fått förenkla så mycket som möjligt. Välja ut godbitarna. Lära mig delegera.

Idag firar jag jul på ett helt annorlunda sätt än vad jag gjorde förut. Så mycket lugnare. Jag fokuserar på julblommor och mossa. Främst har jag flera julcypresser som jag dekorerar lite. De håller länge, över alla helgerna från första advent till tjugondag knut och jag kan förvandla dem från julcypresser till nyårscypresser om jag vill det. Hyacinter vill jag ha för doftens skull och för att de är så vackra. En amaryllis vill jag gärna ha, för att de är så vackra.

Jag har många levande ljus. Lussekatter och pepparkakor räcker som julkakor, tycker jag. Julklapparna har minskat rejält i antal. Det finns mer tanke bakom dem än att det handlar om antal paket idag för mig. Julmusik tycker jag om att spela.

Jag har vita gardiner i hela huset nu för tiden. De fungerar året om, så jag byter inte till särskilda julgardiner längre, mer än kanske i det stora vardagsrummet där jag hänger upp panellängder i linneliknande kvalitet med stora vita som penselmålade hjärtan på. De gardinerna hänger jag upp redan till första advent och de kan hänga kvar där tills det blir vår. Jag struntar i att putsa fönstren, för det är ju ändå så mörkt den här tiden på året.

Nästa helg är det första advent. Blommorna har jag fixat den här veckan. I helgen ska det städas här hemma. Nästa vecka smäller det; då kommer adventsljusstakarna och adventsstjärnan fram. Jag längtar redan till att jag får tända dem nästa fredag. Vi behöver ljuset, här i mörka Norden i advents- och juletid.

Vad gör jag nu för tiden? Jag hinner knappt blogga, känner jag. Fast att jag hela tiden får idéer om vad jag ska skriva om.

Men jag har betalat F-skatten och jag har gjort momsredovisningen till Skrivklådan.

Visst är det konstigt, ofta när jag ska göra något som jag inte kan säga att jag älskar att göra, precis då poppar det upp tankar på sådant som jag vill göra som jag älskar att göra. Förklara det för mig, den som kan.

Idag har jag tänkt fatta mig kort i bloggen. Därav rubriken.

1. Kulturhuset Spira invigdes i Jönköping i fredags kväll. Jag var där tillsammans med cirka 25.000 andra människor.

Det jag kommer att minnas från den här stunden är den vita fullmånen som lyste rakt över det nya kulturhuset Spira, som själv gnistrade som en diamant i alla de färger och speglade sig i Munksjöns lätt guppande vågor.

Belysningen av Spira ändrade sig i rytm och färger till musiken från bland andra Ola Salo som sjöng "The worrying kind" och Charlotte Perelli och Lena Maria Klingvall som sjöng "You raise me up" så mäktigt att jag rös i hela kroppen. Så roligt att höra henne sjunga från Spiras tak ut i universum, det är ju bara några veckor sedan jag intervjuade henne. 2000 dansare var med under invigningen och ett stort antal körer från hela Jönköpings län.

Det känns fint att Spira äntligen är färdigbyggt. Det har varit drygt tre år som man som jönköpingsbo följt bygget av det stora huset intill Munksjöbron. Nu önskar jag att det kommer att fyllas av härlig kultur i alla de former och att alla som vill ska ha råd att gå dit och ta del av det också.

2. Jag la in ett kort på Facebook på mig själv och min mamma när vi hälsade på äldsta dottern i Borås förra helgen. Jag fick så många kommentarer till bilden, så jag tänkte att jag kan lägga in den här i min blogg också.

Ni ser hur pigg och glad min mamma är idag. Det kunde jag aldrig tro i våras när hon åkte in i ambulans och hade blodvärde 45. Livet är verkligen märkligt. Hon har fått så fin vård och också bra hjälp från hemtjänsten (den kommunala, kanske jag ska tillägga med tanke på de senaste nyheterna kring hur det kan vara inom äldreomsorgen, som Carema). Det är jag så tacksam för, verkligen, av hela mitt hjärta, den fina hjälp som min lilla mamma har fått.  

3. Igår hade jag besök av min kusin och hennes man. Vi bjöd på våfflor, grädde, sylt och kaffe.

4. Så. Det var det hela. Kortare lyckades jag inte skriva idag. Trots att jag skrev rubriken "Bara några rader ...".

"Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga svenskar".

Idag har Newsmill publicerat en ny artikel som jag har skrivit.

Jag känner så starkt i mitt hjärta, att är det något jag vill göra med mina ord, så är det att lyfta fram de utsattas position i samhället. Människor som lever i utanförskap. Det har jag velat ända sedan jag var liten. Detta är vägen jag djupt inifrån mig själv vill gå med det jag skriver.

Välkommen att läsa! Kommentera gärna.

Ingen ska försöka gömma undan den fattigdom som finns i Sverige år 2011.

Inte någon riksdagsledamot som helst.

Numera bloggar jag i första hand på BlogSpot:

Maskroskvinnan

Min blogg här på Passagen kommer att finnas kvar så som den är. Ibland gör jag inlägg här också. Men i första hand  bloggar jag på BlogSpot.

Ibland behöver man göra förändringar i sitt liv. Jag har länge känt en längtan efter en förändring när det gällt mitt bloggande av olika anledningar.

Jag hoppas att du som följer min blogg fortsätter att läsa och kommentera det jag skriver på BlogSpot. Har du en länk till min blogg här, är jag tacksam om du länkar till min blogg på BlogSpot.

Jag kommer att kika in hos mina bloggvänner här på Passagen som vanligt.

Vi ses i cyberrymden!

Kram/Anna-Karin

Idag har jag fått in min allra första artikel hos Newsmill.

Mitt i moderatstämman finns min artikel att läsa om hur det är att vara utförsäkrad.

Varmt välkommen att läsa!

Debattera gärna. 

Jag känner mig mycket stolt och glad just nu.

Ett bättre sätt än det här att fira Skrivklådans 1-årsdag på kunde jag inte ens drömma om.

Idag är det exakt ett år sedan Skrivklådan blev registrerad. Alltså fyller Skrivklådan ett år just idag och det är ett år sedan jag blev min egen chef.

Det vill jag fira. Det får bli tårta här i min blogg idag. Ett stor tack till alla er här i cyberrymden som skrivit till mig och stöttat mig under den här tiden. Det har betytt mer för mig än ni ens kan ana.

Att kunna jobba som frilansjournalist var en dröm för mig i 15 år. Nu har jag levt den drömmen i ett helt år och jag fortsätter att leva den. Det känns fantastiskt efter mina tretton långa år som sjukskriven att orka jobba 25 %.

Idag har jag skrivit faktura nr 10. Jag har lärt mig mycket nytt under det här året och jag kommer att få fortsätta att lära mig nya saker.

Jag har också mött många underbara människor den här tiden. Jag känner mig tacksam att ha klarat det jag har gjort och över alla människomöten.

Ett stort GRATTIS till Skrivklådan. Och till mig själv också, så klart.

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen. "Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är "värt" det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD "Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?". Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan. "Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor", säger Fredrik Reinfeldt.

Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000.

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns? Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv. I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt. Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än. Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Den stora frågan för mig när det gäller alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer? Jag anser att det är kränkande. Jag anser att varje vuxen människa ska ha möjligheten att kunna försörja sig själv också om man blivit arbetslös eller sjuk.

Jag är också undrande över SvD:s fråga om hur man ska kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor som utförsäkrad. För min del har jag inte fått ens så mycket pengar som långtidssjukskriven. Och som utförsäkrad får jag just nu noll kronor varje månad från Försäkringskassan.

När det gäller det minskade antalet förtidspensionärer som Fredrik Reinfeldt verkar känna sig så stolt över att hans politik medfört, skulle jag vilja veta hur de här många människorna har det idag. Har de arbete? Hur mår de? Kan de sova om nätterna? En stor del av dem är utförsäkrade idag. Fler än 50.000 människor utförsäkrades förra året. Under 2011 kommer mer än 100.000 människor att utförsäkras. Hur många av dem lever med snaran om halsen om inte de redan dragit åt den?

Det är en inhuman politik som alliansen för när det gäller trygghetssystemen. Jag är inte det minsta imponerad över de siffror som Reinfeldt talar om. Jag känner sorg, förtvivlan och ilska när jag läser om dem. Jag kan se människorna bakom siffrorna. Kan statsministern det, undrar jag? En direkt fråga till Fredrik Reinfeldt: Om de här människorna var dina vänner? Skulle du låna av dina pengar till dem?

Det skulle kanske inte skada om alliansen fick smaka på sin egen politik, tänker jag. Fråga föräldrar och vänner om att få låna pengar till hyra, kläder till barnen och mat.  Men inget är nytt under solen. Vissa människor har högre ekonomisk fallhöjd med sig i nappflaskan. Och då blir det svårt att förstå varandra. Men jag kräver att en statsminister i en demokrati ska kunna förstå också de människor som inte har det som man själv har det. Jag kräver att en statsminister ska värna om alla människor i samhället. Också de som hamnat i sjukdom eller arbetslöshet.

Författarinnan Bodil Malmsten skrev skarpa ord i sin blogg igår med anledning av bl a det Fredrik Reinfeldt sagt i artikeln i SvD. Här är länken till hennes inlägg: "Regeringschefen den 20 november 2011".

Fler bloggare som reagerat över Fredrik Reinfeldts åsikter i intervjun i Svenska Dagbladet:

Peter Larsson

Jämlikhetsanden

Ett hjärta rött

Annarkia



 

Varje dag numera när jag lyfter på brevlådelocket undrar jag för mig själv om det är idag som jag får beskedet om fortsatt sjukersättning eller inte. Även om jag fyller mina dagar med aktivitet och med lustfyllda saker så mycket som möjligt, så där under ytan finns tankarna på hur det ska bli.

Idag fick jag hopp om att det kanske finns en möjlighet att jag får den sjukersättning på 75 % som jag ansökt om. Jag läste i nyheterna i Ekot om tre nya domar där Försäkringskassan blivit fälld i Högsta förvaltningsdomstolen. Försäkringskassan har bland annat tolkat formuleringen om stadigvarande nedsatt arbetsförmåga för hårt, sägs det i domen.

Eftersom Högsta förvaltningsdomstolens dom är prejudicerande, ska "alla framtida sjukersättningsärenden och mål handläggas i enlighet med domen", säger Philip Eldon, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd till Ekot.

Det här ger mig hopp. Jag kände att jag andades allt lättare när jag läste nyheten. Den dagen jag får beskedet att jag får min sjukersättning igen kommer en tung sten att falla från mitt bröst. Jag tror att det är så det kommer att bli. Just nu väntar jag på något gott. Så länge jag inte fått ett nej, är fortfarande ett ja möjligt. Jag fortsätter att krama hoppet. Kanske bor jag fortfarande i ett land där man får lov att vara sjuk när man är sjuk. Även om det inte alltid verkat så de senaste åren.

Numera bloggar jag i första hand på BlogSpot:

Maskroskvinnan

Min blogg här på Passagen kommer att finnas kvar så som den är. Ibland gör jag inlägg här också. Men i första hand  bloggar jag på BlogSpot.

Ibland behöver man göra förändringar i sitt liv. Jag har länge känt en längtan efter en förändring när det gällt mitt bloggande av olika anledningar.

Jag hoppas att du som följer min blogg fortsätter att läsa och kommentera det jag skriver på BlogSpot. Har du en länk till min blogg här, är jag tacksam om du länkar till min blogg på BlogSpot.

Jag kommer att kika in hos mina bloggvänner här på Passagen som vanligt.

Vi ses i cyberrymden!

Kram/Anna-Karin

Igår skulle min arbetsgivare som jag fortfarande är anställd hos, sjukanmäla mig enligt min handläggare på Arbetsförmedlingen. Det var mycket viktigt att det skulle göras senast igår, eftersom jag från och med idag inte längre får någon ersättning från Försäkringskassan som utförsäkrad. Jag kontaktade min arbetsgivare i god tid men tyvärr så fick jag ett mail att man där först ville tala med sin arbetsgivarorganisation för att se hur man skulle agera.

När jag fick mailet igår morse kändes det som att jag föll samman, nu orkar jag inte mera. Sedan kontaktade jag mitt fack, tack vare en mycket god vän som fick mig ur känslan av att vara paralyserad och i stället agera. Stort tack till dig, du vet vem du är, det är värt mer än guld för mig att ha en vän som du i mitt liv.

Facket hittade så småningom en lösning för mig efter att de talat med Försäkringskassan. Jag fick själv ringa till Försäkringskassan och sjukanmäla mig. Sedan kommer jag att få två olika blanketter att fylla i. Den ena är min egen sjukanmälan och till den ska jag bifoga läkarintyg. Den andra blanketten är en blankett som heter "Tvistig sjuklön". Jag kommer tydligen att få två veckors sjuklön nu i alla fall, på något sätt löser det sig även om min arbetsgivare inte ställde upp på det.

Så mycket tid jag fick lägga på det här igår som jag egentligen tänkt lägga på att bland annat skriva en artikel för Skrivklådan. Nu behöver jag ladda mig med roliga saker och lugn och ro innan jag skriver artikeln. Det får troligen bli jobb i helgen fast jag egentligen tänkt vara ledig och bland annat fira min mammas födelsedag. Det är ju ändå tur att jag är min egen chef när det gäller skrivandet, tänker jag. Det är ju förutsättningen för att jag ska kunna jobba överhuvudtaget mina 25 %, att jag kan jobba när jag har kraften att göra det och inte är styrd av klockan, veckodagarna eller av vad andra människor bestämmer.

Äldsta dottern är hemma över helgen. Jag, hon och yngsta dottern var på A6 en stund på förmiddagen. Jag hade några små ärenden att uträtta. Det kändes som att hela A6 föll över mig, så stark var paniken för mig därinne men jag travade på i alla fall. Sedan bjöd jag mina döttrar på fika på Espresso House. Jag åt en god smörgås och drack mitt favoritté där, grönt passionsté. 

När jag hade fått två döttrar som ung mamma, minns jag att jag ofta  tänkte; "Så lycklig jag är, två döttrar, tänk så mycket roligt vi kommer att kunna prata om när de är vuxna". Och ja, precis så är det idag. Jag har två vuxna döttrar att prata med, när vi har tid och möjlighet att träffas. Det är den största gåvan jag har fått i mitt liv. Kärleken till dem och tacksamheten över att de finns och har det bra är så stark i mig. 

Nu har jag alltså kommit till den punkt som jag inte trodde att jag skulle göra men som jag ändå hamnade i. Jag är utförsäkrad. Jag får inte längre ett öre i ersättning från Försäkringskassan på jag vet inte när eller ens om jag får det. Nu ligger alltsammans i händerna på den handläggare på Försäkringskassan som beslutar om jag kommer att få sjukersättning till 75 % också i fortsättningen. Jag önskar att den handläggaren kommer att anse samma sak som både jag själv, min läkare sedan elva år tillbaka, alla utredningar som gjorts om mig och också det min handläggare under programmet Arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen anser; att jag är arbetsför till 25 % och för sjuk för att arbeta mera där jag är idag.

Fortsättning följer. För jag vet, att när en människa förlorar det ena efter det andra; först hälsan, sedan arbetsförmågan och nu också en inkomst för att försörja sig själv, så har man till sist ändå något kvar som ingen kan ta ifrån mig som människa. Mitt val att hantera det som händer inuti mig själv. Min förmåga att uttrycka hur jag känner det. Min kropp, mina känslor, min själ och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag väljer kärlek i stället för hat. Jag väljer hopp i stället för förtvivlan. Jag väljer tillit i stället för misstänksamhet.

Jag tänker fortsätta att skaffa mig ett bra liv. Oavsett vad. Och ingen eller inget kommer någonsin att kunna stoppa mig från det. Mer än döden.

Numera bloggar jag i första hand på BlogSpot:

Maskroskvinnan

Min blogg här på Passagen kommer att finnas kvar så som den är. Ibland gör jag inlägg här också. Men i första hand  bloggar jag på BlogSpot.

Ibland behöver man göra förändringar i sitt liv. Jag har länge känt en längtan efter en förändring när det gällt mitt bloggande av olika anledningar.

Jag hoppas att du som följer min blogg fortsätter att läsa och kommentera det jag skriver på BlogSpot. Har du en länk till min blogg här, är jag tacksam om du länkar till min blogg på BlogSpot.

Jag kommer att kika in hos mina bloggvänner här på Passagen som vanligt.

Vi ses i cyberrymden!

Kram/Anna-Karin