Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag har skaffat mig en ny liten tunn kamera som är så lätt att ha med sig i fickan. Förhoppningsvis blir det lite fler privatbilder här i min blogg ibland.

Det här är min katt. Fast egentligen är hon sin egen. Inte min. Men det var jag som för nio år sedan fick en sådan längtan efter att ha en katt att det blev så att hon hamnade i vår famlj. Jag tänkte att hon skulle vara ett sällskap när jag nu var så mycket ofrivilligt ensam här hemma som sjukskriven.

Vi fick hämta henne i Huskvarna hos en barnfamilj. Där fanns två kattungar att välja på. Jag tyckte att den här katten såg mindre och ynkligare ut än den andra, men mina barn ville att vi valde den här katten. Lten och ynklig är min katt knappast idag. Så fel jag hade. Hon väger drygt sex kilo idag. Hon gick upp tre kilo när hon kastrerats och sedan har hon hållit den vikten.

Hon är en innekatt som får allt serverat på fat. Går runt hela dagarna med en krok på svansen. En nöjd och trygg katt som får så många klappar och smekningar och uppmärksamhet att hon säkert känner sig väldigt älskad, tror jag. Tänk om vi människor klappade varandra lika mycket och ofta som vi klappar våra djur? Det skulle vi må bra av, tror jag.

Fast ibland vill hon inte bli störd. Inte ens klappad. Inte fotograferad. Eller så är hon så otroligt fokuserad, bara. Då ser hon ut så här:



Jag älskar den här katten. Det gör vi allesammans i vår familj. Jag kan inte tänka tanken att inte hon skulle gå omkring här hemma. Jag önskar att hon ska leva minst tio år till. Innekatter kan bli riktigt gamla.



Jag önskar jag var min egen katt

Det händer att jag önskar
jag var min egen katt.

Då skulle människorna
som möter mig vid dörren
le mot mig ...

Stryka mig ömt längs med ryggen.

Klia mig lite bakom örat.

Tala lugnt till mig.

Det händer att jag önskar
jag var min egen katt.

(Anna-Karin Mattsson)

(En liten dikt som jag skrev en gång när jag kände mig väldigt ensam som sjukskriven).

Den här sommaren känns det som att jag letat efter sommaren hela tiden. Utan att hitta den mer än korta flyktiga dagar. Men igår hittade jag den. Den var i Röttle. Någon mil söder om Gränna.

Släktingar till mig har ett gammalt hus i den charmiga byn med anor från 1600-talet. I deras hus finns fortfarande väggar från slutet av 1700-talet. Det är spännande och sätter igång min fantasi att titta på de där väggarna. Här i Röttle fanns en gång på 1600-talet ett papperstryckeri som gjorde papper till greve Per Brahe på Visingsö. Det finns fortfarande papper bevarade med den grevliga stämpeln. Här fanns två kvarnar och genom tiderna ett 40-tal olika industrier och verksamheter.

Idag är Röttle en tyst och stilla by för året-runt-boende, sommarboende och turister. Röttle-ån rinner nedför sluttningen mot Vättern genom själva byn. Man hör bruset eller porlandet från den var än man är i Röttle. Ån och Röttle ligger i en djup dalgång, nästan som en skreva. Växtklimatet kan inte vara bättre. Allt är minst sagt prunkande där. Både växterna och djurlivet.

Igår möttes jag av fjärilar, blomsterrabatter, surrande bin, getingar och humlor. Fåglar, får, vattenfall, Vättern och fruktträd med äpplen som Transparente Blanche. Jag blev bjuden på både sådana äpplen och på plommon av en okänd man som jag började prata med. Han var torgknalle och var i Röttle för att plocka äpplen som han skulle sälja på Västra Torget idag. Han visade mig sin bil som var full med äpplen, plommon och varmgula kantareller. Tala om nyplockat och närodlat!

Sommaren är kvar därute fortfarande. Det gäller bara att leta tills man hittar den.

Jag har köpt en ny liten kamera och tog många fina bilder i Röttle igår. Jag har försökt få in dem här i min blogg på Passagen men jag lyckas tyvärr inte. Jag har gjort om dem i formatet så de ska passa till webb-sidor. Det var inga som helst problem att få in bilderna i FaceBook, men här klarar jag det inte av någon anledning. Synd, tycker jag. För jag ville så gärna ha delat med mig. Jag hoppas att jag kan lösa det mysteriet. Antingen själv eller med hjälp av någon annan.


 

I eftermiddag var jag i Rosariet här i stan. Det är en så vacker park alldeles full av rosor, dahlior och olika perenna växter. Där finns ett fint olivträd i en stor kruka. Olivträdet ska vara cirka 200 år gammalt. Man kan se Vättern och Vätterstranden från Rosariet.

Där finns ett sommarcafé där gymnasieungdomar får sommarjobb. De bakar kakorna, tårtorna och pajerna själva. Serverar och sköter om stället. Det finns en liten damm där också med guldfiskar och näckrosor i men ingen "Näck". Och två livs levande sköldpaddor. Sköldpaddorna kom dit av en "tillfällighet". Det började med att det plötsligt en morgon fanns en sköldpadda där, som  någon trött ägare lämnat där under natten. En annan natt dök det upp ännu en sköldpadda i dammen. Sköldpaddorna fick vara kvar. De har vuxit sedan första gången jag såg dem för några år sedan.

Jag vet inte hur många olika rossorter det finns i rosariet. Men många är de, kanske 500. Det börjar med alla de gammaldags rosenbuskarna. De är överblommade nu. I stället är där mängder av andra rosor som doftar ljuvligt. Fullt av små formklippta buxbomhäckar omringar de olika blommorna.

Rosariet är en mycket välskött oas centralt i Jönköping på Rosenlund. Jag kan verkligen rekommendera ett besök där för den som är i Jönköping.

 

Därute i min trädgård har det gamla sviskonträdet små gula löv redan. Jag undrar varför. Inte kan det bero på torka. Kan det vara en sjukdom? Eller kanske ålder? Kanske är trädet på väg att dö. Kanske har det bara ett dåligt år, kanske kommer det att vara grönt nästa år igen. Kanske vilar det sig bara.

Jag funderar över om jag ska låta hugga ned trädet eller om jag ska ge det en chans till. Jag har svårt att hugga ned träd. Träden betyder mycket för mig. De ger mig vila för ögonen i skuggan en dag när solen känns stickande stark i mina ögon.

Sviskonträdet är som ett skyddande tak över mig när jag sitter under det. Åldern på trädet och vindarna från väster har format trädet till ett bonsaiträd i stort format. Det har en vacker form.

Det ska få vara kvar i trädgården trots sina gula löv som känns höstlika att titta på. Jag hoppas på att det bara har en dålig sommar som det kan bli ibland i livet. Att det kommer igen. Och om det inte skulle göra det, så kan stammen få vara kvar ändå. Jag kan plantera en blå klematis som får slingra sig längs med trädgrenarna. Låta livet ha sin gång.

Att ha en trädgård är ett äventyr varje dag. Något oväntat dyker upp. Något som levt länge dör. Det föds och dör hela tiden i en trädgård. En trädgård speglar livet självt. Trädgården är livet.

Jag satt och halvslumrade i stolen när jag fick höra en välbekant röst från skogslönnen och jag piggnade till snabbt. Det var han! Han som jag väntat på hela den långa hösten och vintern. Den svartvita flugsnapparen Snappe som flyger mellan min trädgård och Sydafrika varje år. Och som varje vår, precis när skogslönnen blommar med sina limegröna blommor, lyckas pricka in att slå sig ned på en av grenarna där.

Han sjunger så vackert, så kvittrande och vemodigt på samma gång. Från stolen där jag satt kunde jag se hur han inspekterade fågelholken. Jag hoppas att han blev nöjd med det han såg. Så nöjd att han letar upp en hona och att det blir små pipande ungar i holken som jag får lyssna på och kanske se lämna boet.

Han har en slank och vackert formad liten kropp. Hans kontrastrika svartvita dräkt är så vacker bland de limegröna skogslönnsblommorna och mot den blå himlen. Så vacker att jag fick nackspärr av att titta på honom, Snappe.

I mer än tjugo år nu har jag haft svartvit flugsnappare i skogslönnen utanför mitt fönster. Snappe har blivit en fin liten vän till mig, någon som jag väntar på varje vår när skogslönnen börjar slå ut. Undrar om han känner igen mig?

Igår såg jag också något helt annat i trädgården. En liten sparvhöksunge landade vid fågelbadet. Det har jag aldrig sett förut. Men den flög snabbt sin väg igen.

Jag precis som katten har min morgonrunda i huset när jag vaknat. Den börjar i sängen och slutar i fåtöljen i vardagsrummet. Idag, när jag passerade det stora bordet i vardagsrummet, tittade jag på de tre stänglarna doftliljor som jag köpte häromdagen till mig själv. Det var stora knoppar på dem när jag gick förbi.

Sedan åt jag min frukost, gick ned till tvättstugan som också ofta ingår i min morgonrunda i huset. La i en hög med tvätt i tvättmaskinen och gick uppför trappan igen. En sväng in i köket för att kolla om jag hade frusna blåbär i frysen. Det hade jag inte. Sedan en sväng in i vardagsrummet med sikte på fåtöljen intill fönstret igen. Kanske var det tio minuter senare än när jag gick där första gången idag.

Jag möts av ett mirakel! Doftliljorna har slagit ut sin första knopp! En alldeles nyutsprucken doftliljeblomma öppnar sig mot mig när jag kliver in i rummet! Jag stannar till på min runda. Tittar på blomman som nyss var en knopp. Vet att jag kommer att få njuta av den länge nu. Jag ler för mig själv.

När jag var nyfödd gratulerade någon min mamma med en stor bukett vita doftliljor. En del sa att det var begravningsblommor. Men min mamma har ända sedan jag föddes gett mig stora vita doftliljor på min födelsedag. För det mesta en enda, eftersom de varit så dyra. Men de har blivit billigare, idag kan jag unna mig tre doftliljor, om jag vill. Doften påminner mamma om när jag var nyfödd. Kanske att jag också minns, när jag känner doften? Vem vet? När jag dör vill jag ha alldeles fullt av vita doftliljor på min kista!

På senare år har jag börjat köpa vita doftliljor till mig själv ibland. Därför att de är så vackra och för den underbara doften. Och för att det lite, lite känns som just "min" blomma. Doften av doftliljor måste ha varit en av de första dofterna jag upplevde i mitt liv. Undra på att jag blev en glad liten unge, som fått nos på doftliljedoft bland det första jag nosade på i mitt liv!

Sköna maj välkommen... ringer i mina öron när jag går min morgonpromenad runt kvarteret och fåglarna sjunger detsamma i skogen intill. Sköna maj välkommen... Som jag längtat!

Jag tror jag glömt hur utslagna träd ser ut. Jag tror jag glömt hur det låter när vinden susar i ett träd med gröna löv. Jag stod länge, länge sent igår kväll intill en lyktstolpe och tittade på de belysta nyutslagna björklöven. Lyssnade till suset från kvällsbrisens rörelse i dem. Förundrad... som för allra, allra första gången jag såg och hörde det.

Det är en godispåse som står vidöppen och väntar, en godispåse full av liv, färger, dofter, smaker, känsloupplevelser. En godispåse av tulpaner, körsbärsblom, syrenknoppar och häggen som snart slår ut och doftar bedövande i försommarkvällen. En godispåse väntar, full av smultron, hallon, jordgubbar och också små blåbärsfisar. Och jag tänker ta för mig ur godispåsen. Inte bara på lördagar, utan precis varenda sekund.

Maj... mellan hägg och syren... den tid på året jag älskar mest av dem alla.

Sköna maj välkommen... sjunger det i mitt bröst!

Jag såg ett tidigt påskträd i en trädgård på min morgonpromenad i morse. De starka gula, gröna, röda och blå fjädrarna som var fastsatta i det annars kala, grå trädet lyste upp. Det är mulet idag, 10 plusgrader på morgonen och jag behövde bara ha på mig min kofta när jag gick min promenad. Det känns som att jag drömmer, är den äntligen här, våren? Knappt att jag tror det. Som jag längtat!

Snödroppar, vintergäck, blå och rosa scilla, blomsterfyllda krukor vid hustrapporna... jag suger in allt med mina ögon som att det var allra första gången i mitt liv jag såg det. Fågelkvittret är så mäktigt, så intensivt att det nästan tar bort ljudet från bilarna på motorvägen. Mina öron vill bara höra kvittret, inget bilbuller. Jag längtar till skogen.

Skogslönnens knoppar är större idag än igår. De är ungefär lika stora som en grön ärta, tror jag.

Någon spikar i grannens trädgård. Någon bygger en altan.
 

Mängden vatten på jorden har alltid varit densamma. Läste jag igår i en bok. Det vatten jag duschade i den här morgonen har funnits i miljarder år på jorden. Dropparna som tvättade mitt hår rent har lindrat en törstande. Allt vatten hör samman. Vatten är liv.

Jag stod i det ljumma vårregnet igår och såg länge på den allra första pyttelilla blommande snödroppen som dykt upp i gräsmattan. Jag tänkte på miraklet att den kommit upp där igen, trots alla tunga maskiner som pressat sig över den det senaste året i min trädgård. Den hade inte gett upp. Vatten är liv. Vatten är kraft.

I fredags när jag var vid järnvägsstationen, fick jag se att isen på Vättern sjunkit. Från en dag till en annan hade isen blivit  öppet vatten, vågor, en levande yta i ständig rörelse. Jag ville inte släppa det vackra blå vattnet med blicken... Som jag längtat att få se det igen! Vatten är liv...

Vatten är liv, krafter som ibland kan döda liv, vatten är krusningar, vågor, glittrande, speglande vågor, vatten är liv, vatten är rörelse, vatten är... jag, delvis, jag är vatten, vattnet är jag, vatten är liv...

Låt mig vara en vårbäck i skogen, låt mig flöda, porla, stilla flyta över gamla stenar, mossiga grenar på vägen, stilla rinna fram ur min källa, byta riktning, täcka nya marker med rörelse, ge liv... för jag är vatten, vatten är jag... vatten är liv...
 
 

Idag är en bra dag! Jag kan se gräset igen som en ring kring skogslönnen i min trädgård.

Det måste vara flera månader sedan jag såg det sist.

Mitt hjärta jublar!

Nu har jag fått snö så det räcker till midsommar. Det känns som en repris av hur förra vintern började. Det har kommit massor av snö de senaste två dygnen söder om Vättern där jag bor. Livet blir tyngre på något sätt, hur än jag letar efter ljuspunkterna.

Det är 19 grader inomhus när jag går upp, jag känner mig stelare. Det är snö som ska skottas. Fast där är jag så lyckligt lottad. Världens goaste kille, son till en av mina vänner, hjälper till med det. Han är guld värd och jag vet inte hur det skulle vara om inte jag hade honom att sms:a när det ramlat ned så mycket snö som det gjort just nu. Men han finns där och ställer alltid upp. Jag minns fortfarande när jag var med på hans ettårskalas. Idag är det han som är längre och större än mig och ger mig hjälp. Livet är en märklig resa på många sätt.

Många lager med kläder får man ta på sig innan man ger sig ut. Det är nordostlig vind idag och ett par minusgrader. Ska jag ta bilen så behöver den borstas och skrapas fri från snö och is först. Allt tar mer tid.

Men jag bor där jag bor. Jag bor i Sverige och dessutom söder om Vättern och då kan det bli så här. Som man bäddar får man ligga, säger man ju. Jag minns de allra första åren som jag bodde här. Jag hade aldrig förut sett så mycket snö i hela mitt liv som jag fick se här. Smålands Norrland, brukade jag kalla platsen jag hamnat på.

Fast det var underbart med all snön när man hade små barn. Vilka snögubbar, snögrottor, snölyktor man byggde! Och så mycket pulkaåkning det var på vintrarna! Jag älskade vintern när ungarna var små!

Det jag älskar med vintern nu för tiden, det är att kunna gå promenader i knarrande snö, gärna en solig vinterdag. Jag älskar rimfrost! Jag älskar att se barn som åker i pulkabackar och höra hur de skrattar! Jag älskar att vandra en mörk vinterkväll och spana efter stjärnor och önska mig att få se ett norrsken! Jag älskar att kunna se alla småfåglar som dyker upp kring fågelbordet! Jag älskar tystnaden som följer med snön på köpet! Snön bäddar in världen i ett tjockt täcke av ljudisolering, det tycker jag riktigt mycket om. Jag älskar vintern och mörkret för att man ser inte damm, smuts och oputsade fönster lika tydligt som den ljusa årstiden. Jag älskar vintern för att man kan tända en brasa i kaminen och se in i elden.

Det finns saker som jag älskar med vintern känner jag, trots allt denna kalla och snöiga vintermorgon. Jag märker att ju fler saker jag räknar upp som jag älskar, desto fler saker kommer jag på. Men nu får jag sätta stopp. Vem vet hur långt det här inlägget blir annars? Ingen som orkar läsa det till slut tänker jag.

Annars så skulle jag ju kunna skriva också att det jag älskar mer med vintern, det är lussekatterna och de vackra solnedgångarna mot den gnistrande snön och adventshelgerna och glöggen och pepparkakorna och lucia och julen och jultomten och julblommorna och nyårsfirandet och isen på sjöarna och...

I trädgårdshörnan med körsbärsträdet har vintern fattat greppet. Men när jag vill kan jag se det blommande trädet och höra humlorna surra i det. Se fjärilarna sväva mellan de lila lavendelplantorna och känna doften av malört och timjan. Höra fågelkvittret och föreställa mig hur det känns att ta min frukostbricka, stilla vandra i det morgondaggsvåta, mjuka, gröna gräset fram till den soliga hörnan. Sätta mig där och dricka mitt blomdoftande té medan fåglarna dricker ur fågelbadet.

Sommaren är inte långt borta i min hjärna. Om jag vill. Det är härligt att kunna minnas! En gång förlorade jag just minnet. Jag minns att det var inte roligt. Därför är jag glad att jag har mitt minne idag. Det hjälper mig att drömma mig bort ibland och att drömma mig framåt ibland. Allt jag upplevt finns lagrat i mig. Tankar, känslor, dofter, upplevelser... Som en burk av sommar att öppna locket på och dra in doften från när jag vill. Eller en burk av vinter att öppna locket på när jag vill det.

I verkligheten, om den nu verkligen finns, verkligheten, så är det vinter i trädgårdshörnan med körsbärsträdet. Allt är vitt, i alla fall vid första titten ut genom fönstret. Stannar jag kvar och tittar lite längre, så ser jag att det vita blandas med grått, brunt, mörkgrönt, gulbrunt och rödbrunt. Det finns olika färger också i vinterlandskapet. Men inte många fjärilar, inte mer än de konstgjorda, blåprickiga, som jag fortfarande ser i blomkrukan vid lekstugan.

En fågel sitter i den kala skogslönnen och kvittrar. Undrar om han fryser? Undrar om han känner sig ensam? Undrar... om han drömmer om vår? Undrar... om han drömmer om myggor, småflugor och goda små larver till frukost? Undrar... om han drömmer om våren och sommaren som jag själv just nu?

Jag såg två blommande äppelträd igår. Det har jag aldrig sett förut i oktober. Först trodde jag att jag såg fel, men äppelträden blommade också andra gången jag körde förbi dem.

Samma dag vandrade jag i prasslande gyllene lövhögar. Det luktade höst. Löven föll, ett efter ett, när jag gick där. Jag tänkte att snart är träden nakna.

Trädens knoppar väntar redan på att slå ut. Det är fantastiskt! Allt är förberett för våren, för lövsprickningen redan nu! Det har tröstat mig så många höstdagar när jag sett löven falla.

Hur skulle livet vara med en höst och vinter utan slut? Utan att veta att en dag blir det vår igen?

Så oändligt mycket tyngre, känner jag, för mig.

För varje löv som faller, är jag en dag närmre trädens ljusgröna, nyutspruckna blad.

 

För första gången i sitt åtta-åriga liv är min katt sjuk. Det var ju något som inte stämde redan igår morse, kände jag, och det accellererade under dagen. På kvällen fick jag ringa till veterinären.

Min katt hade ont när hon gick på toaletten, problem att kissa. Veterinären tror att hon har fått en urinvägsinfektion. Idag blir det veterinärbesök.

Jag led med henne igår kväll, det gör så ont att se ett djur lida och att inte kunna göra så mycket mer än att avvakta. Just nu ser hon nöjd ut i alla fall, besvären kommer och går.

Jag tror att hon får hjälp idag. Så bra att det finns veterinärer och så bra att jag kunde ringa igår kväll och få råd.

Djur är lika värdefulla som oss människor för mig. Och min katt är särskilt värdefull just för mig. Hon har funnits för mig när inte där har funnits någon annan i åtta långa år. Jag önskar att hon ska bli minst 20 år gammal, innekatt som hon är.