Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Det första jag gjorde när jag gått upp var att logga in mig på mitt bankkonto och jo, minsann, nu har jag fått betalt för det jag jobbat med i Skrivklådan de senaste månaderna. Det kändes så gott i mig att se siffran som stod där! Jag satt länge och bara tittade på den. Sög i mig känslan.

För hur det än är, även om jag är utförsäkrad så har jag i alla fall Skrivklådan. Och hade jag inte vågat mig på att starta den i höstas så hade jag inte haft de pengarna som finns på mitt konto just idag. Då hade alltsammans varit ännu värre.

Jag känner mig så lycklig att jag kan arbeta det jag kan idag, och jag känner mig så stolt över det jag har gjort.

Ingen i världen ska få stoppa mig när det gäller Skrivklådan. Jag har drömmar om hur jag kan utveckla mitt skrivande och jag tänker att Skrivklådan kan jag ha kvar så länge i mitt liv som jag har lust att ha den.

Ingen ska kunna ta ifrån mig det arbetet om inte jag själv vill det.

Det är en härlig känsla att vara min egen chef!

Jag kanske rent av ska ge mig själv en liten bonus idag... en glass?

Jag var hos tandläkaren idag och han hittade inte ett enda litet hål. Jag bad honom kolla en gång till. Fast han bara log mot mig när jag sa det. Där fanns inga hål i mina tänder.

För att fira köpte jag mig en elektrisk tandborste som min tandläkare tipsat mig om i flera år men som jag inte unnat mig förut. Nu ska här borstas tills tänderna är bländande vita!

Sedan jag slutade att äta smågodis i veckorna för två år sedan, har jag inte haft ett enda hål i mina tänder. Det känns fantastiskt. Det är bra både för plånboken och för tänderna och hela mig att jag slutat att tröstäta i min ensamhet som sjukskriven. Att jag i stället började blogga och allt som det fört med sig för mig, med jobb till den kraft jag har och att ha startat eget.

Inte nog med detta denna underbara dag. Nu ikväll ringer min äldsta dotter mig och berättar att hon fått ett jobb som hon har sökt. Jag jublar för hennes skull! Stort grattis, min älskade dotter! Det här har du kämpat dig till, du är så modig och jag är så stolt över att få vara din mamma! Fortsätt att gå din egen väg, fortsätt att gå dit du känner glädje, fortsätt... fortsätt... fortsätt...

 

WOW! Jag klarade det! Precis nu vet jag att jag är klar med det arbete jag hållit på med den senaste tiden i Skrivklådan. Min kund är nöjd, jag är nöjd och stolt över det jag gjort och dessutom har jag fått veta att jag har ett lika stort arbete som väntar på mig i augusti.

En sådan känsla! Jag flyger, jag är så glad och jag känner en sådan lättnad att nu kan jag få vila ut över påskhelgen. Jag ska andas, jag ska njuta av våren, jag ska hämta kraft!

Inte en sekund har jag ångrat att jag tog chansen att starta eget när den kom till mig.

Ibland känns det som att någon lägger saker i händerna på mig i mitt liv.

Tack, i så fall, Du som gör det.
 

Idag spelar Håkan Hellström i Folkets Park i Huskvarna. Jag ville vara där och lyssna, men som det ser ut nu ska jag inte dit. Det ska däremot min äldsta dotter. Hon kommer hem från Borås idag, ska stanna hemma över hela helgen.

Det känns nästan lika härligt som när hon kom hem och hälsade på från London. Det har inte funnits mycket tid för henne att hälsa på här hemma tidigare, det har varit fullt upp med att plugga för henne sedan hon började på Högskolan.

Men idag kommer hon. Vi ska fira hennes födelsedag i helgen. Jag får väl delvis tacka Håkan Hellström för det också, att det blev just den här helgen.

Oj, så gärna jag vill gå på konserten ikväll känner jag nu. Finns det biljetter kvar? Vad kostar de? Det brukar bli svettigt i Huskvarna, som Håkan själv brukar säga. Jag har varit där en gång förut på konsert med Håkan och hans band. Det var en oförglömlig upplevelse.

 

En gång tänkte jag köpa mig en sommarstuga i Halmstad men jag köpte ingen när jag fick se de hutlösa priserna.

En gång tänkte jag köpa mig en husbil men jag köpte ingen när jag fick se hur svårt det var att komma upp och ned ur sängen i en husbil.

En gång tänkte jag köpa mig en villavagn på Öland men jag köpte ingen för när jag var där och tittade på villavagnarna så kände jag att jag behövde ingen villavagn för att få det som gav mig glädje.

Havet, stranden, fåglarna, sommaren, glassen, människorna och solnedgången. Allt det där som jag älskar, det kunde jag ju få ändå. Utan sommarstuga. Utan husbil. Utan villavagn. Och dessutom utan att behöva betala en massa pengar för det. Nästan alldeles gratis.

Jag har verkligen jagat efter glädjen som efter en skatt i mitt liv. Särskilt de åren sedan jag förlorade min förmåga att arbeta som jag verkligen älskade att göra och som gav mig så mycket glädje i mitt liv. Jag ville ha en ersättare för den glädjen, jag ville skaffa mig ett bra liv ändå. Jag är sådan som person att saknar jag något, då tar jag tag i jakten efter det jag saknar av mig själv. Så jag började att söka min glädje.

Den första glädjen jag hittade som kom som en mycket stark längtan inifrån mig själv; det var min älskade katt. Hon kom som en stor sol full av välgörande och läkande ämnen till mig. Hon gav mig inte bara så mycket glädje, utan också så mycket ömhetskänslor, så mycket värme, så mycket sällskap, så mycket tröst.

Den andra glädjen jag hittade var det ideella arbetet. Det var också en längtan som kom djupt inifrån mig själv och som jag letade upp. Först Röda Korset. Sedan Svenska Kyrkan. I det ideella arbetet med barnen i Svenska Kyrkan hittade jag så mycket glädje! Jag älskade att leka tillsammans med barnen, att läsa sagor för dem, att rita och pyssa med dem. Jag funderade ett tag allvarligt på att arbeta med barn i någon form. Men allt går inte att styra även om man vill det, så jag valde en annan väg.

Den tredje glädjen jag hittade var skrivandet. Bloggandet gav mig så mycket glädje! Och så småningom också skrivandet i arbetet.

Den fjärde glädjen jag hittade var människorna! Det är nog den största glädjen av dem alla för mig. Alla dessa underbara, härliga, fantastiska människor som det finns här i världen. Inte minst jag själv. Vi är alla härliga, fantastiska människor med så många möjligheter och så många underbara gåvor!

Det känns idag som att den ena glädjen gav den andra, hela tiden. Som att glädjekällor går hand i hand med varandra. När man väl börjat söka efter glädjen, så dyker det hela tiden upp nya saker att känna glädje inför.

Jag undrar vilken glädjeskatt jag ska hitta härnäst? Jag är nyfiken på den. Men det är ingen sommarstuga. Ingen husbil. Ingen villavagn. Inte för just mig, inte just nu. För så är det. När jag söker min personliga glädje i livet, då lär jag mig också vad som inte är glädje för just mig. 

Minst en rejäl dos glädje varje dag, det är varje människa i hela världen värd att få uppleva!

Igår gick jag omkring på små moln hela dagen. Inte regnmoln, utan sådana där ulliga, mjuka, rosa små moln. Jag var på möte med en uppdragsgivare och som det ser ut nu kommer jag att ha jobb året ut med den kraft jag har, 25 % i mitt företag Skrivklådan.

Jag undrar om den som alltid jobbat, aldrig varit arbetslös, nästan aldrig varit sjukskriven kan förstå min känsla. Att ha fått uppleva ord som "Ja, för vår del är du ute ur rullarna" från Försäkringskassan. Eller "Jobba kommer du inte att kunna göra mer, men ett tillräckligt bra liv kan du säkert skaffa dig ändå" från någon annan. Eller "Hon kommer aldrig att bli frisk igen" uttalade över mitt huvud, inte direkt till mig. Och känna sig så trött att man inte ens orkar öppna munnen för att svara tillbaka.

Jag undrar om någon kan förstå hur det känns... att känna att jag kan jobba igen. Att jag kan fundera ut lösningar, ta in information, sammanfatta och skriva ned det, lära mig nya saker och också minnas och använda mig av det jag en gång kunde. Känna arbetsglädje och nu till och med få betalt för det jag gör. Efter alla dessa år... Det är inte revansch jag känner. Det är ödmjukhet och tacksamhet.

Jag gick på rosa moln hela dagen igår, både under och efter mötet. Jag går på rosa moln idag också, med ett leende på mina läppar. Fast därute är molnen grå och regnet smattrar mot rutan. Men vem bryr sig? När man är på väg mot hälsan igen.

Man ska aldrig, aldrig någonsin ge upp hoppet. Så länge man andas är det aldrig försent.

Jag känner spänningen stiga. En vecka till julafton. I små vrår i huset står kassar med klappar. Inslagna. Oinslagna. I garderober och lådor ligger överraskningar.

Jag ska ta fram en tröja. Hittar en överraskning. Som jag ska överraska någon med. Undrar om han eller hon blir glad?

Jag vill se ögon skina! Jag vill se ögon glänsa! Jag vill höra mänskor bubbla till av skratt!

Jag tror, jag tror... att jag fått julklappsfnatt!

 

Om man inte är frisk på riktigt, så kan man leka att man är frisk. Det minns jag att jag gjorde när jag var riktigt dålig för nio-tio år sedan.

Det funkade faktiskt. I alla fall en liten stund. Jag kallade det "vara-frisk-leken" för mig själv.

Jag är helt säker på att det hjälpte mig att så småningom också bli frisk på riktigt igen efter min utmattning. Även om jag inte är helt frisk än.

Vem vet? Jag kanske håller på att leka "vara-frisk-leken" fortfarande? Hemska tanke... Ja, om det nu skulle vara så, då är jag allt himla glad att jag kan leka!

Just nu känner jag mig så lycklig!

Idag för exakt 18 år sedan födde jag en liten mörkhårig dotter. Hon hade navelsträngen många varv runt halsen och var nära att kvävas inuti mig. Hennes sista sekunder inuti mig var dramatiska.

Idag, 18 år senare, har jag uppvaktat henne tidigt på morgonen.

Min unga vuxna dotter!

Jag älskar henne!

Klicka HÄR för att läsa berättelsen om när jag födde henne.

Det är en härlig känsla att vakna dagen efter att ha fattat ett beslut och fortfarande känna inuti sig att det känns så rätt, så gott och gör mig så glad! Så vaknade jag idag.

Nu har jag en lista med saker att ta tag i. Jag ska ringa en hel del samtal. Boka in några möten. Det finns inget motstånd i mig när jag tänker på det jag ska göra. Det känns bara så himla skönt!

Idag hissar jag flaggan i min blogg. För mig själv och för alla andra underbara människor här i världen.

Må vi leva länge och lyckliga!

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!!!!!!

(1, 2, 3, 4... jo, det blev fyra hurra, inte fem..., räkna behöver jag kunna också nu när jag ska ha eget företag. Tur att jag har tränat mig så länge på att räkna här på Passagen, när jag kommenterat).

Jag är ovanligt pigg och upprymd ikväll. Den här dagen känns mycket speciell för mig. Jag känner att jag vill skriva till dig som läser min blogg och dig som är min bloggvän. Det är mycket tack vare min blogg Maskroskvinnan jag har nått dit där jag är idag. Tack vare att jag övat mig i att skriva som jag har gjort. Tack vare att jag har kunnat skriva av mig så mycket tankar och känslor här. Men inte minst tack vare dig som läser och alldeles särskilt tack vare alla peppande, alldeles underbara och så fina kommentarer som jag fått från er läsare här i min blogg!

Tack, vill jag säga till er alla! Tack från mitt hjärta! Ni har en stor del i att jag fattat det beslut jag gjort idag. Att ni har läst och kommenterat har betytt så mycket för mig. Mer än ni kanske anar.

Jag önskar er alla allt gott, allt det bästa livet kan erbjuda.

Var rädda om er! Skaffa er ett bra liv! Vägra att bli offer!

Många kramar/Anna-Karin

 

När dörren till Arbetsförmedlingen slår igen bakom mig och jag går ut därifrån mellan de köande människorna på väg in till AF, känner jag att jag säkert svävar en bit ovanför marken där jag går. På väg hem i bilen önskar jag att jag befann mig på motorvägen i stället för inne i stan. Jag känner lust att trycka foten i botten på gaspedalen och köra så fort jag får och så fort det går. Det jublar och sjunger inne i hela mig och jag vill hem. Jag vill hem och skrika ut min lyckokänsla här i min blogg. Och jag undrar hur jag ska kunna skriva så att andra förstår hur jag känner mig och varför jag känner mig som jag gör.

För mer än tio år sedan nu, när jag befann mig i en svag period som människa, sa "experter" till mig att jag inget dög till längre. Jag fick veta att jag aldrig mer skulle bli frisk, jag skulle aldrig mer kunna arbeta. Jag fråntogs möjligheten att ens försöka prova att arbeta. Jag tvingades till sjukskrivning, fast jag inte ville det, fast jag vägrade skriva under pappren.

I mer än tio år nu, har jag kämpat för att bli frisk och stark igen, för att skaffa mig ett så gott liv som jag kan trots det som skett. I mer än tio år nu, har jag varit beroende av bidrag, fast jag inget hellre önskat än att kunna vara så stark att jag skulle kunna försörja mig själv.

Jag minns ett samhälle där man som människa fick lov att vara svag, att vara missbrukare, att ha psykiska funktionshinder, att vara handikappad och ändå få vara med. Jag minns ett samhälle där företag överanställde därför att man räknade med att det kommer alltid att finnas perioder i en människas liv när man kanske är lite svag, när man inte orkar prestera maximalt.

Jag minns ett mänskligt samhälle, ett samhälle där människor fick lov att vara människor. Med sina styrkor och också med sina svagheter. Det samhället finns inte längre i Sverige. Vi har ett annat samhälle idag. Ett samhälle där man som anställd ska prestera maximalt precis hela tiden. Och helst lite till. Vi har ett samhälle där endast supermänniskor får plats. Supermänniska, det kan man vara ibland. Men ingen människa klarar att vara supermänniska hela tiden. Det löser man lätt i vårt samhälle idag. Man byter helt enkelt ut supermänniskan som inte orkar längre, mot en annan, ny supermänniska. Och använder henne så länge hon hänger med.

Från och med idag är jag friskförklarad till 25 %. Jag får stanna upp i skrivandet en stund nu och läsa den senaste raden en gång till. Jag är frisk till 25 %. .. Jag har själv vetat om att det varit så i ett par års tid nu. Jag har fått kämpa som bara den för att övertyga myndigheterna om att det är så. Jag har jobbat ideellt för att bevisa att jag kan. Jag har ringt och tjatat och varit grymt enveten. Jag tog risken att hoppa på projektet förra hösten, för att en gång för alla bevisa att jag kan jag också. Trots mina besvär med stressöverkänslighet, panikångestattacker. Jag kan ändå. Jag har något att ge i alla fall till samhället av mig själv. Jag har rätt att få vara med, jag också. Det ska finnas plats för alla i ett samhälle. Inte bara för mig den tid i livet som jag är en supermänniska. Jag ska få vara med också när jag inte är på topp. Jag tänker ta plats i det samhälle jag har rätt att få vara en del av, sådan som jag är.

Idag har jag själv fattat beslutet att starta eget. Jag har redan idag fått veta flera jobb som väntar på mig. Faktiskt så många att jag känner att jag kanske får sålla bort, säga nej. Jag ser många fördelar för just mig med att starta eget. Jag räknar med att kunna styra min egen tid på ett annat sätt än som anställd. En fördel med de besvär som jag trots allt har. Jag räknar med att kunna skriva i flera olika sammanhang. Jag räknar med att få lära mig massor av nya saker, jag räknar med att få det bättre ekonomiskt i stället för sämre.

Jag har blivit så självgående efter mer än tio år som sjukskriven så att starta eget, att få vara min egen chef, kändes som det allra bästa för just mig. Jag har blivit min egen allra bästa chef. Jag har ställt mig frågan "Vem vill jag ha som chef?". Och jag kom fram till svaret att det var mig själv jag ville ha till chef. Ingen annan. Så kan det gå, här i livet.

Nu blir det en del praktiska saker att fixa med, saker som jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag har förut funderat över att starta eget och frilansa i mitt liv, men min rädsla för att råka ut för samma sak som min pappa, att gå i konkurs och förlora hus och hem har skrämt mig så att jag inte vågat.

Också där har stora saker hänt inuti mig själv. Jag har vänt mina rädslotankar till raka motsatsen. I stället för att tänka att det som hände min pappa kan hända mig, tänker jag idag att det finns ingenting helst i världen som säger att det som hände min pappa kommer att hända mig. Kanske till och med att det är en fördel för mig idag, att jag kan vända det till en styrka, att eftersom jag vet hur det gick för min pappa, så kommer jag ibland att tänka till mer än en gång innan jag kastar mig in i något. Ta mig betänketid. Meditera. Följa mitt hjärta.

Jag följde mitt hjärta helt och hållet idag. Belöningen för det är att jag svävar fortfarande en bit ovanför marken. Det jublar inuti hela mig och jag känner fortfarande att jag vill ge mig ut på motorvägen, trycka foten på gaspedalen och bara skrika rakt ut i luften så hela världen hör det:

"YES!!! I did it!!!"

Idag dansade jag igång mig själv och dagen. Jag har haft perioder med yoga i mitt liv. Jag har haft morgnar när jag börjat med Qi-Gong. Andra perioder har jag startat dagen med att meditera. Just nu känner jag att mår så härligt gott av att dansa loss en stund på morgonen.

Jag blir så himla glad och får massor av energi och faktiskt, det bara bubblar fram saker som jag skulle vilja blogga om just nu i denna stund. Kreativiteten sprutar, skulle jag kunna säga.

Det finns så många underbara sätt att leva på som människa. Att väcka sin dag med. Jag tror att det finns minst ett sätt för varje människa. Huvudsaken är att man känner att man mår bra av det man gör. Inte bara för stunden, utan också efteråt.

Rörelse är glädje för mig! Dansa för sig själv, eller med någon annan, det är dessutom alldeles, alldeles gratis.

Jag är så full av glädje idag att det skuttar inuti mig! En gång i tiden var jag ett mycket skuttigt barn. Jag hoppade nästan hela min vakna tid, från morgon till kväll. Om jag inte var sjuk. Och jag var sällan sjuk. Däremot oftast väldigt, väldigt skuttig. Och glad.

Jag skuttade fram i skogen, på väg till skolan, i trädgården, på väg till en kompis, på väg till mormor och morfar. Vartän jag gick, ursäkta, skuttade menade jag så klart, så skuttade jag.

Ofta sjöng jag samtidigt som jag skuttade fram. Oftast påhittade sånger, jag sjöng ut det jag kände och tänkte och det jag såg. Samtidigt som jag skuttade.

Någon gång, kanske mycket långsamt, så slutade jag att skutta och sjunga hela dagarna. Jag blev stor.

Det var en mellanperiod. Då var jag tonåring. Jag dansade ibland tre gånger i veckan, det var bugg, modern dans, folkdans, gammaldans. Jag tror att jag hittade den skuttiga lilla ungen i mig när jag dansade. Ofta sjöng jag samtidigt som jag dansade också. Jag kände mig alltid så glad efteråt.

Idag skuttar jag om jag går på gympapass. Och om det händer något alldeles, alldeles speciellt roligt i mitt liv, då händer det att jag tar ett litet glädjeskutt, faktiskt. Även om det kan kännas i ryggen efteråt.

Dansa... kanske att det är ett sätt att hitta mitt barns glädjeskutt och fantasisånger i mig hela livet?

Dansa... det vill jag göra varje dag. Och sjunga!

Alldeles, alldeles gratis är det också. Fint för en smålänning.

Jag minns när jag satt på jobbet för många år sedan, då innan jag blev sjuk, och skrev och skrev och skrev dagarna i ända och brukade ibland tänka; "Kommer jag någon gång att få skriva mina EGNA ord?". Därför att mitt jobb var att till största delen skriva och redigera andras ord. Ibland andras ord och tankar med mina ord. Men det är inte samma sak. Inte samma sak som att skriva mina EGNA ord.

Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att klippa av alla hinder mellan det som drar fram genom min hjärna och det mina fingrar gör på tangentbordet. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att ta mina fingrar och händer till hjälp för att försöka beskriva de känslor, tankar och fantasier jag har inuti mig själv, i mitt innersta, min själ. Att skriva mina EGNA ord, det är för mig att få till direktkontakten mellan det som rör sig i min hjärna, mitt hjärta, min själ just då och det som hamnar på det vita pappret eller datorskärmen. Det som är det unika i just mig som människa, min upplevelse av livet, och det som varje människa har unikt inuti sig själv. Vi hittar olika sätt för att uttrycka oss på som människor. En del dansar. Andra bygger sig ett hus. Vissa målar tavlor. En annan skapar en trädgård. Jag använder mig allra helst av orden.

Det finns så många olika sätt att uttrycka sitt "jag" på. Mitt "jag" tror jag finns i min längtan och i mina drömmar. En gång satt jag där, dagarna i ända och längtade så starkt efter att få skriva mina EGNA ord. Idag gör jag det. Den drömmen lever jag. Men jag kunde aldrig drömma om att någon annan skulle vilja läsa det.

Tack, du som läste det jag skrev idag. Tack, för att du var nyfiken på mina känslor och tankar som jag hade idag. Tack, för att du delar med dig till mig så ofta med dina egna tankar, känslor och upplevelser från livet.

Tack, för att jag fick tiden i mitt liv att skriva mina egna ord, tack mina fingrar och händer för att ni finns och inte minst för att ni fungerar igen, att ni fick tillbaka förmågan att skriva. Tack, min lilla laptop för att du finns. Tack, Internet, för att du finns. Tack...

Idag känner jag en stor tacksamhet inne i mig själv över allt jag har och allt jag har fått. Det flödar över i mig. Och tack, allra, allra mest tack för tacksamheten. Därför att tacksamheten är vägen till glädjen!