Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Idag känns som en märklig Mors Dag för mig. Det är första gången i mitt liv som jag inte har någon mamma att åka och överraska med blommor.

Jag gick ut tidigt i morse i det våta gräset och plockade en bukett blommor från trädgården. Ställde dem i en vas intill fotot på mamma.

När yngsta dottern vaknat ska hon följa med mig och plantera rosa pelargoner på mammas grav.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig hur stark en människa kan vara.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att det finns något som man aldrig kan ta ifrån mig som människa vad som än händer; rätten att bestämma över mig själv och att sätta gränser för vad andra får göra med mig.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan starta om gång på gång på gång i livet. Lämna det trasiga och bygga nytt.

Tack, älskade mamma, för att du lärde mig att det verkligt viktiga i livet är de små vardagliga tingen och naturen, att det är där man hittar den stora glädjen och lyckan i livet.

Tack, älskade mamma, för att du älskade mig.

Tack, älskade mamma, för alla kakor och bullar du bakade till mig, för alla blommor du gav mig, alla pelargonsticklingar du drev upp åt mig.

Tack, älskade mamma, för att jag alltid kunde lita på dig när du var barnvakt åt det käraste jag har i mitt liv; mina barn.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan våga ta in det nya som sker i världen så länge man lever. Till det sista andetaget.

Tack, älskade mamma, för att du gjorde allt du kunde för att ge mig glädje din sista stund på jorden, trots att du var så svag då.

Tack, älskade mamma, för att du gav mig livet.

Jag älskar dig.

För evigt.

Vila i frid, mamma.

Kram/Anna-Karin <3

Det är så märkligt med den där lönnen precis bakom korset på mammas grav.

Jag slutar inte att förundras över den.

Tänk ... att den skulle dyka upp precis där?

Nästan som att min mamma hade planterat den i förväg.

Jag undrar hur länge den får stå kvar där.

Blommorna var så torra i krukan när jag kom till kyrkogården. Inte konstigt i 25 graders värme och solsken.

Nu till Mors Dag tänker jag plantera pelargoner på mammas grav. Det känns märkligt att för första gången i sitt liv inte ha en mamma att fira på Mors Dag, så som jag gjort förut i hela mitt liv, vartenda år.

Jag är glad att jag har en grav att gå till. Där pratar jag med mamma en stund. Blundar och känner som att vi är nära varandra ett tag. Jag lyssnar efter hennes röst. Fast än har jag inte hört något från henne. Mer än lönnen då, kanske. Vem vet ...

När jag lämnar graven viskar jag "Vi ses, mamma". För jag kan inte tänka mig att vi aldrig mer kommer att se in i varandras ögon igen, hon och jag.

Det stora trädet mamma vilar under är nu en blommande lind.

Vackrare kan det inte vara.

Tack ...

Jag älskar min trädgård!

Trots att den ofta inte alls gör som jag vill. Trots att den väljer sitt eget sätt att växa på. Självständigt, utanför min kontroll.

Jag älskar min trädgård!

Trots ogräset. Ibland till och med tack vare ogräset. Som den första gången min igenväxta rabatt var full av vita hundkexliknande blommor som inte alls kom från hundkex utan från det ökända ogräset kirskål. Och jag undrade över, vad det var för vackra, nya blommor som dykt upp i min trädgård. Som lyste upp mörkret i den undangömda, glömda delen av min trädgård.

Jag älskar min trädgård!

Trots att den alltid har ställen och hål där något inte känns i balans. Hål som behöver fyllas med något. En ny blomma. Eller en blomma i en helt annan färg. Eller kanske med jord så att jag inte hela tiden går ned mig och snavar i den där gropen.

Jag älskar min trädgård!

Trots att jag inte vet om min trädgård älskar mig tillbaka. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att fråga min trädgård "Älskar du mig?". Vi har inte alls den sortens relation, jag och min trädgård.

Kärlek, så märkligt. Ge och ta, sägs det. Kärlek, så märkligt. Till så många. Till så mycket. Till mig själv. Så mycket som jag älskar. Djuren, min trädgård, nära och kära, musiken och orden inte minst. Att skriva.

Tänk om jag slutade fundera över om de människor jag älskar, älskar mig tillbaka? Tänk ... om jag älskade människor och mig själv på samma sätt som jag älskar min trädgård? Släppte dem fria. Älskade dem trots "ogräset", trots håligheterna, trots det icke perfekta, det ofulländade?

Tänk ... om att älska är att aldrig fråga "Älskar du mig?".

Tänk ... om att älska är just att älska.

Och att älska är allt.

Vända mörker till ljus. Är det kanske det vi försöker just nu, i adventstider, med alla tända elljusstakar i fönstren? Alla ljusslingor som träs över träd och buskar i parker och trädgårdar och tänds. Hela hus som kläs in i kulörta blinkande lyktor så att de mer blir en trafikfara än hus.

Det första levande ljuset som vi är så många som tänder i adventsljusstaken idag. Antingen vi gör det av kristen tradition eller av något annat skäl. Kanske "bara" av gammal vana.

Vända mörker till ljus ...

Jag minns när jag började blogga här på Passagen att det var ett sätt för mig att försöka vända mörkret inuti mig till ljus. Jag ville se om mitt mörker därinne skulle ge vika om jag mitt i vintern la in bilder på vackra blommor, solstrålar, maskrosor, glittrande hav, glada ansikten, ljusa tankar, ord med tacksamhet som fick mig att känna glädje.

Till min egen förvåning hjälpte det. Jag mådde bättre inuti mig. Mitt mörker försvann allt mer, dag för dag. Genom det som först var en liten strimma av ljus genom en smal gång, spred sig ljuset och blev ett helt rum badande i ljus.

Ljuset vinner över mörkret.

Natten viker för dagen.

Hoppas ...

Tänd ljus.

Dela värmen.

Älska ...

Det är advent.

Det tar att kämpa. Det tar på både själen och kroppen.

Jag har kämpat så länge nu. Kämpat för att skaffa mig utbildning, jobb, ekonomisk trygghet, ett hem, en familj, bli en helt vanlig Svensson.

Jag har kämpat för att få tillbaka min hälsa.

Jag är så trött på att kämpa.

Det finns bara en väg bort från kampen; kärleken.

Välja bort vapnen, försvarsmekanismerna inuti mig, rädslan och i stället börja ... älska.

Älska mig med allt jag är, ont som gott, älska min katt, älska naturen där ute som var rimfrostigt vit denna november morgon, älska solen som får frosten att gnistra och får den att smälta, älska musiken som ger mig känslor, älska orden som kommer från mitt hjärta.

Älska mina fiender, de som vill trycka ned mig till botten igen när jag försöker resa mig, älska dem för att de förstår inte vad de gör, älska den sura handläggaren som säkert har något problem i sig själv, älska den som ryter mot mig för att inte han kan stå emot den aggressivitet han känner inuti sig för något som jag inte känner till.

Älska ... älska ...  älska ...

Jag väljer kärleken.

Igen.

Kraft.

Så lätt det blir att leva när jag i stället för att tänka "bra" eller "dåligt" om människor eller saker, tänker att vi/det är "olika". Den tanken har grott i mig ett tag nu.

Det påminner om mindfullness, konsten att vara medvetet närvarande. När jag fick öva mig i den konsten innebar det att jag i stället för att se mig omkring och tänka "där går en gubbe, vad han ser sur ut", "där är en bil, så rostig den var", "så smutsigt det är här i badrummet, jag behöver städa", så kunde jag tänka så här:

1. Där går en gubbe.

2. Där är en bil.

3. Här är badrummet.

När jag slutar att värdera saker och människor utan i stället konstaterar att de är så som de är, känner jag en vila i hela mig. Jag känner att jag blir mer fokuserad. Jag blir också medveten om hur mycket känslor och värderingar jag faktiskt lägger in i mina tankar. Det är säkert vanligt att man gör det som människa. Men det är också väldigt fint att kunna låta bli att göra det ibland. Det är respekt och det är ödmjukhet att låta människor och saker få vara precis som de är och känna att det är OK.

Att också tillåta mig själv att få vara precis som jag är, utan att värdera mig själv som "bra" eller "dålig", "smal" eller "tjock". Det räcker faktiskt att jag är. Som att det inte skulle vara stort nog, just att vara.

För vem kan egentligen säga vad eller vem som är "bra" eller "dålig"? Egentligen handlar det väl om att allt och alla bara är  "olika". Och ibland också lika.

 

Tänk att det ska göra så ont att skiljas åt, att säga hejdå. Idag skjutsade vi äldsta dottern till Borås, till hennes lägenhet. Vart har sommaren tagit vägen? Den har gått så fort, vi skulle ju göra så mycket tillsammans, jag och dottern.

Det mesta av det vi tänkte göra gjorde vi också. Det jag minns starkast är vår resa tillsammans till Stockholm. Bara hon och jag. Dagen på Skansen som avslutades med Allsången och Håkan Hellström på scen. När vi åt blåbärspajen med den himmelska vaniljsåsen i Gamla Stan. Att åka med Djurgårdsfärjan, besöka Fotografiska och att åka buss tillsammans. Samtalen, skratten, upplevelserna, kramarna ...

Vi bjöd dottern på middag på Jensens Böfhus i Borås idag innan vi åkte hem igen. Det var både gott och prisvärt, tycker jag. Jag åt kycklingfilé, råstekt potatis och en fräsch och god stor salladsbuffé. Vi åt en smaskig chokladmousse till efterrätt. Se bilden! Så här glad blir jag av att äta chokladmousse med vispgrädde! Jag kanske skulle äta chokladmousse lite oftare?

Vi kramades länge, jag och dottern, innan vi sa hejdå. Vi ses om tre veckor igen. Då ska vi hjälpa henne att flytta till den nya lägenheten.

Så fort man vänjer sig vid att ha båda ungarna hemma igen. Så tyst det blir när inte båda är där. Men jag vänjer mig igen, det vet jag. Fast omställningarna känns djupt inuti. Jag var nära att ropa "Hej Isabelle!" så fort jag kom innanför dörren här hemma. Som tur var mötte katten mig i alla fall.

Jag älskar mina ungar så mycket, de är det finaste jag fått i mitt liv.
 

Jag äter tidig frukost och ser att den rosa franska rosenpelargonens rostfärgade blad blir allt färre och de friskt gröna allt fler. Innan vi åkte på semester planterade jag om den vackra blomman. Jag ville ge den en chans till. Inte visste jag vad de rostfärgade bladen berodde på. Var det brännskador? Virus? Rostangrepp? Ohyra? Näringsbrist?

Större kruka. Ny jord. Vattna. Iväg på semester.

Hemma igen ser jag redan flera friska gröna blad på pelargonen. De blir fler och fler för varje dag som går. Jag börjar nypa bort de rostfärgade. Känner mig glad att jag bestämde mig för att ge blomman en chans till i stället för att kasta bort den direkt.

Jag kan inte låta bli att fundera över likheten mellan att vårda en blomma och att göra detsamma för en människa. Miljön jag skapar för både rosenpelargoner och människor runt omkring mig betyder något. Små saker kan göra stor skillnad. Vänliga ord, leenden och omtanke är bästa näringen för människor.

Själv får jag glädjen att se det som vissnat blomstra. Detta gäller inte bara andra utan också mig själv som människa. Jag kan få mig själv att blomstra genom att ta hand om mig. Ge mig själv glädje. Där får jag kraft att sedan ge till andra.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Stoppa ned den i en påse. Fylla påsen med rosenröda solnedgångar, blommande dikesrenar, regnbågar, sommarregn, citronfjärilar och gröna träd.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Ljumma, ljusa morgnar och kvällar. Promenader i shorts. Slappa stunder i Baden-Baden. Ligga-på-rygg- och titta-på-moln-stunder på filt i gräset. Hängmatta.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Varma stenplattor på uteplatsen. Bara fötter. Tunna kläder. Solhatt och solglasögon. Fågelbad, igelkottar och humlor. Daggkåpa. Rosenskära. Blåeld. Fingerborgsblomma.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren..

Picknickar. Spontana utflykter. Äventyr precis runt knuten. Liv överallt. Varm sand mellan tårna. Dopp i sjö och hav. Tångdoft. Doft av sjö. Sommarnätter.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Glass på glass. Jordgubbar, smultron. Vinbär och körsbär. Måsarnas skrik. Lärkans drill. Lommens rop i sena sommarkvällen. Kanotfärd i månsken.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Släppa den fri när det blir vinter.

Nalle Puh och Nasse sitter på en klippa med utsikt över havet. Plötsligt vänder sig Nasse och ser in i ögonen på Puh och börjar gråta.

Puh ger honom en varm kram och håller hans tass i sin tass.

Så frågar Nasse, "Kommer du alltid att älska mig, Puh?"

Puh fäller en liten tår i havet, och säger: "Nasse, den dagen du hittar den tåren igen, då ska jag sluta älska dig".

Hundratals anhöriga väntade på skolgården med paraplyer, blommor och studentplakat och i de höga fönstren stod, hängde och spanade vitklädda unga vuxna med studentmössor förväntansfullt ut på alla oss där nere. Precis när den första klassen skulle springa ut, upphörde regnet.

Det var trångt. Men jag kan trängas. Jag är en baddare på att tränga mig fram utan att störa någon annan eller stöta till någon annan om jag verkligen vill fram i en tät klunga av människor. Inget i världen kan stoppa mig att ta mig fram dit jag vill om jag verkligen vill och den här dagen ville jag stå där framme för att vara nära min dotter när hon sprang ut som nybakad student.

Jag kände som att mitt bröst skulle sprängas, det var så fullt av känslor. Jag såg mig själv som en av dem där i fönstret. För länge, länge sedan. Full av förväntan, full av planer, drömmar... Sökande efter min släkt som inte kom i tid den gången. Minns att jag fick se mannen som sedan blev min make, där ute på skolgården, väntande  med en röd ros till mig.

Jag kände... en sådan stolthet över det min dotter och, faktiskt, också jag tagit oss igenom de här skolåren. Alla sega morgnar, när jag ibland fått rycka ut som chaufför för att hon missat bussen. Alla de gånger jag åkt in särskilt till skolan med något som hon glömt. Alla de gånger... som ibland kändes så jobbiga och samtidigt som det allra mest värdefulla jag kunde göra i mitt liv just då. Finnas där för henne, när hon kallade på mig.

Den här morgonen var det den allra sista morgonen jag körde henne till hennes skola. Ett kapitel i mitt och hennes liv är avslutat. Nu börjar ett annat kapitel. Liv är rörelse. Rörelse är liv.

Jag kände som att mitt bröst skulle sprängas, där på skolgården... och det enda som fanns till sist att göra var att ge efter. Tårarna föll och blandade sig med regnet, först smärtsamt, sedan allt lättare föll de nedför mina kinder. Tänk att kärlek kan göra så ont...

Tänk att jag fick leva idag också. Tack att jag fick vara med, tack att jag fick se henne springa ut där bland alla de andra studenterna, se hennes lyckliga ögon, krama henne hårt och länge och fira henne med familjen, släkt och vänner.

Tack för en dag att spara i mitt hjärta för evigt.



 

Det är mycket känslor i mig idag.

Jag skjutsade in dottern halv sex i morse till champagnefrukost och fotografering.

Hon och hennes kompisar var så fina i sina vita klänningar, brunbrända ben, förväntansfulla ögon och studentmössorna som grädden på moset.

Många minnen far genom mig, många känslor.

Jag minns första skoldagen. De tuffa åren på högstadiet. Hur de kämpat, tonåringarna, kämpat för att växa och mogna till de underbara, vackra, kloka och ivriga, levande människor de är idag när de springer ut på skolgården.

Jag önskar dem alla allt det bästa i världen. Jag önskar dem alla att de ska hitta sin väg i livet, sin väg mot sina drömmar, sina mål.

Idag blir en fantastisk dag, full av sjungande, visslande, tutande, skrattande, dansande, jublande tonåringar i vita klänningar, mörka kostymer och vita studentmössor på huvudet och i sina viftande händer!

Det är riktigt skönt att det är svalare därute. Borden här hemma är färdigdukade.

Jag ska ge min dotter det här talet idag, kanske det finaste talet man kan ge till en student, tycker jag.

Solkräm.

Jag tittar förvånat upp.

Jo, det är så.

BÅDA mina döttrar kommer gående efter varandra i rummet här hemma.

Småförkylda och lite griniga båda två.

De vackraste i världen för mig.

Hur har de kunnat bli så stora?

Det känns ovant att ha dem hemma båda två samtidigt.

Lycka!

Idag är det Mors Dag. För mig har det alltid varit en dag som jag vill fira. Jag har firat min mamma så länge jag kan minnas och jag ska fira henne idag också.

Fast det där är olika. Kanske beroende på vad man fostrats in i själv. Min make har inte alls några traditioner av att fira vare sig Mors eller Fars dag eller så många andra dagar heller. Så jag har inte blivit firad på samma sätt som min mamma blivit. Ibland av mina barn men inte självklart. Barn härmar ju, i alla fall så länge de är små. Så, om inte pappa firar mamma, hur ska de då lära sig att fira Mors Dag? Man kan inte begära att få bli firad. Bara önska det.

Jag önskar att få bli firad på Mors Dag, för jag tycker om att fira olika dagar. Jag tycker att man ska fira i livet så fort man bara kan fira. Fira är för mig att överraska, att ge glädje på något sätt åt en annan människa, det behöver inte handla om att köpa något. Det kan lika gärna vara att ge en kram eller att säga eller skriva något fint till den man vill fira. För rätt som det är så sitter man på akuten och någon är allvarligt sjuk eller rätt som det är så är någon man älskar borta för evigt.

Jag tycker att man allra helst ska fira de man älskar varje dag, så länge man har varandra. Men det där är olika. Vi människor är olika. Och ändå lika. Och inget är mera rätt eller fel än något annat, bara olika. Ibland har jag unnat mig något själv på Mors Dag. Något extra. Och tänkt på de mest gyllene ögonblicken i mitt liv av dem alla; de två gånger jag fick uppleva att bli mamma, större kan inte livet bli för mig, aldrig någonsin, som det känns idag.

Jag vaknade halv fem idag och gick upp. Morgonljuset väcker mig. Tvättmaskinen snurrar redan där nere. Annars är allt så tyst, så tyst, förutom en liten talgoxe som sjunger i skogslönnen. Svartvita flugsnapparen Snappe har inte bara hittat en hona utan också fått ungar nyligen. Det småkvittrar och piper från holken i lönnen hela dagarna. Fågelmamman och fågelpappan flyger fram och tillbaka för att mata de små ungarna. Just nu har jag en talgoxe som sitter på fönsterblecket och kikar in på mig. Hej på dig, så fin du är! Och där flög han igen, han har kanske också små ungar någonstans.

Det har varit kallt men det är visst värme på gång igen, såg jag på nätet. Jag har beställt smaskig chokladgräddtårta till studentkalaset på Café Mange i Norrahammar och det följde med tio pistagebullar till varje tårta. På köpet som det heter.