Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Nu har jag varit på vårdcentralen och sköljt mitt onda öra två gånger för att få ut vaxproppen. Fast den är kvar i alla fall.

Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.

Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.

Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning. Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.

Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?

Jag får skylla på hettan idag.

Värmeslag, kanske.

Jag kände lust för ett spontanköp igår. Blev först glad att jag kände lust för något igen. Fast insåg idag att jag inte har råd med köpet.

Just nu har jag noll kronor i inkomst eftersom min sjukersättning gått ut igen. Jag tar av mina besparingar till mat och tvättmedel och annat. Igen.

Undrar hur länge de ska räcka, besparingarna? De blir allt mindre för varje gång som jag blir av med ersättningen och får vänta på pengar igen.

Jag är tacksam att jag fortfarande har besparingar. Att jag alltid varit sparsam och sparat ihop pengar först innan jag handlat något.

Fast ska besparingar behöva krympa för att man blir sjuk?

Vill vi ha det så i Sverige? Det är frågan.

Jag hade i alla fall roligt så länge jag drömde om det jag ville köpa mig.

"Ibland är en dröm det finaste man har", som Håkan Hellström sjunger.

 

Egentligen tycker jag inte om att ha på mig solglasögon. Jag tycker att färgerna på blommorna, träden och fjärilarna inte blir desamma som utan solglasögon, inte lika intensiva.

Fast när jag nu har fått ögoninflammation i båda ögonen förutom allt annat just nu, så känns det skönt att ha på sig solglasögon.

Solglasögon döljer också tårarna som lyckas tränga sig fram, ibland, fast solen lyser.

När jag ser något som påminner om mamma. Som en pelargon.

Eller när jag tänker tanken att mamma aldrig mer kommer att sitta intill mig där i bilen och säga åt mig att "Kör nu försiktigt, Anna-Karin". Och att jag aldrig mer kommer att svara tillbaka till henne att; "Ja, men, mamma, det vet du ju att jag gör. Jag kör alltid försiktigt, ju".

Jag är hudlös. Igen. Det finns inget skyddande filter mellan mig och världen. Det där utanför tränger rakt in i mig med sådan kraft att jag är nära att falla omkull ... om inte det var för mina solglasögon.

Ett tätt blommande vitt päronträd räcker för att mina ögon tåras. En doftviol ... maskrosorna.

Detta överflöd i naturen nu. Denna explosion av färger, nyanser, skiftningar.

Blommande kastanj sida vid sida om äppelträd fulla av rosa knoppar ...

Jag tappar andan.

Står där, förundrad.

Mirakel ... ordet mirakel känns futtigt.

Det finns inte ord för det som sker därute just nu.

Paradiset?

Kanske ...

Inuti:

Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.

Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?

Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...

Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen.

Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...

Igår bestämde jag det.

Idag börjar jag leva efter det.

Idag börjar mitt liv. Det nya.

Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.

Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen.

Solglasögon kan vara bra att bära. I början.

Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.

Därute väntar världen. Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.

Paradiset finns här på jorden.

Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.



Utanför:

Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.

Körsbärsträdet nyutslaget.

Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga.

Vinden far genom löven. Grenar vajar.

I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...

Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.

Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.

Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.

Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...

På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.

På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.

Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.


 

(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)

Det finns de som har det så mycket sämre än vad jag har det.

Missa inte att lyssna på den här länken,

"Vissa har saker, andra inte", om hur det kan vara att vara barn till en utförsäkrad mamma som tidigare jobbade inom barnomsorgen. 

Här är det barnens röster som får tala om hur de uppfattar sina liv i Sverige idag. Det är en berättelse om att sova på madrasser för att man inte har råd till en säng. Om svårigheten att få tag i en bostad när man är utförsäkrad. Om att vara barn och känna oro för familjens ekonomi. Om att tvingas bli vuxen och känna vuxenansvar fast att man bara är ett barn. Med mera.

Enligt Rädda Barnens rapport fortsätter barnfattigdomen att öka i Sverige.

Stoppa utförsäkringarna NU, säger jag.

När jag hör barnen berätta om sina liv, påminns jag starkt om hur det var en gång för mig själv när jag var liten. Den där ständiga klumpen och oron i magen för att vi inte skulle ha pengar till mat. Den där viljan och längtan efter att göra min mamma glad, kunna hjälpa henne på något sätt. Alltid var det henne som jag köpte något till först om jag kunde. För jag såg att hon aldrig unnade något till sig själv, hon hade inte råd att unna sig något.

Jag minns det tomma kylskåpet ibland. Hur jag åt så mycket som möjligt under skollunchen för att jag var så hungrig. Hur god jag tyckte att potatisen i skolan var, fast mina kompisar ratade den för att de tyckte att den var vattnig. Jag minns sportloven och påskloven när mina kompisar åkte iväg med sina familjer. Och jag var ensam kvar i stan. Besökte muséer, bibliotek, läste böcker, promenerade i naturen. Gjorde det som inte kostade några pengar. Det gav mig mycket som människa, trots allt. Fast jag kände mig ofta utanför, inte som de andra barnen. Den känslan följer med mig fortfarande som vuxen. Den stör mig inte längre. Fast den finns där.

Jag minns när vi hade så lite pengar till mat och min mamma blev så glad för att hon mitt i sommaren hittade rester från dopp i grytan i frysen. Jag minns hur vi doppade i grytan mitt i sommaren. Hur vi köpte massor av apelsiner och nästan åt bara det, när de var billiga. Jag minns hur glada vi blev när affären där vi handlade sålde bränt bröd billigt så att vi kunde köpa hem det.

Jag minns att vi brukade köpa varsitt färdiggrillat revbensspjäll när mamma fått pengar från socialen. Då var det fest, då satt vi tillsammans och åt revbensspjäll. Och jag kan lova att jag gnagde på det tills det inte fanns en enda smula kött kvar på det.

Aldrig kunde jag tro att jag många år senare som vuxen skulle få höra barn berätta om en liknande barndom som den jag själv hade en period i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få läsa att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Fast så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Enligt Rädda Barnens senaste rapport.



 

Precis på väg över den färgglada, nyinköpta, för mig dyra, hemvävda trasmattan tappade jag skålen med salladsdressingen. Jag skrek ilsket till. Förgrymmat också. Så glad som jag var över trasmattan.

Jag hade sparat länge för att kunna köpa den. Gått till affären och tittat på den flera gånger och strukit över den med mina händer. Drömt om hur vacker den skulle vara i sovrummet, med alla sina klara färger i rött, gult, grönt, blått. De jämna, flätade fransarna. Känt på tyngden i mattan.

"Den är unik", sa försäljerskan. "Jag väver bara en enda matta av varje sort."

Nu låg den där, på mitt golv, trasmattan. Med en stor kletig sörja fet salladsdressing på sig.

Som jag slet med fläcken den kvällen. Ja, klockan hade gått över till nästa dag, till söndag, innan jag skrubbat så mycket jag orkat för att få bort dressingen som sög sig allt längre in i tyget.

På söndagen tvättade jag mattan. Trots att jag hoppades så var fläcken kvar där också efter tvätten. En stor, rund fettfläck, kanske 40 cm i diameter. Jag kände mig sur och irriterad hela dagen.

Det blev måndag morgon och jag åkte till jobbet som vanligt. Kring tiotiden fick jag ett telefonsamtal. En älskads röst sa till mig "Kan du komma hem? Min pappa är död".

Jag slängde mig på cykeln med tusen frågor i mitt huvud och hjärtat i halsgropen. Vad hade hänt?

Min blivande svärfar hade hängt sig i garaget den måndag morgonen. Drygt ett dygn efter att jag tappat skålen med salladsdressing på den nyinköpta, färgglada trasmattan.

I en sekund förändrades livet för mig och så många runt omkring. Varje gång jag såg den färgglada trasmattan med sin fläck, fick den mig att tänka på den där måndagen som gav så många människor sorg så lång tid. Det där traumat som väckte så många frågor i så många människor.

Ibland var jag på väg att slänga trasmattan. Det var nära att jag gjorde det.

Men något hände med mig genom de två händelserna; fläcken på mattan och min blivande svärfars självmord den måndag morgonen. Något hände mycket djupt inne i mig när det gällde proportionerna i livet. Något hände djupt inom mig när det gällde mina tankar.

Efterhand började jag tycka om den färgglada trasmattan igen. På ett nytt sätt. Inte för alla färgerna eller tyngden i den, hantverket. Utan för fläckens skull. Den där eländiga fläcken som jag varit så frustrerad över; jag tyckte om den. Jag kunde titta på den och tänka "Vad gör jag med mitt liv just denna dag? Vad tycker jag är viktigt i mitt liv idag? Var lägger jag min energi idag".

Det var så lätt nu att välja bort det obetydliga. Jag såg så klart vad som var det verkligt viktiga för mig i mitt liv. Jag kunde rent av spegla mig i flottfläcken och klart se vad jag ville med mitt liv.

Jag ville människor före prylar. Jag ville liv före död. Jag ville glädje före ilska. Jag ville tacksamhet före avundsjuka. Jag ville leva i nuet före att oroa mig för framtiden.

Trasmattan blev min "bönematta".

Jag drömde om trasmattan inatt.

Fläcken.

Fast det är 30 år sedan jag tappade salladsdressingen på mattan.

När jag kramar min dotter på Landvetter som precis kommit hem från sin semester i Turkiet, viskar hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka". Jag kramar min älskade dotter länge, länge. Medan Stefan Livs anhöriga, och också många andra anhöriga till de omkomna i den tragiska flygplansolyckan igår, aldrig mer får krama sina älskade.

Jag minns alla de gånger jag sett Stefan Liv, den unge ishockeymålvakten som vi jönköpingsbor känner sådan stolthet över. Stefan Liv som bjudit mig och så många andra på så mycket spänning, så mycket glädje, så mycket lättnad varje gång han höll nollan i matcherna. Varje gång vi såg guldhjälmen på hans huvud. Hans alldeles egen påhittade isdans efter matcherna. Charmen, lugnet, tålamodet med journalisternas frågor. Svetten i hans panna efter en match. Stefan Liv, ett av Jönköpings ansikten utåt. Älskad och beundrad inte bara för den målvakt han var utan också för sin personlighet. Sin ödmjukhet, humorn och hans generösa sätt att vara.

Jag minns de gånger jag såg Stefan Liv på gatorna i Jönköping och på Mackmakeriet på Smedjegatan tillsammans med sina vänner och lagkamrater. Jag minns när jag mötte honom på Klostergatan strax innan han skulle resa till Ryssland. Han kom gående i riktning mot Torpaplan med sitt barn i sittkärra. Jag minns att jag tänkte hur liten han såg ut, utan alla de där målvaktskläderna på sig. Han såg lycklig ut där han gick med sitt barn i sittkärran. Lugn, trygg. Som vilken småbarnspappa som helst. Fast han var också en proffsmålvakt i ishockey på väg mot nya utmaningar i Ryssland.

Nu är Stefan Livs karriär slut. Över Jönköping vilade sorgen tung igår kväll. Min tonåring, hennes kille och deras kompisar ville till Kinnarps Arena för att tända ljus. Jag körde dem dit medan man tog prover på min mamma på sjukhuset dit hon fått åka in hastigt samma kväll.

Där var många unga människor kring Kinnarps Arena, blandat med alla andra åldrar. En del hade HV-tröjor på sig. Jag såg också människor i Frölundatröjor och Färjestadströjor tända ljus för Stefan Liv. Sorg förenar människor. "Han hälsade alltid". "Han var så mycket mer än en ishockeymålvakt". "Jag kan inte fatta att han är död". "Jönköping blir så tomt utan Stefan Liv". "Stackars hans familj". Människorna kring ljusen viskade. Men de allra flesta stod där tysta. Några snyftade. Många unga pojkar, tonårskillar, stod där, framför bilden på Stefan Liv, och snyftade. En idol och förebild har lämnat oss alldeles för tidigt.

Jag kommer alltid att minnas stunderna med dig, Stefan Liv, som målvakt i HV71. Jag kommer att minnas den intensiva spänningen i matcherna. Jag kommer att minnas jublen när du, Stefan Liv, höll nollan match efter match. Jag kommer att se dig framför mig i guldhjälm för evigt. Jag kommer att minnas den där gången du och ditt lag tagit hem guldet och vi fick höra dig berätta så öppenhjärtligt och till och med sjunga för oss alla som kommit till det sprängfyllda Hovrättstorget för att hylla dig och de andra spelarna. Jag kommer att minnas när jag hämtade min överlyckliga dotter som väntat på dig i timmar efter matchen i Kinnarps Arena och fått sin tröja signerad av dig och av laget. Tröjan hänger fortfarande på väggen i hennes rum, som en tavla. Jag kommer att minnas småbarnspappan jag mötte där på gatan, på väg mot Ryssland för nya utmaningar. Jag kommer att minnas dig, Stefan Liv. Tack för allt du gav oss under din stund på jorden.

För mig bär du för alltid en guldhjälm på ditt huvud. Vila i frid, Stefan Liv.

Jag är på mini-semester i Danmark när nyheten når mig om bomben i Oslo och dödsskotten på de många unga människorna i Norge. Mitt i semesteridyllen där jag befinner mig, med korsvirkeshus, stockrosor, fiskebåtar och wienerbröd med choklad i, sveper traumat över mig genom TV-rutan. Jag kan inte skydda mig. Jag vill det inte heller. Jag vill möta mina känslor. Jag vill känna empati, medlidande, känna tårarna falla när jag hör de unga vitttnena från ön berätta om upplevelser som ingen människa skulle behöva vara med om. Jag vill känna allt det jag känner. Därför att det är att vara en levande människa; att kunna känna. Även om det smärtar.

Det är när vi inte längre känner något för en annan människa, det är när vi slutar vara medmänniskor till varandra som ondskan kan växa sig stark inom oss. Det är när vi lever i en kall värld där det handlar om att sköta sig själv och strunta i andra som ondskan kan växa sig allt starkare.

Motgiftet mot ondskan i Norge som vi sett genom TV-rutan, eller i värsta fall i verkligheten, tror jag heter öppenhet, demokrati, kärlek, medmänsklighet, solidaritet, samtal. Mod att våga visa att vi aldrig accepterar rasism, diskriminering eller kränkningar av något slag, antingen den visar sig i en massaker, i ett samtal vid kaffebordet på lunchrasten eller i cyberrymden.

Motgiftet mot ondskan tror jag handlar om att skapa ett samhälle där vi tillåter oss själva och varandra att vara människor. Att få vara svaga likväl som starka. Att få vara älskade och känna oss behövda som de människor vi är.

En människa som känner sig älskad, behövd och trygg utför ingen massaker. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg älskar i stället för att hata. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg känner nyfikenhet i stället för rädsla och hat inför det som kan verka främmande.

Jag önskar att det ofattbara traumat som hänt i Norge kommer att leda till att vi alla öppnar våra ögon och ser klart vad de högerextremistiska vindarna som dragit fram alltför länge och vuxit sig alltför starka kan leda till. Jag önskar att det som hänt i Norge får många av oss att öppet våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Utan att för den skull själva känna hat. Jag önskar att det som hänt i Norge får oss att växa som människor och göra oss modiga och starka. Även om det i stunden kan få oss att känna oss svaga.

Jag  önskar frid, kärlek och mod till världen.

 

Jag har massor av goda svarta vinbär i min trädgård just nu. När jag stått där och smaskat en stund går jag till körsbärsträdet och äter några körsbär. Jag känner mig rik.

Just då hugger det till i mitt hjärta. Jag känner oro för att jag är utförsäkrad. Jag vill inte lämna fler hem ofrivilligt än jag redan gjort i mitt liv.

Jag fick lämna mitt hem som barn när pappa gjorde konkurs. Jag blev vräkt som barn. Jag var fosterbarn ett antal år i mitt liv. Levde vissa år som barn i kappsäck. Vandrade mellan det hem där min lilla familj skulle börja om på nytt, utan pappa, och mitt fosterhem.

När min lilla familj äntligen fått ro några år i ett nytt hem, en lägenhet i ett hus, blev vi uppsagda där för att huset som ägdes av släktingars företag skulle säljas.

Jag vägrar att lämna fler hem ofrivilligt i mitt liv. Över min döda kropp.

Ska jag lämna mitt hem ska det vara för att jag VILL göra det.

Inte för att jag måste.

Mamma satt i den syrenlila småblommiga sjukhusrocken mitt emot mig och sa "Du förstår, i tisdags, då hade jag bett hemtjänsten att gå till bageriet för att köpa det där goda brödet som jag gillar. Och så kom den lilla flickan från hemtjänsten tillbaka och berättade att hon hade fått beställa brödet för det var slut. Hon ville att jag skulle hämta det själv senare samma dag. Så på eftermiddagen tog jag rollatorn och gav mig iväg fast att det var så varmt och kvavt i luften."

Mamma log i stolen där hon satt och fiskmåsarna flög högre än sjukhustaken, de skränade fast det var ett vackert skränande. Himlen var blå, allt var så somrigt och jag hade fortfarande svårt att fatta att mamma var på sjukhuset och fick blod nu igen.

"När jag kom till blomsteraffären" fortsatte mamma, "kände jag att jag blev så trött, så trött. Det var som att benen inte ville bära mig. Så jag gick in och satte mig på en stol där. Då kom han som har blomsteraffären fram till mig och frågade om jag ville ha ett glas vatten att dricka. Och så hämtade han det till mig och jag drack. Sedan frågade han mig vart jag skulle, vart jag var på väg. Han är så trevlig, affärsinnehavaren, han har alltid varit så vänlig när jag varit där och handlat blommor. Jag berättade att jag skulle hämta ett bröd på bageriet som var beställt till mig. Då sa han  "Det kan jag hämta åt dig, bara flickorna jag har anställda kommer snart efter sin rast så ska jag fixa det."

"Sedan, om en stund, när de andra som jobbade var på plats igen, gick mannen som har blomsteraffären och hämtade brödet åt mig på bageriet, fortsatte mamma, medan jag satt kvar och vilade mig bland alla de vackra blommorna i hans affär. "Jag hade köpt en liten mjuk nalle i blomsteraffären och mannen la nallen högst upp ovanpå de doftande, nybakta, varma bröden när han gav mig påsen."

"Han frågade mig hur jag mådde. Om jag vile så kunde han följa mig hem. Men då sa jag till honom att tack, men jag klarar mig. Blir jag för trött så finns det alltid någon människa på trottoaren här i staden som hjälper mig, det vet jag. Då log han mot mig och jag log mot honom och så öppnade han dörren åt mig så att jag kunde gå ut och gå hem igen."

"Jag var så trött när jag kom hem efter promenaden" sa mamma. "Nallen sattte jag på min gamla, stora bibel, såg du honom, förresten, nallen, när du var hemma hos mig och packade ihop mina saker som jag skulle ha med till sjukhuset?"

"Jo" svarade jag och log. "Jag såg den lilla mjuka nallen som satt på din stora bibel och jag förstod att du hade köpt dig den någonstans."

"Ja", sa mamma. "Den var så liten, så söt och mjuk och jag ville ha med mig ett fint minne hem från blomsteraffären. En snällare människa än han som jobbar där, det får man leta efter."

Idag är det Vita dagen. Det är en manifestation på FB för de utsatta barnen. Cirka 100.000 personer har sagt att  de kommer att delta. Det man behöver göra för att delta är att tända ett ljus i sitt fönster eller bära ett vitt klädesplagg.

Barnfattigdomen i Sverige har ökat de senaste åren. Den fortsätter tyvärr att öka. Detta innebär samtidigt att gruppen utsatta barn i Sverige ökar.

En ny grupp utsatta barn i Sverige är de utförsäkrades barn.

Idag ska jag både tända ljus och bära vita klädesplagg.

Här i min blogg finns en länk till föreningen Maskrosbarn. I den föreningen finns många utsatta barn. Det är inte dyrt att bli medlem där. Jag är medlem och beundrar de människor som engagerar sig där och gör ett så viktigt arbete för de här barnen. Bara att den här sidan finns på nätet är värd guld för de utsatta barnen. Tänk om det funnits en sådan sida när jag själv en gång var ett utsatt barn? Där jag hade kunnat skriva av mig, få kontakt med andra barn som hade det som jag och också få kontakt med vuxna för att få stöd till att förstå att jag som barn själv inte hade någon som helst skuld i hur vår familj hade det. Det gör mig glad att det finns sådana här möjligheter idag år 2011.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag också skulle kunna göra något mer för de här barnen. De är ofta osynliga, tysta små barn som drar sig undan. Var vaksam på de barn som finns i din omgivning. Ett utsatt barn kan finnas där man minst anar det. Alla barn är alla vuxnas barn, tycker jag. Alldeles särskilt de utsatta barnen.

 

Efter mer än tio år som sjukskriven skulle jag på möte hos Arbetsförmedlingen för två år sedan och möta min handläggare där från Försäkringskassan. Jag skulle dit för att vara med i ett projekt som jag själv fått kämpa mig till att vara med i. Ett projekt som, kanske, skulle kunna göra så att jag fick chansen att hamna i någon form av arbete igen med den kraft jag har. Jag hade själv kontaktat min handläggare på FK när jag läst om projektet i lokaltidningen. Min handläggare visste inte ens om att just det här projektet fanns när jag ringde honom. Men han bad att få återkomma till mig. När han gjorde det hade han hittat projektet.

Jag hade tidigare samma sommar på en ren impuls skaffat mig visitkort där det stod "Bloggare" under mitt namn. Då hade jag bloggat i ungefär ett halvår på Passagen. Visitkortet var för mig en symbol för att jag en dag skulle vara i arbete igen.

Just den morgonen när jag är på väg till AF, stöter jag på en jobbarkompis som jag inte sett på femton år. Vi pratar och han berättar att han haft eget företag i tio år. Jag skrattar till och säger skämtsamt att han kanske behöver någon som skriver åt honom. Jag tar fram mitt visitkort. Ger honom det allra första visitkortet av mina splitter nya. Han skrattar tillbaka och vi säger hej.

Sedan går jag till AF. Det är stress i luften när jag kommer in där. Jag står upp och de andra har satt sig ned. Innan någon annan hinner säga något ger jag var och en ett av mina nya visitkort. De tittar till lite häpet.  Arbetsförmedlaren säger med en liten suck "ja, bloggar... sånt läser inte jag". Sedan lägger hon mitt visitkort åt sidan. Men det känns gott inuti mig att ha gjort det jag har gjort. Att ha delat ut mina nya visitkort.

På eftermiddagen samma dag får jag en kommentar i min blogg från min tidigare jobbarkompis. Han som jag mötte på förmiddagen utanför ett café på väg till AF. Han ber mig titta upp på hans kontor samma vecka.

Tre veckor senare har jag en praktikplats på hans företag och skriver artiklar.

Jag behövde totalt endast tre möten hos arbetsförmedlaren i det här projektet.

Från att inte ha läst bloggar har arbetsförmedlaren börjat läsa min blogg och är alldeles salig när hon berättar hur bra hon tycker att jag skriver. Hon berättar att hon själv funderar på att börja blogga.

Ett år senare när projektet avslutas, vill min handläggare på AF knappt lämna över de handlingar hon själv skrivit till mig; "jag tycker att det känns jobbigt, nu när jag vet hur bra du skriver".

Efter det här sista mötet på AF startar jag eget som frilansjournalist. Jag ger mitt företag namnet Skrivklådan och skaffar mig nya visitkort till mitt företag. Nu har jag jobbat i åtta månader som frilansjournalist/skribent och haft jobb med den kraft jag har hela den tiden.

Och alltsammans började med en plötslig impuls från mig att beställa ett visitkort... eller?

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Idag har jag haft så roligt när jag jobbat att jag skulle ha kunnat betala för det. Jag mötte två människor med så mycket att berätta, som bjöd så mycket på sig själva, med en så positiv syn på livet och så mycket visdom att dela med sig av att jag känner mig smått rusig efter mötet.

Vägen till dem snirklade sig genom tät granskog som två gröna väggar på var sida om mig i bilen. På den 15 kilometer långa sträckan ska det finnas hela 33 kurvor, älgar och vildsvin. Men det svartaste jag mötte var en svart katt. Inte en bil så långt ögat kunde nå. Än mindre än människa.

Det är verkligen så viktigt för mig som människa att möta andra människor. Viktigt att våga vara öppen själv för att tillåta andra människor att våga vara öppna tillbaka.

Den ofrivilliga isoleringen som min sjukskrivning och min svaghet förde med sig en gång i tiden, gjorde mig periodvis för trött för att orka med människor överhuvudtaget.

Det ger mig så starka lyckokänslor att kunna känna att jag idag hämtar kraft i möten med människor i stället för att förlora min kraft.

Långsamt läker jag samman igen. Långsamt hittar jag en styrka starkare än jag någonsin haft. Jag hittar en styrka i den svaghet som finns kvar inuti mig.

 

"En man hade föreläsning för 500 ungdomar. Han tog fram en 500-lapp och frågade: "Är det någon som vill ha den här?" Alla räckte upp handen!

Han knölade ihop den och frågade samma sak. Alla räckte upp handen.

Han stampade på den och frågade samma sak. Alla räckte upp handen.

Då sa han: "Det här ska ni ta lärdom av, för hur ful, smutsig och tilltufsad av livet någon än är så har han eller hon fortfarande samma värde!"

De här tänkvärda orden hittade jag hos en vän på FB som också är bloggare här på Passagen, bloggen Zenzationella människor. Jag ska bära orden inom mig. Jag tycker att de skulle sitta fastklistrade på var mans kylskåp eller datorskärm. Hemma hos statsministern, hemma hos varje Sverigedemokrat,  varje politiker, varje försäkringskassehandläggare, varje arbetsförmedlare, varje lärare, varje dagisfröken, varje förälder och också intill sänglampan hos varje liten unge och tonåring här i världen. Också hos påven och hos prästerna och på varendaste köpcenter och inte att glömma hos polisen och i fängelserna, på missbrukarcentrum, hos de bostadslösa och ja, varför inte på varenda reklampelare och i varje program som visas på TV. På varje toalett. Hos varje arbetsgivare.

Jag vill ha ett samhälle som bygger på att vi litar på varandra.

Ett samhälle byggt på tillit till varandra.

Idag misstänkliggör myndigheter i Sverige människor som är sjuka eller kanske inte får ett arbete. Därför att kanske ett mycket litet antal människor utnyttjar de system vi har.

Jag vill ha ett samhälle byggt på tillit, där vi i första hand förutsätter att andra människor talar sanning. Det tror jag att vi alla blir vinnare på.

Ett samhälle byggt på tillit är ett gott samhälle.