Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Tidigare i våras var jag en kaxig en. Jag skulle sluta sjukskriva mig, bli "hemmafru" i kombination med att jobba det jag orkar i Skrivklådan. Tänkte jag. Jag kände mig så pass stark då.

Sedan blev mamma allt sämre. Det slutade med att hon dog. Sorgen och allt kring min älskade mammas död har gjort mina panikattacker flera gånger om så starka. De suger musten ur mig. Jag har sömnstörningar, mardrömmar, koncentrationssvårigheterna har blivit värre igen. Jag får infektion på infektion. Kort sagt. Jag har fått ett rejält bakslag i läkningen av mig själv. Det är bara att acceptera, ha tålamod och känna hopp, acceptans, tillit. Ta hand om mig.

Min sjukersättning från Försäkringskassan går ut igen den 15 maj, alltså om bara några dagar. Idag ska jag till min läkare för att be om att få bli sjukskriven igen. Det känns för mig som att det var igår jag var där, fast det är kanske ett par månader sedan. Jag vet att jag hade fått besked att min mamma var döende sist jag träffade min läkare i alla fall. Så mycket som hänt sedan dess.

Även om min längtan är stark att slå mig fri från Försäkringskassan, som på ett sätt är negativ för min läkning med tanke på den press och stress som de sätter på mig som sjukskriven, tänker jag alltså be om att få bli sjukskriven igen till 75 %.

Sedan början av året har jag sagt nej till alla jobb och inte jobbat det minsta med Skrivklådan. Inte ens de 25 % som jag jobbat förut. Jag har helt enkelt inte orkat sedan min mamma blev så sjuk. Därför anser jag att jag också har rättighet att få bli sjukskriven.

Vad Försäkringskassan anser om det är en annan sak. Nu kommer jag att få vänta på besked igen. Jag kommer att få vara utan ersättning ett tag. Alltsammans precis tvärtemot vad jag skulle behöva för att må bättre. De nya reglerna kring sjukskrivningen gör att jag inte kan få en längre sammanhängande tid som sjukskriven. Utan det blir korta perioder varje gång som gör att jag knappt hinner landa förrän det är dags att ansöka igen, vara utan ersättning ett tag och känna oro inför hur beslutet kommer att bli.

Jag vet vad jag behöver. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få göra det jag orkar med utan någon press utifrån och utan misstänkliggöranden från någon som helst myndighet. Jag behöver tid för eftertanke och motion. Jag behöver göra lustfyllda saker. Jag behöver vänlighet och känna att människor vill mig väl. Jag behöver viss ekonomisk trygghet. Det som vi alla behöver för att må bra.

Jag gör så gott jag kan, trots de besvär jag har.

Fast ibland är det bara tiden och hoppet som kan läka samman det som skadat en människa.

Så idag känner jag mig som en ynklig liten människa. Trött, sliten och sorgsen. Fast inte uppgiven.

Jag längtar efter tröst. Efter att få bli ompysslad i stället för att man ska ställa krav på mig.

Jag längtar efter stabilitet i min tillvaro i stället för kaos.

Det kommer. Jag kommer dit igen så som jag gjort förut.

Ge mig bara tid. Och viss ekonomisk basal trygghet mitt i allt annat som svajar i mig just nu.

Jag känner mig stolt över att kunna berätta att jag från och med idag har blivit godkänd för att ha ett bloggsamarbete med Hjärnkoll.se. Hjärnkoll är en treårig satsning från regeringen som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Med kampanjen vill man slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa och öppna upp för samtal kring frågan. Att inte må bra psykiskt ska bli lika accepterat som att säga att man har brutit benet.

Jag själv brinner verkligen för den här frågan, för att man ska slippa känna skuld eller skam för att man har t ex ångest eller är deprimerad eller någon annan psykisk ohälsa. Det är hög tid att vi år 2011 bryter sönder de fördomar som finns kvar som gamla rester från flydda dar och öppnar upp för ett tillåtande och accepterande synsätt på psykisk ohälsa.

Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa. Men det är inte alla som vågar tala om att de mår dåligt. Ofta gör tystnaden och skamkänslorna att man mår ännu sämre. Man vågar kanske inte söka hjälp därför att man skäms. I värsta fall kan det sluta med att man sjunker ned så djupt i sina besvär att man tar sitt eget liv.

Jag tror att om vi vågar tala mer öppet om hur vi mår, också när vi mår dåligt, kommer fördomarna som finns att försvinna allt mer. Ett av syftena med mitt bloggande har alltid varit att lite då och då berätta om hur det är att ha drabbats av utmattningssyndrom, att leva med ångestproblematik och att ha känt hur det är att vara deprimerad. Det kommer jag att fortsätta att blogga om ibland. Men inte alltid. För mitt liv är så mycket mer än min ohälsa.

Nu kommer mina blogginlägg också att vara synliga hos Hjärnkoll och det känner jag mig mycket glad över. En annan person som gärna berättar om psykisk ohälsa är Morgan Alling. I hans fina text hos Hjärnkoll säger han: "Okunskap är osexigt". Läs gärna hans tankar eller någon av de andra av Hjärnkolls ambassadörers tankar hos Hjärnkoll.se. Det finns också många bloggare som generöst delar med sig av sina erfarenheter hos Hjärnkoll.

Jag har själv nyligen skrivit ett blogginlägg om agorafobi. En diagnos som inte så många människor känner till men som en hel del människor i Sverige lever med.  Jag är själv en av dem. Välkommen att läsa och skaffa dig kunskap!

Har du själv eller någon anhörig någon gång drabbats av psykisk ohälsa? Kände du skam över det? Sökte du hjälp? Hur mår du idag? Vad gjorde du som fick dig att må bättre igen? Känner du av psykisk ohälsa idag?

 

Jag har agorafobi. Vissa människor har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har agorafobi. Många människor har inte en aning om vad agorafobi är. Men det är en ångestsjukdom. Man kan ha vissa genetiska förutsättningar att drabbas av agorafobi. Min mamma har också haft agorafobi.

Agorafobi bryter ofta ut i tonåren. Den förvärras av stress, press och trötthet. Den kan också bryta ut vid ett trauma i livet. När man har agorafobi får man panikattacker i olika styrka av att vistas i miljöer där man känner att man har svårt att komma undan. Det är inte tankarna som styr de här attackerna, det är en reflex som utlöser dem. Alltså kan man inte själv förhindra att man får panikattacken. Men man kan lära sig att leva med dem. Så som en diabetiker får lära sig att leva med och hantera sin diabetes. Genom att lära känna panikattacken, genom att bli vän med den, blir man inte rädd när man får den. Rädsla förvärrar panikattacken och kan till och med göra att man svimmar av den. Jag har själv svimmat av panikattacker sedan jag var tonåring. Men idag gör jag det väldigt sällan. Jag har fått lära mig hantera panikattackerna. Stresshantering. Gränssättning. Yoga. Meditation. Mindfullness. Rutiner. Sova och äta ordentligt. Motion. KBT. Det är sådana saker som har hjälpt mig att få ett tillräckligt bra liv också med agorafobi.

När jag fick diagnosen agorafobi drabbades jag av en depression. Jag sörjde, för jag hade sett hur jobbigt min mamma haft det. Och jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle få det som hon hade det, aldrig få sådan ångest. Men sjukdom är inget man väljer, man drabbas av den. Sedan handlar det om hur man tar det, hur man lär sig leva med det. Eller kanske i bästa fall till och med ta sig ur det.

Det är också vanligt att man på grund av de starkt tröttande panikattackerna i perioder drabbas av depressioner. Tröttheten gör att man hamnar i beteendemönster som kan leda till en depression. Där kommer KBT in, jag vet idag tack vare den KBT jag gått i, varningssignalerna från min kropp när jag blivit för trött. Jag har fått lära mig att vända en negativ trend. Och jag vet när det är dags att jag söker hjälp utifrån, för ibland behöver man det när man är svag av någon anledning.

Panikattackerna kan göra att jag ser suddigt, jag hör sämre, jag kan känna öronsusningar, det kan kännas som att väggarna i rummet håller på att falla mot mig, det kan kännas som att armar och ben domnar bort. Det värker i mitt bröst och jag kan känna mig illamående. Det är vanligt med huvudvärk, yrsel och värk i kroppen vid panikattacker. Alltså både psykiska och fysiska symptom. Efter en rejäl panikattack kan man bli så trött att man har svårt att koppla samman olika rörelser, man kanske tappar saker eller i värsta fall svimmar. Man kan bli lika trött i kroppen efter en panikattack som efter ett rejält träningspass.

Panikattackerna man får på grund av agorafobi har aldrig någonsin med missbruk av något slag att göra. Däremot förekommer det att människor som har ångestproblematik försöker döva sin ångest med t ex alkohol och ibland tyvärr hamnar i missbruk, vilket förvärrar alltsammans. Det är vanligt att en människa med agorafobi känner stark skräck vid besök i t ex stormarknader, i folksamlingar, skräck för att åka hiss, åka i tunnelbana, åka buss, flyga, gå till tandläkaren, befinna sig i trånga utrymmen, åka över broar, i tunnlar med mera. Skräcken och panikattackerna är så starka att det känns som att man ska dö. Det kan ta upp till 17 timmar innan kroppen är i balans igen efter att man fått en panikattack. Den starka känslan av skräck kan göra att man undviker att göra de saker som utlöser panikattacken. Det är där den onda spiralen kan börja. Undvikandet förstärker panikattackerna. I värsta fall kan det leda till att man isolerar sig från yttervärlden. Det handlar om att försöka utsätta sig för de situationer där man drabbas av panikattacker och att utsätta sig för det i liten dos i början och våga stanna kvar i situationen tillräckligt länge för att panikattacken ska börja lägga sig. En panikattack stegras kraftigt i början av själva attacken. Det kan kännas som att försöka andas genom ett sugrör, som att man håller på att dö. Efter ungefär en halvtimme mattas attacken av, för att i stället komma och gå som i vågor under kanske flera timmar, kanske ända upp till 17 timmar.

Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare.

När jag var liten blev jag retad och mobbad både av vuxna och barn. Man sa till mig att jag hade en mamma som var knäpp. Men min mamma var lika lite knäpp som jag är. Vi har agorafobi. Vissa människor har diabetes eller högt blodtryck. Vi har agorafobi. Min mamma blev så småningom av med de svåra panikattackerna. Det var när hon blivit ålderspensionär och kunde leva ett stillsamt liv i sin egen takt och också fick bra profesionell hjälp med olika övningar för att utsätta sig för de situationer som framkallade attackerna. Det ger mig hopp att jag också en dag kommer att må ännu bättre än jag gör idag, den dagen mitt liv ser lugnare ut än vad det gör just nu.

Jag tycker att tiden är mogen att vi släpper på fördomarna kring olika psykiska diagnoser, vad än de kan heta. Man är inte knäpp för att man har en ångestsjukdom. Det finns människor som har fått nobelpriset och har ångestsjukdomar som gör att de inte kan hämta sitt fina pris, för de isolerar sig själva från yttervärlden för att orka ha ett liv. Men de skriver kanske böcker som är något alldeles extra. (Tyvärr minns jag inte namnet just nu på den kvinnan jag tänker på när jag skriver de här raderna, kanske du som läser gör det). Man är inte knäpp för att man har stressrelaterade sjukdomar. Det är snarare ett sjukt samhälle och en sjukt stressad livsstil och ett sjukt stressat arbetsliv som ställer till det för oss som är känslomänniskor, som har besvär liknande de jag själv har.

Om jag med mina ord kan få en enda människa att förstå mer om vad agorafobi innebär är jag nöjd. Jag vill så väldigt gärna att inte nästa generation barn ska behöva bli retad eller mobbad för att mamma eller pappa är knäpp för att man har ångest. Vilket barn blir retat för att mamma eller pappa har diabetes? Släng fördomarna i väggen, se hur gammalmodiga de är och öppna för ett nytt, accepterande synsätt på olika psykiska diagnoser.

Till dig som möter en människa med ångestproblematik:

Var inte rädd.

Var ömsint.

Var mjuk.

Tala med lugn röst.

En lugn röst och lugna rörelser kan lugna en hel värld.

De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.

Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.

Ställ gärna frågor till mig om det är något du undrar över när det gäller agorafobi eller hur det är att leva med det och vad man kan göra för att skaffa sig ett så bra liv som möjligt trots de besvär man har.

Har du själv känt ångest någon gång? Känner du någon som har ångestproblematik eller har du själv agorafobi? Vad har hjälpt dig eller någon annan till ett bra liv trots besvären man har?

Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

The Arks låt "The worrying kind" beskriver fint hur det är att leva med panikattacker, tycker jag. Och också hur man önskar att få bli bemött i en sådan situation. Ett bemötande som jag tror att vi alla människor skulle må bra av. Maya Hirasawa har gjort en mjuk och fin version på samma låt.

Några länkar om panikångest och agorafobi:

Morgan Alling - "Okunskap är osexigt"

Rickard Engfors berättar om sina panikattacker

KBTterapi - Agorafobi

Svenska Ångestsyndromsällskapet - Agorafobi

Emelie - Vad är agorafobi?


   

Vet du om att det kan ta upp till sjutton timmar för kroppen att återställa balansen efter en rejäl panikångestattack?

Att vakna mitt i en panikångestattack kan alltså innebära en mycket trött och lång dag för den som drabbas.

En sådan dag är det klokt att unna sig många små pauser.