Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

"Blåögda" jag trodde att alla svenskar idag visste vad utmattningssyndrom/utbrändhet är. Till skillnad från då för tretton år sedan när jag själv blev sjuk av stress och läkare trodde att jag fått både MS och hjärntumör när det i själva verket var utmattningssyndrom jag drabbats av.

Men av kommentarerna till mitt inlägg om sjukskrivningsdebatten förstår jag att det fortfarande finns de som inte förstår, eller kanske inte vill förstå, att man kan bli sjuk av stress. Att det blir skador i  hjärnan av långvarig stress. Att det finns ett sjukdomstillstånd som heter Utmattningssyndrom.

Här är två bra länkar för dig som vill veta mer om Utmattningssyndrom/utbrändhet:

Utmattningssyndrom påverkar hjärnan

FASS: Utmattningssyndrom

Samtidigt känner jag att en av mina tankar med min blogg Maskroskvinnan, att sprida information om hur det är att leva med en stresssjukdom, fortfarande är aktuellt. Tyvärr, får jag lov att säga. Jag önskar att vi människor skulle respektera varandra så att vi också respekterar varandras olika sjukdomstillstånd. Såväl fysiska som psykiska. Jag känner mig nu starkt motiverad att ibland här i min blogg fortsätta att berätta om hur det är att ha blivit sjuk av långvarig stress. Och inte minst om vägen mot att bli så¨frisk som möjligt igen.

Jag står ensam, övergiven. Utan någon, utan något i mardrömmarna som väcker mig om natten, mer än en gång. Jag känner mig så ledsen, så förtvivlad när jag vaknar. Gråt som vill spränga mitt bröst men inte vill komma ut.

Är det minnena från när jag är liten som har vaknat till liv igen?

Jag tog en kvällspromenad igår för att se om det skulle hjälpa. Få mig att sova djupare, ångestbefriad. Men det verkar snarare ha fått motsatt effekt. Den här natten var värre än den förra.

Jag är uppe. Jag har duschat och tvättat mitt hår.

Idag ska jag intervjua en ishockeymålvakt som jag tror att många minns när de hör namnet.

En gång ansångs han vara världens bästa målvakt. Gissa vem?

Det ska bli spännande att höra honom berätta om sitt liv, vad han brunnit för och vad han brinner för idag.

Jag lever. Så länge jag andas är allt möjligt. Inget är någonsin för sent.

Nya dörrar kan öppna sig när man minst anar det.

Våga lev med öppna sinnen mot världen!
 

Jag har svårt att sova sedan jag fick brevet om utförsäkringen. Det hjälper inte vad jag än gör, jag är uppe och aktiv hela dagarna, jag lever en dag i taget, jag ger mig själv glädje, mat, sysselsättning och umgås med människor. Lägger mig i tid, mediterar. Arbetar med den kraft jag har.

Jag trodde att det skulle vara en tillfällighet att jag började vakna mitt i ångestattacker om nätterna nu igen, vid 3-4-tiden på morgonen. Det som jag inte gjort på flera år, jag har varit så lycklig att jag fått tillbaka den goda sömnen. Men nu är den inte där längre. Något sover i mitt undermedvetna under dagarna och vaknar till liv om nätterna; oron för hur det ska bli, minnena från hur det var när jag föll samman, den första svåra tiden. Det väcker mig och jag märker hur jag kippar efter luft, hur magen drar sig samman, jag känner kallsvetten, det värker i hela min kropp...

Jag går upp, dricker lite vatten, försöker andas med magen och ibland somnar jag om igen.

Men jag har bestämt mig för att jag ska klara mig igenom detta också. Jag ska lägga min tid och energi på Skrivklådan, ingen ska kunna ta ifrån mig det jag hittat fram till som känns så bra, så rätt för just mig. Jag vet att det vänder till det bättre igen.

Jag vet bara inte när.

Det är det som är problemet. Ovissheten.

När mörkret sänker sig är gryningen redan på väg.

Jag kramar hoppet.

I skogslönnen kvittrar en fågel en trudelutt som jag inte känner igen för att det var så länge sedan jag hörde den sist. Rimfrosten har lagt sig över landskapet precis som nackspärren slagit till hos mig igen. Jag har tappat balansen lite, efter allt som hänt den senaste tiden. Men jag kan gå och stå på båda min ben. Jag hänger med fortfarande, även om det är lite tyngre än vanligt. Lite längre till skrattet i mig själv.

Kanske har jag också en liten släng av vårtrötthet eller vårdepp? Jag såg reprisen av Fråga Doktorn igår som handlade just om vårtrötthet. Det är vanligt att känna det, men det är ovanligt att man berättar att man känner vårtrötthet. Det betraktas ibland som lite pinsamt och skamligt att berätta att man mår dåligt av att det blir vår. På våren "ska" man vara glad och pigg. Fast man kanske inte alls känner sig så inuti sig själv. Orsaken till vårtrötthet är  omställningen mellan ljus och mörker. Precis som när man flyger till ett annat land långt borta, att man kan få huvudvärk eller må illa av den omställningen.

När jag ser bakåt kan jag se att det är just under våren som jag fått mina depressioner. Jag vet att jag just när jag efter vintern tänkt att jag ska börja må bättre, brukar bli så förvånad över att jag i stället börjar må sämre, sova sämre vilket i sin tur gör att jag blir tröttare och får svårare att tänka ljusa tankar, känner mer stress och har lättare till oro.

Så bra att man allt mer talar om själens hälsa öppet nu för tiden. Så bra att vi vågar öppna oss allt mer om hur vi mår, tänker jag. Känner man av vårtrötthet är det klokt att vara extra snäll mot sig själv den tiden. Vara lite mer lat. Ha regelbundna mat- och sovtider, precis som Skalman. Ja, lite mer Skalman tror jag att det är bra att vara på våren. Fast akta sig för att stänga in sig i ett skal, för det brukar också hänga samman med vårdepp; en längtan efter att dra sig undan, längtan efter ensamhet. Det är klokt att gå emot den längtan, för den har med deppighet att göra. Man kan trotsa deppigheten, åtminstone till en viss gräns. Man kan trotsa mörkret och bejaka ljuset i sig själv.

I Fråga Doktorn tyckte man att man kan säga till varandra "Hur klarar du det här med våren?", för att öppna för att det kanske inte är självklart att det känns bra inuti fast allt börjar grönska och kvittra. Så jag undrar, hur klarar du det här med våren?

Idag vaknade jag klibbig och stel. Huset är så upphettat nu att det räckte inte med regnet igår förmiddag för att svalka ned det. Inte på långa vägar. Det blev inte så mycket sömn inatt heller, för i huset fanns fem tonårskillar och två tonårstjejer som tittade på en otäck film och skriken i filmen hördes väl upp till mig som sover i rummet ovanför TV:n.

Jag kände mig seg när jag vaknade. Tog en dusch. Lite bättre. Tog fram yogamattan ur garderoben och gjorde fem positioner med yogaandning till. Bland annat positionen på bilden som heter Trädet och som bland annat tränar balansen.

Efteråt kände jag mig så lugn, så lycklig, så harmonisk och jag kände att jag rörde mig långsammare och var så fokuserad när jag gjorde i ordning min frukost.

Yogan var det som för sex år sedan verkligen började verka som en läkande kraft i mig. Då, i början, det första året med yoga för mig, kände jag inte att det hände något särskilt. Jag fortsatte gå dit i alla fall, för jag är ganska envis av mig, ger inte upp i första taget. Det andra året började jag känna lugnet allt oftare. Idag räcker det med några positioner, eller en kort stunds meditation för att jag ska hitta lugnet i mig själv. Ibland räcker det att jag tänker på lugnet och yogan för att jag ska bli lugn.

Det går att träna sig i mycket här i livet. Det går att stressa sönder sig så att kroppen och själen inte känner till något annat tillstånd än det som är stress. Det går att lära sig att hitta det lugna tillståndet igen, vilan, där det blir återhämtning och där man får kraft och energi. Även om det kan ta några år att lära sig det, som det gjorde för mig.

Min kropp och min själ är mitt hus, mitt snäckskal som en snigel har sitt hus på ryggen. Är jag lugn i min kropp och min själ, störs jag inte av den yttre stressen på samma sätt som annars. Det har varit en minst sagt häftig upplevelse för mig att få upptäcka det!

Idag säger jag tack till Blossom Tainton som, utan att hon vet om det, var den person som ledde in mig på yogan. Hon berättade i ett TV-program eller om det nu var en tidning, vad yogan betytt för henne. Och jag minns att jag tänkte; kunde det hjälpa henne, då kan det hjälpa mig. Och så började jag yogakursen på Friskis & Svettis.

Yoga kommer jag att fortsätta med så länge jag lever. Man blir aldrig, aldrig för gammal för att göra yoga. Däremot kanske blir man gammal om man gör yoga. Jag kan ju alltid hoppas. Jag har några "vimsiga" år som jag gärna vill ha kompensation för här i livet, om jag kan få det. Betalning i efterhand, liksom. Det känns som att det är det jag får just nu. För jag känner mig yngre idag än för tio år sedan när jag blev sjuk. Ålder är inte antal år. Ålder är hur man mår.

Detta är en bild som gör mig lugn. Den är vilsam att titta på. Märkligt hur jag påverkas av det jag ser. Eller? Gör jag verkligen det? Påverkar det yttre mig så mycket som jag tror?

Jag har kommit på en sak om mig själv. Det kom jag på för flera år sedan, men det är lika bra att jag skriver ned det här så har jag det på pränt om jag skulle glömma det. Man vet ju aldrig...

Jo, jag har kommit på att när jag har frid och lycka inne i mig själv, då påverkar yttre röra som stökiga miljöer mig inte ett skvatt, inte det allra minsta. Jag minns de där småbarnsåren när jag hade fullt med leksaker och prylar överallt i huset. Legoklossar på golvet och stim och stoj. Jag var så lycklig där mitt i röran! Lycklig och frid i mitt inre.

Sedan kom andra perioder i mitt liv. Inte fullt så lyckliga. Allt annat än frid i mitt inre. Och jag orkade inte att se röra, orkade inte med stökiga miljöer. När jag då höll ordning runt omkring mig, plockade undan prylar, valde vilsamma färger för sinnet i rummet, då kände jag att jag blev lugnare inuti mig också.

När jag har gjort yoga, känner jag mycket tydligt den där friden lägga sig inne i mig. Efter yoga är det som att jag kan vandra bland hur mycket röra som helst, på en soptipp om det så skulle behövas, och jag är fokuserad, jag känner lycka och jag störs inte alls av mängden av intryck i till exempel en stormarknad.

Jag strävar i första hand efter friden i mitt inre idag. Jag sätter det före den yttre ordningen. Med friden därinne i mig själv, blir jag mindre sårbar för alla intryck vi människor i det moderna samhället mer eller mindre tvingas att ta in. Jag blir helt enkelt mer stresstålig. Och så mår jag så underbart gott på samma gång! Friden finns där alltid inuti oss, den är nåbar för alla som vill. Man får söka efter sitt eget sätt att nå dit. För mig har kärleken, meditationen och yogan blivit mina främsta sätt att hitta till denna fantastiska oas!

Vad betyder det här om hundra år? Så kan jag minnas att jag brukade tänka när jag var i 20-årsåldern och hade det stressigt på jobbet. Stressen brukade lägga sig ganska så rejält när jag ställt mig själv den frågan. Det var mitt lilla privata knep för att få ett perspektiv på det som jag just då kände som ett berg framför mig som skulle bestigas. I stället blev det, med hjälp av min tanke, en liten småsten att ta sig över.

Visst finns det saker som betyder något om hundra år. Men det allra, allra mesta som vi människor i den rika delen av världen stressar upp oss över, de bleknar rätt så rejält när man tar fram det här tidsperspektivet. Det är i alla fall en sanning som gäller för mig.

Vad betyder det här inlägget, till exempel, om hundra år? Det kan man ju fundera över. Om man inte har något mer väsentligt att ta sig för. Som att borsta sin katt till exempel. Och byta i kattlådan.

Livet = kaos blandat med lugn. Så enkelt kanske man kan förklara livet i en enda mening. I alla fall tycker jag att det stämmer till viss del. Det händer saker när jag lever mitt liv. Ibland händer det lite för mycket på en gång så allt känns som ett kaos. Ibland ett litet kaos, som löser sig på en timme eller en dag. Ibland enorma kaos som kanske det tar tio år innan saker och ting lägger sig igen. För det lägger sig, kaoset. Förr eller senare lägger sig alla kaos. Och lugnet, friden och vilan infinner sig. Tills nästa kaos dyker upp.

När man är där, mitt inne i kaoset, kan det kännas svårt att tro att man någon gång ska få vila. Det är just då som det är så viktigt att idissla just det för sig själv; det här kommer att bli bra, det här kommer att lugna ned sig, det här kommer att gå över. Och under tiden ska jag vara snäll och tillåtande mot mig själv. Göra det jag kan för att ha det så bra som möjligt trots omständigheterna. Drömma om hur fint allt kommer att bli och sträva efter att nå dit på något litet sätt, en dag i taget.

Det är i lugnet efter kaoset som man verkligen ska unna sig vilan. Njuta! Ha roligt! Se till att hämta kraft. Ta extra hand om sig. Njuta av att livet just nu är i balans. Får man möjlighet att göra det, då har man kraften när nästa kaos kommer.

Det är när det ena kaoset går in i ett annat kaos hela tiden under mycket lång tid och man aldrig får chansen att vila, att pausa mellan varven, det är då det kan gå så långt att man går in i väggen. Den där stunden när både kroppen och själen bestämmer sig för att "Nu lägger vi av. Nu vägrar vi. Nu strejkar vi. Det här är helt enkelt för mycket."

Alla kaos går över. Det tar bara olika lång tid, beroende på vilket kaos det handlar om. Det har känts trösterikt för mig många gånger i mitt liv att ha med mig den tanken.

Jag har sagt nej idag. Satt stopp. Markerat var gränsen går. Det är något som jag bara blir bättre och bättre på att göra. Det har långt ifrån alltid varit så för mig. Förr var jag mera säga ja; "ja gärna", "visst ska jag fixa det", "så klart jag gör det", "jag gör det", "jag fixar det"... tills jag inte fixade något alls.

Idag säger jag; "ja", "ja gärna", "ja, det gör jag"... när det är något jag känner att jag verkligen vill och som jag också har krafter för. Det är skillnad mot att säga ja till precis allt. Också sånt som egentligen är andra människors ansvar.

Ibland, upptäckte jag i efterhand, hade alla mina ja och all min hjälp rent av varit stjälp i stället för hjälp för en annan människa. Det gäller att tänka till ibland innan man säger ja till att hjälpa en annan människa. Ibland kan det vara bättre för människan att få klara att göra saker själv, att känna att jag kunde ju själv, jag behövde inte hjälp. Det blir man starkare som människa av, att känna att man kunde själv. Man får självförtroende.

Idag säger jag både ja och nej. Och jag ber om hjälp ibland också, när jag behöver det. Det är en tillgång i livet att ha lärt känna sig själv så pass väl nu, att jag vet ungefär hur min kraft är just idag och var mina gränser går. Och vad jag verkligen behöver be om hjälp med. Det betyder för den skull inte att jag aldrig utmanar mig själv och mina gränser. Det gör jag också. Hela tiden.

Ibland önskar jag ju att jag kunde få börja om... med det jag vet nu... så annorlunda allting hade kunnat bli.

Men då hade jag missat så mycket annat, så det är bra som det är. Jag lever för att lära. Och jag lär så länge jag lever.

Idag är en härlig dag! Den började med frost. Men solen smälte snabbt frosten och himlen är klarblå därute.

Så mycket energi jag la förut i mitt liv på att oroa mig för saker! Helt i onödan oftast. För det som jag trodde skulle hända, det hände för det mesta inte. Det som hände och var jobbigt, det hade jag oftast inte oroat mig för. Inte ens i min vildaste fantasi. Jag har ju alltid haft lätt att fantisera, kanske är det också därför jag haft lätt att känna oro.

Jag har fått lära mig olika tekniker för att hantera oro. Det jag själv använder mig av idag, det är:

Alternativ 1: Jag tillåter mig att vara orolig för t ex ett tandläkarbesök. Eller flygresan till Brighton som är aktuell för mig just nu. Men inte hela tiden. Inte varje dag från den stund jag fått en inbokad tid eller resa. Men den dagen jag ska till tandläkaren, eller flyga iväg, då är det helt OK, då får jag känna mig orolig. Och så tar jag det lite lugnt just då. Jag tränar att andas med magen också och att slappna av. Jag mediterar.

Alternativ 2: Jag tillåter mig att vara orolig en liten stund varje dag om jag oroar mig för något. En liten stund. Men sedan släpper jag oron och tänker på andra saker. Jag ser till att inte fastna i oron.

Det kanske låter omöjligt, inte kan man styra sin oro så här. Det var inte så lätt i början, men ju mer jag har tränat mig på det, desto bättre har det blivit. Idag hanterar jag min oro mycket bra. Jag kan slå undan den när jag vill. Och jag kan tillåta mig att känna den när jag vill det.

Jag har tagit kontrollen över min oro. Och därmed fått så mycket mer energi i mitt liv. Som jag använder till att göra roliga och mer nyttiga saker. Till att leva livet som det är i stället för att oroa mig för hur det kanske blir.

Här är en enkel liten andningsövning för att få ur sig en del av stressen som kanske samlat sig under veckan. Det är så skönt att få ned stressnivån redan under fredagen, tycker jag. Och det finns massor av sätt. Det viktiga är att man hittar något som passar för den person man själv är. Man får prova sig fram, helt enkelt.

ANDNINGSÖVNING

Sätt dig bekvämt, ta ett par djupa andetag genom näsan och känn hur magen och axlarna sjunker ner.

1. Andas långsamt in genom näsan och räkna till fyra

2. Håll andan och räkna till två

3. Andas långsamt ut genom näsan och räkna till fyra igen

4. Håll andan ute och räkna till två. Andas långsamt in igen.

Upprepa övningen fem till tio gånger. Du kan låta utandningen ta dubbelt så lång tid som inandningen och alltså räkna till åtta när du andas ut.

Källa: Sjukvårdsrådgivningen

Klockan är över 21.00 och det är inte helt mörkt ute! Månsken som gör att himlen inte blir svart. Så vackert!

Jag var bara tvungen att skriva det. Det är många som säger att de är trötta, känns det som, bland människor jag möter. Det är ju inte så konstigt att man känner av den här omställningen som sker nu, tänker jag. Så många fler timmar med ljus varje dygn. Och så värme på dagarna och ibland frost på nätterna. Det blir nog frost hos mig inatt igen, känner jag det som. Det är "bara" fyra plusgrader just nu. Trots allt plusgrader... det är man ju tacksam för, efter den här långa vintern som vi haft.

Det var en härlig vårdag idag igen. Jag är nöjd med min dag. Det känns som att den har varit lång. Jag har hunnit med det jag tänkte göra idag och ändå hunnit göra sånt som jag tycker är särskilt roligt också. En bra dag, med andra ord.

Nu har jag varit igång och jobbat ett tag. Jag kommer att jobba mycket hemifrån de närmaste två veckorna. Det är många telefonsamtal som jag ska ringa för att uppdatera en turisttidning.

Då är det skönt att ha bloggen när man ska ta sig en paus i arbetet och är ensam. Jag känner mig mindre ensam då, faktiskt. Som att småprata lite med folk, känns det, att läsa lite i andras bloggar och kanske skriva lite om ditt och datt.

Dags för en kopp té hos mig, alltså. Pausa en gång i timmen. Bra för kropp och själ. Då slipper man bli utbränd, säger specialisterna. Så det är jätteviktigt med den där pausen. För hela samhället, faktiskt. Inte bara för den enskilda människan. Ingen vinner på att människor bränner ut sig eller stressar sig sönder och samman.

Vill man ha ännu lite mer energi på kuppen, när man ändå pausar, så kan man meditera en liten stund. Vara närvarande i det som sker just då eller sluta ögonen och bara lyssna på sin andning en liten stund. Det räcker för att hämta lite ny energi igen.

Jag har planerat jobb en timme nu. Just att planera hävdar vissa forskare är det som kraschar i hjärnan vid utbrändhet/utmattning. Man klarar helt enkelt inte att planera. Så upplevde jag det också själv som utbränd. Det gick inte att planera minsta lilla grej för mig då.

Så jag får väl känna mig glad idag då. För jag har planerat. Och det gick bra.

Jag konstaterade att jag har sju olika deadline att hålla fram till och med augusti. Sju olika tidningar att hålla reda på. Varje tidning innehåller olika mängd artiklar.

För att klara det så använder jag mig av fokusering och att släppa taget. En sak i taget. Och så planera då, förstås.

Fantastiskt att det fungerar för mig så här långt!

Kroppen har en fantastisk självläkningsförmåga, om den får en chans.

Jag ska planera in semester också.

Det är jätteviktigt att komma ihåg att planera in ledig tid när man sitter och planerar jobb.

Nu ska jag ta mig en paus och dricka kaffe.

Just nu har jag glad-stress.

För den behöver man inga piller.

Den sortens stress gör bara gott.

Jättegott!