Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Det verkar inte som att det var förkylning jag fått igår. Allt som ville rinna ur mina ögon och näsan slutade efter ett par timmar. Det var gråt som ville ut i stället.

Under flera år efter att jag blivit utmattad kändes det som att jag jämt var förkyld. Det rann ur mina ögon hela tiden. Det gick inte att stoppa. Så småningom förstod jag att det inte var snuva, utan gråt. Jag minns vintriga dagar och regniga dagar och soliga dagar när de ostoppbara tårarna rann nedför kinderna under mina långa promenader som jag gav mig ut på.

Men det är svårare att inte kunna gråta än att kunna gråta. Det händer fortfarande att jag hamnar i de här perioderna med ostoppbara tårar och gråt, men oftast inte lika starkt och inte lika ofta som förut.

Jag har levt på kanten till en depression hela vintern, våren och försommaren. Det har varit så mycket stress. Anhöriga som blivit sjuka. Utförsäkringen. Den långa vintern. Det kändes som att jag äntligen var på väg att vända den ordentligt de senaste veckorna. Men... en anhörigs sjukdom och så backar jag igen.

Det är så det är att leva med utmattningssyndrom. Det kan vara en lång väg att bli stark igen. Och man blir inte så som man var förut, man får närmre till sina känslor. Ibland är det på gott. Ibland känns det som att det är på ont.

Igår eftermiddag när jag satt på ett café och drack grönt té, tänkte jag att nu har jag den där känslan av hudlöshet i mig igen. Som att det inte finns något skydd mot mig och världen .Bussarna dånar mer än normalt, jag hoppar till för minsta lilla höga ljud och jag känner mig överspänd. Hudlöshet... därför rinner tårarna fritt när helst de vill..

Det är bra att jag kommit så långt att jag kan känna igen mönstret, även om det tog lite tid igår innan jag gjorde det.

Jag sover. Det är viktigt. Det är jag tacksam för. Och att jag vet att jag är i en process. Ibland får jag bakslag. Men för varje bakslag reser jag mig snabbare igen. Hela tiden är jag på väg uppåt. Det är bara att jag trillar ned i små gropar ibland. Oftast för att jag blivit för trött. Tålamod är bästa medicinen för mig när det blir så här. Musik, tålamod, skratt och små promenader eller annan rörelse.

Det bästa med att ha förlorat allt, utom just själva livet, var att jag inte längre hade något att förlora. Inte ens förståndet.

Då föll rädslan platt till marken, jag blev modig, vågade det jag inte vågat förut.

Allt jag sedan fått är gåvor att känna tacksamhet över.

Varje liten bokstav jag skriver är idag en gåva för mig som en gång förlorade förmågan att skriva och tala, att ens förstå det andra sa.

"Det handlar om att söka efter vad man mår bra av. Och att sedan göra mer och mer av det".

Så sa tidsprofessorn Bodil Jönsson när jag var med i hennes och Gunilla Brattbergs projekt "Pacemaking". De orden fastnade djupt i mig. Jag började söka efter vad som fick mig att må bra. Eller åtminstone bättre. Jag upptäckte att jag mådde så mycket bättre när jag gjorde det jag hade lust att göra i stället för att göra det jag kände att jag måste göra.

Jag upptäckte att jag mådde bra av att göra yoga eller Qi-gong, att göra andningsövningar, av att kravlöst vara i naturen eller trädgården, av att ta lagom långa promenader, beröring, läsa lite i en bok, lyssna på vågorna, leka, fantisera, skratta, kultur, musik, möta människor som jag trivdes tillsammans med, skriva...

Samtidigt som jag upptäckte vad jag mådde bra av, upptäckte jag vad jag inte mådde bra av att göra.

Livet kan liknas vid en godispåse, tänker jag. En godispåse där jag mer och mer stoppar i av det som jag gillar smaken av och allt mindre av det som inte smakar lika gott.

Vad vill du ha i din godispåse? Prova, känn efter hur du mår, unna dig mer och mer av det som just du mår bra av. Livet är till för att känna glädje. Du är älskad. Någon vill dig gott. Någon vill att också du ska känna lycka, glädje och få må bra! Sök din väg för att känna att du har ett bra liv, trots allt som kanske varit eller är.

"Det finns en enda sak som du INTE ska göra, sa hon också. Bodil Jönsson. "Du ska inte dricka alkohol, det kommer att öka de stresshormoner som du redan har för mycket av". För mig var det inget som jag behövde välja bort. Det hade jag redan gjort långt tidigare i mitt liv. Efter att ha upplevt i min närhet vad det kunde leda till att försöka döva känslor och ångest med alkohol. Idag finns det alkoholfritt vin som smakar riktigt, riktigt gott, tycker jag. Om jag nu har lust att dricka vin någon gång. Jag tycker att vatten är den allra bästa drycken. 

 

När jag fixat momsredovisningen och betalat in F-skatten till Skatteverket, satte jag mig i solstolen i skuggan och somnade igår. Det är sällan jag somnar i en solstol. Jag är så trött. Jag somnar trött och jag vaknar trött. Det är ren envishet som gör att jag håller mig uppe om dagarna just nu. Och erfarenhet.

Jag vet att det blir bättre igen. Det handlar om att ge mig själv återhämtning. Jag gör det jag kan. Ger mig själv andrum en gång i timmen. Mediterar. Sköter mig.

Resten överlåter jag åt min kropp och min själ. Jag litar på den, den är klok. Talar om för mig att jag behöver ta det lite lugnt just nu.

Bakslag, kallade min följeslagare på vägen det, när jag trodde att jag skulle rasa samman igen, falla lika djupt som den där första gången. "Du har fått ett bakslag", sa han till mig. "Du kommer att få bakslag på vägen mot hälsan igen. Men för varje bakslag du får, kommer du att upptäcka att du reser dig allt snabbare igen".

Så blev det. Många bakslag har det varit. Varje gång har jag rest mig. Och jag reser mig den här gången också. Allt är en fråga om tid och tålamod. Snart, snart spritter det i hela kroppen på mig igen av livslust. Tålamod är en dygd.

 

Du har en kropp. Ta hand om den. Det kan kännas som ett helt dagsverke att ta hand om sin kropp när man är utmattad. Bara tanken på att klippa tånaglarna... be någon om hjälp om du inte orkar själv. Gör det du själv orkar för din kropp. Om du inte orkar duscha, ta en våt handduk och torka dig med. Om du orkar; duscha.

Smörj in dig med en hudkräm som du tycker om och som du tycker doftar gott. Titta på dina händer när du smörjer in dem långsamt. Tänk vad de uträttat. Älska din händer. Titta på alla dina kroppsdelar som du smörjer in. Fötterna... benen... tänk på vad de uträttat. Känn ömhet inför det de gjort. Älska dina fötter, din mage, din rygg... älska din kropp, ta hand om den.

Smörj in ditt ansikte och känn näsan som tar in skogens alla dofter, känn munnen, läpparna som kysst dem du älskat, känn ögonen som tagit in så många ansikten, så många intryck att du kanske nu ser suddigt av alltsammans. Känn ditt ansikte, ditt öra som hört syrsorna spela... se dig i spegeln, se dig själv rakt in i ögonen, försök att le och känn att du är kärlek, din kropp är din själs hus, älska själen du ser i dina ögon... även om den kanske visar sig trött just idag... älska den ändå, älska den även om den är trött. Din kropp och din själ behöver din kärlek, mera nu än någonsin.

Jag minns de första åren som utmatttad när jag levde i vilka kläder som helst, bara jag orkade ta på mig dem. Jag klarade inte att få ihop färger eller ens tänka på om mina byxor matchade min tröja. Jag frös hela tiden. Om du orkar, klä dig i kläder du trivs i.

Om du orkar ännu lite mer, klä dig i så vackra kläder du någonsin kan. Vackra färger som är vackra just för dig. Unna dig det för du är värd det. Du är värd det allra bästa en människa kan få. Du är värd att vara älskad, av dig själv och av andra, för att du finns. Det räcker att finnas för att vara älskad.

Ta hand om dig. Det finns bara en som är precis som du här i världen. Älska dig själv. Ge åt dig själv. Tänk mer på dig själv om du varit den som tänkt mycket på andra. Du behöver ge dig själv för att också kunna ge åt andra. För mig har det varit det svåraste att lära om efter att ha blivit utmattad, att jag också behöver ge åt mig själv, inte bara åt andra. "Du behöver tänka mer på dig själv", sa min ledsagare till mig på min väg. Och jag förstod inte alls, för hela mitt liv hade jag tänkt att meningen med mitt liv var att tänka på och finnas till för andra. Allt annat var egoism. Men jag förstod så småningom hur han menade. Idag tänker jag mer på mig själv än förut, jag unnar mig. För att orka ge också åt andra. Det är kärlek.

Nu kan forskarna se och bevisa i magnetkamera att det verkligen händer saker i hjärnan när man mediterar, mindfulnessar eller gör yoga. Se den här länken där bland andra psykiatrikern, professorn och författaren Åsa Nilsonne berättar om de nya forskningsresultaten.

Jag har mediterat och gjort yoga i kanske fem-sex år nu. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mediterat. Meditationen har gjort att jag har fått lättare att fokusera, jag sover mycket bättre, jag upplever världen rikare, hela jag mår bättre och meditationen hjälper mig att hitta till lugnet i vår ofta så stressiga tid. Meditationen har hjälpt mig att läka från utbrändheten, den har varit min bästa medicin.

Därför säger jag; meditera mera!
 

Oro är en del av livet. Vissa oroar sig mer. Andra oroar sig mindre. Jag själv har haft lätt att känna oro. Särskilt när jag blev svag. Jag tror att de allra flesta människor som blir svaga av något skäl, lättare känner oro. Kanske som en försvarsmekanism från kroppen och själen. Kanske är det en baksida av gåvan fantasi, jag vet inte.

Men jag vet att man kan lära sig hantera oro så att den tar mindre energi från mig. Jag har övat mig i det. Jag har fått lära mig strategier för att hantera oro. Inte förneka den, bara små knep för att inte låta den ta över hela mitt liv och ta all kraft från mig.

Här är lite olika knep man kan prova och använda sig av om man vill:

1. Fråga dig själv vad du skulle säga till en vän som hade den oron du själv har. Det kan göra att man hittar de rätta proportionerna i oron. Så att man inte hamnar i katastroftankar.

2. Använd dig av Dalai Lamas knep mot oroskänslan i den rika världen: Finns det något att göra åt det? Gör det! Finns det inget att göra åt det? Låt det vara.

3. Bestäm dig för att det är OK att känna den här oron en liten stund varje dag, men inte hela tiden. Bestäm kanske en plats där du har lov att oroa dig, var där en gång per dag och släpp fram all din oro. Lämna sedan oron när du lämnar den platsen.

4. Bestäm dig för att om du t ex ska till tandläkaren om fyra veckor och är orolig för det, då är det OK att du oroar dig dagen innan besöket och dagen du ska dit, men inte alla de andra dagarna. Så fort oron dyker upp, säg till dig själv inifrån eller högt att "Ja, det kan jag oroa mig för precis då, men jag behöver inte göra det nu." Med övning fungerar det här riktigt bra för mig själv, faktiskt ett av de bästa knepen för just mig.

5. Tillit - att öva sig i tillit, att öva sig i att lita till att saker och ting kommer att lösa sig. Det går att öva sig i tillit, det går att bestämma sig för att lita till att allt kommer att bli bra och att det finns en mening med det som sker.

Oro har med framtiden att göra. Varför ska jag slösa bort den tid jag säkert har idag, nuet, på att alltför länge oroa mig för något som ska hända längre fram? Som kanske aldrig ens blir verklighet? Hela livet är outförsägbart, hela livet är ett enda stort äventyr. Det går inte att leva som människa utan att hamna i perioder som känns obehagliga och svåra ibland. Men jag behöver inte ta ut dem i förskott. Tar jag bort min "förskottsoro" så långt jag klarar, får jag på köpet nu-glädje och nu-kraft i stället. 

Det ger vila och ro i själ och kropp att leva fullt ut idag med den kraft jag har och att inte låta morgondagens eventuella bekymmer suga musten ur mig.

Sinnesrobönen är också bra att ta till när man känner oro, antingen man är troende eller inte troende:

När jag var som mest utmattad orkade jag inte ens höra den. Musiken. Så småningom hjälpte den mig tillbaka till livet. Först genom att lyssna på den. Sedan började jag nynna. En dag stod jag i en kör. Sjöng tillsammans med andra. Jag mådde så gott! Jag blev så glad!

Det är märkligt hur en sak som kan verka så liten som att nynna kan göra så mycket för hur jag mår. Någon gång hörde jag någon som sa att hon vet när hon mår bra, det är när hon upptäcker att hon går runt och nynnar av sig själv. Kanske gäller samma sak här som man idag vet gäller med ett leende? Att man medvetet kan påverka hur man mår genom att bestämma sig för att börja nynna precis som när man bestämmer sig för att börja le? För mig fungerar det i alla fall. Trötta, sega dagar får jag mig själv att må bättre om jag bestämmer mig för att nynna.

Varje liten sak som jag upptäcker får mig att må bättre samlar jag på som andra samlar på kanske frimärken eller antikviteter. Jag kan anteckna det jag upptäcker att jag mår bra av på en lapp. Den kan jag sedan ta fram när jag känner att jag fastnat i ett tillstånd som jag vill ta mig ur, när tankarna börjar gå i alltför svarta spår alltför länge. En liten lapp med saker som får mig att vända mörker till ljus.


 

När jag stiger ur sängen ser jag allt jag vill göra i huset. Plocka undan, städa toaletten, papper som ska sorteras, tvätthögarna, blommorna som väntar på vatten. Det snurrar i min skalle, det känns som att jag inte orkar. Helst av allt vill jag bara lägga mig och strunta i alltsammans. Somna.

I början hände det att jag gjorde det. Kraften fanns inte där i mig. Vare sig den psykiska eller den fysiska. Så småningom kom jag på knepet att "lura" mig själv att ta ett rum i taget. Jag gick till sovrummet, bestämde vad jag ville göra där. Sedan var jag klar med det. Ett rum till, vad ville jag fixa i köket? Göra det och känna mig klar med det.

Rum för rum betade jag av högar och annat. Jag tog pauser och hux flux hade det som först såg ut som ett oöverstigligt berg försvunnit.

Jag började förstå att det var klokt att göra en sak i taget och göra färdigt, i stället för att flänga hit och dit och ha hundra järn i elden samtidigt. Det var klokt, det var avstressande och det var effektivt. Men inte så lätt att lära om för en människa som i hela sitt liv dittills betett sig som spindeln i nätet precis överallt. Alltid haft händerna fulla, alltid burit på saker och flyttat runt dem åt både sig själv och andra. Inte lätt att ställa om till att ibland ha tomma händer, ibland låta händerna vila i knät mellan aktiviteterna.

Det här använder jag mig fortfarande av som ett knep de där dagarna som är tyngre än vissa andra. De där morgnarna som jag vaknar utan lust att göra något alls. Då tänker jag för mig själv: "OK; jag fixar i sovrummet idag i alla fall". Sedan brukar det blir mer än sovrummet, bara jag har satt i gång mig själv. Det ger också en stark tillfredsställelse att känna att man är färdig. Åtminstone en stund. Helt färdig blir man ju aldrig, hoppas jag. Den dagen är väl livet slut.

Man kan se på livet som ett hus med massor av olika rum, tänker jag. Tar jag in allt på samma gång kan det kännas oöverstigligt. Men delar jag upp det i olika rum blir det hanterligt. Både i knoppen och i kroppen. Det går för mig att använda samma tankar om livet som om huset när det är kaos. Jag tar en bit i taget, gör något åt det och sedan fortsätter jag med nästa. Det är lättare att leva ett rum i taget än hela huset på en gång. Det är lättare att ta in en del av världen än hela på en gång. Det är lättare att leva fokuserat än ofokuserat.

När jag blivit vän med min andning upptäckte jag att jag andades olika beroende på vad jag gjorde och hur jag tänkte. Var jag med vissa människor kunde jag känna att andningen nästan ströp mig. Med andra människor kände jag hur andningen gick så lätt och jag mådde gott. Det var en  märklig upptäckt för mig.

När jag plockade ur diskmaskinen var det trögt men när jag bloggade var det lätt!

Min guide på resan lärde mig den stora konsten att vända tankar. Genom att skriva ned tanken jag hade när det kändes tungt och skriva om den till en annan tanke, vända på orden, vända det mörka till ljus, kunde jag känna hur jag med mina ord och tankar påverkade också min andning.

Det var en häftig upplevelse! Det var alltså inte bara så att jag medvetet kunde välja att själv växla mellan att stressandas högt uppe i bröstet eller andas lugnt djupt nere i magen. Utan andningen kunde förändras också med hjälp av mina tankar och vad jag gjorde!

Jag tränade länge, länge på att vända tankar. Min guide på resan peppade mig och sa att han tyckte att jag hade en säregen förmåga att vända mörker till ljus. Det gjorde mig glad och gav mig hopp!

Jag hade stor hjälp av att ställa mig frågorna "Måste jag? Vill jag?" när jag skulle vända mina tankar. De två frågorna till mig själv fick mig att upptäcka, att det är faktiskt inte särskilt många saker i livet jag "måste" som människa. Det handlar i stället om vad jag VILL med mitt liv. Det gör stor skillnad att byta ut ordet "måste" mot "vill" i olika sammanhang för mig själv och mina känslor. "Måste" suger kraft ur mig. "Vill" ger mig energi och lust!

Här är lite exempel på att vända tankar:

1. "Usch, så dammigt här är, nu måste jag städa."

Ny tanke: "Här är så dammigt. Jag vill att det ska vara rent, så jag städar".


2. "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren. Jag kommer säkert att svimma."

Ny tanke: "Jag är livrädd för att gå till tandläkaren, men jag vill gå dit ändå för jag vill hålla mina tänder friska och få så få hål som möjligt. Jag är modig, jag går dit fast jag är rädd."


3. "Jag kommer aldrig mer att bli frisk i hela mitt liv."

Ny tanke: " Jag kanske aldrig mer blir som jag var förut i mitt liv. Men det betyder inte att jag är sämre som människa. Jag kanske till och med får ett bättre liv än jag hade förut. Jag är övertygad om att jag kommer att bli bättre. Jag ska skaffa mig ett bra liv, trots allt."


Jag lärde mig känna igen olika tankar. Katastroftankar. Oro. Rädsla. Sorg. Ledsenhet. Vanmakt. Hjälplöshet. Otrygghet. Jag tillät mig känna alla mina tankar, men jag såg till att jag inte fastnade i dem.

Jag började också söka mig mer till det som kändes lätt, det som gav mig glädje. Jag begränsade allt mer det som kändes tungt och gjorde mig nedstämd. Jag sökte medvetet efter det som fick mig att må bra och gjorde ännu mer av det.

För mig fungerade det här allt bättre. Jag kände mig gladare, jag mådde bättre och livet ljusnade alltmer. Jag hade fått något att ta till när mörkret belägrade mig, något som hjälpte mig att orka tills det lättade igen.

Att vara utmattad är som att vandra i en lång, lång ojämnt kuperad mark där man ibland går ner sig i ett kärr. Men om man bara traskar på upptäcker man att kärret tog slut en dag och man är på väg upp ur det igen.

Och precis hela tiden när man går där så är man på väg uppåt, även om det inte känns så, därför att stigningen är så långsam. För varje gång man ramlar ner i ett hål går det lite, lite snabbare att återhämta sig. I början kan det ta lång tid, beroende på hur djupt man föll den första gången. Men jag vet att jag återhämtar mig igen. Om jag bara ger mig själv den tiden och håller fast vid hoppet om att det blir bättre igen.

Jag mötte en läkare på Vårdcentralen för att få veta vad det egentligen var med mig. Jag hade yrsel, ibland kändes det som att jag försvann, fingrarna och fötterna domnade och ibland kändes det som att mitt huvud växte till en stor boll. Jag hade svårt att koncentrera mig, jag hade tunnelseende, jag fick panikattacker, fruktansvärd huvudvärk och en enorm trötthet. Något måste ju vara fel, tänkte jag. Någon måste kunna ge mig medicin eller berätta vad det är med mig. Hade jag blivit tokig, eller?

Den indiske läkaren på Vårdcentralen tittade mig djupt in i ögonen med sina milda bruna ögon efter att han undersökt mig. Han log mot mig och sa: "Du har glömt hur man andas".

Det var allt. Jag förstod ingenting... glömt hur man andas. Med de orden gick jag hem, lika oförstående som när jag kom dit. Inget recept, ingen remiss till någon specialist. Ingenting. Mer än alla dessa frågor inuti mig själv. Och jag kände ännu mer hur mina fingrar domnade, jag försvann bort. Jag svimmade därhemma i min ensamhet. Jag svimmade mer än en gång när jag var ensam hemma. Som tur var gjorde jag mig aldrig illa. Jag måste haft någon som vakat över mig, den tiden, tänker jag.

Jag gick på massage. Massören berättade för mig, att när man är stressad eller riktigt trött hyperventilerar man. Hyperventilerar... jag kunde nästan inte ta in ordet, jag var bara så trött. Massören frågade mig om jag tog hand om mig, om jag duschade. Duschade.. ja, det hände. Det hände att jag orkade göra det någon gång ibland. Jag kom inte ens på tanken den där första tiden. Det kändes som att jag duschade för första gången i mitt liv när jag ställde mig i duschen, som att jag tappat minnet av livet före kollapsen.

"Smörj in dig", sa massören. "Smörj in dig med sköna hudkrämer så får du både fart på cirkulationen och du får rörelsen också."

Jag hade behövt någon som hade hjälpt mig att duscha, just då. Jag orkade inte lyfta mina armar upp till huvudet själv för att tvätta mitt hår. Jag hade behövt någon som hjälpt mig att smörja in mig. Jag lyssnade i alla fall på massören, jag började duscha, smörja in mig, ta hand om min egen kropp. Jag började med fötterna. Med en fot. Sedan var kraften den dagen slut. Samma sak med duschandet. En dusch, sedan fick jag lägga mig, totalt utmattad i flera timmar.

Andningen... någonstans i en bok eller en tidning hittade jag en artikel om andningen. Jag läste om att man kan andas med magen. Att det gör att man blir lugn. Jag gick en kurs i avspänning och där upptäckte jag att jag, faktiskt, kunde andas med magen. Känslan var så skön att jag njöt! Ett lugn spred sig i hela mig och jag lärde mig känna skillnaden mellan att andas högt upp i bröstet som vid stress, trötthet, oro, rädsla och att andas i magen som när jag känner mig trygg, är stark och glad. Jag lärde mig att medvetet kunna växla mellan de olika sätten att andas. Jag tränade andningsövningar regelbundet, tre-fyra gånger per dag en lång, lång tid.

Den starkaste andningsövningen av dem alla var när jag hittade till en yoga-grupp på Friskis & Svettis för fem-sex år sedan. Där lärde jag mig att få ihop andningen med kroppens rörelser. Jag lärde mig känna igen stressens signaler innan de gått för långt. Jag lärde mig hur en lugn och jämn andning fick mig att känna mig lugn, stabil, stark, lycklig och full av kärlek till både mig själv och andra!

Det gick inte snabbt. Det tog lång tid innan min kropp lärde sig andas med magen igen efter att ha hyperventilerat i många år. Vissa saker i livet får ta tid.

Så småningom kunde jag lägga handen på min mage och känna att den rörde sig upp och ned när jag andades. Jag kunde känna andningens rörelser allt längre ned i magen och jag mådde allt bättre, fick energi och lugn.

Idag hyperventilerar jag fortfarande, men inte hela tiden. Jag kanske är trött, blir skrämd av något, kanske är jag förkyld, kanske stressad, då hyperventilerar jag, det är naturligt. Ibland får jag panikattacker. Men jag blir inte längre rädd för de känslor som det framkallar när jag hyperventilerar eller när jag får en panikattack. Idag låter jag bara det vara. Jag tar det lite lugnt. Oftast kan jag hitta en förklaring till varför jag hyperventilerar. Jag gjorde något ansträngande dagen innan. Jag är förkyld. Jag kanske väcktes av telefonen mitt i natten. "Skit samma", kan jag tänka när jag får en panikattack. Trött kan jag bli efteråt fortfarande, men paniken äger inte mig längre, den äger inte mitt handlande. Den fungerar mer som en väckerklocka till mig om att jag behöver varva ned.

Jag lyssnar till min andning idag. Den talar till mig, hjälper mig att förstå hur min kropp och själ mår. Håller mig vid liv.

Jag är otroligt tacksam och glad att jag blivit vän med min andning och lärt mig lyssna till den! Det har varit en av de mest viktiga sakerna för min kropp och själs läkning de här tio åren. Undrar hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte lärt mig betydelsen av att kunna andas lugnt? Undrar om jag levt överhuvudtaget?

Det finns massor av olika andningsövningar man kan prova. Tanken är att jag i ett annat inlägg kommer att ge ett eller ett par enkla andningsövningar som den som vill kan prova.

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". Sa han, min guide som höll mig i handen när jag satt där ute på havet med höga vågor runt omkring och inte kunde se någon möjlighet till att det oroliga havet i mig skulle stilla sig. Stilla sig så att jag skulle kunna hitta en ö att segla mot, lägga an och till och med kanske gå i land. På stadiga ben. Det kändes omöjligt att jag skulle nå dit igen.

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". På något sätt nådde ändå hans ord in till mig. Trots att jag var så uppe i varv att jag, faktiskt, inte ens klarade att sitta ned under hela tiden jag var där för att få hjälp. Rastlös vandrade jag runt i rummet, full av oro och stress.

Jag ville bli frisk till varje pris. Jag hade viljan. Så jag ställde äggklockan på 60 minuter när jag kom hem. Varje gång den ringde gick jag och satte mig. Jag vågade inte blunda då. Jag bara satt där en stund på stolen eller i fåtöljen. En gång i timmen landade jag. Sedan reste jag mig, satte äggklockan på 60 minuter och körde på för fullt igen med den kraft jag hade.

Och där, på ett så enkelt sätt, kan jag tänka nu, tio år senare. Där, precis där, började min landning. Eller min väg till den där ön som jag skulle gå i land på med stadiga ben och lämna mitt stormiga hav.

Varje gång jag får bakslag på min väg idag, så hittar jag tillbaka till de här orden: "Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". De där orden fick mitt liv att mycket långsamt börja vända, från stress, oro och svåra sömnstörningar till lugn, tillit och den läkande sömnen.

Om jag ska välja en enda sak som varit särskilt viktig för mig på min väg från utmattad till där jag är idag, så väljer jag meditationen. Jag har mediterat i sex år nu och jag försöker att göra det regelbundet morgon och kväll. Mellan 5-15 minuter varje gång, det varierar. Ibland mediterar jag flera små korta stunder varje dag.

Det finns hur många olika sätt som helst att meditera på. Hur man upplever meditation är individuellt. Jag själv upplever att jag hamnar i en känsla av frid, ibland lycka, lugn och ro, stillhet, tillit. Ofta får jag idéer, nya insikter, lösningar på olika problem när jag mediterar. För mig har meditationen betytt så mycket. Ju längre tid jag mediterat, desto mer har det gett till mig.

Här får du tips på två enkla sätt att meditera som du kan prova om du känner för det.

1. Sätt dig bekvämt i en fåtölj eller på en stol. Blunda. Lägg dina händer i knät. Fokusera på din andning. Lyssna efter hur du andas. Sitt kvar och lyssna efter hur du andas så länge du känner för det eller en tid som du bestämt själv.

2. Sätt dig bekvämt i en fåtölj eller på en stol. Blunda. Lägg dina händer i knät. Fokusera på dina fötter, höfter, axlar, nacke. Tänk "fötter, höfter, axlar, nacke" samtidigt som du fokuserar på dem. Upprepa "fötter, höfter, axlar, nacke" lugnt och stilla inuti dig själv, gång på gång på gång. Sitt kvar och gör detta så länge du känner för det eller en tid som du bestämt själv.

Mina tips här har jag inga vetenskapliga bevis för, ingen forskning. Det enda jag har är mina personliga positiva erfarenheter. Det är inget som är farligt  att prova. Just meditationen tror jag att man ska prova mer än en gång för att ge den en chans. Känn alltid efter själv om du tycker att det känns bra att göra de saker jag tipsar om.

Vägen från att vara utmattad till att få ett bra liv igen tycker jag man kan likna vid att ha livet som en godispåse där man plockar i allt mer av det söta och allt mindre av det sura. Det handlar om att välja till bra saker och att välja bort det som inte är lika bra. Det handlar om att prioritera på ett annat sätt än man gjort förut i sitt liv. Inte minst handlar det om att prioritera sig själv. Kom ihåg att ingen annan än du själv kan veta vad som är bra för just dig. För du är unik.

"Jag skulle vilja ha en inspirationsblogg där du berättar (kanske för oss lite nyare läsare) hur du har gått till väga för att finna den harmoni som jag tror du har numera."

Så skrev en läsare till mig här i min blogg. När jag läste det fick jag en så stark lust att direkt skapa just den här bloggen att det krävdes stor kraft av mig att först ta mig betänketid. Nu har jag tänkt färdigt.

Först ett stort tack till dig som skrev de här raderna till mig. Min blogg var från början delvis tänkt att sprida mina erfarenheter från att gå från utmattning till att få ett bra liv igen. Därför finns fliken "Stress" här i min blogg. Klickar man där finns det en del äldre inlägg som jag skrivit om stresshantering.

I stället för att skapa en ny blogg har jag bestämt mig för att skapa en ny kategori/flik här i min blogg; "Till en utmattad". Lite då och då kommer jag att göra inlägg som berättar om min väg från att ha varit så utmattad att jag var nära att faktiskt dö, till att idag ha ett på många sätt bättre liv än jag hade förut, innan min utmattning. Även om jag inte är arbetsför till 100 %.

Hur ofta jag kommer att skriva inläggen vet jag inte säkert just nu. Kanske kommer jag att skriva dem en särskild dag i veckan, jag får se. Håll utkik här i min blogg om du är intresserad. Sedan går det att klicka på fliken "Till en utmattad" överst här i bloggen för att se de olika inläggen.

Det jag skriver där handlar om min personliga resa. Förhoppningsvis kan någon annan inspireras av mig. Men varje människa behöver också söka sin egen väg, tror jag. Fast jag själv har haft hjälp av att också läsa om andras väg. Inte minst har det fått mig att känna mig mindre ensam där jag gått. Och det är stort nog, för mig.

Min tanke är att de här inläggen ska vara så korta och lättlästa som möjligt. Jag själv tappade ju orden när jag blev utmattad. Det var som att få en stroke, jag sökte efter orden men de fanns inte där. Jag blev som stum. Hörde jag engelska på radio så förstod jag inte vad de sa. Men de förlorade orden från de där åren, de orden har jag hämtat igen många gånger om idag, tror jag, här i min blogg. Numera känns det som att mina ord aldrig vill ta slut.

Varmt välkommen att läsa "Till en utmattad"!