- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
01 okt kl 17:17, 2009
Till min stora häpnad fortsätter fortfarande bloggare att skriva på det gemensamma skrivprojektet "Rysaren" i min blogg. TACK! Jag har just varit där inne och fått mig en skrattstund igen. Vilken fantasi ni har! Länken till "Rysaren" finns bland bokmärkena i min blogg för var och en som vill läsa eller skriva några rader där. Ryslig är förnamnet på "Rysaren"... Kalla Kårar är efternamnet...:)))))
01 okt kl 16:24, 2009
... att jag med min blogg är med här på startsidan idag med egen liten bild? Bland andra sköna bloggare! Aldrig kunde jag ens tänka den tanken när jag började blogga på Passagen i januari/februari någon gång. Det var en kvinna med stor skrivklåda och för mycket fri tid som satte sig vid datorn och började skriva. Sina memoarer. Jag skrev väl 17 kapitel tror jag. Ingen som la märke till dem. Sedan tog det stopp för mig. Jag kunde inte skriva längre. Så jag tog bort allt jag skrivit. Och började om från början. Nu bestämde jag mig för att jag skulle skriva om allt det vackra som finns i livet. Söka glädjen. Därför att jag tror så starkt att hjärnan känner av det vi läser. Att jag skulle må bättre av att skriva och därmed också läsa om det vackra och det ljusa i livet.
Mina skäl till att skriva var med andra ord fullständigt egoistiska. Men så började något att hända. Ju mer jag skrev, desto mer orkade jag läsa andras bloggar. Jag hittade fantastiska bloggar som jag inspirerades av. Jag såg att man kunde ta in bilder och musik i sin blogg. Musiken kämpade jag med länge innan jag fick in den i min blogg. Det var svettigt värre kan man säga. Och mina bilder. Ja, dom låg ned när de skulle stå upp, då i början. Men jag brydde mig inte. Jag bloggade på. Och hela tiden lotsades jag varsamt genom bloggdjungeln med hjälp av andra hjälpsamma bloggare.
Det ena gav det andra. Idag är min blogg med hjälp av alla de andra bloggarna, ingen nämnd och ingen glömd, något som jag är mycket stolt över. Jag är alltid lika lycklig när jag skriver. Det känns lite som Astrid Lindgren en gång sa: "När jag skrev var jag oåtkomlig för all världens sorger". Så känns det. Inte minst tack vare mina bloggvänner. Tack till er alla!
Jag skriver det här inlägget av ett enda skäl. För att säga till alla andra som kanske är så nya bloggare som jag var då, för mindre än ett år sedan, att allt det här är möjligt också för dig. Det enda jag gjorde var att söka min glädje. Sök din glädje, och jag är övertygad om att det kommer att bära dig mycket längre än du ens kan drömma om.
Sök din glädje!
01 okt kl 15:41, 2009
Det är så härligt här i bloggvärlden, för om man är lite tom i huvudet en dag, då finns det alltid något att få inspiration från att skriva om. Och ibland får man frågor. Quila och Ronja frågade mig hur det går med badrumsrenoveringen. Jo, Quila och Ronja, det går framåt. Alldeles nyss blev kaklet och klinkern klara. Där är så fint att jag inte törs gå in. Jag ska ta bilder och visa så småningom, har jag tänkt. När jag törs gå in...
Ikväll ska hantverkaren ta bort skydden från våra golv, så då upptäcker jag säkert att jag är i starkt behov av att STÄDA! Hittills har jag förträngt alla sådana tankar. Skjutit på det. Men snart blir det till att ta fram dammsugaren. Tur att den finns, dammsugaren.
Mer? Jo, våra nya badrumsmöbler kom med stor bil idag. Jag är jättenyfiken på dem. Vi bestämde oss så snabbt, valet kändes självklart. Men ändå. Man kan inte veta hur det blir förrän det är på plats. Jag gissar att det blir nästa vecka som rörmokaren hjälper oss med "innehållet", så att säga. Just nu är där ett vackert skal, i vårt badrum. Som ska fyllas med allt möjligt.
Väggen där duschen ska vara är underbart vacker! Gissa vem som kommer att duscha länge där?;)) Och vi ska ha ett jättebamsestort munstycke som gör hela kroppen varm på en gång! LYX!!!
Tack, Quila och Ronja, för att du ställde frågan! Fråga mera! Både mig och varandra!
Kram/Anna-Karin
01 okt kl 13:19, 2009
Som hon går
Se hur kärleken går.
Se hur hon snubblar.
River sig i snåren.
Stannar, ser sig om.
Det är för sent att ropa.
Hon kan inte höra.
Det är för sent att hejda.
Hon går som hon går.
Solveig von Schoultz
01 okt kl 11:37, 2009
Just nu har jag det lite som kvinnan på bilden.
Så att ni förstår varför jag bloggar ovanligt lite idag.
Jag kommer igen.
Var så säkra på det.
För jag kan helt enkelt inte låta bli...
Jag lånar Anne-Sofies härliga uttryck så länge:
KRAM PÅ ER HELA BUNTEN!!!
"
title=""
class="rBookmark0">Jag vill förhindra självmord
Copyright © 2008 Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
