- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
03 okt kl 17:57, 2009
... för dina vackra ord i Helgmålsringningen från Norrköping. Jag har tårar i ögonen och jag är så stolt att du vill blogga med oss här på Passagen. Du är en mästare i att sätta ord på de stora frågorna i livet. Tack!
03 okt kl 14:56, 2009
... men nåt konstigt är det. Antingen är det vädret. Eller nånting annat. Eller bara vanlig trötthet. För jag gick och la mig efter middagen. Och somnade i soffan. Det brukar jag inte göra. Men nu gjorde jag det. Och det var rena rama skönhetskuren! Jag ser fem år piggare ut i ögonen med en gång! Det är helt otroligt vad en liten tupplur kan göra. Varför unnar jag inte mig det lite oftare? Bara en liten stund. Åååååh, så gott det var! Sömn är hälsa.
Och sen. Sen tog jag en liten bit mjölkchoklad. Och då mådde jag ännu bättre. Och sen. Sen gick jag in i bloggen. Och då blev jag lika glad som jag alltid blir när jag går in där i min blogg. Min lilla egna oas. Där jag kan skriva vackra saker och spela vacker musik som gör gott i själen.
Åååååh!!! Idag är en härlig dag!
Särskilt efter den där lilla tuppluren på soffan!
En liten tupplur och så är man som pånyttfödd!
03 okt kl 09:45, 2009
Kärleksvisa med slutna ögon
Jag känner hur du ser ut
jag hör hur ditt hjärta slår
jag hör hur solen lyser
jag hör dina steg när du går.
Jag känner ditt ansikte
när du talar till mig
och ömheten gör mig sjuk
men säg mig bara min kära
utan att jag ber dig
säg - ser jag vacker ut.
Mitt mörker vad det är ljust
i närheten av din röst
jag bor i ditt hjärtas hus
djupt inne djupt i ditt bröst.
Det faller ljud över stan
det är blommor i vinden idag
de har fallit hela dan
och blommorna det är jag.
Rune Andersson
03 okt kl 08:22, 2009
Det här gången har DU gjort något som lyft min blogg ytterligare!
Jag hade aldrig klarat det själv.
Med med din hjälp så gick det. WOW!!!
Från mitt hjärta TACK!
Och eftersom jag tror att du gillar Björn Afzelius precis som jag,
så är den här vackra låten om "Duvan" just till dig, Anne-Sofie.
Från en maskros som håller på att lära sig flyga...
Som en duva, som en duva...
03 okt kl 06:05, 2009
Taggtråd...
Foto: Anna-Karin Mattsson
Jag minns fortfarande den där tunga känslan i mitt bröst.
När jag fått beskedet att jag inte skulle kunna arbeta mer. Fast jag ville. Fast jag hoppades.
Men andra bedömde att jag inte kunde det. Andra bedömde att jag dög inget till.
Utanför hemmet.
Det var tungt.
Jag promenerade så mycket jag orkade för att känna att jag gjorde något för mig själv.
För min hälsa.
Jag minns.
Särskilt minns jag ett tillfälle. När jag vandrar längs med sjön.
Åkrarna på andra sidan, längs med där jag går. Den blå himlen.
Och som alltid förut, vänder jag blicken åt det hållet. Mot det öppna landskapet.
Men min blick når inte himlen. Ögonen tar bara in en enda sak.
Taggtråden.
Jag blir stående som fastfrusen. Jag undrar vad som hänt med mig.
Jag som alltid sett himlen där borta. Molnen. Solen. Ljuset.
Nu ser jag taggtråden.
Min blick når inte längre bort.
Hur jag än försöker, så når den inte längre bort.
När jag kom hem igen, tog jag fram mina akvarellfärger. Jag hade gått en kort kurs.
Jag tyckte om att måla med färgerna. Se hur färgen förändrades i det våta pappret.
Utan min kontroll. Till något som jag inte tänkt alls från början.
Jag målade himlen. Gräset. Molnen. Allt flöt in i vartannat.
Och så målade jag taggtråden.
Framför alltsammans.
Det svarta, hårda, taggiga framför livet där bakom.
Jag har kvar målningen fortfarande. Någonstans. Den är inte särskilt vacker.
Inte precis en tavla.
Men den hjälper mig att minnas känslan från den gången.
Den tiden när jag inte längre kunde se bortanför taggtråden.
Jag tror inte att jag skulle suttit här och skrivit den här berättelsen, om jag känt likadant fortfarande.
Det har varit en mycket lång resa.
Mitt livs längsta hittills.
Men idag.
När jag ser ut över fälten längs med sjön.
Då ser jag himlen. Molnen. Korna. Gräset.
Jag ser taggtråden också.
Som ett ynka litet hinder där framför allt det sköna.
Men det är det andra. Himlen. Molnen. Korna och gräset.
Som först tränger in i min blick.
Jag har gått från mörker till ljus.
Vägen var lång.
Nu är det soluppgång.
.JPG)
Soluppgång
Foto: Anna-Karin Mattsson
"
title=""
class="rBookmark0">Jag vill förhindra självmord
Copyright © 2008 Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
