

04 okt kl 10:30, 2009
Just nu är det riktigt busväder hos mig. Kraftiga vindbyar. Regnet slår verkligen mot rutan. Jag har gått runt och småfixat lite i huset. Det är avkopplande, tycker jag. Att ta tag i saker, det är något av det mest avstressande som finns. I stället för att bara se alla högar. Ta tag i dem. Det gillar jag. Sedan blir det luft för nytt som kommer in.
Jag rensar gamla papper också. Det har samlat sig på hög nu under badrumsrenovering och en del annat som hänt runt mig de senaste veckorna. Det är härligt att riva gamla papper. Se högen minska. Slänga det som ska bort. Det är befriande. Och avstressande.
Så ser min söndag ut, så här långt. Jag är glad och jag känner mig full av energi. Är det tuppluren från igår som fortfarande ger mig kraft?

Att ta tag i saker och högar, att rensa ut gammal bråte.
Det fyller mig med energi och öppnar för nytt.
Små tupplurar ger också energi.
04 okt kl 09:17, 2009

Först var dina ögon -
Först var dina ögon bara havet.
Blågrönt skiftande,
speglande,
strandlöst sökande
som det.
Sedan var dina ögon bara människan.
Jag har aldrig sett ögon dröja så djupt hos en annan
forskande, förstående,
fulla av värme och vilja.
Sist var dina ögon bara sorg.
Bottenlös, förtärande
på livet besviken
sönderbristande sorg.
Då var du mig närmare än någonting på jorden.
(Kerstin Söderholm 1897-1943)
04 okt kl 06:47, 2009

I natt har blåsten väckt mig gång på gång.
Det har slamrat i takpannorna.
Dallrat i fönstren.
Rivit och stormat i lönnen.
Än är det mörkt ute.
Men när det snart ljusnar,
tror jag att det finns en del löv på marken.
Fler än där var igår.
Jag börjar kunna se konturerna av träden nu mot morgonhimlen.
Gryningen är på väg.