Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Sist men inte minst.

Skrivandet.

Det höll jag på med hela tiden.

Det hjälpte mig.

Jag fyllde dagbok efter dagbok.

Som försvann en efter en i alla våra olika flyttlass.

Tyvärr.

Men kanske var det lika bra.

Det blev ett sätt att lämna allt, lite peu en peu.

Jag började en kurs efter skoltid i maskinskrivning när jag gick i 7:e klass.

Sedan blev det fart på tangenterna.

Det har jag aldrig ångrat.

Skriva. Sätta ord på tankar och känslor.

Mitt livs dröm.

Något av det jag tycker allra mest om att göra.

Skriva.

Numera mer blogga för min del.

Men det fungerar lika bra som läkning för själen.

 

Jag bad till och litade på Jesus.

Det är fint att ha någon att be till.

Vad man än kallar den man ber till.

Tillit är också bra.

Så småningom ljusnade allt.

Tillvaron blev tryggare.

Det finns en väg från mörker till ljus.

Och har man gått den en gång.

Då klarar man att gå den om och om igen.

Då har man hittat sin karta och kompass.

Det är bara att återanvända sin livserfarenhet vid behov.

Gryningen är alltid på väg.

Donny Osmonds "Puppy Love" var också en favorit för mig de där åren.

Jag tycker fortfarande om den.

Det finns alltid något man kan göra för sig själv, hur jobbigt allt än verkar.

Så känner jag det.

Om man är någorlunda frisk.

Det är de små sakerna som betyder något.

Det är de som är det verkligt viktiga.

Särskilt när livet i övrigt är ett kaos.

Då betyder de trygghet.

Jag pluggade flitigt.

Läste mina läxor.

Skolan var lite som en andhämtning från vardagen.

Och så drömde jag.

Om att en dag, då skulle jag ha ett yrke.

Jag skulle vara självförsörjande.

Ha råd att köpa snygga kläder.

Kunna resa ut i världen.

Här började jag verkligen känna att det fanns en framtid för mig.

Det är viktigt att ha ett jobb.

Och drömmar.

Det är drömmarna som bär oss genom allt mörker.

Ja. Sedan började jag ju upptäcka att det fanns något som hette killar.

Men där berättar jag inte mer.

Lite integritet har jag allt.

Men killar, det kan också läka ett trasigt tonårsflickshjärta.

"Rätt" sorts killar.

Sådana som är snälla och glada.

Och som bryr sig.

På riktigt.

Tonårskärlek är fint.

Jag har vackra minnen.

Jag gick med i en gymnastikförening.

Där fick jag vänner och jag gillade att gymnastisera.

En gång gick jag på en bom och ramlade.

Jag fick bommen mellan benen.

Det gjorde så ont att jag tuppade av.

Men de fantastiska ledarna fick mig att våga gå på bommen direkt igen.

Jag vilade lite först bara.



Jag provade på jazzbalett.

Men det var dyrt.

Och alla hade speciella jazzbalettkläder som också var dyra.

Så där var jag bara någon enstaka gång.

Men jag drömde om att kunna dansa jazzbalett.

Det gör jag faktiskt fortfarande.



Sedan var jag mycket ute och promenerade.

Cyklade.

Jag dansade bugg och foxtrot.

Gammeldans och lite folkdans.

Rörelse läker trasiga själar.




 

Jag undrar vad jag skulle tagit mig till de där åren om jag inte haft böckerna.

Jag var ofta på biblioteket och lånade böcker.

Det kostade inget heller.

Alldeles gratis.

Och så kunde jag drömma mig till en annan värld.

Eller söka förebilder.

Jag älskade doften av böcker.



Jag tyckte också om att gå själv till muséet i staden där vi bodde.

Jag tittade på konst.

Det var också gratis.

Fritt inträde.

Och balsam för själen.

Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" hjälpte mig
genom saknaden när pappa försvunnit.

Musik är läkande för själen.

 
 DEN STORA SKRÄLLEN


Den stora skrällen...

Som vände upp och ned
krängde ut och in
slog omkull
och tryckte ned till marken

Som skilde åt, förlamade
pressade och plågade
slog omkull
och tryckte ned,
 ned under marken

Som mildrades, fördelades,
läktes,
kanske glömdes,
reste upp
höjde närmre himlen.

Den stora skrällen...
satte sina spår.

Vi är tillsammans,
vi, som klarade den.

Tillsammans för evigt.

Ingen kan tränga in till oss.



(Anna-Karin Mattsson 1980-03-20)

... på att rörmokaren ska dyka upp. Sånt här är stressande. Jag kommer ingenstans. Och inte får jag tag i honom heller. Det är ofta så med hantverkare. Och jag kan förstå det. För de har ofta flera jobb på gång samtidigt. Kanske svårt att planera hur olika lång tid olika jobb tar. Men nu sitter jag här. Eller är. I mitt hus. Och kan inte så mycket annat. Det är bara att vänta och se.

Nu är i alla fall alla möblerna här. Och "tillbehören" också. Så bara han kommer och gör sitt jobb, så kan jag nog visa er kort från det nya badrummet i nästa vecka. Hoppas jag. Bara han nu kommer...

När jag lever formas jag av det som händer mig. Jag tror att det är så det är att vara människa. Igår delade jag med mig av en liten men viktig del i mitt liv, berättelsen om min pappa. En del som format mig väldigt mycket. Jag vill tacka alla som läste och de som kommenterade. Jag känner, att alla här i bloggarna delar med sig så generöst av sina liv, av det som formar er, att det känns tryggt att kunna skriva också om det svåra, när jag är bland er. Därför vill jag också tacka för allt ni delar med er av till mig. Genom era berättelser. När ni berättar vad som formar er.

Jag står pall idag trots att det känns att berätta om det svåra. Det är härligt. Jag har fallit, så många gånger. Men för varje gång har det gått lättare att resa sig igen.

Jag tror att det var Nelson Mandela som en gång fick frågan hur man skulle kunna gå vidare när man upplevt något riktigt svårt. Jag minns att svaret var "Det handlar bara om att leva vidare. Och att ha något att leva för".

Så är det. Därför lever jag vidare. Jag fortsätter att skriva om diskmaskiner, katter, rörmokare, jag lägger in musik och dikter och jag skriver om det jag känner för. Därför att mitt liv är inte färdigt än. Jag lever än. Jag formas. Det är jag mycket stolt och tacksam för.

Jag har mycket, mycket mer att berätta kring berättelsen om min pappa. Där finns berättelsen om att bli vräkt som barn över en natt. Där finns berättelsen om att bli akut fosterhemsplacerad. Där finns berättelseon om att leva i fosterhem. Och mera.

Där finns också berättelsen om att komma ut ur mörkret. Att vända mörkret till ljus. Det är, trots allt, just för mig, den viktigaste berättelsen av alla. Det är den jag vill fokusera på i min blogg. Nu vet ni, ni som läst. Det kan komma att dyka upp saker om mörkret. Men det är fortfarande det ljusa i livet som ska härska i min blogg.

Ljuset besegrar mörkret. Och faktiskt, när jag tittar ut genom fönstret just nu så ser jag. Gryningen är redan på väg. Allt är som det ska vara.