Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Gunilla var nyfiken på mig idag och bad mig berätta tio saker om mig själv. Och jag tänkte, "hjälp, vad ska jag berätta om mig själv som jag inte redan berättat här i min blogg?". Lite så kändes det. Som att nu får jag allt rucka lite mer på den integritet jag har. Ja, det här var en utmaning vill jag lova. Bara att anta den. Jag gillar utmaningar.

10 SAKER OM MIG SJÄLV

1. Jag är mer lat än ni kanske tror.

2. Jag kan vara ganska så sur ibland. Fast jag blir fort glad igen.

3. En av de vackraste böcker jag vet är "Le Petit Prince" på franska.

4. Jag tycker om att titta på "Landet runt" på TV. Det är ofta glada nyheter där.

5. Jag kan konsten att bevara en hemlighet.

6. Jag är en lagom rund kvinna i min bästa ålder.

7. Jag trivs allt bättre med att vara mamma till unga vuxna. Jag verkar ha lämnat småbarnstiden bakom mig.

8. Jag hittar mer och mer tillbaka till den kvinna jag var innan jag blev mamma. Det är häftigt! Hon är kvar!

9. Jag älskar engelska humorprogram och romantiska komedier.

10. Jag älskar schwarzwaldtårta.

Nyss satt jag i köket och åt stuvad potatis med isterband till middag. Det var gott och jag är lycklig att jag både kan äta och har mat på tallriken. Det är något att vara tacksam över varje dag. Det är ingen självklarhet. Det är en lycka. Vardagslycka för mig.

Särskilt tycker jag om att äta middag på helgerna. För då äter jag tillsammans med andra. Och då smakar maten bättre än när jag är ensam. Så tror jag att det är för de allra flesta av oss människor. Mat och gemenskap, det hör ihop på något sätt. Det är mänskligt. Men hur många människor sitter inte ensamma vid sina bord när de äter? Unga. Gamla. Sjukskrivna. Arbetslösa. Frånskilda. De som aldrig hittat någon att leva tillsammans med. Många är det. Alltför många.

Dammsugaren står mitt på golvet. Den råkade vara där när det var dags att äta. Nu står den där. Tyst och den ser nästan vacker ut, nu när jag tittar på den, på avstånd. Nästan som en skuptur. Nu är jag nog trött. När dammsugaren ser ut som en skulptur. Det är väl magen som smälter maten.

Jag tror att jag läst någonstans, att det går åtta liter blod från kroppen till magen för att ta hand om maten när man ätit. Kan det stämma? Åtta liter blod? Och att det är därför som man blir så dåsig på eftermiddagen. Kroppen tar hand om maten och sorterar den, skickar den åt olika håll. En fantastisk apparat, min kropp. Ett mirakel. Jag är tacksam för den. Att den fungerar som den gör.

Det är gråväder ute idag. En liten lätt bris i de alltmer oranga lönnlöven. Kanske att det blir regn ikväll? Nästan att det ser ut så. Visst kan jag känna i kroppen ofta vilket väder som är på gång. Det är också märkligt. Det måste vara något som är nedärvt sedan många generationer tillbaka i oss människor. Det där att man känner i luften att nu, nu blir det oväder. Eller nu, nu kommer snart regnet. Märkligt. Och ändå inte.

Diskmaskinen brummar i köket med ett rogivande sövande ljud. Jag blir bara mer och mer sömnig. Kanske skulle jag unnat mig en liten tupplur så här efter maten? Men jag känner mig rätt pigg ändå, så jag håller mig uppe. Snart har nog kroppen jobbat färdigt med isterbandet och den stuvade potatisen. Och då flödar energin ut i min kropp igen. Så att jag reser mig ur fåtöljen, släpper datorn och går fram till den där skulpturen dammsugaren. Och börjar dammsuga igen.

Det är inte mycket kvar nu. Jag är snart klar med dammsugningen för idag. Och egentligen, dammsugaren, jag har varit arg på dig idag. Men egentligen. Förlåt mig för det. För du är ju rätt bra att ha när jag tänker efter. Det finns banne mig värre saker här i livet än en dammsugare. Så är det.

Nu har fåglarna försvunnit från trädgården. Jag kan fortfarande inte fatta att det var så många talgoxar där idag på morgonen. Var kom de ifrån? Vad åt de för något?

Det är lugnt och stilla i huset. Alla är lite trötta efter maten. Också katten och kaninen. Det är skönt. Vilsamt. Vi människor behöver de där små andhämtningarna för att orka med att leva. Så är det, känner jag. Om man tar sig en paus en gång i timmen, och bara försöker släppa allt man har för händer och helst också det man har i huvudet, då blir man lugnare, gladare och mer kraftfull sedan. Det är när vi glömmer de där pauserna, som stressen stiger oss åt huvudet. Det är då vi blir griniga och övertrötta som små ungar som inte klarar att koppla av till slut utan bara skriker rätt ut. Vi är likadana, fast vi är vuxna, som de små barnen. Vi får inte bli övertrötta. Övertrötta människor är ofta ganska tröttsamma människor, tycker jag. Nej, det är bra med små pauser. Det är det. Unna sig en paus i vardagen, det är att ge sig själv och också andra, en riktigt stor och vacker gåva.

 

Men om jag låtsas att dammsugaren jag håller i är en hund, då går det lättare att dammsuga. Konstigt. Hoppsan, där snavade jag över kopplet. Så söt du är, lille vovven! Oj då, dags att stanna vid trädet där. Liten paus. Ja, då stannar väl jag med dig en liten stund. Tills du är klar.

Kom nu, Fido, nu går vi...

Men varför ska jag behöva knäcka ryggen varje gång jag dammsuger? Så att den knappt hinner rätta sig till innan det är dags att dammsuga nästa gång? VAR i hela friden finns alla ergonomiska dammsugare någonstans?

Jo, jag vet att det finns sådana som går av sig själva. Jag har en liten billig variant som heter RoboMop, som jag har köpt på Claes Ohlsson. Den funkar att använda för att ta bort damm under sängen.

Men jag vill ha en STÖRRE självgående dammsugare! Och en som inte bara tar dammet utan också allt grus och allt katthår och allt annat som hamnar därnere på golvet. Och så ska den vara BILLIG! Och den ska knappt höras heller.

Hallå där ute världen!

Finns det någon sådan dammsugare?

Och vad kostar den i så fall?

Jag behöver den snabbt.

Om den inte finns, kan ni inte göra en sån till mig då.

Snälla....

Svar önskas till "Nyfiken".

Oh, fy sjutton vad det känns i ryggen när man inte dammsugit på flera veckor. Det är nästan så det känns som att min kropp har glömt hur man gör. Åh, vad dammigt det är här! Helt otroligt!

Jag spelar David Bowie högt när jag dammsuger. Då går det lite bättre.

Då känner jag nästan inte när ryggen går av.

 

Hela veckan har jag hört så mycket fågelkvitter så jag har undrat vad det är som händer.

Är det hösten som tvekar?

Är det krig mellan hösten och våren?

Ja, jag har ingen aning.

Just nu har jag massor av talgoxar som flyger runt i min trädgård.

Jag kan icke räkna dem alla.

Så många är de.

Jag gillar talgoxar.

Och blåmesar och svartvit flugsnappare och rödhaken.

Och koltrasten och bofinken och skatan och kråkan.

Och fiskmåsarna. Och tranorna. Vildgässen.

Svanarna.

Jag gillar fåglarna helt enkelt.

Så härligt att de fortfarande kvittrar!

Igår kom duschen på plats i badrummet.
Ett jättebamsestort duschmunstycke!
Lyx!

ÄNTLIGEN! Idag får jag riva bort pappren från golven. Hantverkarna är klara med arbetet i badrummet. Jag har nästan glömt hur det känns att inte ha papper på golven. Jag kommer nog att halka omkring lite mindre efteråt på golvet. Det har varit lite halt med papper på golven.

Sedan så ska jag dammsuga och våttorka med grönsåpa. Det ska bli så skönt!

Det är härligt med saker som blir klara. Än är det en del arbete kvar. Med elektricitet och att plocka in grejer. Men det känns bara roligt nu, nu när vi börjar kunna se resultatet.

Det är så fint där! Jag vill nästan bo på toaletten nu. Det är det finaste rummet i hela vårt hus för tillfället. Det till och med luktar nybyggt! Tack Rot-avdraget! Får jag väl lov att säga.

Det är ju helt fantastiskt! Den "Rysare" som jag drog igång i min blogg som ett gemensamt "skrivprojekt" för ett tag sedan pågår fortfarande. Det finns nu 74 bidrag till "Rysaren"! Det är många av bloggarna här på Passagen som lämnat fantasifulla och skrattretande bidrag. Igår kom det ännu ett.

Vem som vill är välkommen att fortsätta skriva på "Rysaren". Du hittar den under ett särskilt bokmärke i min blogg "Rysaren". Klicka där, så kommer du till "Rysaren" direkt. Det är bara att antingen läsa och rysa med eller, vilket jag främst tror det handlar om, få sig ett ordentligt gott skratt! Har du lust, så får du gärna fortsätta att skriva "Rysaren".

Jag tycker att det här är helt enormt! Och jag vill än en gång tacka ALLA som skrivit i "Rysaren". Jag har fått mig så många goda skratt. Och jag beundrar er fantasi, ni som skriver där. ICA-Stig, Marilyn Monroe och Babsan är bara några av alla mer eller mindre kända personer som ploppat upp och plötsligt tagit sig in i handlingen.

För den som har barnasinnet kvar, kan jag verkligen rekommendera "Rysaren" i min blogg.

Välkomna dit!

Det kan lindra att andas i en påse,
eller i händerna, när man får en panikattack.

Puh, en sån start på min lördag.

Det är INTE kul att vakna mitt i en rejäl panikattack.

Men om man har en brandvarnare som batteriet snart är slut i, då piper det.

Högt och ilsket.

Och det var troligen det som drog igång min panikattack i morse.

Jag har duschat.

Jag har ätit lite.

Men fortfarande susar det i mina öron och jag känner konstiga saker.

Men som ändå är välbekanta för mig.

Eftersom jag är "vän" med mina panikattacker sedan många år tillbaka.

De följde med på köpet, kan jag säga.

När jag blev utbränd.

Och de har stannat kvar så här långt.

Men jag blir inte rädd längre när jag får en attack.

Jag blir mest trött när attacken är över.

Det är en hel bomb av stressreaktioner som exploderar vid en panikattack.

Jag har fått lära mig att det kan ta upp till elva timmar tills kroppen är i total balans igen.

Elva timmar...

Det är nästan en hel dag.

Undra på att jag jämt gick omkring som i en dimma de där första åren som utbränd.

Fast jag förstod inte vad det var för en dimma.

Bara att den inte kom från Lützen.

Utan nån helt annanstans ifrån.

Från min hjärna.