Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

När jag lämnade dig där på den psykiatriska avdelningen var mitt bröst tungt av sorg. Jag, 15 år gammal, kände mig som 50, när jag vandrade genom sjukhuskorridoren mot utgången. Det var så tungt att se att du inte orkade möta min blick. Det var så tungt att se dina släpande steg, din sorgsna hållning, dina så sorgsna och sömntyngda ögon, att lyssna till din så långsamma sorgsna röst. Men jag hade själv valt att hälsa på dig. Jag gick dit ensam, med en blombukett som du knappt såg. Och jag gick därifrån lika ensam.

Allt hopp var ute kändes det som. Det du så ofta pratat med mig om de senaste tre åren sedan vi lämnat vårt hem, vårt samhälle och flyttat till staden, det hade rasat ihop som ett korthus. Allt ditt hopp, som också hade varit mitt, det var slut. Borta. Vi var tillbaka på ruta ett. Eller, mera noll. Vi hade flyttat tillbaka dit där allt börjat, den här gången utan pappa. Vår familj var splittrad. Vi fick hyra en lägenhet av släktingar. Jag och min bror fick bo hos olika släktingar de perioder när du var djupast deprimerad. De stunder du sörjde som mest. Ibland piggnade du till. Då kunde vi bo tillsammans ett tag igen. Först bara du och jag. Så småningom vi alla tre.

Jag återvände alltså. Till samma klass där jag gått förut. Ingen visste vad jag fått höra från mina klasskamrater tidigare. Jag hade inte velat berätta för någon om "sångerna" de sjöng för mig. Jag var skräckslagen inför att möta dem igen, de som "sjungit" för mig. Jag kan när som helst minnas när jag öppnar dörren till klassrummet och möter alla blickarna från förr. Jag umgicks aldrig med mina gamla klasskamrater mer. Jag skaffade nya vänner. Från andra klasser.

Jag visste aldrig under de där åren, när jag kom hem från skolan, om du skulle vara där, mamma. Eller om jag skulle mötas av en lapp på köksbordet, där det stod: "Jag har blivit inlagd". Jag visste aldrig när jag kom hem från skolan, om jag skulle sova i vår lägenhet den här natten. Eller om jag skulle packa min väska och dra vidare till den släkting jag bodde hos då. Där man ofta hackade på både dig och pappa, medan jag hörde på. Det var konflikter kring allt och alla. Hela tiden. Och i det öppna. Jag lyssnade tyst på alla de vuxnas röster. Försökte bara smälta in. Jag behövde ju ett hem. Mat och tak över huvudet. Det var lika bra att vara tyst.

Jag minns hur jag efter skolans slut vandrade uppför backen mot huset där vi hade vår lägenhet. Hur jag brukade önska att jag skulle få känna doften av nybakade bullar när jag kom hem. Som det luktade i mina kompisars hem ibland. Jag drömde om att det skulle bli så en dag. Att du skulle orka baka igen. Att du skulle bli glad igen. Att du skulle sluta ta alla dina mediciner.

Jag hatade dina mediciner. Jag hatade att se dig ta dem. För jag visste, att när du gjort det, då gick du och la dig. Du sov. Och du var inte längre närvarande. Jag hatade medicinerna. Inte dig, mamma. Men medicinerna du fick. Dem hatade jag. De gjorde dig passiv och frånvarande. De gjorde att jag inte kände igen min vanliga mamma längre. Du som kunde vara så humoristisk, glad och pratsam, du blev alldeles tyst och inbunden. En annan person.

Nu kan jag förstå att du var så genomtrött efter många år av spänning och oro att du helt enkelt var tvungen att vila ibland. Att skickas iväg till vilohem. Att läggas in på psykiatrisk klinik. För att du skulle få vila från barnen, som jag fick höra. Du behövde vila dig från oss.

Jag gjorde allt jag kunde för att du skulle få vila. Vila hemma, så att du inte skulle behöva lägga in dig eller åka på vilohem. Jag hjälpte dig att tvätta, att handla mat, att städa toaletten, att bära, att hänga upp rena gardiner, att ordna med papper. Jag köpte till och med kläder till dig ibland. Allt som inte du orkade, det ville jag göra för dig. Jag gjorde saker till dig så att du skulle bli glad. Jag köpte små presenter och överraskningar för att göra dig glad, för att få se dig le, åtminstone en liten stund.

Du pratade mycket med mig när du orkade det. Du pratade om hur viktigt det var att jag skötte mig i skolan, att jag skaffade mig ett jobb. Att jag var skötsam. Det var viktigt, sa du. Du berömde mig ofta för att jag var så hjälpsam, för att jag var så intelligent och förstod så väl hur du hade det. Men det hände att du jämförde mig med de du hatade om jag betedde mig på ett sätt som du själv inte tyckte om. Jag skulle passa in i din mall, annars var jag fel, som du sa.

De där åren, när du var som sämst och mest trött, då fanns där inga kramar, ingen närhet från dig. Du var tom. Dina ögon var tomma. Din famn var tom. Det rådde du inte för. Du var sjuk. Du kunde inte välja det ena eller det andra. Du ville inget hellre än att vara frisk. Men du var inte det. Du var sjuk. Och jag led med dig.

Jag ville på alla sätt göra dig glad. Jag gick med i en bokklubb och lyckades locka dig att börja läsa böcker. Sedan pratade vi om böckerna tillsammans. Vi fick ett intresse ihop. En gång köpte jag biljetter till en visföreställning. Två biljetter. En till dig och en till mig. Jag var mycket lycklig när du orkade följa med mig. Vi pratade ofta om det, hur fint det hade varit. Vi lyssnade på musik tillsammans.

Någonstans där började nog din resa uppåt igen. Sorgen började långsamt att lägga sig. Men det var skört. Du var svartsjuk och misstänksam mot dem som jag bodde hos. Du var rädd att förlora min kärlek. Att du inte skulle duga som mamma. Jag fick passa mig för att säga något gott om någon annan än dig. För då blev du arg. Och det var tufft att ta det, kände jag. Så jag passade mig. Jag höll mig tyst.

Samhället hjälpte dig så gott de kunde. Jag tror nästan du hade det lättare när det gällde det då, än vad du skulle haft det idag. Du fick socialbidrag. Men det var jobbiga stunder. Jag minns att det kom hem personer som intervjuade dig, pressade dig för att höra om du verkligen hade tillräckliga behov. Och jag minns att du var fullkomligt nedbruten efter de där besöken. Inte var det konstigt. Du gick och la dig efteråt. Orkade inte vara upprätt.

Så småningom, långsamt, mycket långsamt, blev du stark nog att börja läsa in grundskolan. Jag kände mig så stolt över dig då, mamma. Jag såg hur du började lyfta. Du fick klasskamrater i alla möjliga åldrar. Och när du tagit dig igenom alla kurserna, till och med lärt dig engelska, då hade du avslutningsfest för din klass hemma i vår lägenhet. Det blev ett brännmärke från en cigarett på mitt piano. Det finns fortfarande kvar. Som ett litet minne.

Nästa steg för dig blev att läsa till sjukvårdsbiträde. Då hade jag flyttat hemifrån redan och du skulle plugga en del av tiden i den stad där jag själv bodde. Så under en period bodde vi tillsammans i en lägenhet på 23 kvm. Du pluggade till sjukvårdsbiträde och jag pluggade till mitt yrke. Att vi klarade det, kan jag tänka idag, med mina egna erfarenheter av att vara mamma till tonårsdöttrar. Men det är nog så. När en familj har det tufft, riktigt tufft, då håller man ihop. Det handlar om överlevnad. Och jag såg till att gå på en kvällskurs en gång i veckan. Så att vi fick lite luft mellan oss ibland.

Jag beundrade dig för varje steg framåt som du tog. En dag var du färdig som sjukvårdsbiträde. Du blev erbjuden att arbeta med äldre senildementa. Du försökte på sjukhuset, men din rygg värkte och det var dåliga bussförbindelser till staden där du skulle jobba. För att kunna vara hemma mer, la du ditt nya yrke på hyllan och började i stället arbeta i en industri. Där kunde du äntligen få en egen tillräcklig inkomst så att du kunde försörja din familj. Vi var så lyckliga! Plötsligt var livet så mycket tryggare och gladare.

Nu, äntligen, kunde vi spara till en egen första semester på många år. Vi åkte på en bussresa till Danmark i tre dagar och jag var så lycklig. Ja, det var vi allesammans. Vi var på väg att bli en familj igen. Och ibland, ibland började det lukta nybakta bullar i köket därhemma. Det var den bästa doften av alla att komma hem till.

Jag har alltid beundrat dig enormt, mamma, för att du reste dig igen. Att du inte började missbruka droger. Dina mediciner var droger nog, starka grejer var det på den tiden. Idag skriver man inte ut sådana mediciner längre. De är narkotikaklassade. Men du tog aldrig fler tabletter än du skulle. Du löd läkarna. Och de, läkarna, ja, de gjorde väl så gott de kunde. Livet är så där tufft ibland. Det finns inte så mycket mer att välja på än att bara försöka uthärda. När sjukdom slår till. En gång trodde jag ändå att du dött, mamma. Du var så dämpad av medicinen att jag trodde det. Jag satt bredvid dig och bara väntade. På jag vet inte vad. Så småningom vaknade du av dig själv. Du hade fått för stor dos utskriven av läkaren.

Genom att du lyckades resa dig och bli ekonomiskt självförsörjande blev du min stora förebild. Jag skulle också bli ekonomiskt självförsörjande. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin bli beroende av en mans inkomst, så som du hade varit. Blev jag självförsörjande skulle jag vara fri. Oberoende. Det var så jag kände det. Så din resning blev min resning. Jag pluggade så mycket jag orkade, såg till att skaffa mig högskoleexamen och sedan jobb direkt efter. Aldrig att jag skulle hamna där du hade hamnat. Aldrig att jag skulle behöva känna den förnedring som du hade fått känna. Be om pengar månad för månad. Redovisa vartena öre. Känna att man misstrodde dig. Du, du som var så genomärlig att det nästan var löjligt ibland. Aldrig skulle jag behöva uppleva det. Ett arbete och en fast inkomst. Det var lösningen för mig.

Jag drömde i många år om att kunna spara pengar med min lön till ett sommarhus dit du skulle kunna åka och vila dig hos mig ibland. Där vi skulle kunna ha roliga sommarminnen och semestrar tillsammans. Men den drömmen blev inte verklighet. Där någonstans hade jag en övertro på mig själv. Jag orkade inte ända dit fram.

Idag är du 83 år, mamma. Vi har haft så många lyckliga stunder ihop. De allra lyckligaste var de åren när du fick barnbarnen. Mina barn som var dina barnbarn. Plötsligt var det du som hjälpte mig. Det var du som ryckte ut när barnen var halvkrassliga, så att jag kunde jobba och tjäna pengar. Nu var du stark. Efter många, långa, helvetiska år av ångest och depressioner, var du äntligen stark och glad igen. Det var kanske de lyckligaste åren i våra liv. Att få se dig bli frisk igen, det var så stort. Jag saknar ord.

Du kommer alltid att vara min starka mamma. Jag har sett dig vara den svagaste av dem alla. Jag har sett dig resa dig igen. Det är den som reser sig som är stark. Du gjorde det. Jag är mycket stolt att jag får vara din dotter.

Kramar/Anna-Karin



 

När jag vaknade idag var jag småsur.

Nu är jag redan så här!

Sån är jag!

Detta är inte mina personliga, generella sanningar om män. Detta är bara ett försök att roa mig själv. Mina motiv är fullkomligt egoistiska. Var så goda!

(Nedanstående är citat ur boken "Lilla Mansboken" av Gunilla Dahlgren.)
 

• "Det här med fruntimmer är väl bra konstigt!? Först är man så kär att man kan äta upp dem, sen ångrar man att man inte gjorde det."
  
   
• "Nu ska vi bada nakna allihop! Utom min fru förstås."
  
   
• "Om jag ska köra hem från festen, förväntar jag mig att min fru dricker rejält."
  
   
• "På något sätt gjorde hon sig bättre på nattklubben än hemma i min soffa."
  
   
• "Ungkarlstidens vin, kvinnor och sång har ändrats till litet vin, min fru och TV."
  
   
• "En gång var vi helt överens. Men det berodde på ett missförstånd."
  
   
• "Jag bad min fru att laga mina byxor. Men hon hade bara haft träslöjd i skolan."
  
   
• "Min fru är verkställande direktör för hushållssektionen i vårt hem."
  
   
• "Jag har inga intressanta etsningar, men jag har några intressanta sprickor i taket över sängen".
  
   
• "Nu för tiden är det bara fåglarna som visslar på min fru".
  
   
• "Hjälp! Min fru har också gjort karriär, och nu vill hon ha en man som sköter markservicen".
  
   
• "Jag tycker min fru ska vara glad åt att hon inte har någon midja, för då kan hon ju ha skärpet var hon vill."
  
   
• "Förr kysste jag henne innan jag la in snuset. Nu lägger jag bara in snuset".
  
   
• "Att köpa blommor till sin fru, är väl nästan som att lägga ost i en fälla som slagit igen".
  
   
• "När jag är arg så är det för att det hänt något. När hon är arg så är det hormonerna".
  
   

Tack till "Kattlådan" som fick mig att minnas Fleetwood Mac!

Vad betyder egentligen ordet respekt?



Det var en gång en flicka som hette Anna-Karin och som trodde att hon kunde ganska många ord. Att hon förstod vad de betydde. Men så hände något. Inte över en natt, precis, det tog sin lilla tid. Hon började upptäcka, att egentligen så visste hon inte någonting alls om vad alla orden betydde. Hon började fundera över dem, ett efter ett. Fortfarande funderar hon ibland. Hon tror att hon har hittat just det ordets rätta innebörd. Men så inser hon att, nej, det stämmer inte, det måste vara något mer, något annat.

Vem bestämmer egentligen vad orden betyder? Är det SAOL (Svenska Akademins Ordlista)? Är det Wikipedia?  Är det våra egna känslor för orden? Är det det vi fått "lära" oss vad de betyder? Genom undervisning eller genom livets hårda skola? Jag vet inte. Det är egentligen det viktigaste i hela den här texten. Att jag inte vet. Fortfarande inte.

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag funderat över ordet "respekt". Under decennier trodde jag att det betydde att jag kände respekt inför en människa därför att jag upplevde att den personen var mer kunnig än jag var själv. Och det kanske är så. Jag vet inte.

Men en dag tog jag in en annan betydelse av ordet "respekt". Idag betyder "respekt" allra främst för mig som person, att inte försöka förändra en annan människa. Vare sig till det yttre eller det inre. Det är svårt, en stor uppgift att axla, att försöka låta bli att förändra en annan människa. Det är så ofta som jag vill försöka påverka människor i en eller en annan riktning, för det mesta omedvetet.

Jag vill få t ex rasister att förstå att alla människor har ett berättigande här på jorden. Jag vill få dem att tänka som mig själv, att alla människor har samma värde. Men är det då respekt? Jag försöker ju förändra den här människan. Jag respekterar inte den personens åsikt därför att jag själv är av en annan åsikt. Utan att jag vet varför "rasisten" säger som han/hon gör? Kanske har han/hon en anledning till det han/hon säger? Något som jag inte har en aning om. Kanske att det är frågan till i det här fallet "rasisten" som är just respekt? Frågan "Hur kommer det sig att du säger eller känner så här?".

Jag vet inte. Men kanske är det så. Genom att börja samtala med de som tänker annorlunda än mig själv, genom att ställa frågor och framförallt genom att lyssna, kan jag lära mig av deras historia. Kanske börja förstå varför vi tänker och känner så olika. Kan det vara respekt?

Respekt är ett så vackert ord. Jag vill förstå det bättre. Så att jag kan använda mig av det på ett bra sätt. Så att jag på allvar kan respektera människor. För det de är, för det de står för. Och också för att kunna respektera mig själv fullt ut. För den jag är. För det jag står för. Och för vad jag behöver just idag.

Idag behöver jag vila från dammsugning och golvtorkning. Så jag gör det. Jag låter golvmoppen stå. Jag tar det imorgon. Idag behöver jag ömhet och värme och glada tankar. Varifrån jag ska få det, det vet jag inte. Så jag får väl ge det till mig själv.

Du är fin, Anna-Karin, det är du. Du är lika bra som vilken annan människa som helst. Du duger, precis sådan som du är. Antingen du förstår alla dessa ord eller inte. Vare sig du gör misstag eller får framgångar. Du duger. Du är värdefull och älskad. Du är en alldeles, alldeles underbar människa. Det räcker att du andas, så är du det, alldeles underbar. Bara så att du vet. Kram på dig, Anna-Karin. En riktigt stor bamsekram till dig själv från mig till mig.






 

Det finns alltid något vi kan göra för en medmänniska.

"Det finns en situation när patienter nästan alltid söker sig till en annan läkare eller till en alternativmedicinsk behandling. Det är när deras läkare säger: "Det finns inget mer jag kan göra för dig." Detta är inte bara opsykologiskt, det är också osant. För det finns alltid något vi kan göra. Om vi inte längre kan bota kan vi lindra. Och om vi inte kan lindra kan vi trösta. Och när vi inte längre kan trösta kan vi finnas där.

Uppenbarligen låter vi ibland bli att agera för att vi upplever att vi själva är hjälplösa. På detta sättet blir offermentaliteten en motkraft trots att sanningen är en helt annan - att vi aldrig är hjälplösa offer. Det finns alltid något vi kan göra för vår medmänniska."

(Mitt personliga favoritcitat ur boken "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. Jag tänker många gånger på de här orden i min vardag. Jag är glad att kunna sprida dem vidare här i min blogg.)