50 år verkade lite skrämmande förut, men idag känns det toppen!
Nu har jag snart varit 50 år i ett halvt år. Jag ska villigt erkänna att det var med viss skräckblandad förtjusning som jag såg den där siffran framför mig, 50. Även om jag försökte lura mig själv med att det är hälsan som räknas, inte åren. Ibland dök den upp. 50. Och jag kände lite fasa för den. Men vad hade jag att välja på? Det var bara att fylla. 50.
Jag gjorde det. Vissa av er bloggare kanske minns det. Det är säkert massor av människor som fyller 50 år idag. Det är inget konstigt med det. Men ändå är det en slags milstolpe. Jag kanske har levt mer än halva mitt liv nu. Vad är det jag har framför mig? Hur kommer det att vara att gå över 50-strecket? Sådana tankar flög omkring i mig ibland, mitt ibland allt firande och Londonresan.
Så här långt har det gått över förväntan. Min äldsta dotter har flyttat till London och jag led gräsligt i början. Jag saknade henne så otroligt. VIsserligen har jag fortfararande den yngsta dottern hemma, men hon har fullt upp med skola, kille och kompisar. Så det blev så mycket mer ensamtid än jag var van vid sedan många år tillbaka.
Först hade jag nog vad jag skulle vilja kalla vid abstinens. Så led jag. Jag saknade småbarnsåren, jag orkade knappt titta på små barn eller på bilder när mina egna barn var små. Jag grät när jag såg deras gosedjur eller bilderböcker. Jag undrade vad i hela friden skulle jag nu ha mitt liv till.
Jag började ta hand om andra i stället, ganska så mycket. Människor, djur och blommor. För att fylla mitt behov, eller min långa vana av att just "ta hand om". Det höll på så där. Och ibland tänkte jag, att så här känns det väl tills jag får barnbarn, om jag nu får några, det kan jag ju inte veta.
Men, så fel jag hade! Det måste ha varit en process jag gick igenom. Processen att avsluta mitt kapitel som småbarns- och tonårsförälder. För idag känns allt så mycket bättre. Jag trivs verkligen med all tid jag har att ta hand om mig själv idag. Jag kan börja skrubba och smörja min egen kropp i stället för andras. Äntligen! Jag kan bara slappa när jag vill, inte när det passar därför att andra just då slappar. Jag kan bläddra i tidningar om jag har lust med det. Hur länge som helst. Jag kan blogga hur länge som helst. Jag har blivit chef i mitt eget liv, känns det som. Äntligen! Jag är självstyrande och det är alldeles underbart att få ha det så.
Jag har fått allt lättare att säga nej om jag inte vill engagera mig i något. Jag har också fått allt lättare att säga ja till det jag vill i livet. Jag känner att jag kan styra mitt eget liv, inte i allt, men i väldigt, väldigt mycket.
Jag har fattat ratten i mitt liv. Och jag tänker fortsätta att hålla i den. Tuta och köra. Det tänker jag göra.
Barnbarnen får gärna vänta.
Klart jag skriver på!!
Bra initiativ Gunilla.
Tack ska du ha. :-)
Skrivet av Peter Pan den 12 oktober, 2009 kl. 12:30 #
Hej Gunilla!
Själv har jag inte råkat ut för detta. Tycker det är jättetråkigt att Kojiki och Milda slutat.
Att kunna skriva anonymt ger mig utrymme att vara ärlig men tyvärr ger det också "knäppgökar" chansen att fegt kommentera.
Såklart säger jag NEJ!
Skrivet av fuschia den 12 oktober, 2009 kl. 12:37 #
Bra Gunilla. Ibland är det bara så oerhört svårt att låta bli svar på helt felaktikga beskyllningar personligen och ibland på annat.
Jag sprider gärna texten. TAck
Margaretha
Skrivet av margaretha den 12 oktober, 2009 kl. 12:43 #
Gunilla
Jag tycker absolute som du i detta fallet!
Hälsningar
Ian
Skrivet av Ian McOwen den 12 oktober, 2009 kl. 13:23 #
Självklart så är det nolltolerans mot mobbing som skall gälla!
Har dock själv inte sett någon. En och annan småelak kommentar, jovisst, men det är vad man får räkna med på nätet.
Skrivet av Anne-Sofie den 12 oktober, 2009 kl. 14:23 #
Hej Gunilla!
Nu har jag börjat piggna till igen. Det hjälper att vila.:)
Självklart skriver jag under här på det du säger.
Nolltolerans mot mobbing, här som på andra ställen i samhället.
Sedan håller jag med Anne-Sofie, om att man får tåla en del när man bloggar. Jag tror på att bemöta aggressivitet med vänlighet. Det brukar fungera.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 12 oktober, 2009 kl. 16:32 #
Säger ja till ditt NEJ!
Skrivet av JenJen den 12 oktober, 2009 kl. 16:44 #
Skriver också under så klart.
Stämningen här i Passagens bloggland
har varit riktigt dålig en längre tid.
Kärleksfull har den verkligen inte varit.
Jag råkar veta att fler har funderingar på att sluta blogga här på Passagen inklusive jag själv.
(I mitt fall, eftersom jag lagt ner några vid det här laget, denna gång för gott isf)
Däremot tror jag inte alls att det har med den svenska avundsjukan att göra. Förstår inte ens vad den skulle bestå av i detta fall.
Den skyller man på numera i tid och otid och har blivit nästan som en klyscha och ett dåligt försvar.
Det handlar nog inte alls om den i det här fallet.
Utan om helt andra saker.
Att blogga ska kännas roligt.
Inte ge ont i magen.
Tack och hälsningar Ninacian
Skrivet av Ninacian den 12 oktober, 2009 kl. 19:59 #
Tack för att ni skriver under vårt NEJ!
Fina ord från Ninacian: Att blogga ska kännas roligt. Inte ge ont i magen.
Uppdaterad med bloggnamn/namn/alias kl.22.17
Skrivet av Gunilla den 12 oktober, 2009 kl. 22:17 #
Håller med ! Absolut !
Skrivet av carola den 12 oktober, 2009 kl. 22:26 #
Hej min fina vän!
Fy vad tråkigt att läsa sådant. Jag blir så ledsen och arg. Man ska inte behöva sluta blogga för att det finns människor som inte har något bättre för sig än att skriva anonyma, elaka kommentarer. Jag bloggar inte på Passagen men skriver givetvis under ändå.
Hoppas att du och jag kan ses snart. Ska verkligen bli trevligt.
Kram
carina
Skrivet av Carina Persson den 12 oktober, 2009 kl. 22:40 #
Självklart skriver jag under på detta!!!
Kram
Susanne
Skrivet av Quila o Ronja den 13 oktober, 2009 kl. 00:29 #
Hej igen Gunilla!
Jag undrar också vad som hänt här på Passagen.
Varför har så många bra bloggarare försvunnit?
Vad är det för intriger ni pratar om?
Är det så att här förekommer elakheter som gör att folk flyr, måste vi absolut protestera.
Ett mycket bra initiativ och jag skriver genast under.
Bella
Skrivet av Bella den 13 oktober, 2009 kl. 02:39 #
Trots att jag aldrig har upplevt det så måste jag säga att jag aldrig kan acceptera att man mobbas /hotas/trakasseras för sina åsikter på sin blogg.
Skrivet av Fredrik (bananjocke) den 13 oktober, 2009 kl. 06:33 #
Mobbing ska det vara nolltolerans på överallt. Har ju problem med dottern som mobbas och hon har haft självmordstankar. Inte blev det bättre att hon skrev sina känslor på sin blogg.
Tycker helt klart det är bra att du tog upp det och får bara hoppas flera lyssnar och lär. Tillsammans är vi starka.
Fick ett litet chockbesked igår. Tjejen som blev skjuten i helgen i Malmö, var min bästa ungdomsväns dotter
Hoppas allt är bra annars med dig. Jag finns på facebook och flera av bloggvännerna här har börjat dyka upp där.
Kram CHris
Skrivet av chris den 13 oktober, 2009 kl. 07:10 #
Uppdaterad med bloggnamn/namn/alias kl.16.42.
Ni som står med på listan får gärna kopiera texten och alla våra namn och sprida vidare.
Kram Gunilla
Skrivet av Gunilla den 13 oktober, 2009 kl. 16:43 #