Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Av någon obegriplig anledning har det blivit så mycket blåa toner i min blogg idag.

Så jag kände att jag behövde kompensera det med något rött.

För värmens och balansens skull.

Det fick bli Rödluvan.

Har ni inte sett filmen "Pingvinresan" kan jag verkligen rekommendera den.

Här är ett litet smakprov.

Filmen är rogivande, lärorik, poetisk, meditativ.

Själv väljer jag att lyssna på den franska rösten och läsa den svenska texten.

Den franska berättarrösten är så lugn och vacker.

Pingvinresan är en film som gör mig lycklig.

Och som också får mig att känna mig väldigt liten bland något så mycket större.

Naturen och kärleken.

Övning ger färdighet...


Om man under mycket lång tid traskat på i livet för att göra andra tillfreds och glömt sig själv.

Då kan det plötsligt bli svårt att veta vilka steg man ska ta.

Man har glömt vilka som var ens egna genuina steg.

Man blir som en liten unge igen.

Som övar sig i att gå.

Man får känna sig för om isen bär.

Försiktigt.

Ibland blir man modigare.

Vågar sig till och med på ett riktigt skutt.

Över vaken.

Det tar sin lilla tid.

Det blir snedsteg på vandringen.

Små stukningar här och var.

Men ju mer man tränar sig.

Desto bättre går det.

Att gå sin alldeles egen väg för att hitta glädjen i sig själv.

Sitt sanna jag.

Dalai Lamas visdomsord för ett lyckligt liv


Tänk positivt.

Visa medkänsla.

Skapa tillit.

Var ödmjuk.



De här orden finns på mitt kylskåp så att jag ser dem varje dag.

Jag är lycklig att jag kan se dem.

Jag är lycklig att kunna dela med mig av visdomsorden i min blogg.

Jag vet att de här visdomsorden från Dalai Lama framkallar lycka.

Det är bara att följa det.

Praktisera orden i handling och tankar.

Unna dig själv att bli lycklig!
 

Men det här är, ja, jag saknar ord. Ni är fantastiska! Alla som skrivit där. Alla, varenda en av er! Jag börjar fundera över om jag skulle ge ut "Rysaren" som ett litet häfte. Om jag nu klarar av det. Är det någon som skulle vara intresserad av det? Att ha "Rysaren" som ett litet häfte för att kunna småskratta och minnas när vi höll på och fantiserade tillsammans? Berätta gärna. Och skriv väldigt, väldigt gärna ännu mer på "Rysaren". Vem vet var detta slutar? Nobelpriset nästa...:))))

Det är väl så här det är att segla...



Jag har seglat tre gånger i mitt liv på riktigt. Den första gången seglade jag mellan Landskrona och Köpenhamn i en gammal fin segelbåt i trä som Landskrona Sjöscoutkår ägde. Det var en underbar seglats. Havet låg stilla och vinden var så där lagom när man seglar för allra första gången i sitt liv. Resan till Köpenhamn gick bra. Vi strosade i Köpenhamn, drack öl på pub på kvällen och sov i båten i hamnen. Resan hem var lika härlig, vackert väder var det också. Så jag fick mersmak.

Den andra gången jag seglade var det likadant. Vädret var fint. Vinden fyllde seglen så att de fylldes och var mjukt rundade, så där som det ska vara när man seglar. Så där som det ser ut på film. Båten lutade lite så där lagom också, precis som på film. Det var vackert och det var härligt och jag njöt och jag blev solbränd och jag tänkte att "jag är en seglare".

Jag anmälde mig till att följa med på en två veckor lång segling längs med västkusten. Det var tre båtar med sex personer i varje båt. På varje båt fanns de som var mycket kunniga och hade skepparexamen. På varje båt fanns också de som var fullkomligt, eller lite, okunniga. Sådana som jag.

Vi lämnade Göteborg i solsken och lite blåst. Perfekt! Precis som på film. Nu skulle här seglas! Jag hade sparat till den här semestern och jag hade längtat efter att komma ut till havs igen. Jag var förväntansfull.

Vi hade inte varit ute många timmar förrän det började blåsa alltmer. Det började blåsa riktigt rejält. Inte nog med det, nu kom regnet också. Vinden blev allt kraftigare. Havet började ta sig in alltmer i båten. Vi fick hjälpas åt med seglen, lyssna på sjörapporten, ändra planerna från att segla utomskärs till att segla inomskärs, mat var inte att tänka på, jag fick navigera med hjälp av mannen med skepparexamen. Och som ett mirakel gick vi inte på grund, fast det var jag som navigerade. För första gången i mitt liv. Jag hade läst på lite innan, men aldrig praktiserat det.

På kvällen var vi i hamn. Maten. Den gick åt snabbt, kan jag säga. Så hungrig man blir av att segla! Och så trött och så glad. Stämningen var god. Vi gav inte upp så lätt inte. Vårt äventyr hade ju precis börjat, imorgon skulle det säkert vara bättre. Så att vi kunde segla utomskärs som vi planerat.

Men. Vädret blev bara sämre och sämre för varje dag som gick. Stormvarning. Kraftiga åskväder med hagel. Jag bodde i mitt seglarställ. Inget solande där inte. En gång när vi skulle gå in i hamn, gick båtmotorn sönder. Ja, jag vet, jag berättade det en gång för en van seglare uppvuxen vid, eller nästan i havet, och han började storskratta när jag sa just det, att motorn gick sönder. "Varför ska ni ha motor när ni seglar?, undrade han mitt i skrattet". Jo, vi var ju från inlandet, tänkte jag. Kanske därför. Det kändes tryggare att gå in i hamn med hjälp av motorn när det var kulingvarning eller stormvarning. Lite lättare att styra båten, om jag säger så.

Motorn gick alltså sönder så vi inlandsbor tvingades segla in i hamn den gången. Det var inte kul. Inte alls. Spännande kanske. Men absolut inte kul. Jag minns att vi tjejer (jag var tjej då, kanske 23 år), SKREK i duschen när vi låg i den trygga hamnen och kunde duscha oss varma. Det var en sådan njutning! Att vara på land och att kunna duscha.

En gång var det såååå nära att killen med skepparexamen på vår båt fick bommen i huvudet. Det var bara ett hårstrå ifrån att han fick bommen där mitt i skallen. Jag darrade av skräck, och det gjorde vi allihop, tror jag. Vad i hela friden skulle vi ha gjort utan honom. I det här vädret? Men han klarade sig. Fick bara en lätt "touch" av bommen och jag, jag navigerade. Därför att det var det jag tyckte var roligast på hela resan. Att navigera. Och på något sätt fick det mig att fokusera på något annat än de höga vågorna och allt det blöta och de tunga molnen och åskan som mullrade runt oss nästan hela tiden och blixtarna som lyste upp himlen ibland.

En dag gick toaletten på båten sönder. Den fungerade inte mer på den resan. Jag ska inte berätta mer om hur det var.

Vi seglade i två veckors tid. Nästan hela tiden inomskärs. Vi kom en tredjedel så långt som vi hade tänkt från början. Men vi kom hem igen. Det gjorde vi. Det är väl det som räknas. Och jag var rätt bra på att navigera när jag kom hem. Och ännu bättre på att lägga ut fendrar, som också var en av mina uppgifter den där seglingssemestern.

Jag har aldrig seglat igen efter den seglatsen. Jag tappade lusten på något sätt. Så kan det gå. När stormarna härjar med oss.
 
Men ibland. Sådana där fina seglingsdagar. När jag ser segelbåtarna med sina fyllda segel därute på havet och solen som glittrar på vågorna. Då känner jag längtan i mig. Längtan efter att segla. Kanske gör jag det igen. En sådan där vacker, solig, lagom blåsig dag med måsarnas skrik runt omkring mig. Kanske. En enda gång till innan jag dör.

KÄRLEKSVISA

Jag ligger i mörkret hos dig,
där har jag ro.
Ingen människa finns,
som är så god.
Jag är fäst vid mörkret.
Jag är fäst vid dig.
Vore jag skild från mörkret,
vore jag skild från dig.
Jag ligger i mörkret hos dig
som fågeln i sitt bo.
Och vinden sjunger min visa.


(Bo Setterlind)