Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Där ser man. Nu kom jag på det också. Alldeles själv utan hjälp. Så stolt jag blir. Jag har tagit det första fotot med min nya mobiltelefon. Fantastiskt! En stor dag för mig. Världshistoria i mitt liv.

Nu får vi se hur många dagar det tar tills jag lyckas få in bilder från min mobil här i bloggen.

Det ska bli spännande.

Nu känner jag mig som sjutton år i stället för femtio.

Det här var ju rena rama föryngringskuren.

Nu kan jag gå runt i affärer och knäppa kort på snygga kläder som jag önskar mig i julklapp.

Som tonåringen gör.

Den funkar!!!


Den nya mobilen ringde precis med en för mig helt ny signal. Som jag hoppade till! Hjärtat slog dubbelslag. Eller trippel. Jag vet inte. Jag hann inte räkna hur många slag det var. I alla fall flera än normalt.

Den funkar, den går att ringa på, min nya mobiltelefon. Yuippee!!!

Jag har skickat SMS till dottern i London på den också men inte fått svar. Inte än.

Jag har försökt att ta kort på katten, men det gick åt pipan.

Jag kämpar vidare.

Mot nya mål.

 

Räkomelett är inte fy skam som måndagslunch.
Snabbt, lättlagat, nyttigt och gott.


Igår åt jag pannbiff. Idag blir det räkomelett. Ägg, lite grädde, salt och peppar. Och så massor av räkor över den färdiga guldgula omeletten. Det är mat som jag mår gott av.

Osökt kom jag att tänka på en bok när jag stod där och knäckte äggen.

Boken heter "Ängeln på sjunde trappsteget" och författarens namn är Frank Mc Collough.

Det är en delvis dokumentär bok om en liten pojkes mycket tuffa och tragiska uppväxt på Irland i början av 1900-talet. Den kom ut för kanske ett tiotal år sedan, så det är ingen ny bok. Men det var en bok som stannade kvar i mig. Så väldigt ofta när jag kokar ägg eller knäcker ägg, så tänker jag på den där boken.

Det är en berättelse i den där boken som satte sig särskilt djupt i mig. Författaren beskriver hur han vid ett tillfälle som liten pojke får äta ett kokt ägg med, om jag minns rätt nu, en klick smör till. Hans beskrivning av hur ägget känns, hur ägget smakar, den är fantastisk. Det är nog bara om man levt på svältgränsen som man kan beskriva känslan av att äta ett kokt ägg så som Frank Mc Collough gör i den här boken. Och varje gång när jag knäcker eller kokar mitt ägg, så känner jag en enorm tacksamhet över det där ägget jag ser framför mig eller håller i min hand. Ett kokt ägg är inte självklart för alla ens idag. Fast det kan kännas så när man ser överflödet i våra mataffärer.

Jag rekommenderar den boken varmt. Jag kan lova er att ni får en läsupplevelse som ni nog aldrig glömmer. Det är en människoskildring om en människa som vände sitt mörker till ett ljus. Det är stort.


I

Dessa mobiltelefoner...
Jag skulle kunna skriva en roman om dem.
Allt vad de ställt till med i mitt liv så här långt.

Jag hade lyckan att bli med ny mobiltelefon igår som av en händelse.

Vi hade klagat på tonåringens mobil och fick en annan som ersättning.

Tonåringen hade redan hunnit få en ny.

Delvis betald med egna medel och delvis med pengar från oss föräldrar.

Därför var tonåringen inte intresserad av ersättningsmobilen.

Tonåringar och mobiltelefoner är ofta en mycket dyr historia.

Men jag var genast intresserad av den nya mobiltelefonen.

Jag har nämligen i flera år haft en för 400 kronor.

Utan kamera.

Så idag ska jag försöka sätta mig in i hur den nya mobiltelefonen fungerar.

Med kamera och allt.

Bevare mig väl.

Om det är något jag blir stressad av så är det instruktionsböcker.

Ändå har jag själv suttit och översatt instruktionsanvisningar en period i mitt liv.

Det hjälper inte.

Jag blir lika stressad av det i alla fall.

Så, om jag inte syns till så mycket nu i bloggen, då vet ni vad jag gör.

Jag försöker lära mig att använda min nya mobiltelefon.

Med kamera.

Jag får se till att jag inte glömmer att äta.

Den som en gång varit mobbad glömmer aldrig känslan.



Jag har själv varit utsatt för mobbing som barn.

Som förälder och vuxen har jag, tyvärr, sett många andra unga drabbas av mobbing.

Som vuxen har jag också sett mobbing bland andra vuxna, på arbetsplatser.

I samtliga fall anser jag att det är mobbaren som ska tas bort ur gruppen där mobbing förekommer.

Inte den som är utsatt för mobbingen.

Tyvärr är verkligheten inte alltid sådan.

Det är inte alls ovanligt att det är den mobbade som t ex flyttas från skolan.

Ibland kanske det också är den bästa lösningen.

Jag vill inte generalisera.

Men för mig gäller i första hand detta:

Det är mobbaren som ska bort.

Inte den som mobbats.

Det är mobbaren som har problemet.

Inte den som mobbats.

För mig gäller nolltolerans vid mobbing.

Det är flera bloggare som pausar nu på Passagen. Jag vill berätta här att jag nyligen blivit påhoppad och trakasserad i meddelanden. Det chockade mig oerhört. Jag har gjort ett medvetet val att fortsätta blogga trots detta. Jag tänker fortsätta att blogga här på Passagen. Det är min rätt att få fortsätta att skriva och tycka och känna vad jag vill. Det är en av mina mänskliga rättigheter. Den rättigheten släpper jag inte ifrån mig.